I ett filosofiskt samtal är det viktigt att alla som deltar känner att de får vara med. Att varje deltagare förstår vad de andra säger, och att de andra tycker att det är viktigt och förklarar igen om man inte förstår. Eller att de lyssnar på det som man säger, och funderar över om de håller med eller inte, och kanske bygger vidare på det som man sa.
När man är många i ett samtal, kanske fler tio, är det självklart att man måste räcka upp handen för att få ordet – annars kommer deltagarna prata i munnen på varandra. Som samtalsledare vill jag fördela ordet så att det blir rättvist, och hjälpa till så att alla får komma till tals. Det innebär inte nödvändigtvis att alla får prata i ordningen de räckte upp handen. En som har pratat mycket kanske får vänta för att någon som inte har sagt något ska få komma fram.
Men när det är färre i ett samtal, kanske tre eller fyra deltagare, så går det ibland bra utan att räcka upp handen. Deltagarna hinner med att titta på varandra och signalera till varandra genom ögonkast och kroppsspråk vem som vill prata och när man är färdig med det man sagt.
Men när man är någonstans däremellan, sju-åtta deltagare kanske, kan det vara svårt. För inte sällan känner några deltagare att de klarar av att uppmärksamma de som vill prata, och att man därför inte behöver fördela ordet genom handuppräckning. Det saktar ju ned samtalet. Samtidigt så tenderar det att göra så att några slutar prata under samtalet och bara lyssnar. Då kan det verka för de flesta deltagare, kanske till och med de som är tysta, som att alla som ville säga något fick säga något, men det i själva verket var så att de tysta kunde ha deltagit om det funnits en tydligare struktur.
Samtal – alla samtal – är mycket mer komplicerade än vad man först kan tro. Vi gör avvägningar när vi bedömer det vi har att säga, vilka som är där, vilka som pratar mest och om de kommer lyssna på oss. ”Kommer det jag har att säga bli hört? Om de struntar i det jag har att säga och börjar prata i munnen på mig så kommer det kännas mycket sämre än om jag bara är tyst. Lika bra att vara tyst, alltså.”
Jag har tycker mycket illa om att bli avbruten i mina privata samtal, och har lika svårt att leda ett samtal där det förekommer. Om någon blir avbruten signalerar det för mig ett åsidosättande av reglerna, så att man kan aldrig räkna med att få tala till punkt om man inte är villig att stå upp för sin rätt att prata och säga till den andra att vara tyst. Ofta blir folk lite sårade om man trots allt säger till, så då måste man stå ut med deras sårade känslor också. När jag leder samtal tycker jag det är bättre att ha handuppräckning som en regel även i små samtal, för det visar tydligt att alla som följer den regeln kommer få prata. Man behöver inte stå på sig, och man kommer inte bli avbruten.
Dessutom tror jag det medvetandegör samtalsdeltagandet som sådant. Det blir en process av det, en liten ritual kring det. Det är inte bara saker man säger, det är inte bara lösa tankar och tyckande. Varje hand är en pusselbit i lösningen på den fråga man försöker besvara. En uppsträckt hand är ett sätt att hjälpas åt.