Månad: december 2018

Ibland är det svårt att veta om en fråga är meningsfull eller inte. Ta frågan: ”Hur skulle det bli om tiden stannade?”. Hur besvarar man den? Först får man börja med att nysta lite i vad man egentligen menar. Menar man att alla klockor slutar fungera? Eller att jorden slutar snurra kring solen? För det är ju två saker som gör att vi märker att tiden går. Det skulle ju bli konstigt om det alltid var dag eller natt, och växt och djurliv skulle säkert påverkas enormt, och säkert en massa andra fysikaliska saker också. Men det är ju egentligen inte att tiden har stannat. Det är ju bara att några av våra sätt att mäta tidens gång har slutat fungera. Även om alla sätt att mäta tiden skulle sluta fungera (kanske lite svårt att föreställa sig, i och för sig) så skulle tiden ändå fortfarande gå. Skulle allt bara stå stilla? Det verkar ju som att man på något sätt behöver tid för att kunna röra på sig. Att röra sig är väl lite att först vara på en plats, och sedan på en annan – och utan tid kan det ju inte finnas ”först” och ”sedan”.

Fysikerna har säkert mer att säga om det, och det är bortom vad jag kan uttala mig om. Istället tycker jag att frågan plockar ut något intressant, nämligen relationen mellan vår uppfattning av tiden och vårt sätt att mäta den. Vi fattar förstås att tid finns ändå, men våra mätningar av den överlagras och blir på något sätt viktigare. Att tid delas upp i år, till exempel, och efter en dag börjar det om. Förstås hänger det ihop med årstiderna, som ju börjar om. Men det bryr sig inte tiden om. Vi går efter våra år, våra månader våra veckor, våra dagar. En i taget, steg för steg. Det är så vi orkar.

Å andra sidan så måste väl saker har en minsta enhet. Det kanske inte är sekunder, eller nanosekunder, men någon minsta enhet måste det väl finnas, hur ska tiden annars kunna gå? År, månader och dagar kanske bara är vårt sätt att approximera verkligheten, att försöka komma nära hur tiden egentligen går?

Någonstans måste ju året börja. Visst kan vi säga att ett år är 600 dagar, eller 1200 dagar, men någon gång måste ju det komma ett nytt. Det skulle lika gärna kunna vara idag. Så i brist på andra rimligare alternativ: gott nytt år!

Under hösten har jag haft ett citat uppsatt på väggen:

In the end it’s not how many you loose but how many you catch.

Francis Ford Coppola

Filmregissören Francis Ford Coppola sade det i dokumentärfilmen ”Hearts of Darkness” angående inspelningen av hans film Apocalypse Now från 1979. Metaforen handlar gissningsvis från början om att fiska: det spelar ingen roll hur många fiskar som man inte lyckas fånga, utan det är de fiskar som man faktiskt lyckas fånga som man kan äta. Det är känt att inspelningsprocessen var mycket svår: vädret förstörde inspelningar, de kunde inte använda de platser de hade planerat, huvudrollsinnehavaren Martin Sheen fick en hjärtattack. I Hearts of Darkness berättar Coppola att många scener var improviserade eller skrevs kvällen innan. Han lät ofta kameran gå och spelade in det som kom för honom.

Även om det var en mycket svår process och det var prövande med alla motgångar och scener som behövde slängas på grund av tekniska problem så menade han att allt det egentligen inte spelade så stor roll. Det som hamnar i filmen är inte alla scener som inte blev av, förstås, utan de som faktiskt blev av. Har man fått en bra scen på film så har man den, och filmen byggs upp av dessa scener.

När vi upplever något så upplever vi förstås allt, och fogar in det i ett narrativ där även de dåliga händelserna finns med. Det gör också att vi har en tendens att missa den progression som sker. Alla slängda sidor text spelar ingen roll, alla misslyckade målningar spelar ingen roll, alla låtar som inte blev bra spelar ingen roll. Det som spelar roll är de som blev bra.

Det enda sätt som det som inte blev spelar roll är om det får oss att sluta försöka få det att bli. Naturligtvis handlar det inte bara om att vi är veka personer, som inte klarar av motgångar, utan ofta om helt andra saker. För Coppola innebar det att han hade slut på pengar, eftersom han hade lagt pengarna på scener som inte hade blivit bra. I andra sammanhang kanske det handlar om att man hade en viss tid att skriva en text, göra en målning eller skriva en låt, och den gick åt till något som inte blev. Vi hade inte tid att försöka fånga fler fiskar och fick gå hungriga.

Men ofta ser vi inte de förlorade fiskarna på detta sätt. Istället har vi en tendens att antingen tolka det som tecken på vår oförmåga att göra det vi försökte göra, eller som att vi nu brutit ett viktigt löfte. Den första biten är kanske lättast att se: vi gör en dålig låt och drar slutsatsen att vi därför inte kan göra låtar. Anledningen till att det har blivit så många dåliga djungelscener är för att filmen är dålig på något sätt, eller på många sätt: för att skådespelarna är otränade, för att filmcrewet inte kan sina jobb, för att manuset är illa skrivet. Och är det så kommer det ju aldrig bli bra, och vi kan lika gärna ge upp.

