Tre sorters monster

Det finns tre sorters monster, skriver Yvonne Leffler i “Skräck som fiktion och underhållning” (2001). Det finns…

  1. Väsen och varelser som är naturliga men som inte människan har stött på förut.
  2. Övernaturliga väsen som inte lyder under naturlagarna.
  3. Inre monster.

I den första kategorin finns både zombies och varulvar, men också aliens och katastrofala genetiska experiment. I den andra kategorin finns det mytologiska väsen med krafter bortom vad den här världen kan förklara. Demoner, Djävulen, spöken, poltergeistar. Det finns en stor skillnad mellan den första och den andra kategorin. I den första hittar vi varelser som likt oss själva försöker leva och fortplanta sig. De vill visserligen äta upp oss, men det är åtminstone rent spel. Vi har motsatta mål – de äta oss, vi inte bli ätna – och därför skrämmer de oss, och därför försöker vi förgöra dem. Den andra kategorin går inte att tänka sig in i på samma sätt. Djävulen är ond, demoner är onda. De kanske går att tänka som naturfenomen, som parasiter eller virus, men det är enbart metaforiskt. Deras natur är övernaturlig. Bara i väldigt progressiva skildringar är dessa övernaturliga väsen en helt legitim intressegrupp, med behov som bör respekteras. 

I den tredje gruppen hittar vi… oss själva. Leffler nämner Norman Bates från Psycho som exempel. Andra massmördare, som Leatherface från Texas Chain Saw Massacre eller Jigsaw från Saw-filmerna, borde vara andra exempel. Sådana filmer är lite speciella, eftersom de försöker skrämma oss med sådant vi mycket väl vet finns på riktigt. Sådana monster är inte på något sätt påhittade, och inte sällan är filmerna inspirerade av verkliga händelser.

Jag associerar till Colson Whiteheads bok “Den underjordiska järnvägen”, som jag håller på att läsa, som skildrar amerikanska slavars liv. Jag läser parallellt också “Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad som handlar om en resa i upp för kongofloden under kolonialtiden, samt “Utrota varenda jävel” av Sven Lindqvist som handlar om verkligheten bakom boken “Mörkrets hjärta”. Det finns mycket att säga om dem, och mer kanske kommer i ett senare inlägg. Men visst finns det monster i dessa böcker. Som torterar människor. Som gjorde det på riktigt. Dag ut och dag in, i hela sina liv. I hela deras offers liv.

Jag minns ett citat från TV-serien Vita Huset som gjorde intryck på mig. I scenen är de på besök i ett annat land där några soldater skjutit barn. En kollega till soldaterna säger att han kände dem som sköt och att de var goda människor. “When people, who are not monsters, do this, the circumstances are to blame” säger mannen. Det som slog mig med citatet var att vi på något sätt vet att det finns sådana monster, och att det finns människor som inte är monster men som kan göra monstruösa handlingar, på grund av omständigheterna.

Efter den här punkten i tankekedjan hamnar mina tankar i konflikt. De människor som inte är monster men som gör monstruösa handlingar vill jag förklara med hänvisning till omständigheterna och med det som hänvisning ursäkta dem. De är inte dåliga människor på grund av det. Till och med kategori 1 av monster kan få komma undan med det försvaret – en varulv är knappast mer ansvarig för sina handlingar än en björn, och en alien som vill äta upp alla har bara hittat en speciell evolutionär nisch som råkar vara dålig för oss. De är inte mer onda än bakterier eller termiter. Men problemet är att om jag inte tror att monster från kategori 3 i själva verket är monster från kategori 2, och är onda per definition eller konstitution, så kommer det finnas en anledning till varför de gör det som de gör – till exempel för att de är sjuka. De skulle behöva vård, eller en social revolution som omkullkastar de maktförhållanden som orsakade deras monsterskap. 

I vilken grad ursäktar deras omständigheter deras handlingar? Och vad spelar det för roll? Slutar man vara monster om det finns en förklaring?

