Behov och beroende

Häromveckan hade jag ett samtal med en vän om behov, närmare bestämt kontrollbehov. Det är ju så man säger, men man menar nästan alltid att den man pratar om har ett överdrivet kontrollbehov. Alla behöver ju kontroll i sin vardag, lite grand i alla fall, för att må bra. Det man menar är nog egentligen “kontrollberoende”. Men vad är egentligen skillnaden mellan behov och beroende?

Om jag inte äter så dör jag. Mat är livsnödvändigt för mig. Jag är alltså beroende av mat. Men det finns också en annan innebörd av ordet “beroende” som man reserverar för sådant som är beroendeframkallande. Alkohol, tobak och narkotika är kanske det vanligaste att prata om i det sammanhanget. Ingen har ett beroende av dessa saker när man föds, utan det är något som kommer först när man prövat. Det är ett framkallat behov. Alla behöver däremot äta: det är ett naturligt behov.

Men mat kan också bli ett beroende: det finns människor som äter mer än de behöver: ett onaturligt behov. Strängt taget behövs det till något mer: det räcker inte bara att man faktiskt äter mer än vad man behöver (alltså mer än vad man gör av med) utan att man inte kan avstå att äta så mycket. Det är ju problemet med beroende av tobak till exempel: man kan inte inte röka. Eller kan kan man kanske, men det får konsekvenser – man blir irriterad eller får huvudvärk till exempel. En som är beroende av mat och inte äter för mycket kanske känner ångest. Gemensamt för dessa saker är att de negativa konsekvenserna till stor del är mentala: man blir olycklig.

Men det är inte tillräckligt att säga att det kommer utifrån eller har negativa konsekvenser för att veta vad ett beroende är. De flesta människor behöver kultur: musik och berättelser. Det har blivit ett invant beteende och nu blir de olyckliga om de inte får lyssna på musik eller se filmer. Är det här ett beroende? Det går att svara nej med två olika argument: (3) kultur är inte negativt för vår hälsa, och (4) kultur är inte onaturligt. Sedan tidigare har jag sagt att för att något ska vara ett beroende så ska det (1) ha uppstått och inte vara medfött, (2) inte gå att avstå utan negativa konsekvenser. De nya argumenten är alltså (3) det man behöver ska vara negativt för hälsan, och (4) det ska vara onaturligt. Det är inte säkert att både (3) och (4) behövs.

För att kunna utvärdera om (3) är rimligt behöver man fundera över vad som är handlingen i sig. För handlingen “att äta” är ju inte i sig negativ. Å andra sidan, handlingen “att äta för mycket” är så klart negativ. I så fall kan man göra beroende av allting bara genom att lägga till “för mycket” efter. Men allt som är “för mycket” är ju negativt för vår hälsa på något sätt, det är ju vad “för mycket” betyder, så då har man inte kommit så mycket längre. Kanske går detta att rädda genom att närmare specificera vad “för mycket” är – att man lyssnar på så mycket musik att man inte hinner med det andra man måste göra, till exempel. “Jag behöver äta så mycket för att inte få ångest att det påverkar min hälsa negativt.”

När man tittar närmare på argumentet att det behöver vara onaturligt blir det snabbt tydligt att det också behöver förtydligas. Vad är naturligt? Betyder det “medfött” blir argumentet samma som (1). “Medfött” är för övrigt också ett problematiskt argument, av empiriska skäl – hur tar vi reda på exakt vad som är medfött och inte? Vi tycker om musik och kultur och människan är tydligt ett socialt djur – betyder det att vårt behov av kultur är medfött? Eller exakt vad är det som är medfött? En annan betydelse av “naturligt” är att det betyder i enlighet med vår biologi: det är till exempel naturligt att äta lika mycket som man gör av med, eller lite mer om man lägger på vikt inför svårare tider kanske. Det är vad människan skulle göra oavsett sammanhang. Även det här är problematiskt av empiriska skäl – hur vet man vad människan skulle gjort annars? Och gäller det vad som är naturligt för en människa eller naturligt för Människan, arten? För människan är det onaturligt att behöva injicera insulin, för en diabetiker är det naturligt.