Den andra biten är kanske inte lika uppenbar. Men säg att din chef är arg för att du alltid kommer försent till jobbet, och du lovar att nu aldrig komma försent. Alla de gånger du nu kommer i tid räknas förstås inte – de är bara en del av vad du lovat. Grundnivån har höjts, så att säga, och den enda gången du kommer försent är nu tillräcklig för att allt ska vara förstört – åtminstone i din chefs ögon. Genom att försöka skapa en film, låt, text, målning eller vad det nu kan vara har du lovat dig själv att du nu är en sådan som gör sådant: en som skapar bra material. Du lovar dig själv att det är värt tiden och ansträngningen eftersom det kommer vara bra. När du stöter på motgångar blir du besviken, och känner dig sviken. Det var ju inte så här det skulle vara?

Ibland är förstås en motgång faktiskt tillräckligt för att förstöra något som varit bra länge: att vara otrogen en gång, kanske, eller en öl för en alkoholist. Plötsligt faller allt samman, och tiden innan spelar ingen roll, eller i alla fall inte så stor roll. Andra saker är lite mitt emellan: träning till exempel. Att man inte tränar en dag spelar förstås ingen roll, men om det blir väldigt många dagar man inte tränar kommer man inte få den fantastiska kondition man är ute efter. Detta till skillnad från skapande: varje godkänd textsida kan man ju lägga till handlingarna. Den finns kvar. Träningspasset har en begränsad livslängd. Samma sak med tandborstning, att kunna spela gitarr eller hålla ordning på sitt skrivbord.

Det finns alltså tre olika resultat: det som sparas, det som underhålls och det som försvaras. I det första fallet spelar bara det som blev roll, i det andra spelar båda roll (och sådant som proportion mellan dem, och frekvens), och i det sista är det bara det som inte blev som spelar roll. Att göra reda på vilket av dessa resultat man väntar sig kan nog hjälpa en i ens försök att göra något, och säkert också göra det lättare att samarbeta. Vilket av dessa försöker du göra nu?

Att tilldelas nobelpriset är nog en av de största meriterna en forskare kan ha – ett kännetecken på att man gjort något som inte bara är betydelsefullt inom sitt fält, utanför hela mänskligheten. Om vetenskapen bygger ett torn så är en nobelprisvärdig upptäckt en byggsten som har gjort det möjligt att bygga ännu högre än någon föreställt sig.

Att belöna sådana upptäckter känns väldigt vant för oss. Vi tycker att det är viktigt eftersom det uppmuntrar forskare att sträva mot nya höjder, och vi tycker det är rimligt eftersom vi betygsätter både filmer, böcker, studenter och elever. Varför skulle inte forskning kunna betygsättas?

Det finns förstås en skillnad mot att ge elever betyg – bara en person kan få nobelpris inom det fältet varje år. Det skulle vara som att bara den bäste personen fick ett A i svenska det året. En annan skillnad är att man får ett betyg för att ha uppfyllt vissa kriterier. En elev demonstrerar en viss färdighet och får det betyg som den färdigheten motsvarar. Kriterierna är, eller bör vara åtminstone, tydliga och bestämda på förhand. 

Finns det några kriterier för ett nobelpris? Ja, priset ska ges till den som ”gjort mänskligheten den största nytta”. Det är ungefär som att säga att betyget A ska delas ut till den elev som skrivit den bästa uppsatsen. Inte så informativt för den som vill nå dit.

Hur är det med sport, då? OS-guld i löpning på 100 meter tilldelas den löpare som har sprungit sträckan fortast under en olympiad. Den som vill nå dit kan försöka med att springa fortare än de andra. Å andra sidan så är det lite som att säga att eleven kan pröva att skriva bättre än de andra. Kanske inte heller så informativt.

Det är i allmänhet lättare att säga vem som lyckats än hur man ska göra för att ta sig dit. Vi behöver bara bevaka mållinjen för att se vem som kom i mål först. Att vi klarar av att säga vem som kom i mål först betyder inte att vi har någon som helst aning om hur man ska göra för att lyckas med det. Hur gör man för att springa snabbt?

Till skillnad från löpning så har både nobelpriskommittén och Sveriges svenskalärare dessutom svårare att säga om man verkligen har kommit över mållinjen. Det är svårare att mäta litterär kvalitet, och det är svårt att avgöra vilken av alla upptäckter som har gjort mänskligheten den största nytta. Hur viktar man olika effekter mot varandra? Är kunskap nyttig i sig, även om de praktiska applikationerna ännu inte visat sig? Bör vi titta på antal räddade liv?

För den som vill få ett A i svenska, eller för den som vill få ett Nobelpris, spelar det roll, och här hjälper kriterierna oss. Om vi vet att en bra text behöver ha minst en metafor, ha en kritisk distans till sitt ämne och inte ha några grammatiska fel så kan vi försöka lära oss vad en metafor är, hur man har kritisk distans till sitt ämne och svensk grammatik och sedan skriva om. 

