Bör kulturen vara fostrande?

I Youtube-videon ”The adorkable misogeny of The Big Bang Theory” går Jonathan McIntosh under aliaset ”Pop Culture Detective” genom den amerikanska TV-serien The Big Bang Theory och kritiserar den för att vara misogyn, alltså hatisk mot kvinnor, och att dölja denna misogyni bakom ett lager av nördighet. Serien handlar om fyra forskare som är vänner och umgås och delar intresse för nördig popkultur, så som brädspel och superhjältar, samt deras kvinnliga vänner och flickvänner, som huvudsakligen inte delar deras intresse. McIntosh argumenterar att serien baserar många av sina skämt på förakt för kvinnor och framställer detta beteende som ursäktat, till och med accepterat, just på grund av denna nördighet. I en uppföljare till den videon fortsätter han på samma spår och menar att TV-serien också framställer skadlig maskulint beteende på samma sätt, där karaktärerna hånar varandra när de gör något ”omanligt”, och att detta hån är punchlinen i skämtet. Det här är ett sätt att skriva skämt som känns väl igen för den som har sett andra amerikanska TV-serier såsom How I Met Your Mother, Vänner, Scrubs, Brooklyn Nine Nine, för att inte tala om direkt uttalat misogyna serier så som Two and a Half Men. McIntosh poäng är att misogyni, som alltid är problematiskt, är särskilt problematisk i The Big Bang Theory eftersom karaktärerna är skrivna för att vara sympatiska personer man tycker om. Eftersom personer vi tycker om säger sådant så drar vi slutsatsen att det är acceptabelt att säga så.

Det ligger nog en hel del i den typen av kritik. Det sätt vi pratar påverkas av kulturen, och därmed blir vi kanske mer benägna att själva acceptera misogyna skämt – inte minst för hur de andra karaktärerna reagerar på de misogyna skämten. När jag har såg om TV-serien Vänner slogs jag av hur många homofobiska skämt det fanns. TV-serien How I Met Your Mother, som började sändas året efter Vänners sista säsong, har långt färre sådana skämt, däremot återkommande transfobiska skämt – och alltid sagda av någon av seriens huvudkaraktärer, de personer man ska tycka om mest. McIntosh menar att en viktig komponent till varför misogynin i The Big Bang Theory är problematisk är att serien inte har med en kritisk röst som ifrågasätter eller kritiserar detta beteende. Detta är också fallet med de homofoba och transfobiska skämten i Vänner och How I Met Your Mother. Som ett exempel så föreställer sig seriens huvudkaraktär Ted i den senare serien vad som skulle kunna vara fel med hans dejt, och i den sista fantasin säger hand dejt ”he’s probably going to the urinal, I remember when I had a penis”, vilket alltså är det värsta Ted kan tänka sig (värre än att hon var kriminell). Detta skämt återkommer dessutom minst en gång till i en senare säsong, på precis samma sätt. How I Met Your Mother har dessutom en berättarstil där karaktärerna ibland beter sig illa, och berättarrösten (som är en åldrad Ted som ser tillbaka på sitt liv) kritiserar sitt forna jag vid dessa tillfällen och betonar hur viktigt personlig utveckling är. Efter de transfobiska skämten sägs ingenting.

”Vad får man inte skämta om?” är en ganska uttjatad diskussion idag. Komiker som försvarar rätten att skämta om allt, och personer som representerar gruppen som är skämtets punchline förklarar deras utsatthet. Båda perspektiven är viktiga, och jag har ingen tydlig åsikt i den generella frågan. Men jag ser likheter med en större diskussion om hur kultur egentligen fungerar. En del kritik av böckerna (och senare även filmerna) i serien ”Fifty Shades of Gray” av E.L. James kretsade kring att det var dålig litteratur i en moralisk bemärkelse, eftersom den skildrade destruktiva relationer utan att markera detta som något skadligt, utan att böckerna tvärt om framställde detta som något (på något plan) åtråvärt. Inte minst  finns det en underliggande oro om att boken gör samhällelig skada när den hamnar i händerna på läsare som inte läser kritiskt.

Samma typ av kritik har riktats mot både skräckgenren och dataspelsvärlden. Yvonne Leffler skriver i boken ”Skräck som fiktion och underhållning” att det på 1700-talet fanns en oro för att skönlitteraturens skildringar av brott och våld skulle leda till kriminalitet och omoraliskt beteende. Genom att romanen hjälpte läsaren att identifiera sig med karaktärerna och bli engagerad i handlingen blev man mycket mer påverkbar och det blev naturligare att själv även i verkliga livet bete sig på samma sätt. Leffler skriver att det i diskussionen om våldsskildringar i film och TV de senaste decennierna har funnits en rädsla för att tittaren ska bli avtrubbad och kräva grövre och grövre skildringar för att bli rädd eller chockad, och att vissa undersökningar visar att det finns en inlärande och avtrubbande effekt men att andra undersökningar inte har hittat ett sådant samband. (Lefflers bok är skriven 2001.) Leffler tar inte uttryckligen ställning, men hon skriver att det är viktigt att komma ihåg att skräckfiktion är just fiktion, och att vi läser boken med vetskapen att det inte är på riktigt. Vi kan leva oss in i händelserna, men också avbryta när som helst, och det ingår i genren att det finns ett givet gott slut, även om det slutet inte alltid blir verklighet. Hon påpekar också att vi i skräckfiktion möter våra rädslor och klarar av att känna rädslan, samt inte sällan följer hur en sympatisk huvudperson faktiskt lyckas övermanna monstret och vinna striderna, vilket då ger oss hopp om att kunna göra detsamma.

