När vi låter deltagarna hitta på en fråga som de vill diskutera med de andra säger vi alltid att den kan handla om i stort sett vad som helst. Den ska helst inte vara en ren faktafråga, ”hur långt är det till Göteborg?” till exempel, men är man osäker så ställ den ändå. Det brukar bli filosofi av det ändå.
Men det finns frågor som faktiskt är ganska kluriga att göra filosofi av. Hilda Denward och Jonathan Clinton nämner till exempel de empiriska frågorna i sitt kapitel av ”Att Slippa Tänka Själv”.
Frågor som ”hur stor är rymden?” är en fråga som nog borde ställas i ett annat sammanhang, till exempel, och ”dricker fiskar vatten?” kanske till och med ett uttryck för att man inte vill delta i samtalet. (Inte helt säkert naturligtvis – det går att fundera om huruvida att ”andas” vatten är att dricka vatten, till exempel och gå vidare från det.)
Men frågor som börjar med ”Vad skulle hända om…?” eller ”Hur skulle det bli om…?” uppfattar jag oftast som frågor från nyfikna personer, som vill ha svar på frågor där det inte finns något svar. Hur skulle det bli om alla mobiltelefoner slutade fungera? Vad skulle hända om tiden började gå baklänges? Vad skulle hända om alla pratade samma språk?
Problemet är: hur gör man det till ett filosofiskt samtal? Vi kan förstås sitta i vår cirkel och fantisera om hur det skulle bli, bygga på varandras idéer och tänka tillsammans – alltså många av de saker som vi vill att ett samtal ska innehålla. Men jag upplever ofta att det är något som saknas, och därtill att deltagarna själva ger små uttryck för detta. Att de inte upplever det som lika meningsfullt som att diskutera andra frågor.
Det jag brukar försöka göra är att skilja ut mer eller mindre rimliga alternativ, kanske till och med låta var och en av deltagarna föreslå något som de tror och något som de inte tror skulle hända. Skriva ned de olika förslagen på blädderblocket i varsin spalt och sedan läsa igenom dem. Frågan blir därmed mer: hur går vi till väga för att besvara frågan? Vi verkar ha en uppfattning om att några av förslagen är mycket mindre rimliga än andra. Vilka kriterier använder vi för att skilja dem åt? Det kanske handlar om att vissa förslag ligger närmare vår rådande verklighet, eller att de passar bättre med vad man tänker är den mänskliga naturen. Eller att några förslag kräver en lång kedja av saker som ska hända för att förslaget ska bli verklighet, och att sannolikheten att alla händer är små.
Detta tycker jag är en bra metod för att göra en sådan fråga filosofisk, men den är i grunden lite otillfredsställande. I praktiken innebär det nämligen ofta att man slutar fokusera på själva ämnet för frågan, det som frågeställaren var intresserad av, och diskuterar en annan fråga som jag är mer intresserad av. Ibland kan man behålla temat genom att parallellt reda ut definitioner av viktiga begrepp – ”språk” kanske i mitt exempel några stycken upp, med argumentet att det behövs redas ut först för att vi ska kunna veta hur det blev om alla pratade samma språk. Men det är också kanske lite fusk: jag byter ut frågan till ”vad är språk”.
Egentligen kanske detta inte är något problem. Mitt jobb är att hjälpa deltagarna göra det till ett filosofisk samtal. Om de väljer en fråga som inte är filosofisk så är det okej att jag hjälper dem byta fråga utan att någon behöver tappa ansiktet för att ha ställt en ofilosofisk fråga. Det är kanske ett bra svar – ändå så kan jag inte riktigt släppa tanken på att det kanske går att hantera dessa frågor på något annat sätt. Hur skulle det bli om jag hanterade ”hur skulle det bli” frågor på ett bättre sätt? Det är tack och lov en fråga jag kan utforska empiriskt!