Livet går vidare precis som förr

Här i helgen pratade jag med en granne på landet som nyligen förlorat sin man till en hastig cancersjukdom. Hon är 81 år och hon och hennes man blev tillsammans några år efter de fyllt tjugo. Ett helt liv med en person var nu slut, och hon kunde inte längre minnas något annat liv. Hon var så klart förkrossad, kände sig övergiven och hopplös, och rädd för hur det skulle bli. Vad gör människor egentligen på dagarna? Hur gick det till förut, när man fick tiden att gå? Tillsammans hade det alltid funnits något att göra, någonting att prata om eller att göra en plan. Det spelade oftast inte så stor roll vad de gjorde om de var tillsammans. Det finns inte så mycket man kan säga, ingenting som gör det bättre åtminstone. Lyssna och småprata. I många fall är att fördriva tiden det viktigaste ändå.

Det är märkligt med erfarenheter. På ett sätt har jag ingenting som närmar sig hennes upplevelse. Jag aldrig upplevt just den sorgen, av att förlora sin livskamrat sedan sextio år. Men jag har förstås upplevt sorg, och upplevt att bli lämnad. Vi kunde hitta varandra i de känslorna. På vilket sätt är våra upplevelser likadana? På vilket sätt är hennes sorg annorlunda än min? Vi kom att prata om det under kvällen, om man kan förstå någon annan utan att ha den personens upplevelser, och om det spelar roll om man förstår. Det är lättare att behandla andra som de behöver om man kan förstå, men det är inte säkert att man måste känna för att förstå. Kanske mina erfarenheter räcker tillräckligt långt?

Ibland har jag upplevt att när jag är fångad av en dålig känsla så trots att känslan är dålig så känner jag en irritation över att jag kommer förlora den. Som att den inte är på riktigt om den kan gå över. Att jag måste föreställa mig att sorgen eller ilskan är för evigt för att den ska vara meningsfull, även om den tanken egentligen är långt mycket sorgligare. För det finns två sätt att förstå en känsla som sorg, å ena sidan är det det konkreta, det praktiska, det som går att uttrycka i ord. Å andra sidan är det det känslomässiga, det som man upplever. Och är man i det i det konkreta är man utanför, och ingen kan känna utanför sig själv.

Artisten Markus Krunegård sjunger i en låt “Bästa vänner tills vi dör / Sen går livet vidare precis som förr”. När man är där och då så finns det inget mer föraktfullt än någon som säger att de som är ens bästa vänner kanske inte kommer vara det för alltid. Precis som när man är ledsen över att ha blivit dumpad för första gången, och någon säger att det går över. Det är klart att det går över. Men vad spelar det för roll, just nu? Man berättar inte om sin sorg för att man är orolig över att det kommer göra lika ont resten av livet (och även om det var så, så vet väl andra människor lika mycket om framtiden).

Samtidigt är det svårt att hålla sig från att säga det, när man är på utsidan, även fast man vet att det är meningslöst och gör ont för den som lyssnar. Det går över. Även om man inte vill det. Man har inget val. Så man säger det ändå. För det finns inte så mycket mer att säga.

Hur vet man när man ska sluta?

Go home FRA, you’re drunk.
(https://twitter.com/FRAdioanstalt)

Nyligen skaffade Försvarets Radioanstalt, FRA, ett konto på sociala medieplattformen Twitter, och inledde med en tweet som lät:”Pwzqemuözrözvykvvgt”. Det var ett kodat meddelande, i linje med anstaltens generella arbetsprofil, och kunde utläsas som “Nu också på Twitter”, om man gick bakåt två steg i alfabetet för varje bokstav. Om man satt och klurade på vad meddelandet betydde och råkade pröva med lite olika krypton – detta är en av de mer klassiska varianterna – så skulle man nog vara ganska säker på att man hittat rätt när man fick up just det meddelandet. Ingen kände nog ett behov att prova med något annat efter det.

Men hur vet man annars när man ska sluta? Jag har ibland skojat med små barn som nyss har lärt sig räkna och pekat på saker och räknat “En, två, tre, fyra, fem” men där den femte saken var samma föremål som den första saken. Barnet skrattar och tycker jag är tramsig, och jag börjar om och det blir ändå fem. Det är självklart för barnet att det är fel, men när jag frågar varför blir det helt plötsligt svårt och verkar roligare att leka med någon annan, mindre störig, kompis. Det är ju förstås en ganska svår fråga egentligen, om man ska försöka förklara svaret och inte bara visa svaret genom att ta bort de saker man redan räknat. Man får bara räkna en sak en gång, man får inte räkna samma sak flera gånger. Men vad betyder det att räkna samma sak flera gånger? 

