Klimaträttegången

Jag arbetade ett tag för ungdomsrörelsen Fältbiologerna och var ibland ute i skolor och berättade om vår organisation och vår verksamhet. Ibland, när det var ett lite längre pass med högstadieelever, gjorde vi en övning med klasserna som vi kallade klimaträttegången. Eleverna befann sig nu i framtiden, kanske fyrtio år fram i tiden. Världen de bor i är hård: klimatforskarnas värsta prognoser för konsekvenserna av den globala uppvärmningen har blivit verklighet, med katastrofalt oväder, havsnivåhöjning, torka. Många miljoner människor har dött av dessa saker, men även av svält, sjukdomar och krig, som blev konsekvenser av förändringen. Sverige har dock, som förväntat, klarat sig undan relativt bra utan dödsfall och kriser på den skala som setts i många andra länder.

Den internationella domstolen hade hand om den enorma klimaträttegången där politiker och företagsledare ställdes till svars för att antingen ha orsakat den globala uppvärmningen, eller för att ha underlåtit att göra det som gick att göra för att förhindra den. De visste, med stor säkerhet, att många människor skulle dö på grund av hur de handlade eller inte handlade och agerade ändå som de gjorde. Men det är inte detsamma som att de därmed är medskyldiga till dessa personers död – det behöver en domstol avgöra. Av en slump har samtliga i klassen valt att bli domare, och nu utgjorde dessa fem olika domargrupper i denna internationella domstol som skulle diskutera och ta ställning till om de åtalade var oskyldiga eller skyldiga, och i det senare fallet rekommendera ett straff.

I den här lilla delen av klimaträttegången är det tre personers ansvar som ska utredas: Bob Dudley, dåvarande VD för oljebolaget BP, Barack Obama, dåvarande president för Amerikas förenta stater och Lena Ek, dåvarande miljöminister i Sverige. Jag och min kollega presenterade en sammanfattning av åtalspunkterna och de åtalades försvar, och lät sedan grupperna överlägga och diskutera om någon och i så fall vem eller vilka som var skyldiga och i så fall vem som var mest skyldig. Den förste, Bob Dudley var åtalad i kraft att ha varit ansvarig för ett företag som tjänade pengar på och aktivt bidrog till ökad mängd koldioxid i atmosfären. Hans företag arbetade dessutom aktivt med att förhindra omställning till alternativa energikällor och att med att sprida felaktig information. Hans försvar är att han var tvungen att göra detta, eftersom styrelsen och aktieägarna hade sparkat honom om han inte hade gjort det. Då hade han ersatts av någon annan som hade gjort precis samma sak.

Barack Obama är åtalad i kraft att ha varit ledare för ett land som åtminstone såg sig själva som “ledare för den fria världen”. Det verkar mycket sannolikt att om USA gjort en radikal omställning och gått före, så hade många av världens länder följt efter. (Dessa skolträffar gjordes innan klimatavtalet i Paris – argumentet blir dock oförändrat, eftersom det bygger på vad som faktiskt gjordes, snarare än löften om framtida omställning.) Obamas försvar är att han inte kunde göra mer på grund av att den amerikanska kongressen kontrollerades av Republikanerna, som inte ville göra omställningen.

Lena Ek står åtalad för att som miljöminister inte ha sett till att Sverige gjorde sin del av det förebyggande arbetet. Det är sant att Sverige är ett litet land med en liten befolkning, men Sverige stod för en oproportionerligt stor del av utsläppen. Sverige hade dessutom också kunnat gå före i klimatomställningen, och utnyttjat sitt välstånd för att visa att omställning var möjlig. Lena Eks försvar är att Sverige är ett så litet land att även om vi hade slutat släppa ut koldioxid över huvud taget dagen hon blev miljöminister så hade klimatkatastrofen ändå skett. Dessutom kämpade hon i motvind både inom sin egen regering och i det politiska klimatet i Sverige – det hade inte gått att genomföra en sådan omställning, ens om hon hade försökt.

