Tre sorters monster

Det finns tre sorters monster, skriver Yvonne Leffler i ”Skräck som fiktion och underhållning” (2001). Det finns…

  1. Väsen och varelser som är naturliga men som inte människan har stött på förut.
  2. Övernaturliga väsen som inte lyder under naturlagarna.
  3. Inre monster.

I den första kategorin finns både zombies och varulvar, men också aliens och katastrofala genetiska experiment. I den andra kategorin finns det mytologiska väsen med krafter bortom vad den här världen kan förklara. Demoner, Djävulen, spöken, poltergeistar. Det finns en stor skillnad mellan den första och den andra kategorin. I den första hittar vi varelser som likt oss själva försöker leva och fortplanta sig. De vill visserligen äta upp oss, men det är åtminstone rent spel. Vi har motsatta mål – de äta oss, vi inte bli ätna – och därför skrämmer de oss, och därför försöker vi förgöra dem. Den andra kategorin går inte att tänka sig in i på samma sätt. Djävulen är ond, demoner är onda. De kanske går att tänka som naturfenomen, som parasiter eller virus, men det är enbart metaforiskt. Deras natur är övernaturlig. Bara i väldigt progressiva skildringar är dessa övernaturliga väsen en helt legitim intressegrupp, med behov som bör respekteras. 

I den tredje gruppen hittar vi… oss själva. Leffler nämner Norman Bates från Psycho som exempel. Andra massmördare, som Leatherface från Texas Chain Saw Massacre eller Jigsaw från Saw-filmerna, borde vara andra exempel. Sådana filmer är lite speciella, eftersom de försöker skrämma oss med sådant vi mycket väl vet finns på riktigt. Sådana monster är inte på något sätt påhittade, och inte sällan är filmerna inspirerade av verkliga händelser.

Jag associerar till Colson Whiteheads bok ”Den underjordiska järnvägen”, som jag håller på att läsa, som skildrar amerikanska slavars liv. Jag läser parallellt också ”Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad som handlar om en resa i upp för kongofloden under kolonialtiden, samt ”Utrota varenda jävel” av Sven Lindqvist som handlar om verkligheten bakom boken ”Mörkrets hjärta”. Det finns mycket att säga om dem, och mer kanske kommer i ett senare inlägg. Men visst finns det monster i dessa böcker. Som torterar människor. Som gjorde det på riktigt. Dag ut och dag in, i hela sina liv. I hela deras offers liv.

Jag minns ett citat från TV-serien Vita Huset som gjorde intryck på mig. I scenen är de på besök i ett annat land där några soldater skjutit barn. En kollega till soldaterna säger att han kände dem som sköt och att de var goda människor. ”When people, who are not monsters, do this, the circumstances are to blame” säger mannen. Det som slog mig med citatet var att vi på något sätt vet att det finns sådana monster, och att det finns människor som inte är monster men som kan göra monstruösa handlingar, på grund av omständigheterna.

Efter den här punkten i tankekedjan hamnar mina tankar i konflikt. De människor som inte är monster men som gör monstruösa handlingar vill jag förklara med hänvisning till omständigheterna och med det som hänvisning ursäkta dem. De är inte dåliga människor på grund av det. Till och med kategori 1 av monster kan få komma undan med det försvaret – en varulv är knappast mer ansvarig för sina handlingar än en björn, och en alien som vill äta upp alla har bara hittat en speciell evolutionär nisch som råkar vara dålig för oss. De är inte mer onda än bakterier eller termiter. Men problemet är att om jag inte tror att monster från kategori 3 i själva verket är monster från kategori 2, och är onda per definition eller konstitution, så kommer det finnas en anledning till varför de gör det som de gör – till exempel för att de är sjuka. De skulle behöva vård, eller en social revolution som omkullkastar de maktförhållanden som orsakade deras monsterskap. 

I vilken grad ursäktar deras omständigheter deras handlingar? Och vad spelar det för roll? Slutar man vara monster om det finns en förklaring?