Månad: november 2018

There is no strife, no prejudice, no national conflict in outer space as yet. Its hazards are hostile to us all. Its conquest deserves the best of all mankind, and its opportunity for peaceful cooperation may never come again. But why, some say, the Moon? Why choose this as our goal? And they may well ask, why climb the highest mountain? Why, 35 years ago, fly the Atlantic? Why does Rice play Texas? We choose to go to the Moon! We choose to go to the Moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard […]

President John F Kennedy 1962 – via Wikipedia 

Härom veckan var jag på en konsert med en lite märkligt brittiskt band – Public Service Broadcasting. De gör instrumentell musik där de klipper in bitar av gamla public-service filmer och andra äldre reklamfilmer. Det låter kanske som att det inte skulle vara särskilt lyckat, men det fungerar. Deras två senaste fullängdsskivor har varit temaskivor. ”Every Valley” handlar om den Walesiska kolindustrins uppgång och fall, och skildrar gruvans majestätiska mörker, industrins löften om arbeten i fyra hundra år till, arbetarnas stolthet och kvinnorörelsens framväxt, strejkerna och slutligen gruvornas nedläggning. Genom att använda sig av andras röster får varje perspektiv ett eget, äkta uttryck.

Skivan innan, ”The Race for Space”, handlar om, som namnet antyder, det sovjetiska och det amerikanska rymdprogrammet. I första låten citeras talet ovan, dock utan skämtet om att college-fotbollslaget Rice hade svårt att slå Texas-laget. På konserten visade de klipp ur videorna som de hade tagit en del av citaten från. Att stå och närmast andaktsfullt tillsammans med ett rum fyllt av människor se hur astronauterna och kosmonauterna förberedde sig för resorna, märka den spända stämningen i kontrollrummet och se, på riktigt, hur raketerna lyfte var en mycket starkare upplevelse än jag var beredd på. Det var lite som att vara del av det som hände där och då. Här nedan ett exempel.

Det slog mig efteråt att jag inte har varit med om något liknande i mitt liv: en enskild händelse, som har gått att titta på, som har berört hela jorden. Att ta sig ut i rymden är ett stort steg för mänskligheten, jag kan inte förneka det. Dessutom, naturligtvis, gjorde den politiska aspekten av det än mer relevant. Möjligtvis kanske man kommer åka till Mars innan jag dör, då kanske jag har möjlighet att uppleva något liknande.

Oavsett den politiska bakgrunden till beslutet att åka till månen så finns det en dröm i det, en ambition, som jag inte kan se någon likhet till idag. Till och med kolindustrin drömmer om att trygga försörjning under århundraden, citerade på den senaste skivan. Ingen kommer idag med sådana löften. Det något ironiska i sammanhanget är förstås att vi idag har något som skulle behöva just sådana drömmar – den globala uppvärmningen och klimatförändringarna. Vi står inför en jättekris och plötsligt kan ingen tänka utanför lådan.

Samtidigt är det förstås mycket lättare att skicka någon ut i rymden än att stoppa klimatkrisen. Det första kräver i teorin en rejäl slangbella, det andra kräver stora beteendeförändringar, ny lagstiftning och teknologi i en majoritet av alla de länder som finns. I praktiken att alla personer och företag ska bestämma sig gemensamt för att jobba mot sina egna intressen, åtminstone på kort sikt. Och belöningen, om vi faktiskt lyckas, är bara en utebliven undergång, vilket även om det är bättre än alternativet, inte är direkt något man går och dagdrömmer om.

Åka till månen, flyga över Atlanten, vinna över Texas Longhorns i amerikansk fotboll – det är sådana drömmar som är värdiga ett helt jordklot. Kanske också att bekämpa undergången. 

Häromdagen var jag hemma hos en vän, som plockade fram ett brädspel jag för länge sedan gjort och gett till honom som present. Jag hade kallat det Claim to Fame, och det gick ut på att man var en manager som köpte artister och satte ihop band som man försökte hjälpa att bli framgångsrika. Det visade sig faktiskt vara ett ganska roligt spel, och det var också roligt att återupptäcka min egen, lite märkliga, humor. I spelet drar man till exempel kort där det står recensioner skivorna som ens band släppt, och de kunde låta så här:

”Det låter lite som att Borås kommunala musikskola hade bestämt sig för att spela in Rod Stewards B-sidor, men göra alla låtar i tretakt. Inte dåligt, egentligen, men man vill inte lyssna så länge.” 5/10

Ett litet problem med spelet var bara att det verkade vara  feldimensionerat – vissa kort var så kostsamma så att det var svårt att hämta sig igen, andra verkade ge alldeles för mycket fördelar. Men det var lite svårt att veta, eftersom vi bara spelade en gång. Man skulle behöva spela femtio spelomgångar för att veta säkert. Men det skulle kanske ta en veckas heltidsarbete.