Det är förstås på intet sätt omöjligt att förklara, varken talspråkligt eller matematiskt, så länge man har en välvillig lyssnare (och inte en som jag, som bara är jobbig). Men tänk istället om FRAs tweet hade varit på ett okänt språk. Om det var ett språk du inte kunde. Hade du vetat när du hade hittat rätt lösning? Kanske det ändå, för visst har man lite koll på hur andra språk som till exempel turkiska eller kinesiska brukar se ut med västerländska bokstäver. Man har en känsla för hur långt ett ord brukar vara, eller blandningen av långa och korta ord, till exempel. Men om språket var artificiellt konstruerat, eller utomjordiskt? Mindre uppenbart om det skulle gå. Man behöver något att börja jobba med, som man vet är rätt för att kunna avgöra vad som är fel.

Det grundläggande problemet är alltså: hur vet man när man hittat svaret? Jag undrar om det inte är därför filosofi finns över huvud taget, kanske många andra akademiska discipliner också. Vissa saker går att testa – flyger inte flygplanet så hade man felaktiga uträkningar – men mycket som är viktigt för oss att få svar på verkar inte ge alls lika tydliga indikationer om våra lösningar är rätt ute. Ibland når vi förståelse, och kan säga “aha, nu fattar jag!”. Det här stämmer, det verkar rimligt, lite som ett pussel som går ut i vårt huvud långt bortom vårt medvetande. Men jag är tveksam till den förståelsen, om den leder oss rätt. Den verkar ganska mycket vara en känsla: det känns som att vi förstår. Vi får en upplevelse av förståelse. Problemet är att den känslan verkar folk kunna få lite när som helst. Folk kan få den av sådant som är fel, eller till och med helt upp åt väggarna tokigt. Konspirationsteorier till exempel. Och folk kan förstå saker, och leva bra om de bara kör på, utan att få den känslan – och ständigt känna att de inte har koll.

Jag har ibland varit lite dragen till träningsmetaforer när det handlar om filosofi, trots att jag egentligen ogillar både träning och träningsmetaforer. Men som “Wax on wax off” från Karate-Kid. I filmen från åttiotalet tvingas den unge karateintresserade av herr Miyagi i evighet göra för honom helt meningslösa, snurrande rörelser åt höger och åt vänster i luften. Men sedan när han hamnar i en fajt så visar det sig att de visst var meningsfulla – han slog med händerna i en cirkel jättesnabbt, vilket var jättebra. Jag kanske kommer återkomma till just den här metaforen någon annan gång – vad jag egentligen tänkte på nu var filosofi som en verksamhet. Precis som träning. Ingen som går på ett spinningpass frågar “Blev det rätt nu?”. Eller “Har jag åstadkommit något varaktigt?”. Ens uppgift var att man skulle sitta där och producera en god bit av döda havet under cykeln. Sedan går man därifrån. Inget konstigt med det. Ingen som styrketränar kan rimligtvis tänka att man måste hålla på tills man har ballongmuskler. Man håller på en timme och sen går man hem, känner sig kanske lite överlägsen, har träningsvärk, och tänker att i slutändan kommer de nog löna sig.

Kanske ska man tänka lite så med filosofi, funderar jag. Man ska inte sluta när man är färdig, man ska sluta när tiden tar slut. Sen kommer man tillbaka och gör samma sak igen. Om och om igen. Och så är tanken att det nog blir bra till slut. Och det är den verkliga herr Miyagi-läxan: det man lär sig när man håller på med filosofi är förmågan att vara helt okej med att inte ha blivit klar, att inte ha nått förståelse eller kommit till något svar. Att allt är kaos och katastrof. Att ägna timmar åt att diskutera om livet är värt att leva och bli mer och mer övertygad om att allt är meningslöst eller att kommunikation är omöjligt och ingen vet någonting alls, och sedan gå hem och laga pasta och titta på tv och vara som vanligt. Som om att det inte var något konstigt med det alls. För att sedan gå tillbaka och göra exakt samma sak igen. Så får man nog större muskler till slut. Åtminstone bildligt talat.

Är blåa saker hårda?