Men hur vet jag om min upptäckt kommer göra mänskligheten den största nytta? Det går förstås inte – det kanske inte ens är önskvärt att försöka. Vägen till upptäckter som hjälper många människor går nog sällan genom att man försöker göra just det, snarare genom att man är nyfiken och vill ta reda på något. Man får hoppas på tur och att slumpen gör en värdig ett ädelt pris.

Jag har en god vän, Jonas, som jag ofta umgås med. Det händer ibland att jag får frågan hur jag och Jonas träffades. Det var många år sen nu, och jag hade varit ute och fjällvandrat med Fältbiologerna i över två veckor. Vi var fem stycken som skulle åka hem med tåget tillsammans och hade bokat fem av sex bäddar i ett nattåg mot Stockholm. När vi väntade på tåget skojade vi åt att någon stackare skulle behöva dela hytt med fem, måttligt rena, flamsiga ungdomar som efter två veckor tillsammans enbart pratade i referenser till olika interna skämt. Synd om den personen! Men det visade sig att den sjätte personen var Jonas, som själv hade varit ute och fjällvandrat. Inte nog med att han var lika fjällofräsch som vi, han ville ha sällskap, och dessutom skulle han precis flytta till Stockholm och ville skaffa nya vänner. Han gick med i Fältbiologerna han med och sedan den dagen har vi varit vänner.

Det är en bra historia. I själva verket var det bara lite över en vecka som vi hade vandrat. Det kanske inte spelar någon större roll för historien? Man kanske undrar varför jag skarvade med den biten, men det gör ingenting, det var inte viktigt. Fast det var inte enda saken jag skarvade med. I själva verket var inte jag på det där tåget, utan det var en av mina vänner som var med om det, som sedan introducerade oss. Jag lade till detaljerna om att vi/de skämtade om den sjätte personen, men det var säkert så. Spelar det roll? Vi blev inte heller vänner direkt utan det tog ett halvår kanske innan vi verkligen började bli vänner. Det, däremot, kanske verkar som en större lögn. Men det blir en smidigare historia, en bättre historia, och ingen bryr sig egentligen om exakt hur det gick till. Eller? Hur mycket kan jag ändra på den här historien, innan det slutar vara okej? Den måste väl vara lite sann i alla fall.

För påhittade historier, som romaner, spelar det förstås ingen roll. Då läser man den och vet om att allt är osant. Samtidigt så spelar det ju roll ibland åtminstone. Om man läser Ondskan av Jan Guillou, som handlar om en pojke som blir mobbad och misshandlad, och vet att den är baserad på hans egna upplevelser så undrar man säkert exakt vad som är sant och inte. I boken jag läste nyss, Den Underjordiska Järnvägen av Colson Whitehead, så undrade jag det ganska ofta. Boken handlar om en slav som flyr från en plantage i södra Förenta Staterna. Det är en roman – huvudpersonen flyr med hjälp av ett tåg som går på en underjordisk järnväg. I verkligheten var ”Den underjordiska järnvägen” en metafor för det system av kontakter och hemliga färdvägar som användes för att hjälpa slavar att fly. Samtidigt förstår man att boken baseras på sådant som verkligen har hänt. I boken förekommer flera vidriga tortyrscener, och samtidigt som man hoppas att det aldrig har hänt, så förstår man att det nog är så. För vem skulle, indirekt kanske, tvinga mig att läsa något så hemskt, om det inte hade hänt på riktigt? Om jag läser om sådant som har hänt så får det vara hemskt, för då lär jag mig något om hur världen har varit. Om det är påhittat så tycker jag sämre om boken. Var det nödvändigt?

Handlingen att ändra på en historia spelar också roll – jag tror ingen har något emot min förkortade historia om hur jag träffade Jonas, så länge de inte får veta att den är förkortad. Att jag medvetet sade något som inte var sant till dem skulle nog vara mer upprörande än vad lögnen faktiskt handlade om. Dessutom kanske man störs av att man nu inte bara vet att man blev ljugen för, utan också måste reagera på det. Personen behöver nu ”förlåta mig” och säga att det inte spelar någon roll för att ett vanligt samtal ska kunna fortsätta.

Inte nog med det, nu kanske man inte längre bryr sig om att veta det man hört. Kanske man har en kompis som har en kompis som har varit med om något – och så blir det ens egen kompis, eller kanske en själv, som har varit med om det när man berättar. Att höra om något som har hänt en vän är intressant, en väns kompis är inte så intressant, men kanske ändå inom ramen för vad man kan vara intresserad av. En väns kompis kompis är definitivt inte längre intressant. Om man fick höra en historia och trodde att det var något som en person man brydde sig om hade varit med om och fick höra att det i själva verket var tre steg bort måste man slänga historien. Vad ska man göra av den annars? Om det inte är så bra historia att den klarar sig på egen hand. Genom att säga hur det verkligen var måste man plötsligt glömma något man precis börjat komma ihåg. 

När ska man egentligen säga som det var? Har man rätt att ändra i historier och bestämma om den som lyssnar bryr sig om sanningen eller en bra historia? Är det viktigt att våra historier är sanna? När blir en modifierad historia en lögn?

Förresten, Jonas heter inte Jonas. Spelar det roll?