Jag går för skojs skull just nu en kurs på distans i programmering och det slog mig att det vore inte så väldigt svårt att skriva ett program som spelade åt mig. Om man implementerar en slumpvariabel som motsvarar tärningen, så kan det som händer på korten strängt taget beskrivas som att ens kassa minskar eller ökar, eller att ens band får fler eller färre talangpoäng. Fler talangpoäng ger mer pengar vid en spelning. Sagt och gjort och jag fick snart ett program som fungerade utan några större fel. Den spelade femtio omgångar medan jag blinkade, och skrev ut hur det gick för spelaren i varje runda.

Problemet var att det verkade som att det var mycket lättare att bli bankrutt i min programmerade variant än vad det var i det riktiga brädspelet. Efter att ha klurat lite på det så kom jag fram till att den regel jag hade valt för om programmet skulle investera i en ny artist eller inte var för trubbig. Jag hade skrivit in att så länge det fanns $1200 kvar i kassan skulle programmet köpa vilken artist som helst om det gavs tillfälle till det. Det gjorde att den programmerade spelaren investerade för dåligt. Istället för att räkna ut en ny, bättre regel, så bestämde jag att användaren – alltså jag – skulle fatta beslutet om det var ett bra köp eller inte genom att klicka ja eller nej i en dialogruta. Det skulle ändå gå väldigt fort. Det fungerade ändå inte riktigt. Något är fortfarande fel på antingen programmet eller spelet, men precis då när jag satt och klickade insåg jag att jag inte bara skapat en modell för att testa spelet – jag hade skapat en datorversion av spelet. Det var bara att fylla ut med allt grafiska och all rolig text så skulle jag ha ett datorspel.

Det är lite speciellt med datorprogram, på det sättet. Jag skulle kunna skriva ett program som representerade lagandet av en god tomatsås (som itererar ”stek lök” loopen och lägger till lite värde på ”färg” i varje runda tills värdet för ”lök” har blivit ”gyllene och genomskinlig”) men jag skulle inte få en tomatsås som resultat, utan en rad text: ”tomatsås klar”. Å andra sidan, om jag skrev ett program som simulerade hur man skriver en bra bok, skulle produkten faktiskt bli en bra bok – även om det nog skulle vara ett jättesvårt program att skriva. Det är för att orden i en bok, precis som mina artister i mitt brädspel, inte ”finns på riktigt”. Ord kan matas in på en dator, sägas högt eller skrivas på ett papper – orden betyder samma sak. En bra bok är bara en serie ord. Och namnen och talangerna hos artisterna man köper i mitt brädspel kan lika gärna vara skrivna på en datorskärm som på ett kartongkort. Så är det inte med mat. Ett datorprogram som simulerar en god tomatsås är lika ätbar som en videoinspelning av någon som lagar en god tomatsås.

Men det finns områden där det inte är helt klart än hur det förhåller sig, om det är på det ena eller det andra sättet. Hjärnan och medvetandet är ett tydligt exempel. Många tycker att det borde räcka med att representera hjärncellernas avfyrningar i en dator, att de i praktiken ändå bara är ettor och nollor. Precis som att om man sätter ihop ord på ett visst sätt så får man en begriplig mening så är en viss sekvens av avfyrningar det samma som medvetande, tänker man sig. En sådan position liknar sådant som filosofen Daniel C Dennett har uttryckt. Andra menar att simulera hjärnor visserligen kan ge resultat som liknar det som en person med en hjärna skulle ge, men det betyder inte att det som har hänt i programmet är detsamma som medvetande. Lite som att ett datorprogram kan skapa en väldigt korrekt simulerad bild av hur det skulle se ut efteråt om, säg, Grimstaskogen i Stockholm brann ned. Men det brinner ingenstans i datorprogrammet. En sådan position har John R Searle förespråkat. Man kan läsa mer i John R Searles bok ”The Mystery of Consciousness”. Den är förstås ganska partisk, men han har även med kommentarer från de som han kritiserar. 

