Jag arbetade ett tag för ungdomsrörelsen Fältbiologerna och var ibland ute i skolor och berättade om vår organisation och vår verksamhet. Ibland, när det var ett lite längre pass med högstadieelever, gjorde vi en övning med klasserna som vi kallade klimaträttegången. Eleverna befann sig nu i framtiden, kanske fyrtio år fram i tiden. Världen de bor i är hård: klimatforskarnas värsta prognoser för konsekvenserna av den globala uppvärmningen har blivit verklighet, med katastrofalt oväder, havsnivåhöjning, torka. Många miljoner människor har dött av dessa saker, men även av svält, sjukdomar och krig, som blev konsekvenser av förändringen. Sverige har dock, som förväntat, klarat sig undan relativt bra utan dödsfall och kriser på den skala som setts i många andra länder.
Den internationella domstolen hade hand om den enorma klimaträttegången där politiker och företagsledare ställdes till svars för att antingen ha orsakat den globala uppvärmningen, eller för att ha underlåtit att göra det som gick att göra för att förhindra den. De visste, med stor säkerhet, att många människor skulle dö på grund av hur de handlade eller inte handlade och agerade ändå som de gjorde. Men det är inte detsamma som att de därmed är medskyldiga till dessa personers död – det behöver en domstol avgöra. Av en slump har samtliga i klassen valt att bli domare, och nu utgjorde dessa fem olika domargrupper i denna internationella domstol som skulle diskutera och ta ställning till om de åtalade var oskyldiga eller skyldiga, och i det senare fallet rekommendera ett straff.
I den här lilla delen av klimaträttegången är det tre personers ansvar som ska utredas: Bob Dudley, dåvarande VD för oljebolaget BP, Barack Obama, dåvarande president för Amerikas förenta stater och Lena Ek, dåvarande miljöminister i Sverige. Jag och min kollega presenterade en sammanfattning av åtalspunkterna och de åtalades försvar, och lät sedan grupperna överlägga och diskutera om någon och i så fall vem eller vilka som var skyldiga och i så fall vem som var mest skyldig. Den förste, Bob Dudley var åtalad i kraft att ha varit ansvarig för ett företag som tjänade pengar på och aktivt bidrog till ökad mängd koldioxid i atmosfären. Hans företag arbetade dessutom aktivt med att förhindra omställning till alternativa energikällor och att med att sprida felaktig information. Hans försvar är att han var tvungen att göra detta, eftersom styrelsen och aktieägarna hade sparkat honom om han inte hade gjort det. Då hade han ersatts av någon annan som hade gjort precis samma sak.
Barack Obama är åtalad i kraft att ha varit ledare för ett land som åtminstone såg sig själva som ”ledare för den fria världen”. Det verkar mycket sannolikt att om USA gjort en radikal omställning och gått före, så hade många av världens länder följt efter. (Dessa skolträffar gjordes innan klimatavtalet i Paris – argumentet blir dock oförändrat, eftersom det bygger på vad som faktiskt gjordes, snarare än löften om framtida omställning.) Obamas försvar är att han inte kunde göra mer på grund av att den amerikanska kongressen kontrollerades av Republikanerna, som inte ville göra omställningen.
Lena Ek står åtalad för att som miljöminister inte ha sett till att Sverige gjorde sin del av det förebyggande arbetet. Det är sant att Sverige är ett litet land med en liten befolkning, men Sverige stod för en oproportionerligt stor del av utsläppen. Sverige hade dessutom också kunnat gå före i klimatomställningen, och utnyttjat sitt välstånd för att visa att omställning var möjlig. Lena Eks försvar är att Sverige är ett så litet land att även om vi hade slutat släppa ut koldioxid över huvud taget dagen hon blev miljöminister så hade klimatkatastrofen ändå skett. Dessutom kämpade hon i motvind både inom sin egen regering och i det politiska klimatet i Sverige – det hade inte gått att genomföra en sådan omställning, ens om hon hade försökt.
Sedan fick grupperna överlägga och bestämma. Svaren varierade förstås mycket – och det var för länge sedan för att jag skulle kunna säga exakt vad svaren var. Men som jag minns det ansågs ofta Barack Obama skyldig, och mest skyldig. Inte sällan friades Lena Ek, medan Bob Dudley ibland ansågs skyldig och inte. Inte sällan sade någon grupp: ingen av dem är skyldiga: deras handlande var beroende på vad folket i länderna tyckte och tänkte. Vi är alla ansvariga. ”Jag gör inte allt som jag skulle kunna göra.”
