There is no strife, no prejudice, no national conflict in outer space as yet. Its hazards are hostile to us all. Its conquest deserves the best of all mankind, and its opportunity for peaceful cooperation may never come again. But why, some say, the Moon? Why choose this as our goal? And they may well ask, why climb the highest mountain? Why, 35 years ago, fly the Atlantic? Why does Rice play Texas? We choose to go to the Moon! We choose to go to the Moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard […]
President John F Kennedy 1962 – via Wikipedia
Härom veckan var jag på en konsert med en lite märkligt brittiskt band – Public Service Broadcasting. De gör instrumentell musik där de klipper in bitar av gamla public-service filmer och andra äldre reklamfilmer. Det låter kanske som att det inte skulle vara särskilt lyckat, men det fungerar. Deras två senaste fullängdsskivor har varit temaskivor. ”Every Valley” handlar om den Walesiska kolindustrins uppgång och fall, och skildrar gruvans majestätiska mörker, industrins löften om arbeten i fyra hundra år till, arbetarnas stolthet och kvinnorörelsens framväxt, strejkerna och slutligen gruvornas nedläggning. Genom att använda sig av andras röster får varje perspektiv ett eget, äkta uttryck.
Skivan innan, ”The Race for Space”, handlar om, som namnet antyder, det sovjetiska och det amerikanska rymdprogrammet. I första låten citeras talet ovan, dock utan skämtet om att college-fotbollslaget Rice hade svårt att slå Texas-laget. På konserten visade de klipp ur videorna som de hade tagit en del av citaten från. Att stå och närmast andaktsfullt tillsammans med ett rum fyllt av människor se hur astronauterna och kosmonauterna förberedde sig för resorna, märka den spända stämningen i kontrollrummet och se, på riktigt, hur raketerna lyfte var en mycket starkare upplevelse än jag var beredd på. Det var lite som att vara del av det som hände där och då. Här nedan ett exempel.
Det slog mig efteråt att jag inte har varit med om något liknande i mitt liv: en enskild händelse, som har gått att titta på, som har berört hela jorden. Att ta sig ut i rymden är ett stort steg för mänskligheten, jag kan inte förneka det. Dessutom, naturligtvis, gjorde den politiska aspekten av det än mer relevant. Möjligtvis kanske man kommer åka till Mars innan jag dör, då kanske jag har möjlighet att uppleva något liknande.
Oavsett den politiska bakgrunden till beslutet att åka till månen så finns det en dröm i det, en ambition, som jag inte kan se någon likhet till idag. Till och med kolindustrin drömmer om att trygga försörjning under århundraden, citerade på den senaste skivan. Ingen kommer idag med sådana löften. Det något ironiska i sammanhanget är förstås att vi idag har något som skulle behöva just sådana drömmar – den globala uppvärmningen och klimatförändringarna. Vi står inför en jättekris och plötsligt kan ingen tänka utanför lådan.
Samtidigt är det förstås mycket lättare att skicka någon ut i rymden än att stoppa klimatkrisen. Det första kräver i teorin en rejäl slangbella, det andra kräver stora beteendeförändringar, ny lagstiftning och teknologi i en majoritet av alla de länder som finns. I praktiken att alla personer och företag ska bestämma sig gemensamt för att jobba mot sina egna intressen, åtminstone på kort sikt. Och belöningen, om vi faktiskt lyckas, är bara en utebliven undergång, vilket även om det är bättre än alternativet, inte är direkt något man går och dagdrömmer om.
Åka till månen, flyga över Atlanten, vinna över Texas Longhorns i amerikansk fotboll – det är sådana drömmar som är värdiga ett helt jordklot. Kanske också att bekämpa undergången.