Sedan fick grupperna överlägga och bestämma. Svaren varierade förstås mycket – och det var för länge sedan för att jag skulle kunna säga exakt vad svaren var. Men som jag minns det ansågs ofta Barack Obama skyldig, och mest skyldig. Inte sällan friades Lena Ek, medan Bob Dudley ibland ansågs skyldig och inte. Inte sällan sade någon grupp: ingen av dem är skyldiga: deras handlande var beroende på vad folket i länderna tyckte och tänkte. Vi är alla ansvariga. “Jag gör inte allt som jag skulle kunna göra.”

Det finns flera saker att säga om detta, och man kan fundera över vad dessa argument egentligen handlar om och om de är starka. Även om vi försökte framställa neutrala argument var vi så klart partiska och tyckte att dessa tre åtminstone i någon mån var ansvariga, och det förstod nog högstadieeleverna. Vi tyckte “konsumentmakt och medborgarinitiativ i all ära, men de som har stor makt är mer ansvariga än de med liten makt”. Men även de som tyckte att ingen av dem var ansvarig eftersom att alla var ansvariga tvingades då att inse att vi vanliga människor behöver organisera oss för att ge företagsledare och politiker anledning att göra det rätta. Och det passade ju vårt syfte, hur som helst. Vi ville ju att de skulle engagera sig för klimatet: genom att ställa politiker till svars eller organisera medmänniskor.

Jag kom att minnas denna övning när jag nyligen läste boken “Den banala ondskan – Adolf Eichmann i Jerusalem” av filosofen Hannah Arendt. I början på sextiotalet infångades Eichmann i Argentina och fördes till Jerusalem. Han åtalades för sitt arbete med nazisternas förintelseprojekt, dömdes till döden och avrättades. Han hade framför allt ansvarat för att se till att transporterna av människor till de olika förintelselägren fungerade. Boken beskriver rättegången, de argument som framlades och innehåller även Arendts reflektioner över både rättegången och Eichmanns person. Jag avser naturligtvis inga liknelser mellan Adolf Eichmanns fall eller förintelsen och någon av de tidigare nämnda personerna eller klimatförändringarna – jag hoppas detta är uppenbart. Eichmann medverkade medvetet till ett avsiktliga massmord. Så är inte fallet med klimatförändringarna, de konsekvenser dessa får och de personer som har makten idag (eller hade det för fem-tio år sedan). Nej, utan det som fick mig att tänka på denna övning var Arendts beskrivning av Eichmann som en man utan fantasi, en man som ville göra sitt jobb och som en man som såg sin karriär som det centrala. Det var det hon avsåg när hon beskrev hans ondska som “banal” – han var ingen hängiven rashatare. Han var en tjänsteman.

Det finns en osäkerhet om vad som kommer hända när klimatförändringarna blir uppenbara. Men givet vad vetenskapen förutsäger är det inte orimligt att tänka att människor kommer dö som inte hade dött utan global uppvärmning. Om man tror att det sätt man agerar på kommer leda till andra människors död – vad finns det för goda argument för att fortsätta agera på det sättet? Knappast “någon annan skulle gjort det” – även om det är sant, ändrar det inte det faktum att det var jag som gjorde det. Man är ansvarig för sina handlingar – låt då denne någon annan vara ansvarig istället. Knappast “det var inte olagligt” – det är inte rätt att göra något bara för att det råkar vara lagligt, i synnerhet inte att handla så att andra dör. Knappast “det hade hänt även om jag gjort rätt” – för det första gjorde man orätt, för det andra så även om det inte alltihopa hade förhindrats av att man gjorde rätt, så hade det åtminstone blivit bättre om man gjort rätt. När det gäller global uppvärmning finns det skäl att tro att varje kilo koldioxid spelar roll.