Det verkar inte finnas någon mängd kod som är tillräcklig för att skapa en tomatsås. Så länge inte datorn börjar förändra ätbara kolmolekyler kommer den inte laga mat. Och ska man vara noggrann, så är mitt nya datorprogram inte ett brädspel heller, utan just ett datorprogram. Brädspel ska ha ett bräde. Oavsett hur det förhåller sig med hjärnan, om den bara är ett formellt system eller inte, så är det tydligt att ett möjligt sätt att förstå vad som händer i en hjärna kan vara att försöka efterlikna den i ett program. Precis som att genom att i ett program beskriva exakt hur man gör kanske kan hjälpa en att sätta fingret på varför en tomatsås är godare än en annan. Eller, förhoppningsvis, hjälpa mig att göra mitt gamla spel lite roligare.

Härom dagen satt jag och förberedde en övning för mina filosofigrupper. Jag behövde ungefär 60 stycken pappersfyrkanter. Jag gjorde det för hand, inte för att jag tror på vikten av hantverk,  utan för att min skrivare lekte byråkrat. Först vägrade den erkänna att de nya patroner jag matat den med faktiskt var isatta , när den väl medgav att så faktiskt var fallet hade den istället kommit fram till att en annan patron var tom, och då en som jag inte hade en extra av. Då kunde den naturligtvis inte skriva ut något över huvud taget. Det blev alltså till att rita.

Jag upptäckte att det fick plats fyra fyrkanter på ett A4, och konstaterade att det behövdes 25 A4-ark med fyrkanter, och började rita. Efter att ha hållit på en god stund var det någon del av min hjärna som började vifta lite extra och försökte få min uppmärksamhet. Jag tänkte igenom det igen. Jo visste stämde det, så jag sade åt den delen av min hjärna att vara tyst och fortsatte. Nej, vänta nu här. Jag började räkna varje fyrkant jag ritat genom att peka på dem en och en och insåg till slut att jag hade räknat fel. 

Visst räknar man fel ibland, man ska inte vara så hård mot sig själv. Men 60 delat på 4 är inte något man borde räkna fel på i min ålder. Jag påmindes om häromdagen när jag skulle räkna ut hur mycket pengar några komiker hade tjänat på att sälja ut alla 1200 platser till ett pris av 300 kronor, och kom fram till ”ungefär tre miljoner”, var på en kollega tittade lite frågande på mig och sa ”trehundra sextio tusen”. På ett filosofisamtal för några veckor sedan stavade jag sköld ”skjöld” och blev raskt rättad av mina 10-13-åriga deltagare, och nu på senaste samtalet skrev jag avsiktligt otydligt för att jag inte mindes hur många m det var i ”omdöme”.

Det är säkert sant att man lär sig saker hela livet, men stava och räkna verkar inte vara något som jag blir bättre på. Med tanke på hur bra jag en gång var på det finns det förstås en lång väg ned, men jag hade kanske inte väntat mig att jag redan nu skulle ha hamnat under mellanstadienivå. Det kanske verkar rimligt att på något sätt förklara detta: jag var trött när jag försökte räkna 60/4, jag var upptagen med att läsa av rummet och hålla koll när jag skulle stava till sköld. Det är visserligen sant,  men det var nog inte det som var felet. Ett svar är förstås att jag inte tränar – mina stavfel upptäcks (och ibland även rättas till) innan jag hinner lägga märke till dem, och jag räknar nästan alltid ut allt med miniräknare. Fast trehundra gånger tusen? Hur kan man tänka det och inte landa i trehundra tusen?

Eftersom jag inte har något bra svar på frågan kanske jag istället kan berätta lite om den övning som jag behövde papperslapparna till. Jag kallar den ”Det Alternativa Passet”. I ett pass står ens namn, vilken dag, månad och år man är född, vilken plats man är född, hur lång man är och så vidare. Det är min identitetshandling och visar att jag är just den personen och ingen annan. Men om man tänker på det så kan ju faktiskt någon heta samma sak, vara född samma dag och på samma ställe som någon annan. Det finns förstås mitt personnummer, men det är inte alla länder som har personnummer heller, och det säger inte så mycket om mig. Gör ett nytt pass, ett alternativt pass, som plockar ut just dig och bara dig. Ett pass som visar vem du är.