Det finns flera saker att säga om detta, och man kan fundera över vad dessa argument egentligen handlar om och om de är starka. Även om vi försökte framställa neutrala argument var vi så klart partiska och tyckte att dessa tre åtminstone i någon mån var ansvariga, och det förstod nog högstadieeleverna. Vi tyckte ”konsumentmakt och medborgarinitiativ i all ära, men de som har stor makt är mer ansvariga än de med liten makt”. Men även de som tyckte att ingen av dem var ansvarig eftersom att alla var ansvariga tvingades då att inse att vi vanliga människor behöver organisera oss för att ge företagsledare och politiker anledning att göra det rätta. Och det passade ju vårt syfte, hur som helst. Vi ville ju att de skulle engagera sig för klimatet: genom att ställa politiker till svars eller organisera medmänniskor.
Jag kom att minnas denna övning när jag nyligen läste boken ”Den banala ondskan – Adolf Eichmann i Jerusalem” av filosofen Hannah Arendt. I början på sextiotalet infångades Eichmann i Argentina och fördes till Jerusalem. Han åtalades för sitt arbete med nazisternas förintelseprojekt, dömdes till döden och avrättades. Han hade framför allt ansvarat för att se till att transporterna av människor till de olika förintelselägren fungerade. Boken beskriver rättegången, de argument som framlades och innehåller även Arendts reflektioner över både rättegången och Eichmanns person. Jag avser naturligtvis inga liknelser mellan Adolf Eichmanns fall eller förintelsen och någon av de tidigare nämnda personerna eller klimatförändringarna – jag hoppas detta är uppenbart. Eichmann medverkade medvetet till ett avsiktliga massmord. Så är inte fallet med klimatförändringarna, de konsekvenser dessa får och de personer som har makten idag (eller hade det för fem-tio år sedan). Nej, utan det som fick mig att tänka på denna övning var Arendts beskrivning av Eichmann som en man utan fantasi, en man som ville göra sitt jobb och som en man som såg sin karriär som det centrala. Det var det hon avsåg när hon beskrev hans ondska som ”banal” – han var ingen hängiven rashatare. Han var en tjänsteman.
Det finns en osäkerhet om vad som kommer hända när klimatförändringarna blir uppenbara. Men givet vad vetenskapen förutsäger är det inte orimligt att tänka att människor kommer dö som inte hade dött utan global uppvärmning. Om man tror att det sätt man agerar på kommer leda till andra människors död – vad finns det för goda argument för att fortsätta agera på det sättet? Knappast ”någon annan skulle gjort det” – även om det är sant, ändrar det inte det faktum att det var jag som gjorde det. Man är ansvarig för sina handlingar – låt då denne någon annan vara ansvarig istället. Knappast ”det var inte olagligt” – det är inte rätt att göra något bara för att det råkar vara lagligt, i synnerhet inte att handla så att andra dör. Knappast ”det hade hänt även om jag gjort rätt” – för det första gjorde man orätt, för det andra så även om det inte alltihopa hade förhindrats av att man gjorde rätt, så hade det åtminstone blivit bättre om man gjort rätt. När det gäller global uppvärmning finns det skäl att tro att varje kilo koldioxid spelar roll.
När är man då utan skuld? Det var när jag läste bitarna om Eichmanns försvar som jag kom att minnas denna övning: Eichmanns försvar försökte presentera exempel på att han hade agerat för att rädda liv, vilket skulle varit förmildrande omständigheter. Vad är förmildrande omständigheter i mitt fantasilösa liv, i min arbetsmoral, i min karriärdrift? Räcker det att Barack Obama skrev på Parisavtalet för att han ska frias? Räcker det för mig att inte flyga? Att investera i solceller? Att rösta för partier med en radikal miljöpolitik? Måste jag göra allt jag tänkbart kan för att gå fri från skuld?
Det är inte ondska som finns i dagens motstånd mot omställning till ett klimatneutralt samhälle – åtminstone inte till någon stor del. Däremot girighet, svaghet – och en god del banalitet.