Mycket debatt inom filosofin de senare åren verkar handla om huruvida beroende (engelska: addiction) ska ses som en sjukdom eller inte. Det är en viktig fråga, inte minst för hur sjukvården ska se på det, vilket i en amerikansk kontext spelar stor roll eftersom det avgör om behandling täcks av försäkringar. Det spelar också roll för hur var och en av oss ser på oss själva och eller andra som är beroende. Men för den här funderingen tror jag inte att det löser så mycket, för då måste man ju istället bestämma vad som är en sjukdom, och då trillar man ned i samma problematik. Vad är det som gör att något är en sjukdom? Är det för att det är ett onaturligt tillstånd kanske?

Man skulle förstås kunna tänka sig en rent empirisk metod: låt oss skanna hjärnorna på de som är beroende. De ser kanske speciella ut för beroende människor. Jag har ingen aning, men flera artiklar jag läst (skrivna antingen av filosofer eller filosofiskt intresserade läkare) verkar man mena att det inte verkar vara så. Det finns också saker vi ser som beroende, även om det verkar ännu mer tveksamt att det skulle finnas en gemensam hjärnmekanism bakom. “Kontrollbehov” som nämnt tidigare, är ett begrepp som vi använder nästan enbart när det egentligen ter sig som ett beroende: personen behöver ha kontroll för att må bra, och det påverkar personen negativt , åtminstone socialt. Andra kanske har ett behov av närhet eller sällskap så till den grad att de inte klarar av att vara själva, och att det framstår som ett beroende. Skulle det finnas något gemensamt för dessa på en hjärnnivå som går att hitta skulle jag bli mycket överraskad. Däremot har de något gemensamt på ett socialt plan, och eftersom det är på det sociala planet vi människor rör oss är det intressant.

Om vi går med på att det är i första hand ett socialt fenomen, som nog inte har så mycket gemensamt på en underliggande – låt säga biologisk – nivå, så kan vi också släppa på kravet att vi ska hitta en slutgiltig, perfekt, definition. Många ord har kluster av associerade betydelser, snarare än strikta definitioner. Då kan vi nöja oss med att säga att beroende oftast kommer från något som inte är medfött. De negativa konsekvenserna är till ingen liten del mentala – eller i första hand mentala – eller något i den stilen. Tankar som uttrycks i argument (3) och (4) kanske kommer in ibland, men är oftast inte vad man menar. Det är kanske inte så tillfredsställande, eftersom det fortsätter att vara lite rörigt. Vilket är ju svårt om man gillar ordning och reda – eller om man har ett aldrig så litet kontrollberoende.

Säkert nog

TJernobyl, efter olyckan.

Kärnkraft är på tal: inför EU-valet, som lösning på klimatkatastrofen och även genom HBOs miniserie om Tjernobylkatastrofen. Inför EU-valet så hade ett parti på sin valaffisch att kärnkraft är bra för klimatet. Ett kärnkraftverk genererar nämligen inte utsläpp av koldioxid, så om man kan byta kolkraftverk mot kärnkraftverk skulle det kanske hjälpa lite mot klimatkatastrofen, så är åtminstone argumentet. Det är inte bara politiska partier som har argumenterat så, även inom miljörörelsen har ibland sådana röster höjts, i enlighet med att av två onda ting välja det mindre onda. Å andra sidan, har det motsatta argumentet varit, kärnkraft är inte det mindre onda utan det mer onda. Det är mer ont, men senare. Exakt hur ont det kommer vara då vet vi inte just nu. Det pratas till exempel om problemet att förvara kärnbränsle säkert, och hur vi förmedlar till framtida generationer att det är farligt. Det är nämligen skadligt många tusen år efter att det slutat vara kärnbränsle, och vårt nuvarande samhälle har bara funnits i ett par tusen år. Vem vet hur det ser ut i framtiden? Men exakt hur stort problem det är kan vi inte veta säkert – kanske kommer man med modern teknik kunna minska radioaktiviteten mycket snabbare än bara genom att vänta. Några av mina insatta vänner säger att det redan är möjligt.

Argumentet är alltså att något som är farligt, men om lång tid, kan betraktas som mindre farligt eftersom det då finns tid att lösa problemet innan dess. Det bygger på tanken att människors kunskap och förmågor ökar med tiden, och så har det väl varit – i någon mån åtminstone – de senaste par tusen åren eller så, men kanske i synnerhet de senaste par hundra åren och de senaste decennierna. Men det är förstås inte garanterat. Bara för att något har gått i en positiv riktning förut betyder inte det att det kommer fortsätta så. Dels så kanske det inte finns mer att upptäcka och vi kanske slår i “uppfinningstaket”. Sedan så kanske samhällena som gjort dessa upptäckter och uppfinningar möjliga störtar samman. Till exempel på grund av en klimatkollaps. Eller något annat, liknande många av de andra kollapser mänskligheten varit med om.

