Redskap eller läror

Den här veckan pratar vi om forskningsetik på mina seminarier på KTH, och då blir det också lite normativ etik. Normativ etik handlar om att försöka hitta den etiska teori som är den mest välgrundade, som säger hur vi bör leva våra liv. En populär teori är konsekventialism, som säger att man ska ta reda på vilken handling som är rätt genom att titta på konsekvenserna. Man kommer fram till något som är bra i sig själv – lycka till exempel – och tänker sedan att ju mer lycka som skapas i världen, desto bättre är världen. Det verkar ganska rimligt. Den handling som har mest lycka som konsekvens är den rätta att göra.

Men man får ganska snabbt problem. Massor av problem. Hur ska man ta reda på hur mycket lycka som kommer skapas av en handling? Ska man räkna in alla konsekvenser som kan hända i framtiden också? I så fall blir det ju jättesvårt. Och är det verkligen moraliskt rätt att offra tio för att rädda en bara för att den enda personen är jättemycket lyckligare? Och så vidare.

Man kan antingen försöka fixa problemen, eller byta teori – eller tänka dem som redskap snarare än läror. Säga ungefär “konsekventialism är ett sätt att förstå de relevanta aspekterna i en situation, men inte något som det är meningen att man ska leva efter”. Det verkar ganska vettigt, och jag tänker nog så till stor del med de normativa teorierna. Men det är i slutändan ganska otillfredsställande. För nästan alla teorier, om vad som helst, går att göras om till redskap när de stöter på problem. Och det är klart att de också är användbara som redskap åtminstone, för att få olika perspektiv på en situation. Men något perspektiv borde vara det riktiga.

Att tänka på en teori som ett redskap kan vara ett sätt att kunna ta till sig den och använda den samtidigt som att man tycker att teorin verkar problematisk. Det blir alltså en metod för att avhålla sig från att fälla omdöme om teorin, men ändå lära sig hur den fungerar. Att använda den som ett redskap blir ett redskap i sig. Å andra sidan kan det bli så att man slutar ta teorins problem på allvar eftersom man inte längre tänker att den gör anspråk på att vara sann. Då spelar inte alla problemen någon roll, den är ju bara ett redskap! Och då slutar teorin utvecklas.

Inom normativ etik kanske fler är nöjda med att tänka på teorier som redskap eftersom det är lättare att tänka att normativa teorier inte egentligen gör anspråk på att säga något om sanning. Man kanske till exempel inte tror att det finns en objektiv moral som teorierna kan ha rätt eller fel om. Men jag tror inte man kommer undan genom att säga så – jag tror problemet kommer igen inom andra områden. Metafysik, medvetandefilosofi, språkfilosofi – att se något som redskap går nog att använda sig av inom alla områden. Borde man göra det? Eller borde man avstå från det?

Kunna och veta

Jag kan räkna upp tio karaktärer i bokserien Sagan om Ringen – det är för att jag vet namnet på tio olika karaktärer i den bokserien. Jag kan också köra bil. Det är för att jag vet hur man kör bil. Inom filosofin brukar man skilja på dessa två användningar av “veta” – på engelska “know how” och “know that”, eller “episteme” och “techne”. Man skiljer alltså på praktisk kunskap och propositionell kunskap.

Propositionell kunskap kan förmedlas med ord – en proposition är vad en försöker förmedla. Den praktiska kunskapen är sådan som är svår att överföra till någon annan med ord, och vi lär oss inte den genom att höra hur man ska göra, utan genom att faktiskt göra själva.

Visst finns det en skillnad mellan dessa sorters kunskap. Men hur stor är den skillnaden? Det som vi kan göra, kan vi göra inte bara för att vi vet hur man gör det utan också för att vi vet en massa andra saker som inte “sitter i musklerna”. När jag kör bil så vet jag att växelspaken byter utväxlingen från motorn, och att för att kunna röra växelspaken måste jag trycka ned kopplingen för att göra det möjligt att välja ett större kugghjul. Att kunna argumentera för sin åsikt borde rimligtvis bero på både en förmåga och på kunskap.

Hur avgör man vad som är förmågor och vad som är kunskap – vad som är techne och vad som är episteme?

Jag har börjat mer och mer tänka kunskap i termer av minne. Vi har ju bara kunskap för att vi kommer ihåg saker. Kom vi inte ihåg det skulle vi ju inte veta det. Minne kan vara både semantiskt (att komma ihåg ord och namn) och episodiskt (att minnas händelser) men också procedurminne, alltså hur man gör saker. Och när man drar sig till minne så ombearbetar man sitt minne på nytt, och minnen har därför en tendens att ändras. Det är ingen passiv framplocking av det man vet utan ett återskapande.