När är man då utan skuld? Det var när jag läste bitarna om Eichmanns försvar som jag kom att minnas denna övning: Eichmanns försvar försökte presentera exempel på att han hade agerat för att rädda liv, vilket skulle varit förmildrande omständigheter. Vad är förmildrande omständigheter i mitt fantasilösa liv, i min arbetsmoral, i min karriärdrift? Räcker det att Barack Obama skrev på Parisavtalet för att han ska frias? Räcker det för mig att inte flyga? Att investera i solceller? Att rösta för partier med en radikal miljöpolitik? Måste jag göra allt jag tänkbart kan för att gå fri från skuld?

Det är inte ondska som finns i dagens motstånd mot omställning till ett klimatneutralt samhälle – åtminstone inte till någon stor del. Däremot girighet, svaghet – och en god del banalitet.

En märklig debatt

För några dagar sedan gick en märklig tillställning av stapeln. Det var slutsålt. Biljetterna var dessutom dyra. De såldes till och med på svarta börsen. Den var inte minst märklig eftersom den ena av dem är filosof och den andra nog gärna ser sig själv som filosof. Det hör inte till vanligheterna inom filosofin.

Debattörerna var också något speciella: den ena var Jordan B Peterson, professor i psykologi och sedan några år tillbaka mest känd som självhjälpsguru, inte minst inriktad på unga män. Den andra var Slavoj Žižek, doktor i filosofi och psykoanalys och känd för att med långa, invecklade haranger göra analyser av populärkulturella fenomen. Jag tror att det är rättvisande att säga att även om båda är välkända inom sina fält så är deras kollegor betydligt mer delade om kvaliteten på deras arbete. Det är nog också rättvisande att säga att deras bidrag är mycket större utanför akademin än inom den.

Titeln på debatten var “Happiness: Capitalism vs Marxism”. Peterson har ofta kritiserat marxism, medan Žižek brukar använda sig av marxistiska ramverk (åtminstone) och kritiserar kapitalism. Det finns mycket att säga både om det ämnet och om det som sades i debatten, men det gör andra bättre än jag. Till exempel de skolade i politisk filosofi, eller praktisk filosofi. Istället tänkte jag bara nämna fyra saker som slog mig.

1: Ingen av dem presenterade teser, och försökte underbygga dessa med argument – åtminstone inte på ett tillräckligt tydligt sätt för att det skulle gå att utröna i tal. För Žižeks del är det lite en del av hans stil, men det är inte en ursäkt. Ge en bakgrund till det du ska säga, presentera din tes, ta upp ett antal argument för, redogör för några argument mot och visa hur du besvarar dessa. Detta är något som alla filosofer lär sig på den första grundkursen, och dessa två borde definitivt veta detta.

2: Moderatorn gjorde praktiskt taget ingenting. Både i sina anföranden och sedan under själva diskussionen – för det var ingen debatt, vilket var lika bra det – så sade moderatorn knappast mer än deras namn när det var deras tur att tala. Eftersom de ständigt talade förbi varandra, och talade om olika saker och dessutom gemensamt gled från ämnet, hade det behövts någon som styrde upp det.

3: Det fanns ingen tydlig frågeställning för tillställningen. Det fanns ett tema, men temat var så enormt brett att man kan säga lite vad som helst. Resultatet blev att de ägnade trettio minuter åt att prata om helt olika saker. När de dessutom har väldigt olika sätt att prata och framföra saker på hade det blivit så mycket mer intressant om de åtminstone börjat på samma ställe. Då hade deras olika tankesätt gjorts tydliga.

4: Just dessa två är ett dåligt par för just detta tema. Peterson må uttala sig om marxism ofta, men (och detta sade han själv) han kan inte så mycket om marxism och antagligen inte kapitalism heller. Han är ingen ekonom eller statsvetare – han är en psykolog med en karriär inom självhjälpsfacket. De har båda bakgrund inom psykologi – så mycket bättre att välja något om detta, till exempel som handlar om människors ansvar för sitt eget liv. De berörde detta kort i sin diskussion, och det var det mer intressanta i samtalet.

