Bli bra

Tre gånger i veckan åtminstone, skulle jag uppskatta, försöker jag komma in på mitt kontor genom att blippa SL-kortet i kortläsaren vid ytterdörren. Naturligtvis vet jag att reskassa inte går att använda på jobbet, det är bara att jag har båda korten i min plånbok och slumpmässigt väljer endera sidan att försöka blippa. Men varje gång blir jag lite överraskad och irriterad över att det inte går. Efter mer än ett år i de nya lokalerna tycker man kanske att jag skulle ha lärt mig vilken sida som kortet sitter på, alternativt att jag skulle vara mer uppmärksam innan jag drar kortet. Kanske avslöjar jag något fundamentalt om min personlighet nu: att jag hellre slarvar än anstränger mig lite extra?

Hur som helst, varje gång det händer tänker jag samma tanke efteråt: man blir inte bättre på allt. “Repetition är kunskapens moder” brukade min till åren komna mellanstadielärare säga. Första gången man gör något så är det svårt, men ju fler gånger man gör något ju bättre blir man – eller så brukar jag ofta tänka. Att jag ser många olika saker som träning, och inbillar mig att jag till exempel blir bättre på att läsa ju mer jag läser, blir bättre på att cykla ju mer jag cyklar, kan mer ju mer jag surfar på Wikipedia och så vidare. Och på ett plan är det naturligtvis fallet. Man kan vara “otränad” på att läsa, även om man vet hur det går till, och läser man några böcker går det fortare eftersom man kommer in i det. Samtidigt är jag inte så extremt jätteduktig på att borsta tänderna som man skulle förvänta sig av någon som har övat två gånger om dagen hela sitt liv.

Till viss del förklaras det av avtagande värde av ytterligare träning: har man bara borstat tänderna en gång, är en extra tandborstning hundra procent ytterligare träning, men en gång till är bara 50 procent, 33 procent och så vidare. Det man lär sig av ett ytterligare träningstillfälle planar ut. Det handlar nog också till viss del om att träning inte bara är att göra något, utan också om hur man gör något. Jag tänker ju inte så mycket på min tandborstning. En tandläkare kanske skulle komma på speciella övningar för att få mig bli bättre på att borsta specifika områden jag oftast missar. En del i att bli bättre är ju att faktiskt försöka bli bättre.

Det handlar om prioritering, skulle man kunna tänka. Visst skulle man kunna bli bättre på att borsta tänderna eller på att blippa rätt kort, men vinsten med detta är nästan obefintlig. Det finns en kostnad med att lära in ny kunskap. Man tycker det borde gå automatiskt när man bara gör något, men faktum är att min hjärna inte sparar minnet av hur kortet ligger i plånboken, och vill jag minnas det måste jag anstränga mig. Det är bättre att välja det man vill bli bra på. Man kan bli bättre på allt, men inte allt samtidigt. Det är inte värt att lära sig bre den perfekta mackan, den tiden det sparar hjälper en inte. Istället borde man identifiera ett antal saker som är viktiga och bli bra på dem. Kanske bli bra på att lyssna och vara en stödjande medmänniska – läsa en bok om hur man kan bemöta folk på ett mer inkluderande sätt. Det vore ju värt det, kan man tänka.

Å andra sidan kan man fundera över om hela det här “bli bättre på saker” ens är värt att hålla på med. Visst ska man försöka hitta lösningar på problem, men det är något helt annat än att försöka optimera sig själv. Som människa så är man inget projekt, ingen maskin som ska fungera, utan en upplevande varelse och detta faktum är mål i sig själv. Man kan förstås bli bättre på saker ändå, men inte på grund av att förbättringen i sig är något eftersträvansvärt, utan för att man är en kännande människa som dras till nya upplevelser, och blir tillfredsställd av att utvecklas.

Samtidigt, när jag än en gång blippar fel kort är det svårt att inte ställa sig själv frågan: men lite bättre kan du väl ändå bli?

En bra dålig film

För någon vecka sedan såg jag för första gången kultfilmen “The Room”. Den kom 2003 och är allmänt känd som en av de sämsta filmerna som gjorts. Den kombinerar ett till stora delar obegripligt manus med taffliga skådespelarinsatser, bisarra regi- och produktionsval, med en tydlig avsikt att göra en helt vanlig dramafilm, vilket resulterar i något mycket underhållande. Vid visningen, som var på en biograf, var en av skådespelarna, Greg Sedaris, närvarande och berättade om produktionen av filmen – till exempel förklarade varför det hade blivit en tradition att kasta skedar på bioduken. I filmen finns det ett inramat fotografi av en sked i bakgrunden i huvudpersonens hem. Sedaris förklarade att den som hade ansvar för interiörer hade köpt en ram för att sätta in en bild på karaktärerna – som det kan finnas i ett vanligt hem. Men filmens regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare Tommy Wiseau tyckte att det var onödigt och lät ramen stå med det exempelfoto som den såldes med – vilket var av en sked. Trots att ingen normal människa skulle ha ett inramat foto av en sked i sitt hem. När skeden kommer i bild uppmärksammar publiken detta med att kasta skedar på duken.