Riktigt hur långt man kan dra detta, och hur användbart det egentligen är återstår att se. Hittills tycker jag kunskap blir ett mycket tydligare begrepp om man tänker på det som minne. Och då behöver man inte göra någon stor skillnad mellan att kunna och veta.

Helt rätt eller bra nog?

Är det här tillräckligt mycket av en graf för att vara en graf?

I fredags spelade jag ett frågesportspel med några vänner. En fråga var “Vad betyder det engelska ordet ‘fudge’?”. Vi svarade “kola” och fick rätt av spelledaren, fast egentligen stod det “en mjuk kola”. Det var ju tillräckligt nära för att vara rätt. Vi visste ju vad det var. En annan fråga var “Vad heter det verktyg man använder för att skrapa rent hästars hovar?”. Vi svarade “krats” och fick rätt fast det egentligen stod “hov-krats”. Det var ju uppenbart att det handlade om hästar. “Vad tillverkar företaget Intel?” var en tredje fråga. Vi svarade “processorer”, fast svaret var “mikroprocessorer”. Är det nära nog? En mikroprocessor är visserligen också en processor, men hade frågan varit “vad tillverkar Harley Davidson” och vi hade svarat “cyklar” hade det varit konstigt att ge rätt bara för att motorcyklar tekniskt sett också är cyklar. Vi hade ju inte kunnat svara “saker” på någon av frågorna och få rätt, trots att både cyklar och processorer är saker.

Hur nära det perfekta måste något vara för att vara rätt? En åsikt kan vara att det måste vara det perfekta för att vara rätt. Man kan fortfarande säga att det var rätt att ge oss rätt för “kola”: för det rätta svaret, det perfekta svaret, var “kola”. Det stod fel på kortet. En annan syn på det är att det perfekta är för högt kriterium att ställa. Visst är det perfekta bra, men det borde inte krävas för att det ska vara helt rätt. Om man säger att Ludvig den sextondes fru hette “Mari Antoinette” så vet man uppenbarligen vem man pratar om, även om hon dels egentligen kallades för”Marie-Antoinette”, som ett dubbelnamn, och sedan i själva verket hette Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen av Österrike. Det finns ett intervall mellan det perfekta svaret och det helt felaktiga svaret, och en bit av det intervallet bör räknas som godkänt svar.

Jag tror att vi oftast tänker på det här sättet. Vi tänker också att det där intervallet flyttas åt olika håll beroende på hur svår frågan är. Är frågan lätt så kräver vi ett mer exakt svar, är frågan svår så godtar vi att det är mer fel. Även sammanhanget spelar roll – vad är syftet med frågan? Om det är handlar om att ta körkort kanske det måste vara väldigt rätt. Hur mycket har man fått lära sig innan? Om frågan handlar om något man borde kunna så är man hårdare i bedömningen. Hur mycket kan de andra som svarar på frågor? Om det är lite som skiljer deltagarna åt så blir man petigare, för att kunna skilja ut en vinnare. Och så vidare. Det innebär att det inte bara är frågan och svaret som spelar roll, utan även vad den som håller i kortet och ställer frågan och ser det rätta svaret tänker. Hur den personen bedömer de andras kompetens (om det kommer bli svårt att kora en vinnare), den personens egen kompetens (alltså om de tror att frågan var lätt eller inte), och naturligtvis deras syn på rättvisa. Det är ju inte rättvist att ge rätt för något som är fel.

Det här handlar naturligtvis inte bara om frågesportspel, utan även om undervisning i skola och högskola, formulär inskickade till skatteverket, regel och lagbrott som utreds av ordningsvakter och polis. Den som gör bedömningen är en aktiv deltagare, även när den faktiska prestationen och den perfekta prestationen är enkla ting, såsom ordet “kola”. Det är viktigt att bära med sig. Tänk hur svårt det blir när det finns många ord eller beteenden. Bra nog kanske borde vara rätt ibland.

Barn är inte ett folk

Här bor alla barn.

I mellanstadiet hade jag en musiklärare som vi brukade kalla “Tig”, efter hans ålderdomliga sätt att säga åt oss att vara tysta. En stor del av musiklektionerna gick till så att vi stod kring pianot och sjöng till hans ackompanjemang. Så här i efterhand har undrat över det, om det bara var hans personliga syn på vad musikundervisning var, eller om det faktiskt stod i skolplanen. Jag hade hur som helst inget emot det, och många av sångerna vi sjöng minns jag än, till exempel den makabra Liten Karin, där en kvinna (eller nu när jag tänker på det, nog en flicka) som säger nej till kungens frieri stängs in i en tunna som man sedan slår spikar in i, varpå “konungens små svenner de rullade henne kring” tills hon förblöder av såren.