Det finns flera möjliga tolkningar av uppgiften, och avsikten är inte att de ska välja en specifik tolkning. Deltagarna kan välja att se det som en utmaning att plocka ut något som är unikt för en person, men ingen annan – DNA, framkom som förslag, även om motargumentet blev att enäggstvillingar kan ha samma DNA. Fingeravtryck kanske, men det är inte egentligen omöjligt för någon att ha samma fingeravtryck, det är mest väldigt, väldigt, osannolikt. Och det är ju redan osannolikt att någon skulle ha samma namn, födelsedag, födelseplats och så vidare. Måste vi nöja oss med det? Eller finns det något som är unikt för oss?

En annan möjlig tolkning är att se det som att hitta ett pass som bättre beskriver vem man är: ens intressen kanske, eller hur man ser ut. Problemet är förstås att de sakerna ändras över tid. Det gör visserligen ens utseende också, och det är därför man behöver byta pass ibland, så det kanske inte är ett jätteproblem. En annan lösning är att man på något sätt lägger ned ens minnen i passet – om man väljer ut fem-tio minnen så kommer det inte vara någon som har just dessa minnen.
Här kan man också skilja på hur man bevisar någons identitet och hur man anger någons identitet. Även om ett pass anger jättebra vem du är, så betyder det inte att vi därför automatiskt kan använda det för att bevisa att du är du – någon annan kan ju säga att de har minnen som de inte har. Sedan kan det förstås bli problem om man, som det verkar vara för mig just nu, glömmer bort ens de mest grundläggande saker. 

Frågan kan alltså både handla om att bevisa numerisk identitet, alltså att jag är jag, och om personlig identitet, alltså vad som gör mig till mig och om det kan bestå över tid. Efter att alla har fått göra sitt första pass kan man ta det vidare och låta dem göra ett nytt, antingen försöka hitta ett sätt att ”förfalska” passet för den som sitter bredvid, eller göra ett åt sig själv fem år i framtiden, lite beroende på hur deltagarna tolkade frågan. Så därför behöver man dubbelt så många lappar som deltagare. Men be inte mig räkna ut hur många det blir.

I Youtube-videon ”The adorkable misogeny of The Big Bang Theory” går Jonathan McIntosh under aliaset ”Pop Culture Detective” genom den amerikanska TV-serien The Big Bang Theory och kritiserar den för att vara misogyn, alltså hatisk mot kvinnor, och att dölja denna misogyni bakom ett lager av nördighet. Serien handlar om fyra forskare som är vänner och umgås och delar intresse för nördig popkultur, så som brädspel och superhjältar, samt deras kvinnliga vänner och flickvänner, som huvudsakligen inte delar deras intresse. McIntosh argumenterar att serien baserar många av sina skämt på förakt för kvinnor och framställer detta beteende som ursäktat, till och med accepterat, just på grund av denna nördighet. I en uppföljare till den videon fortsätter han på samma spår och menar att TV-serien också framställer skadlig maskulint beteende på samma sätt, där karaktärerna hånar varandra när de gör något ”omanligt”, och att detta hån är punchlinen i skämtet. Det här är ett sätt att skriva skämt som känns väl igen för den som har sett andra amerikanska TV-serier såsom How I Met Your Mother, Vänner, Scrubs, Brooklyn Nine Nine, för att inte tala om direkt uttalat misogyna serier så som Two and a Half Men. McIntosh poäng är att misogyni, som alltid är problematiskt, är särskilt problematisk i The Big Bang Theory eftersom karaktärerna är skrivna för att vara sympatiska personer man tycker om. Eftersom personer vi tycker om säger sådant så drar vi slutsatsen att det är acceptabelt att säga så.