Det var spännande att se dem, men kanske mest på grund av spektaklet, och den kittlande tanken: tänk om filosofi alltid fick sådan här uppmärksamhet?

Hur mycket är 30?

Du är ute och ska köpa en bil. Efter mycket om och men hittar du en fin, ny bil för 200 000 som du bestämmer dig för att köpa. Men i samma stund som du får nycklarna i handen ångrar du dig. Du lämnar tillbaka nyckeln och vill inte längre ha bilen, och vill ha tillbaka dina pengar. Problemet är att du inte kan få tillbaka dina pengar – inte lika mycket åtminstone. Tekniskt sett är det nu en begagnad bil, och begagnade bilar är inte värda lika mycket pengar. Du kommer kanske få tillbaka maximalt 170 000. 30 000 kr är nu bara borta. I praktiken kanske du lyckas övertyga din bilhandlare att strunta i detta och ge dig tillbaka alltihop, men faktum är att det inte är självklart.

Det verkar naturligtvis jättedumt, bilen är precis lika bra som förut absolut ingenting har hänt med den i de fem sekunder du ägde den. Men värde är något som vi har hittat på tillsammans. Att bilar, och pengar också för den delen, är värda något alls beror bara på våra gemensamma åsikter om dessa saker. En av dessa åsikter är att begagnade bilar är värda mindre än nya bilar. Huruvida det finns en faktisk grund till att detta värde minskar, alltså om något verkligen har blivit sämre med bilen, är av underordnad betydelse när det handlar om värde. Tänk bara på samlarobjekt, som gamla starwarsleksaker eller för den delen frimärken. Det går inte att säga vad ”deras verkliga värde” är, eftersom värde bara finns i relation till något annat, och någon annan.

Sådant som bara är sant för att vi tänker på ett visst sätt brukar man kalla sociala fakta, och sådana är speciella eftersom de bara finns i kraft av våra inställningar till det och våra tankar om det, det filosofer brukar kalla intentionalitet. Men när dessa faktum väl finns, så är de objektiva och oberoende av vad var och en tänker. Jag kan inte skriva ut egna pengar och betala med i affären. Den amerikanske filosofen John Searle, som har skrivit mycket om detta, sade att sociala fakta var ontologiskt subjektiva men epistemiskt objektiva – alltså att deras existens beror på vår subjektivitet, men vi får kunskap om sociala fakta genom objektiva metoder.

Att det är något speciellt att fylla jämnt, alltså delbart med tio, är ett socialt faktum, och att det är något speciellt med trettio är definitivt ett socialt faktum. Det är kanske inte taget ur luften – sociala fakta är sällan helt slumpartade. Vi behöver för det första sätt att markera tid på: veckor, månader, årstider och år för att kunna hålla koll på våra liv, och några av dessa sätt hänger dessutom ihop med egenskaper hos verkligheten. Ett år är ett varv runt solen till exempel. Vi behöver överenskommelser om när man räknas som mogen nog för att gå i skolan, när man räknas som vuxen och när man har arbetat färdigt. Alla dessa saker ändras förstås med tiden – dessa faktum beror ju trots allt på vår intentionalitet, alltså vad vi tycker och tänker, och det ändras ju med tiden – men inte över en dag.

Att det betyder något särskilt att fylla delbart med tio verkar inte hänga ihop med något icke-socialt faktum, och inte heller med någon tydligt formulerad regel. Det medför inte så många formella konsekvenser för andra delar av livet att fylla delbart med 10: det är enbart när man fyller 20 som något speciellt händer, nämligen att man får handla alkohol på Systembolaget. Alla andra viktiga ögonblick, som straffmyndig, myndig och pensionsfärdig är inte delbara med tio. Samtidigt verkar det som att många tycker att det är något särskilt: vi kan på ett empiriskt objektivt sätt studera detta genom att notera att man ofta har större fester vid dessa tillfällen, vilket medför att vi lägger mera pengar på festen, och pengar är en markör för att vi värdesätter något.