Men när vi skulle sjunga “Det gåtfulla folket” av Olle Adolphson så ville jag inte vara med. Jag mimade istället. Så vitt jag minns var det enda låten jag vägrade sjunga. Det var den här idén om att barn är ett gåtfullt folk som bor i ett främmande land. Jag tyckte den var idiotisk, och förnedrande. Barn är inte ett gåtfullt folk, och barn bor inte i ett främmande land. Barn är precis som vuxna. Jag förstod förstås att den inte var skriven med avsikten att förnedra, utan beskriva den förundran vuxna känner för barns fantasi. Det är ju en hyllningssång till barns förmåga att betrakta det påhittade som verkligt. (Här skulle jag vilja gå in på vuxnas förmåga att på saker och betrakta dem som verkliga, och diskutera social ontologi och förklara min frustration med Sapiens-författaren Yuval Hararis behandlande av ämnet, men det får bli ett annat inlägg.)

Den här irritationen över synen på barn som fundamentalt annorlunda höll i sig under under alla år som jag var barn. Jag irriterades över att barn inte hade rösträtt och tyckte inte att några av de argument som framfördes höll över huvud taget. Det finns ett avsnitt av TV-serien Vita Huset som handlar om en ungdomsgrupp som lobbar för sänkt rösträtt som besöker Vita Huset och efter lite påtryckningar faktiskt får uttrycka sina åsikter till ansvariga som jag inspirerades mycket av. Visst är barn i allmänhet omogna och har inte koll på fakta. Men det gäller ju jättemånga vuxna också. Visst är det viktigt att vara utbildad för att kunna fatta ett beslut om Sveriges framtid. Men hur många vuxna har koll på sjöarna i Södermanland eller kan namnge Islams fem pelare, om nu kunskap är ett krav för rösträtt? Och det som irriterade mig allra mest var att barn var straffmyndiga tre år innan de fick rösta. Det är orättvist om något, helt oavsett att barn inte i egentlig mening får straff innan 18 års ålder. Och naturligtvis andra saker, som att vuxna har begränsat incitament att rädda pensionssystemet eller planeten för framtiden, eftersom de kommer vara döda när det blir ett problem. Det allra minsta man kunde begära, tyckte jag då, var att det skulle stå i lagen att vuxna var skyldiga att ta hänsyn till sina barns framtid när de röstade.

Nu är jag vuxen, men tycker i stort sett samma sak nu. Det här med att se barn som vuxna är också något jag bär med mig när jag håller mina samtal. Självfallet finns det skillnader mellan barn och vuxna. Men det finns samma skillnader mellan vuxna och andra vuxna. Visst har barn ofta svårare att koncentrera sig längre stunder. Men det har väldigt många vuxna också. Visst är barn inte sällan sämre på abstrakt tänkande. Men många vuxna är jättedåliga på det med. Och så vidare. I mitt arbete med barn så är mitt ingångsvärde att behandla barn som vuxna, men med hänsyn till deras förmågor, behov och personligheter. Det är kanske vissa specifika anpassningar man ofta måste göra när man arbetar med barn, men det är samma typ av anpassningar som man behöver göra inför att möta en grupp med vuxna.

De som irriterar sig över att barn sitter med telefonerna under en lektion har nog inte tittat från bakre raden på en föreläsningssal på länge, och sett vad som verkligen händer på vuxna människors datorer. Eller på möten. Det verkar som att många förväntar sig att barn ska vara mer intresserade av en lektion som de är tvingade att gå på än de förväntar sig att vuxna ska vara intresserade av en utbildning eller ett arbete de valt frivilligt. Lösningen är förstås inte (nödvändigtvis) att låta barn också hålla på med mobiler hela tiden, utan bara att inte vara så förskräckta eller rasande när de gör det trots att de inte får. Vi brukar inte ha mobilförud under samtalen, utan bestämmer från fall till fall. Ofta säger vi att om någon behöver ta en paus och göra något annat så går det bra, så länge man inte stör de andra. Kanske sätta sig en bit bort, och komma tillbaka lite senare. I andra fall kanske man känner att det är bättre att säga nej, när “att hålla på med mobilen” verkar vara ett begär som deltagaren egentligen vill stå emot, men inte riktigt kan. Lite som jag själv ofta kollar Facebook av en nervös reflex än för att jag vill se vad som har hänt i mitt flöde. Våra deltagare är ju där för att de vill filosofera, egentligen, så det får man ta med i beräkningen. Syftet är att de ska få filosofera – hur gynnar vi det bäst?

Förmågor som barn har mer av, som kanske nyfikenhet och fantasi, är förstås också något som jag försöker använda mig av. Det är fantastiskt att höra deras idéer och tankar. Och inspirerande! Men barn är inte ett gåtfullt folk i ett främmande land. Barn är som vuxna – olika.