Det ligger nog en hel del i den typen av kritik. Det sätt vi pratar påverkas av kulturen, och därmed blir vi kanske mer benägna att själva acceptera misogyna skämt – inte minst för hur de andra karaktärerna reagerar på de misogyna skämten. När jag har såg om TV-serien Vänner slogs jag av hur många homofobiska skämt det fanns. TV-serien How I Met Your Mother, som började sändas året efter Vänners sista säsong, har långt färre sådana skämt, däremot återkommande transfobiska skämt – och alltid sagda av någon av seriens huvudkaraktärer, de personer man ska tycka om mest. McIntosh menar att en viktig komponent till varför misogynin i The Big Bang Theory är problematisk är att serien inte har med en kritisk röst som ifrågasätter eller kritiserar detta beteende. Detta är också fallet med de homofoba och transfobiska skämten i Vänner och How I Met Your Mother. Som ett exempel så föreställer sig seriens huvudkaraktär Ted i den senare serien vad som skulle kunna vara fel med hans dejt, och i den sista fantasin säger hand dejt ”he’s probably going to the urinal, I remember when I had a penis”, vilket alltså är det värsta Ted kan tänka sig (värre än att hon var kriminell). Detta skämt återkommer dessutom minst en gång till i en senare säsong, på precis samma sätt. How I Met Your Mother har dessutom en berättarstil där karaktärerna ibland beter sig illa, och berättarrösten (som är en åldrad Ted som ser tillbaka på sitt liv) kritiserar sitt forna jag vid dessa tillfällen och betonar hur viktigt personlig utveckling är. Efter de transfobiska skämten sägs ingenting.

”Vad får man inte skämta om?” är en ganska uttjatad diskussion idag. Komiker som försvarar rätten att skämta om allt, och personer som representerar gruppen som är skämtets punchline förklarar deras utsatthet. Båda perspektiven är viktiga, och jag har ingen tydlig åsikt i den generella frågan. Men jag ser likheter med en större diskussion om hur kultur egentligen fungerar. En del kritik av böckerna (och senare även filmerna) i serien ”Fifty Shades of Gray” av E.L. James kretsade kring att det var dålig litteratur i en moralisk bemärkelse, eftersom den skildrade destruktiva relationer utan att markera detta som något skadligt, utan att böckerna tvärt om framställde detta som något (på något plan) åtråvärt. Inte minst  finns det en underliggande oro om att boken gör samhällelig skada när den hamnar i händerna på läsare som inte läser kritiskt.

Samma typ av kritik har riktats mot både skräckgenren och dataspelsvärlden. Yvonne Leffler skriver i boken ”Skräck som fiktion och underhållning” att det på 1700-talet fanns en oro för att skönlitteraturens skildringar av brott och våld skulle leda till kriminalitet och omoraliskt beteende. Genom att romanen hjälpte läsaren att identifiera sig med karaktärerna och bli engagerad i handlingen blev man mycket mer påverkbar och det blev naturligare att själv även i verkliga livet bete sig på samma sätt. Leffler skriver att det i diskussionen om våldsskildringar i film och TV de senaste decennierna har funnits en rädsla för att tittaren ska bli avtrubbad och kräva grövre och grövre skildringar för att bli rädd eller chockad, och att vissa undersökningar visar att det finns en inlärande och avtrubbande effekt men att andra undersökningar inte har hittat ett sådant samband. (Lefflers bok är skriven 2001.) Leffler tar inte uttryckligen ställning, men hon skriver att det är viktigt att komma ihåg att skräckfiktion är just fiktion, och att vi läser boken med vetskapen att det inte är på riktigt. Vi kan leva oss in i händelserna, men också avbryta när som helst, och det ingår i genren att det finns ett givet gott slut, även om det slutet inte alltid blir verklighet. Hon påpekar också att vi i skräckfiktion möter våra rädslor och klarar av att känna rädslan, samt inte sällan följer hur en sympatisk huvudperson faktiskt lyckas övermanna monstret och vinna striderna, vilket då ger oss hopp om att kunna göra detsamma.

När det är så blir då skräckfiktionen närmast stärkande. I skräckfiktionen finns en tydlig moralisk vinkel som är premissen för hela berättelsen. Ofta väljer monstren ut sina offer spontant, och även när det finns en underliggande anledning till det som händer (som att man byggde huset på en begravningsplats eller vad det kan vara) så tycker vi inte att handlingarna därför blir berättigade. Det här går dock inte att applicera på våldsfiktion i allmänhet. Fightingspel och fightingfilmer där våldet är själva poängen med spelet eller filmen, till exempel. Det verkar rimligt att tänka att våld som en del av en handling som har en tydlig moralisk kompass är mindre problematiskt än våld för våldets skull. I skräckgenren, som jag läser Leffler att mena, är den moraliska situationen en förutsättning för hela genren, på samma sätt som ”brottet” som begrepp är en förutsättning för detektiv-genren eller kanske till och med för thrillergenren generellt. Även en skräckfilm som följer monstret och dess fruktansvärda handlingar, och där vi till och med identifierar oss med monstret, har denna moraliska ton bara utifrån att vi vet att det är en skräckfilm, för i sådana händer sådant som är (moraliskt) dåligt. Frågan är om det ändå är skadligt att se skräckfilm, om man nu vet att det man ser är omoraliskt, eller åtminstone något ingen vill att det ska hända?

