Barn är inte ett folk

Här bor alla barn.

I mellanstadiet hade jag en musiklärare som vi brukade kalla “Tig”, efter hans ålderdomliga sätt att säga åt oss att vara tysta. En stor del av musiklektionerna gick till så att vi stod kring pianot och sjöng till hans ackompanjemang. Så här i efterhand har undrat över det, om det bara var hans personliga syn på vad musikundervisning var, eller om det faktiskt stod i skolplanen. Jag hade hur som helst inget emot det, och många av sångerna vi sjöng minns jag än, till exempel den makabra Liten Karin, där en kvinna (eller nu när jag tänker på det, nog en flicka) som säger nej till kungens frieri stängs in i en tunna som man sedan slår spikar in i, varpå “konungens små svenner de rullade henne kring” tills hon förblöder av såren.

Men när vi skulle sjunga “Det gåtfulla folket” av Olle Adolphson så ville jag inte vara med. Jag mimade istället. Så vitt jag minns var det enda låten jag vägrade sjunga. Det var den här idén om att barn är ett gåtfullt folk som bor i ett främmande land. Jag tyckte den var idiotisk, och förnedrande. Barn är inte ett gåtfullt folk, och barn bor inte i ett främmande land. Barn är precis som vuxna. Jag förstod förstås att den inte var skriven med avsikten att förnedra, utan beskriva den förundran vuxna känner för barns fantasi. Det är ju en hyllningssång till barns förmåga att betrakta det påhittade som verkligt. (Här skulle jag vilja gå in på vuxnas förmåga att på saker och betrakta dem som verkliga, och diskutera social ontologi och förklara min frustration med Sapiens-författaren Yuval Hararis behandlande av ämnet, men det får bli ett annat inlägg.)

Den här irritationen över synen på barn som fundamentalt annorlunda höll i sig under under alla år som jag var barn. Jag irriterades över att barn inte hade rösträtt och tyckte inte att några av de argument som framfördes höll över huvud taget. Det finns ett avsnitt av TV-serien Vita Huset som handlar om en ungdomsgrupp som lobbar för sänkt rösträtt som besöker Vita Huset och efter lite påtryckningar faktiskt får uttrycka sina åsikter till ansvariga som jag inspirerades mycket av. Visst är barn i allmänhet omogna och har inte koll på fakta. Men det gäller ju jättemånga vuxna också. Visst är det viktigt att vara utbildad för att kunna fatta ett beslut om Sveriges framtid. Men hur många vuxna har koll på sjöarna i Södermanland eller kan namnge Islams fem pelare, om nu kunskap är ett krav för rösträtt? Och det som irriterade mig allra mest var att barn var straffmyndiga tre år innan de fick rösta. Det är orättvist om något, helt oavsett att barn inte i egentlig mening får straff innan 18 års ålder. Och naturligtvis andra saker, som att vuxna har begränsat incitament att rädda pensionssystemet eller planeten för framtiden, eftersom de kommer vara döda när det blir ett problem. Det allra minsta man kunde begära, tyckte jag då, var att det skulle stå i lagen att vuxna var skyldiga att ta hänsyn till sina barns framtid när de röstade.

Nu är jag vuxen, men tycker i stort sett samma sak nu. Det här med att se barn som vuxna är också något jag bär med mig när jag håller mina samtal. Självfallet finns det skillnader mellan barn och vuxna. Men det finns samma skillnader mellan vuxna och andra vuxna. Visst har barn ofta svårare att koncentrera sig längre stunder. Men det har väldigt många vuxna också. Visst är barn inte sällan sämre på abstrakt tänkande. Men många vuxna är jättedåliga på det med. Och så vidare. I mitt arbete med barn så är mitt ingångsvärde att behandla barn som vuxna, men med hänsyn till deras förmågor, behov och personligheter. Det är kanske vissa specifika anpassningar man ofta måste göra när man arbetar med barn, men det är samma typ av anpassningar som man behöver göra inför att möta en grupp med vuxna.

De som irriterar sig över att barn sitter med telefonerna under en lektion har nog inte tittat från bakre raden på en föreläsningssal på länge, och sett vad som verkligen händer på vuxna människors datorer. Eller på möten. Det verkar som att många förväntar sig att barn ska vara mer intresserade av en lektion som de är tvingade att gå på än de förväntar sig att vuxna ska vara intresserade av en utbildning eller ett arbete de valt frivilligt. Lösningen är förstås inte (nödvändigtvis) att låta barn också hålla på med mobiler hela tiden, utan bara att inte vara så förskräckta eller rasande när de gör det trots att de inte får. Vi brukar inte ha mobilförud under samtalen, utan bestämmer från fall till fall. Ofta säger vi att om någon behöver ta en paus och göra något annat så går det bra, så länge man inte stör de andra. Kanske sätta sig en bit bort, och komma tillbaka lite senare. I andra fall kanske man känner att det är bättre att säga nej, när “att hålla på med mobilen” verkar vara ett begär som deltagaren egentligen vill stå emot, men inte riktigt kan. Lite som jag själv ofta kollar Facebook av en nervös reflex än för att jag vill se vad som har hänt i mitt flöde. Våra deltagare är ju där för att de vill filosofera, egentligen, så det får man ta med i beräkningen. Syftet är att de ska få filosofera – hur gynnar vi det bäst?

Förmågor som barn har mer av, som kanske nyfikenhet och fantasi, är förstås också något som jag försöker använda mig av. Det är fantastiskt att höra deras idéer och tankar. Och inspirerande! Men barn är inte ett gåtfullt folk i ett främmande land. Barn är som vuxna – olika.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.