Är den hård?
(Av: SuperbassSandfoermchen-1CC BY 3.0)

Tänk dig en förskoleklass där ett av barnen biter i en blå sköldpadda av plast. Den är hård och det går inte att få ned tänderna i den. Barnet biter i en häftapparat, en kloss och en legobit och finner att alla av dem är hårda, medan gula bananer, en gul kudde och en gul målarsvamp visar sig vara mjuka. Baserat på det drar barnet slutsatsen att blåa saker är hårdare än gula saker, och berättar det för sina kamrater. Dessa prövar hypotesen själva och upptäcker samma sak – blåa saker verkar onekligen vara hårda medan gula saker verkar vara mjuka.

Har barnet – eller barnen tillsammans – ägnat sig åt vetenskap? Att de har fel spelar förstås ingen roll, vetenskap kan vara felaktig. Det verkar inte vara ett nödvändigt kriterium för att göra vetenskap att vara vuxen, eller ha en viss utbildningsnivå. Den utbildningsnivån kommer sig av vetenskap som har inhämtats innan någon hade den utbildningsnivån. Kanske invänder någon att barn inte kan dra slutsatser, formulera hypoteser eller ibland ens kommunicera sina upptäckter. Det är sant att barn inte vet om att det är det som dom gör – dom förstår inte ordet hypotes, till exempel – men det verkar inte heller nödvändigt att man vet att det är det man gör när man gör det, så länge som man gör det. Vi skulle inte säga att en artikel är ovetenskaplig bara för att ordet hypotes inte förekommer, eller för att författaren bara säger hur det är och inte har reflekterat över att det finns en logisk kedja där resultaten av experimentet leder till en slutsats.

Jag har använt det här exemplet i undervisning och fick då ibland svaret att det inte var vetenskap eftersom metoden som barnet använde, nämligen att bita i saken, inte var tillräckligt säker eller kvantifierbar. De tyckte att det krävdes ett mätinstrument som genererade ett värde, helst med en viss noggrannhet. Det vore bra, förstås, men jag tror inte att det är där skon klämmer. Även om man inte får ut ett numeriskt värde så får de ut en nominell skala där föremålen rankas internt, hårdare än, och vi kan förstås tänka oss att barnet tar pauser mellan proven så att käken inte tröttas ut. Eller att barnet gör som Mohs geologiska hårdhetsskala och försöker repa ett föremål med ett annat. Mätmetoden är nog inte problemet.

Vad är vetenskap? Det finns flera olika användningar av ordet. Ibland menar man resultatet av en process – de påståenden, artiklar eller böcker som innehåller kunskap: “Vetenskapen säger att…”.  Ibland använder man ordet för att mena användandet av den vetenskapliga metoden, med hypoteser, förutsägelser, evidens och slutsatser. Kanske vill man lägga till att det också måste finnas en undersökande avsikt (det kan inte enbart göras av en dator) och att resultaten måste delas öppet och bekräftas av andra, oberoende av varandra. 

Man behöver inte heller välja mellan dessa användningar – man kan mena att vetenskap är resultat som måste komma av den vetenskapliga metoden, eller att den exakta vetenskapliga metoden inte är så viktig, så länge som det sker med en undersökande avsikt som slutar i en artikel vars resultat kan bekräftas av andra. Eller naturligtvis: att alla är nödvändiga.

Enligt dessa, verkar det som åtminstone, så uppfyller scenariot ovan kraven för att vara vetenskap. Samtidigt tror jag att många intuitivt tycker att det är fel att säga att barnet, eller barnen tillsammans, “gör vetenskap”, men inte nödvändigtvis för att de är unga. Om jag lagar mat hemma så gör jag inte vetenskap, även om jag funderar ut kryddor som borde passa ihop, provar och meddelar mina resultat på en matlagningsblogg. Det verkliga skälet är kanske att vi tycker att vetenskap ska handla om vissa ämnen och följa traditionen – bygga på tidigare kunskap inom vetenskapliga fält. Blåa-objekts-forskningen är inte ett etablerat forskningsfällt bygger inte vidare på tidigare insamlad kunskap (åtminstone inte om man inkluderar alla människor på jorden). Man kanske måste veta att man gör vetenskap för att göra vetenskap – men det räcker inte som argument i sig själv.

Men – kanske det vi intuitivt kallar vetenskap kanske inte är samma sak som det som faktiskt är vetenskap. Kravet att följa traditionen säger också att ny vetenskap måste växa organiskt ur tidigare vetenskap, alltså att man inte kan göra helt ny vetenskap. Det verkar också säga att det handlar om att bygga på den kunskap som finns i hela världen och inte bara just där och då. Annars verkar det ju som att barnen på förskolan har en egen gemenskap med ett eget forskningsläge. Och i den är det kanske en brinnande fråga, som bygger på vad som tidigare efterforskat: Är blåa saker hårda? Är det vetenskap, eller inte?

