Redskap eller läror

Den här veckan pratar vi om forskningsetik på mina seminarier på KTH, och då blir det också lite normativ etik. Normativ etik handlar om att försöka hitta den etiska teori som är den mest välgrundade, som säger hur vi bör leva våra liv. En populär teori är konsekventialism, som säger att man ska ta reda på vilken handling som är rätt genom att titta på konsekvenserna. Man kommer fram till något som är bra i sig själv – lycka till exempel – och tänker sedan att ju mer lycka som skapas i världen, desto bättre är världen. Det verkar ganska rimligt. Den handling som har mest lycka som konsekvens är den rätta att göra.

Men man får ganska snabbt problem. Massor av problem. Hur ska man ta reda på hur mycket lycka som kommer skapas av en handling? Ska man räkna in alla konsekvenser som kan hända i framtiden också? I så fall blir det ju jättesvårt. Och är det verkligen moraliskt rätt att offra tio för att rädda en bara för att den enda personen är jättemycket lyckligare? Och så vidare.

Man kan antingen försöka fixa problemen, eller byta teori – eller tänka dem som redskap snarare än läror. Säga ungefär “konsekventialism är ett sätt att förstå de relevanta aspekterna i en situation, men inte något som det är meningen att man ska leva efter”. Det verkar ganska vettigt, och jag tänker nog så till stor del med de normativa teorierna. Men det är i slutändan ganska otillfredsställande. För nästan alla teorier, om vad som helst, går att göras om till redskap när de stöter på problem. Och det är klart att de också är användbara som redskap åtminstone, för att få olika perspektiv på en situation. Men något perspektiv borde vara det riktiga.

Att tänka på en teori som ett redskap kan vara ett sätt att kunna ta till sig den och använda den samtidigt som att man tycker att teorin verkar problematisk. Det blir alltså en metod för att avhålla sig från att fälla omdöme om teorin, men ändå lära sig hur den fungerar. Att använda den som ett redskap blir ett redskap i sig. Å andra sidan kan det bli så att man slutar ta teorins problem på allvar eftersom man inte längre tänker att den gör anspråk på att vara sann. Då spelar inte alla problemen någon roll, den är ju bara ett redskap! Och då slutar teorin utvecklas.

Inom normativ etik kanske fler är nöjda med att tänka på teorier som redskap eftersom det är lättare att tänka att normativa teorier inte egentligen gör anspråk på att säga något om sanning. Man kanske till exempel inte tror att det finns en objektiv moral som teorierna kan ha rätt eller fel om. Men jag tror inte man kommer undan genom att säga så – jag tror problemet kommer igen inom andra områden. Metafysik, medvetandefilosofi, språkfilosofi – att se något som redskap går nog att använda sig av inom alla områden. Borde man göra det? Eller borde man avstå från det?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.