En bra historia

Jag har en god vän, Jonas, som jag ofta umgås med. Det händer ibland att jag får frågan hur jag och Jonas träffades. Det var många år sen nu, och jag hade varit ute och fjällvandrat med Fältbiologerna i över två veckor. Vi var fem stycken som skulle åka hem med tåget tillsammans och hade bokat fem av sex bäddar i ett nattåg mot Stockholm. När vi väntade på tåget skojade vi åt att någon stackare skulle behöva dela hytt med fem, måttligt rena, flamsiga ungdomar som efter två veckor tillsammans enbart pratade i referenser till olika interna skämt. Synd om den personen! Men det visade sig att den sjätte personen var Jonas, som själv hade varit ute och fjällvandrat. Inte nog med att han var lika fjällofräsch som vi, han ville ha sällskap, och dessutom skulle han precis flytta till Stockholm och ville skaffa nya vänner. Han gick med i Fältbiologerna han med och sedan den dagen har vi varit vänner.

Det är en bra historia. I själva verket var det bara lite över en vecka som vi hade vandrat. Det kanske inte spelar någon större roll för historien? Man kanske undrar varför jag skarvade med den biten, men det gör ingenting, det var inte viktigt. Fast det var inte enda saken jag skarvade med. I själva verket var inte jag på det där tåget, utan det var en av mina vänner som var med om det, som sedan introducerade oss. Jag lade till detaljerna om att vi/de skämtade om den sjätte personen, men det var säkert så. Spelar det roll? Vi blev inte heller vänner direkt utan det tog ett halvår kanske innan vi verkligen började bli vänner. Det, däremot, kanske verkar som en större lögn. Men det blir en smidigare historia, en bättre historia, och ingen bryr sig egentligen om exakt hur det gick till. Eller? Hur mycket kan jag ändra på den här historien, innan det slutar vara okej? Den måste väl vara lite sann i alla fall.

För påhittade historier, som romaner, spelar det förstås ingen roll. Då läser man den och vet om att allt är osant. Samtidigt så spelar det ju roll ibland åtminstone. Om man läser Ondskan av Jan Guillou, som handlar om en pojke som blir mobbad och misshandlad, och vet att den är baserad på hans egna upplevelser så undrar man säkert exakt vad som är sant och inte. I boken jag läste nyss, Den Underjordiska Järnvägen av Colson Whitehead, så undrade jag det ganska ofta. Boken handlar om en slav som flyr från en plantage i södra Förenta Staterna. Det är en roman – huvudpersonen flyr med hjälp av ett tåg som går på en underjordisk järnväg. I verkligheten var ”Den underjordiska järnvägen” en metafor för det system av kontakter och hemliga färdvägar som användes för att hjälpa slavar att fly. Samtidigt förstår man att boken baseras på sådant som verkligen har hänt. I boken förekommer flera vidriga tortyrscener, och samtidigt som man hoppas att det aldrig har hänt, så förstår man att det nog är så. För vem skulle, indirekt kanske, tvinga mig att läsa något så hemskt, om det inte hade hänt på riktigt? Om jag läser om sådant som har hänt så får det vara hemskt, för då lär jag mig något om hur världen har varit. Om det är påhittat så tycker jag sämre om boken. Var det nödvändigt?

Handlingen att ändra på en historia spelar också roll – jag tror ingen har något emot min förkortade historia om hur jag träffade Jonas, så länge de inte får veta att den är förkortad. Att jag medvetet sade något som inte var sant till dem skulle nog vara mer upprörande än vad lögnen faktiskt handlade om. Dessutom kanske man störs av att man nu inte bara vet att man blev ljugen för, utan också måste reagera på det. Personen behöver nu ”förlåta mig” och säga att det inte spelar någon roll för att ett vanligt samtal ska kunna fortsätta.

Inte nog med det, nu kanske man inte längre bryr sig om att veta det man hört. Kanske man har en kompis som har en kompis som har varit med om något – och så blir det ens egen kompis, eller kanske en själv, som har varit med om det när man berättar. Att höra om något som har hänt en vän är intressant, en väns kompis är inte så intressant, men kanske ändå inom ramen för vad man kan vara intresserad av. En väns kompis kompis är definitivt inte längre intressant. Om man fick höra en historia och trodde att det var något som en person man brydde sig om hade varit med om och fick höra att det i själva verket var tre steg bort måste man slänga historien. Vad ska man göra av den annars? Om det inte är så bra historia att den klarar sig på egen hand. Genom att säga hur det verkligen var måste man plötsligt glömma något man precis börjat komma ihåg. 

När ska man egentligen säga som det var? Har man rätt att ändra i historier och bestämma om den som lyssnar bryr sig om sanningen eller en bra historia? Är det viktigt att våra historier är sanna? När blir en modifierad historia en lögn?

Förresten, Jonas heter inte Jonas. Spelar det roll?