Tid är pengar

En god vän berättade att han var lite extra trött, eftersom han hade arbetat så mycket på sistone. Minst tio timmar över heltid i flera veckor, någon dag hade han haft tio timmar av möten, en annan dag hade han arbetat mer än tolv timmar i streck. Min vän arbetar med marknadsföring för ganska stora företag. Jag sade att det lät jobbigt, men att det måste vara skönt att få extra pengar. Nej, de fick ingen övertidsersättning, så det blev inga extra pengar. Istället fick han extra semester. Eller skulle få, det gällde inte än. Fem dagar extra efter nyår skulle han få.

Men skulle allt detta arbete kunna ge högre lön, då kanske? Nja, det var redan färdigförhandlat – det var där de fem extra dagarna skulle komma in. Så varför arbetade han tio timmar extra varje vecka? “Jag bryr mig och jag tycker att det är kul”, svarade han. Utan att veta exakt vad min vän tjänar så tror jag det är åtminstone 40 000 kronor i månaden, alltså 250 kronor i timmen. Om vi tänker att detta håller i sig, så kan vi säga att min vän i praktiken skänken 10 000 kronor varje månad till sin arbetsgivare, och i förlängningen sina uppdragsgivare, utan något uppenbart skäl att tro att det kommer löna sig, åtminstone det närmsta året. Annat än att är kul, förstås.

Hade han istället arbetat den tiden på en annan arbetsplats och köpt trisslotter för pengarna hade han åtminstone kunnat förvänta sig att få ut 5000 kronor varje månad. Kanske haft tur och vunnit tjugo tusen i månaden i tjugofem år. Inte heller kan man föreställa sig att den extra tiden gör någon enorm skillnad för företagens välmående, om man nu bryr sig om det. Man kan också jämföra det med om han hade erbjudit sina marknadsföringstjänster till en välgörenhetsorganisation. En sund fri marknad kräver att de ingående parterna gör rationella val, och det är svårt att se att allt det extra arbetet maximerar någon nytta, annat än från företagets synvinkel. Min vän, som tror på den fria marknaden, verkar alltså motarbeta densamma genom sina val. 

Min vän försvarar detta med att det kommer löna sig i längden. När det kommer pratas om vem som ska få intressanta eller rika företag att marknadsföra, eller om det pratas om befordran, så tror han att det kommer se bra ut att han ansträngt sig så mycket. Han utnyttjar den resurs han som barnlös frisk person har – tid – och satsar 120 000 kronor om året på att det kommer löna sig, antingen i pengar eller i livskvalitet. Även om problemet nog kommer upprepa sig – det kommer aldrig sluta “se bra ut” att donera pengar till sin arbetsgivare i form av obetald arbetstid – så kommer nog marginalnyttan minska. Det kommer bli mindre värt att hoppas på den där extra befordran, och han kommer sluta arbeta gratis vid en viss inkomstnivå. Kanske kommer han då själv vara i en position att befordra andra som arbetar gratis.

Man kan förstås ändå fundera på om den ekonomiska kalkylen hamnar på plus – han kanske hade blivit befordrad ändå bara i kraft av att vara en kompetent person – och man  kan ännu mer undra om den utilitaristiska kalkylen hamnar på plus. Även om han känner glädje  och stolthet över sitt arbete, så finns det ju andra aktiviteter som också ger detta. Att umgås med nära och kära, eller ha en hobby, eller lära sig ett nytt språk. Kanske blir han dessutom befordrad fortare om han också förstår kinesiska?

Det är kanske inte rimligt att tänka på livet på det här sättet, som något som ska löna sig. Även om jag bryr mig om min vän, och att jag vill att han får ett så lyckligt liv som möjligt, så medger jag att det är hans beslut att fatta och att jag egentligen inte har med den saken att göra. Man kan dessutom säkert göra motsvarande analys av mitt liv, och se att jag agerar irrationellt utifrån mina övertygelser. Poängen med det här inlägget är att fundera över det som gör vårt liv meningsfullt, vad som är mål och medel för detta, och om vi gör medvetna val för att nå dit.