Samtidigt så påverkas man utan tvivel av kulturen och samhället, utan att man avser det eller kan välja bort det. Jag läser just nu romanen ”Den Underjordiska Järnvägen” som handlar om slavars liv i Amerika på 1800-talet. I den finns tortyrscener som är grymmare än någonting jag stött på förut, och långt grymmare än något jag hade kunnat föreställa mig. Det är för mig obegripligt hur någon kan tänka ut och genomföra något sådant. Men nu är de scenerna i mitt huvud, Colson Whitehead har satt dem där. Om jag skulle bli tortyrknekt har jag nu flera exempel att använda mig av som jag inte hade innan. Min föreställningsvärld är utvidgad. Är en sådan skildring därför problematisk? Samtidigt ger det mig en djupare förståelse av slaveriet och de grymheter som utfördes, vilket nog gör mig till en bättre människa.

Bör kultur vara fostrande och göra oss till bättre människor? Eller, är det legitimt att kritisera kultur som inte gör det, eller i synnerhet kultur som spelar på våra sämre egenskaper? Ja, det tycker jag. Men det är inte den enda grunden på vilken man kan kritisera ett verk. Att en TV-serie kommunicerar problematiska värden, eller som är fallet med The Big Bang Theory smyger in problematiska värden utan att tittaren är direkt medveten om det, är något som är rimligt att ta upp när man utvärderar TV-serien, och definitivt en anledning att själv välja att inte titta på den. Men sedan finns det naturligtvis andra kvaliteter också. Man kan kritisera den för att den är förutsägbar, för att den har stereotypa karaktärer som inte utvecklas särskilt mycket, eller för många andra skäl. Sedan finns det ju också skildringar av stark vänskap mellan personer med svåra personligheter, passion för sina egensinniga hobbys, eller riktigt bra skämt ibland, om man ser på plussidan.

Sedan är jag inte riktigt lika säker på att The Big Bang Theory är riktigt så misogyn som McIntosh vill få det till. (Därmed inte sagt att den inte är misogyn.) McIntosh pekar på karaktären Howard i The Big Bang Theory, som inte hjälper till med hushållsarbetet hemma. Även om man går med på att det är ett uttryck för Howards misogyni – eller patriarkala föreställningsvärld åtminstone – så kan man också se det som ett gestaltande av hur det är i många hem, där kvinnor utför det mesta hushållsarbetet. Att Howard, som är en självcentrerad och ganska trångsynt person med tvivelaktiga värderingar, inte vill göra hushållsarbetet är helt i linje med hans personlighet. Men det framstår knappast som en rekommendation att ta efter. När deras svagheter, som sådant problematiskt beteende, skildras så kan vi känna igen oss i det, eftersom vi också är svaga människor. Vi kan se deras beteende i en komisk skrattspegel och inse att vi själva inte är lika dåliga människor som de, samtidigt som vi fått det bekräftat att det är svårt att navigera i världen ibland. Är karaktärerna för korrekta, för bra, blir det overkligt och ointressant. McIntosh tolkar till exempel en scen där gänget bestämmer sig för att gå ut och festa och säger stereotypt manliga saker, innan de istället bestämmer sig för att gå till serieaffären, som att skämtet är att de inte är tillräckligt manliga. I den scenen ser jag istället att skämtet är avståndet mellan de förväntningar som ställs på män i deras ålder och vad de egentligen vill göra, och hur de gemensamt hjälps åt att glömma den idén, och på det sättet pekar på hur osanna de stereotyper de just gav uttryck för är. Precis som vi som tittare kanske ”egentligen” borde vara ute och festa, men istället ligger i soffan under en filt och ser femton episoder av The Big Bang Theory i streck, för att det är det som vi egentligen vill göra. Om skämtet är att de är omanliga töntar är det egenskaper som delas med alla som ser på The Big Bang Theory. Därmed inte sagt att man inte skulle kunna skriva det skämtet bättre, eller för den delen hela serien – inte minst efter tio år av möjligheter till utveckling.