Under hösten har jag haft ett citat uppsatt på väggen:
In the end it’s not how many you loose but how many you catch.
Francis Ford Coppola
Filmregissören Francis Ford Coppola sade det i dokumentärfilmen ”Hearts of Darkness” angående inspelningen av hans film Apocalypse Now från 1979. Metaforen handlar gissningsvis från början om att fiska: det spelar ingen roll hur många fiskar som man inte lyckas fånga, utan det är de fiskar som man faktiskt lyckas fånga som man kan äta. Det är känt att inspelningsprocessen var mycket svår: vädret förstörde inspelningar, de kunde inte använda de platser de hade planerat, huvudrollsinnehavaren Martin Sheen fick en hjärtattack. I Hearts of Darkness berättar Coppola att många scener var improviserade eller skrevs kvällen innan. Han lät ofta kameran gå och spelade in det som kom för honom.
Även om det var en mycket svår process och det var prövande med alla motgångar och scener som behövde slängas på grund av tekniska problem så menade han att allt det egentligen inte spelade så stor roll. Det som hamnar i filmen är inte alla scener som inte blev av, förstås, utan de som faktiskt blev av. Har man fått en bra scen på film så har man den, och filmen byggs upp av dessa scener.
När vi upplever något så upplever vi förstås allt, och fogar in det i ett narrativ där även de dåliga händelserna finns med. Det gör också att vi har en tendens att missa den progression som sker. Alla slängda sidor text spelar ingen roll, alla misslyckade målningar spelar ingen roll, alla låtar som inte blev bra spelar ingen roll. Det som spelar roll är de som blev bra.
Det enda sätt som det som inte blev spelar roll är om det får oss att sluta försöka få det att bli. Naturligtvis handlar det inte bara om att vi är veka personer, som inte klarar av motgångar, utan ofta om helt andra saker. För Coppola innebar det att han hade slut på pengar, eftersom han hade lagt pengarna på scener som inte hade blivit bra. I andra sammanhang kanske det handlar om att man hade en viss tid att skriva en text, göra en målning eller skriva en låt, och den gick åt till något som inte blev. Vi hade inte tid att försöka fånga fler fiskar och fick gå hungriga.
Men ofta ser vi inte de förlorade fiskarna på detta sätt. Istället har vi en tendens att antingen tolka det som tecken på vår oförmåga att göra det vi försökte göra, eller som att vi nu brutit ett viktigt löfte. Den första biten är kanske lättast att se: vi gör en dålig låt och drar slutsatsen att vi därför inte kan göra låtar. Anledningen till att det har blivit så många dåliga djungelscener är för att filmen är dålig på något sätt, eller på många sätt: för att skådespelarna är otränade, för att filmcrewet inte kan sina jobb, för att manuset är illa skrivet. Och är det så kommer det ju aldrig bli bra, och vi kan lika gärna ge upp.
Den andra biten är kanske inte lika uppenbar. Men säg att din chef är arg för att du alltid kommer försent till jobbet, och du lovar att nu aldrig komma försent. Alla de gånger du nu kommer i tid räknas förstås inte – de är bara en del av vad du lovat. Grundnivån har höjts, så att säga, och den enda gången du kommer försent är nu tillräcklig för att allt ska vara förstört – åtminstone i din chefs ögon. Genom att försöka skapa en film, låt, text, målning eller vad det nu kan vara har du lovat dig själv att du nu är en sådan som gör sådant: en som skapar bra material. Du lovar dig själv att det är värt tiden och ansträngningen eftersom det kommer vara bra. När du stöter på motgångar blir du besviken, och känner dig sviken. Det var ju inte så här det skulle vara?
Ibland är förstås en motgång faktiskt tillräckligt för att förstöra något som varit bra länge: att vara otrogen en gång, kanske, eller en öl för en alkoholist. Plötsligt faller allt samman, och tiden innan spelar ingen roll, eller i alla fall inte så stor roll. Andra saker är lite mitt emellan: träning till exempel. Att man inte tränar en dag spelar förstås ingen roll, men om det blir väldigt många dagar man inte tränar kommer man inte få den fantastiska kondition man är ute efter. Detta till skillnad från skapande: varje godkänd textsida kan man ju lägga till handlingarna. Den finns kvar. Träningspasset har en begränsad livslängd. Samma sak med tandborstning, att kunna spela gitarr eller hålla ordning på sitt skrivbord.
Det finns alltså tre olika resultat: det som sparas, det som underhålls och det som försvaras. I det första fallet spelar bara det som blev roll, i det andra spelar båda roll (och sådant som proportion mellan dem, och frekvens), och i det sista är det bara det som inte blev som spelar roll. Att göra reda på vilket av dessa resultat man väntar sig kan nog hjälpa en i ens försök att göra något, och säkert också göra det lättare att samarbeta. Vilket av dessa försöker du göra nu?