Här i helgen pratade jag med en granne på landet som nyligen förlorat sin man till en hastig cancersjukdom. Hon är 81 år och hon och hennes man blev tillsammans några år efter de fyllt tjugo. Ett helt liv med en person var nu slut, och hon kunde inte längre minnas något annat liv. Hon var så klart förkrossad, kände sig övergiven och hopplös, och rädd för hur det skulle bli. Vad gör människor egentligen på dagarna? Hur gick det till förut, när man fick tiden att gå? Tillsammans hade det alltid funnits något att göra, någonting att prata om eller att göra en plan. Det spelade oftast inte så stor roll vad de gjorde om de var tillsammans. Det finns inte så mycket man kan säga, ingenting som gör det bättre åtminstone. Lyssna och småprata. I många fall är att fördriva tiden det viktigaste ändå.
Det är märkligt med erfarenheter. På ett sätt har jag ingenting som närmar sig hennes upplevelse. Jag aldrig upplevt just den sorgen, av att förlora sin livskamrat sedan sextio år. Men jag har förstås upplevt sorg, och upplevt att bli lämnad. Vi kunde hitta varandra i de känslorna. På vilket sätt är våra upplevelser likadana? På vilket sätt är hennes sorg annorlunda än min? Vi kom att prata om det under kvällen, om man kan förstå någon annan utan att ha den personens upplevelser, och om det spelar roll om man förstår. Det är lättare att behandla andra som de behöver om man kan förstå, men det är inte säkert att man måste känna för att förstå. Kanske mina erfarenheter räcker tillräckligt långt?
Ibland har jag upplevt att när jag är fångad av en dålig känsla så trots att känslan är dålig så känner jag en irritation över att jag kommer förlora den. Som att den inte är på riktigt om den kan gå över. Att jag måste föreställa mig att sorgen eller ilskan är för evigt för att den ska vara meningsfull, även om den tanken egentligen är långt mycket sorgligare. För det finns två sätt att förstå en känsla som sorg, å ena sidan är det det konkreta, det praktiska, det som går att uttrycka i ord. Å andra sidan är det det känslomässiga, det som man upplever. Och är man i det i det konkreta är man utanför, och ingen kan känna utanför sig själv.
Artisten Markus Krunegård sjunger i en låt ”Bästa vänner tills vi dör / Sen går livet vidare precis som förr”. När man är där och då så finns det inget mer föraktfullt än någon som säger att de som är ens bästa vänner kanske inte kommer vara det för alltid. Precis som när man är ledsen över att ha blivit dumpad för första gången, och någon säger att det går över. Det är klart att det går över. Men vad spelar det för roll, just nu? Man berättar inte om sin sorg för att man är orolig över att det kommer göra lika ont resten av livet (och även om det var så, så vet väl andra människor lika mycket om framtiden).
Samtidigt är det svårt att hålla sig från att säga det, när man är på utsidan, även fast man vet att det är meningslöst och gör ont för den som lyssnar. Det går över. Även om man inte vill det. Man har inget val. Så man säger det ändå. För det finns inte så mycket mer att säga.