Det alternativa passet

Härom dagen satt jag och förberedde en övning för mina filosofigrupper. Jag behövde ungefär 60 stycken pappersfyrkanter. Jag gjorde det för hand, inte för att jag tror på vikten av hantverk,  utan för att min skrivare lekte byråkrat. Först vägrade den erkänna att de nya patroner jag matat den med faktiskt var isatta , när den väl medgav att så faktiskt var fallet hade den istället kommit fram till att en annan patron var tom, och då en som jag inte hade en extra av. Då kunde den naturligtvis inte skriva ut något över huvud taget. Det blev alltså till att rita.

Jag upptäckte att det fick plats fyra fyrkanter på ett A4, och konstaterade att det behövdes 25 A4-ark med fyrkanter, och började rita. Efter att ha hållit på en god stund var det någon del av min hjärna som började vifta lite extra och försökte få min uppmärksamhet. Jag tänkte igenom det igen. Jo visste stämde det, så jag sade åt den delen av min hjärna att vara tyst och fortsatte. Nej, vänta nu här. Jag började räkna varje fyrkant jag ritat genom att peka på dem en och en och insåg till slut att jag hade räknat fel. 

Visst räknar man fel ibland, man ska inte vara så hård mot sig själv. Men 60 delat på 4 är inte något man borde räkna fel på i min ålder. Jag påmindes om häromdagen när jag skulle räkna ut hur mycket pengar några komiker hade tjänat på att sälja ut alla 1200 platser till ett pris av 300 kronor, och kom fram till ”ungefär tre miljoner”, var på en kollega tittade lite frågande på mig och sa ”trehundra sextio tusen”. På ett filosofisamtal för några veckor sedan stavade jag sköld ”skjöld” och blev raskt rättad av mina 10-13-åriga deltagare, och nu på senaste samtalet skrev jag avsiktligt otydligt för att jag inte mindes hur många m det var i ”omdöme”.

Det är säkert sant att man lär sig saker hela livet, men stava och räkna verkar inte vara något som jag blir bättre på. Med tanke på hur bra jag en gång var på det finns det förstås en lång väg ned, men jag hade kanske inte väntat mig att jag redan nu skulle ha hamnat under mellanstadienivå. Det kanske verkar rimligt att på något sätt förklara detta: jag var trött när jag försökte räkna 60/4, jag var upptagen med att läsa av rummet och hålla koll när jag skulle stava till sköld. Det är visserligen sant,  men det var nog inte det som var felet. Ett svar är förstås att jag inte tränar – mina stavfel upptäcks (och ibland även rättas till) innan jag hinner lägga märke till dem, och jag räknar nästan alltid ut allt med miniräknare. Fast trehundra gånger tusen? Hur kan man tänka det och inte landa i trehundra tusen?

Eftersom jag inte har något bra svar på frågan kanske jag istället kan berätta lite om den övning som jag behövde papperslapparna till. Jag kallar den ”Det Alternativa Passet”. I ett pass står ens namn, vilken dag, månad och år man är född, vilken plats man är född, hur lång man är och så vidare. Det är min identitetshandling och visar att jag är just den personen och ingen annan. Men om man tänker på det så kan ju faktiskt någon heta samma sak, vara född samma dag och på samma ställe som någon annan. Det finns förstås mitt personnummer, men det är inte alla länder som har personnummer heller, och det säger inte så mycket om mig. Gör ett nytt pass, ett alternativt pass, som plockar ut just dig och bara dig. Ett pass som visar vem du är.

Det finns flera möjliga tolkningar av uppgiften, och avsikten är inte att de ska välja en specifik tolkning. Deltagarna kan välja att se det som en utmaning att plocka ut något som är unikt för en person, men ingen annan – DNA, framkom som förslag, även om motargumentet blev att enäggstvillingar kan ha samma DNA. Fingeravtryck kanske, men det är inte egentligen omöjligt för någon att ha samma fingeravtryck, det är mest väldigt, väldigt, osannolikt. Och det är ju redan osannolikt att någon skulle ha samma namn, födelsedag, födelseplats och så vidare. Måste vi nöja oss med det? Eller finns det något som är unikt för oss?

En annan möjlig tolkning är att se det som att hitta ett pass som bättre beskriver vem man är: ens intressen kanske, eller hur man ser ut. Problemet är förstås att de sakerna ändras över tid. Det gör visserligen ens utseende också, och det är därför man behöver byta pass ibland, så det kanske inte är ett jätteproblem. En annan lösning är att man på något sätt lägger ned ens minnen i passet – om man väljer ut fem-tio minnen så kommer det inte vara någon som har just dessa minnen.
Här kan man också skilja på hur man bevisar någons identitet och hur man anger någons identitet. Även om ett pass anger jättebra vem du är, så betyder det inte att vi därför automatiskt kan använda det för att bevisa att du är du – någon annan kan ju säga att de har minnen som de inte har. Sedan kan det förstås bli problem om man, som det verkar vara för mig just nu, glömmer bort ens de mest grundläggande saker. 

Frågan kan alltså både handla om att bevisa numerisk identitet, alltså att jag är jag, och om personlig identitet, alltså vad som gör mig till mig och om det kan bestå över tid. Efter att alla har fått göra sitt första pass kan man ta det vidare och låta dem göra ett nytt, antingen försöka hitta ett sätt att ”förfalska” passet för den som sitter bredvid, eller göra ett åt sig själv fem år i framtiden, lite beroende på hur deltagarna tolkade frågan. Så därför behöver man dubbelt så många lappar som deltagare. Men be inte mig räkna ut hur många det blir.