Att fylla trettio är att bli vuxen på riktigt. Sakta men säkert har åldern då man blir vuxen på riktigt skjutits upp, från konfirmation till myndighet och sedan till trettioårsstrecket. Någonstans måste man sätta en gräns, och trettio har nu blivit gränsen. Man är vuxen i någon mån när man fyller arton, men inte på riktigt, men efter trettio år fyllda kan man inte låtsas längre, man är inte en 20-någonting som försöker hitta sig själv och sin plats i livet. Eller om man är det finns det något sorgligt över det. Jag har upplevt åren som har lett upp till 30 som ett hot, och en press: hoppas du har roligt nu för snart tar det roliga slut! När du blir vuxen på riktigt, då kommer det inte vara kul. Då är du fast i en vuxenvardag med ansvar och plikter som du inte kan ta dig ur.

Men allt eftersom jag kom närmare 30 så insåg jag mer och mer att det inte behövde bli så: dels visade många av mina vänner som var över 30 att det var fullt möjligt att vara vilsen och omogen flera år efter att ha passerat strecket, dels så insåg jag att allt det som var att vara vuxen gjorde jag redan. Ingenting nytt skulle komma och tvinga mig till tristess. Till viss del var detta en lättnad: jag fick plötsligt mera tid på mig. Jag behövde inte ha allting utrett på en gång, bara för att jag gick över en socialt accepterad gräns. Och det var inte så bråttom med att ha roligt, för den tiden var egentligen ändå redan förbi – från perspektivet av vad samhället sa till mig alltså. Nu var det fritt fram att ha tråkigt om jag ville. Så att säga.

Samtidigt fanns det en besvikelse i det. Det var lite som när man får en deadline i skolan, “uppgiften ska vara klar nästa fredag”, och man sliter allt vad man kan för att bli klart, sitter på natten till torsdagen och räknar timmarna och inser att om man sitter hela torsdagsnatten också kommer man lyckas. Men så kommer man till skolan och läraren säger “eftersom flera av er hade det väldigt stressigt just nu och har svårt att hinna med att skicka in i tid har jag förlängt deadlinen en vecka”. Man borde rimligtvis bli glad, eftersom man nu inte måste sitta hela natten och kanske skicka in något som man inte var nöjd med. Men samtidigt så blir allt arbete man lade ned meningslöst, och man blir berövad den stolthet man kände över att lyckas med uppgiften trots de svåra kraven.

Jag insåg att den där idén att saker skulle bli på allvar när man blev 30 var helt påhittad och kunde förlängas så länge man ville. Och att besvikelsen över att gränsen inte fanns på riktigt kom sig av att jag längtat efter den. Därför att i hotet om att saker skulle bli på allvar fanns ett löfte om precis samma sak. Att det skulle bli på allvar nu. Precis som deadlinen i skolan skapade en meningsfullhet genom att det gick att misslyckas. Jag trodde att jag skulle genom yttre omständigheter, eller åtminstone genom omvärldens kritiska öga, ledas in på en mer vuxen, seriös och därmed meningsfull verklighet. Men ingen sådan yttre meningsfullhet kom.

Men meningsfullhet är något som kommer inifrån oss människor och beror på vad vi tänker och tycker om saker. Att det betyder något att fylla just 30 beror på vad vi människor tänker och tycker om detta: det är ett socialt faktum vi skapar genom att behandla det som något som spelar roll. Även om jag är praktiskt taget densamma som för fyra månader sedan så har mitt sociala värde (och allt värde är socialt) ändrats: på vissa sätt minskat (inom de områden där ungdom ses som något värdefullt) och på andra sätt ökat (inom de områden där erfarenhet ses som något värdefullt). Jag är både tacksam och besviken över att min egen deadline var på låtsas – och egentligen är det nu mer på riktigt. För nu måste jag bestämma själv vilken min deadline är. Vad som är meningsfullt, vad som är betydelsefullt, vad som är på riktigt. Vad det innebär att vara vuxen.