När det är så blir då skräckfiktionen närmast stärkande. I skräckfiktionen finns en tydlig moralisk vinkel som är premissen för hela berättelsen. Ofta väljer monstren ut sina offer spontant, och även när det finns en underliggande anledning till det som händer (som att man byggde huset på en begravningsplats eller vad det kan vara) så tycker vi inte att handlingarna därför blir berättigade. Det här går dock inte att applicera på våldsfiktion i allmänhet. Fightingspel och fightingfilmer där våldet är själva poängen med spelet eller filmen, till exempel. Det verkar rimligt att tänka att våld som en del av en handling som har en tydlig moralisk kompass är mindre problematiskt än våld för våldets skull. I skräckgenren, som jag läser Leffler att mena, är den moraliska situationen en förutsättning för hela genren, på samma sätt som ”brottet” som begrepp är en förutsättning för detektiv-genren eller kanske till och med för thrillergenren generellt. Även en skräckfilm som följer monstret och dess fruktansvärda handlingar, och där vi till och med identifierar oss med monstret, har denna moraliska ton bara utifrån att vi vet att det är en skräckfilm, för i sådana händer sådant som är (moraliskt) dåligt. Frågan är om det ändå är skadligt att se skräckfilm, om man nu vet att det man ser är omoraliskt, eller åtminstone något ingen vill att det ska hända?

Samtidigt så påverkas man utan tvivel av kulturen och samhället, utan att man avser det eller kan välja bort det. Jag läser just nu romanen ”Den Underjordiska Järnvägen” som handlar om slavars liv i Amerika på 1800-talet. I den finns tortyrscener som är grymmare än någonting jag stött på förut, och långt grymmare än något jag hade kunnat föreställa mig. Det är för mig obegripligt hur någon kan tänka ut och genomföra något sådant. Men nu är de scenerna i mitt huvud, Colson Whitehead har satt dem där. Om jag skulle bli tortyrknekt har jag nu flera exempel att använda mig av som jag inte hade innan. Min föreställningsvärld är utvidgad. Är en sådan skildring därför problematisk? Samtidigt ger det mig en djupare förståelse av slaveriet och de grymheter som utfördes, vilket nog gör mig till en bättre människa.

Bör kultur vara fostrande och göra oss till bättre människor? Eller, är det legitimt att kritisera kultur som inte gör det, eller i synnerhet kultur som spelar på våra sämre egenskaper? Ja, det tycker jag. Men det är inte den enda grunden på vilken man kan kritisera ett verk. Att en TV-serie kommunicerar problematiska värden, eller som är fallet med The Big Bang Theory smyger in problematiska värden utan att tittaren är direkt medveten om det, är något som är rimligt att ta upp när man utvärderar TV-serien, och definitivt en anledning att själv välja att inte titta på den. Men sedan finns det naturligtvis andra kvaliteter också. Man kan kritisera den för att den är förutsägbar, för att den har stereotypa karaktärer som inte utvecklas särskilt mycket, eller för många andra skäl. Sedan finns det ju också skildringar av stark vänskap mellan personer med svåra personligheter, passion för sina egensinniga hobbys, eller riktigt bra skämt ibland, om man ser på plussidan.

Sedan är jag inte riktigt lika säker på att The Big Bang Theory är riktigt så misogyn som McIntosh vill få det till. (Därmed inte sagt att den inte är misogyn.) McIntosh pekar på karaktären Howard i The Big Bang Theory, som inte hjälper till med hushållsarbetet hemma. Även om man går med på att det är ett uttryck för Howards misogyni – eller patriarkala föreställningsvärld åtminstone – så kan man också se det som ett gestaltande av hur det är i många hem, där kvinnor utför det mesta hushållsarbetet. Att Howard, som är en självcentrerad och ganska trångsynt person med tvivelaktiga värderingar, inte vill göra hushållsarbetet är helt i linje med hans personlighet. Men det framstår knappast som en rekommendation att ta efter. När deras svagheter, som sådant problematiskt beteende, skildras så kan vi känna igen oss i det, eftersom vi också är svaga människor. Vi kan se deras beteende i en komisk skrattspegel och inse att vi själva inte är lika dåliga människor som de, samtidigt som vi fått det bekräftat att det är svårt att navigera i världen ibland. Är karaktärerna för korrekta, för bra, blir det overkligt och ointressant. McIntosh tolkar till exempel en scen där gänget bestämmer sig för att gå ut och festa och säger stereotypt manliga saker, innan de istället bestämmer sig för att gå till serieaffären, som att skämtet är att de inte är tillräckligt manliga. I den scenen ser jag istället att skämtet är avståndet mellan de förväntningar som ställs på män i deras ålder och vad de egentligen vill göra, och hur de gemensamt hjälps åt att glömma den idén, och på det sättet pekar på hur osanna de stereotyper de just gav uttryck för är. Precis som vi som tittare kanske ”egentligen” borde vara ute och festa, men istället ligger i soffan under en filt och ser femton episoder av The Big Bang Theory i streck, för att det är det som vi egentligen vill göra. Om skämtet är att de är omanliga töntar är det egenskaper som delas med alla som ser på The Big Bang Theory. Därmed inte sagt att man inte skulle kunna skriva det skämtet bättre, eller för den delen hela serien – inte minst efter tio år av möjligheter till utveckling.