När The Room började få status som en film som var värd att se just för att den var så dålig att det blev roligt, bestämde sig David Sedaris för att skriva en bok om hur det var att spela in filmen. Han träffade ursprungligen Tommy Wiseau på en skådespelarkurs, de blev vänner och de både hjälptes åt att skapa filmen. Sedaris berättade innan visningen började att han fångades av Wiseaus enigmatiska uppenbarelse – han var uppenbart inte ursprungligen från USA – men ville inte erkänna detta, han var också säkert fyrtio år gammal (och hans ansikte rörde inte på sig när han pratade, påminnande om någon som har varit med om en dålig plastikoperation) men vägrade säga hur gammal han var och hävdade att han var ungefär lika gammal som Sedaris, som då var i tjugoårsåldern. Han var också mycket rik, men var förtegen om varifrån han fått sina pengar. Sedaris bok blev sedan till filmen The Disaster Artist, som handlar just om inspelningen av The Room.

Så efter att ha sett The Room såg jag The Disaster Artist – en film som fick goda omdömen. Aggregationssidan Rotten Tomatoes beräknar att 91 % av alla recensenter var positiva till filmen. Det är alltså en bra film om en film som var så dålig att den blev bra – en ironi som filmskaparna säkert var medvetna om.

Men det som slog mig när jag såg The Room var att om man bortsåg från det som var uppenbart illa genomfört, fanns det en spännande historia i botten. Jag ville verkligen se hur filmen slutade – vilket är mer än jag kan säga om många filmer. The Room handlar i korthet om Johnnys flickväns Lisas otrohetsaffär med Johnnys bästa vän Mark – ett svek så djupt att Johnny (spoiler alert!) tar livet av sig i slutet. Jämfört med The Disaster Artist där historien är, i korthet, att en miljonär som vill göra en film, gör en film. Fokus för filmen är visserligen, om man ska vara rättvis, snarare vänskapen mellan Sedaris och Wiseau än själva handlingen. Men även den historien saknar något större djup. Vänskapen börjar när Sedaris (som jag från och med nu tänker kalla Greg), tar kontakt med Wiseau (som jag nu tänker kalla Tommy) efter skådespelarkursen, fast vi förstår inte riktigt om Greg verkligen tycker att Tommy är duktig (för vi i publiken tycker inte det), eller om han mest tycker han verkar rolig. Den osäkerheten finns med genom filmen, och vi får ingen riktig vägledning om vad Greg egentligen tänker om Tommy, eller åtminstone inte varför han tycker om Tommy. Tommy blir svartsjuk när Greg skaffar en flickvän, och ännu mer upprörd när de flyttar ihop. Han hämnas genom att sätta käppar i hjulet för Gregs karriär, och det leder till att de bryter kontakten. När filmen är klar kommer Tommy och hämtar Greg till premiären, där det verkar som att de blir vänner igen när Greg tröstar Tommy när publiken skrattar åt hans sorgliga film. Det är inte en särskilt gripande skildring av vänskap.

Jag ska säga att jag gillade The Disaster Artist och hade roligt åt den, och det är självklart en mycket bättre film än The Room. Men jag tyckte nog mest om den för att den handlar om en film som finns som jag har en relation till, och att mycket av det som händer i filmen har hänt på riktigt. Det är nog också vad som hindrar filmen från att bli ännu bättre – de försöker inte berätta en historia om hur tokigt det kan bli när rika människor utan självinsikt lever ut sina drömmar, utan just den specifika historien om skapandet av The Room. Jag har en smygande aning om att The Disaster Artist nog inte skulle kunna stå på egna ben. Den hamnar lite mitt emellan – å ena sidan något som borde varit en dokumentär, och å andra sidan en spelfilm som borde redigerats kraftigt. Samtidigt är The Room helt uppenbart inte “världens sämsta film”, som ofta påståtts. Den är bara dålig på väldigt specifika sätt.

Youtubekanalen “Red Letter Media” har en serie avsnitt där de tittar på gamla lågbudgetfilmer och kommenterar dem och sedan bedömer vilken som var “Best of the Worst” – bäst av de sämsta. Bara ett avsnitt är nog för att få en att förstå att det kan bli mycket värre än ett märkligt manus och kassa skådespelarprestationer. Det finns många sätt något kan vara dåligt på – när det kommer till kritan är “bra” en väldigt liten mängd egenskaper. Men så är det nog med det mesta. Om man spelar golf, till exempel, finns det väldigt många dåliga saker man kan göra, och ganska få som faktiskt gör att man får bollen i hålet. The Room är en golfare som skjuter självsäkert och med attityd åt käpprätt fel håll, men genom studsar på träd och människor ändå hamnar väldigt nära hålet på en annan bana. Många andra dåliga filmer är bara en golfare som ägnar veckor att skjuta lite åt ena hållet, lite åt andra, sedan lite framåt, sedan ned i vattenhålet där bollen får ligga tills alla går hem. Inte så mycket att titta på. Men det kanske å andra sidan gäller golf i allmänhet.