Är blåa saker hårda?

Tänk dig en förskoleklass där ett av barnen biter i en blå sköldpadda av plast. Den är hård och det går inte att få ned tänderna i den. Barnet biter i en häftapparat, en kloss och en legobit och finner att alla av dem är hårda, medan gula bananer, en gul kudde och en gul målarsvamp visar sig vara mjuka. Baserat på det drar barnet slutsatsen att blåa saker är hårdare än gula saker, och berättar det för sina kamrater. Dessa prövar hypotesen själva och upptäcker samma sak – blåa saker verkar onekligen vara hårda medan gula saker verkar vara mjuka.

Har barnet – eller barnen tillsammans – ägnat sig åt vetenskap? Att de har fel spelar förstås ingen roll, vetenskap kan vara felaktig. Det verkar inte vara ett nödvändigt kriterium för att göra vetenskap att vara vuxen, eller ha en viss utbildningsnivå. Den utbildningsnivån kommer sig av vetenskap som har inhämtats innan någon hade den utbildningsnivån. Kanske invänder någon att barn inte kan dra slutsatser, formulera hypoteser eller ibland ens kommunicera sina upptäckter. Det är sant att barn inte vet om att det är det som dom gör – dom förstår inte ordet hypotes, till exempel – men det verkar inte heller nödvändigt att man vet att det är det man gör när man gör det, så länge som man gör det. Vi skulle inte säga att en artikel är ovetenskaplig bara för att ordet hypotes inte förekommer, eller för att författaren bara säger hur det är och inte har reflekterat över att det finns en logisk kedja där resultaten av experimentet leder till en slutsats.

Jag har använt det här exemplet i undervisning och fick då ibland svaret att det inte var vetenskap eftersom metoden som barnet använde, nämligen att bita i saken, inte var tillräckligt säker eller kvantifierbar. De tyckte att det krävdes ett mätinstrument som genererade ett värde, helst med en viss noggrannhet. Det vore bra, förstås, men jag tror inte att det är där skon klämmer. Även om man inte får ut ett numeriskt värde så får de ut en nominell skala där föremålen rankas internt, hårdare än, och vi kan förstås tänka oss att barnet tar pauser mellan proven så att käken inte tröttas ut. Eller att barnet gör som Mohs geologiska hårdhetsskala och försöker repa ett föremål med ett annat. Mätmetoden är nog inte problemet.

Vad är vetenskap? Det finns flera olika användningar av ordet. Ibland menar man resultatet av en process – de påståenden, artiklar eller böcker som innehåller kunskap: ”Vetenskapen säger att…”.  Ibland använder man ordet för att mena användandet av den vetenskapliga metoden, med hypoteser, förutsägelser, evidens och slutsatser. Kanske vill man lägga till att det också måste finnas en undersökande avsikt (det kan inte enbart göras av en dator) och att resultaten måste delas öppet och bekräftas av andra, oberoende av varandra. 

Man behöver inte heller välja mellan dessa användningar – man kan mena att vetenskap är resultat som måste komma av den vetenskapliga metoden, eller att den exakta vetenskapliga metoden inte är så viktig, så länge som det sker med en undersökande avsikt som slutar i en artikel vars resultat kan bekräftas av andra. Eller naturligtvis: att alla är nödvändiga.

Enligt dessa, verkar det som åtminstone, så uppfyller scenariot ovan kraven för att vara vetenskap. Samtidigt tror jag att många intuitivt tycker att det är fel att säga att barnet, eller barnen tillsammans, ”gör vetenskap”, men inte nödvändigtvis för att de är unga. Om jag lagar mat hemma så gör jag inte vetenskap, även om jag funderar ut kryddor som borde passa ihop, provar och meddelar mina resultat på en matlagningsblogg. Det verkliga skälet är kanske att vi tycker att vetenskap ska handla om vissa ämnen och följa traditionen – bygga på tidigare kunskap inom vetenskapliga fält. Blåa-objekts-forskningen är inte ett etablerat forskningsfällt bygger inte vidare på tidigare insamlad kunskap (åtminstone inte om man inkluderar alla människor på jorden). Man kanske måste veta att man gör vetenskap för att göra vetenskap – men det räcker inte som argument i sig själv.

Men – kanske det vi intuitivt kallar vetenskap kanske inte är samma sak som det som faktiskt är vetenskap. Kravet att följa traditionen säger också att ny vetenskap måste växa organiskt ur tidigare vetenskap, alltså att man inte kan göra helt ny vetenskap. Det verkar också säga att det handlar om att bygga på den kunskap som finns i hela världen och inte bara just där och då. Annars verkar det ju som att barnen på förskolan har en egen gemenskap med ett eget forskningsläge. Och i den är det kanske en brinnande fråga, som bygger på vad som tidigare efterforskat: Är blåa saker hårda? Är det vetenskap, eller inte?