Så hur säkert är säkert nog? Hur säkra behöver vi vara att vi kommer hitta en lösning på vad vi ska göra med kärnbränslet, eller på att vi kommer kunna få dem i framtiden att förstå hur dödligt det är? Man kan räkna på risk utifrån en kostnads-nyttokalkyl. Hur många liv man skadar, multiplicerat med risken för att det händer. Fast vi vet varken risken för att det händer eller hur många som skadas, så det hjälper oss inte. Inte om vi kräver ett säkert svar.

Kanske det aldrig är säkert nog. Eller det är en tanke som slår mig när jag ser HBO-serien “Chernobyl” som i fem delar skildrar katastrofen och vad som hände efteråt. Orsaken förklaras i serien bero på snålhet, hemlighetsmakeri och idioti. Chefen för verket ignorerade visserligen ett antal säkerhetsregler när han gjorde ett stresstest av kärnkraftverket. Men han visste inte att nödknappen som skulle stänga ner kärnkraftverket delvis innehöll ett material, som under extrema omständigheter – sådana han hade orsakat – ökade reaktiviteten kraftigt innan den minskade den. Och innan minskningen skedde hade olyckan skett. Den informationen hade hållits hemlig. Sedan läser jag om olyckan vid Fukushima på Wikipedia. I den artikeln läser jag att olyckan berodde på att reservgeneratorerna för kylsystemet visserligen hade flyttats till en säker, högre, plats för att skydda från just sådana tsunamivågor som ödelade verket, men att kopplingsstationen inte hade gjorts vattensäker. Kraftverket hade inte heller säkrats som det borde, eftersom det hade inneburit att erkänna att det under lång tid hade varit osäkert. Olyckan vid Three Mile Island vid Harrisburg berodde delvis på att en indikatorlampa inte faktiskt visade om en ventil var stängd, utan bara visade om strömmen var på till ventilen eller inte. Därför trodde de som arbetade att ventilen var stängd, och agerade därefter, trots att den i själva verket hade fastnat öppen.

Däri ligger det som jag ser som problemet med kärnkraft. Jag har ingen stark åsikt i frågan egentligen, men när jag tänker på människans förmåga till sådan dumhet, och den ofattbart enorma kraft och dödlighet som ett verk innehåller, undrar jag om det kan vara säkert nog – någonsin. Visst kan även ett kolkraftverk explodera – antar jag. Men när branden är släckt är det över. Radioaktiviteten finns däremot kvar.

Ett bra slut

Det här inlägget innehåller information om handlingen i HBOs fantasyserie Game of Thrones, How I Met Your Mother och the Sopranos, inklusive slutet. Inte jättemycket viktiga saker, men ändå.

De senaste dagarna har besvikna fans delat med sig av sina känslor angående slutet på Game of Thrones. Strängt taget är fansen besvikna på hela åttonde säsongen. Framförallt är de besvikna över handlingen och dramaturgin (vilket betyder strukturen hos berättelsen), men även på illa skrivna repliker och karaktärer som inte beter sig som vore rimligt.

Det är förstås alltid tråkigt att se något som är dåligt gjort. För några veckor sedan skrev jag om filmen som ibland kallas världens sämsta film, nämligen “The Room”. Men ingen blir upprörd eller besviken över att den är dålig: tvärt om är det vad man väntar sig när man ser den. Men Game of Thrones har sänts i nio år, och många har följt serien troget genom alla åren. Det finns också böcker som är förlaga till de första säsongerna av serien, och de som gillade dessa hade stora förväntningar på serien. Om någon tar ett omtyckt material och gör det till TV så känner fansen att skaparen har en skyldighet att producera något bra utifrån detta. Folk förväntar sig något bra

Game Of Thrones var också en mycket omtyckt serie i början, och ansågs vara nyskapande i genren, med komplexa karaktärer, djuplodande dialoger och överraskande handling – egenskaper som fantasyfans oftast fått se tvättas bort när text blev till TV. Den var vågad, och då tänker jag inte främst på att serien skildrade sex och våld utan omsvep – för det hade HBO-serier gjort tidigare, utan på att den vågade överraska och låta karaktärer som publiken fäst sig vid dö, eller fatta helt oväntade beslut.

Serien blev sämre, det är nog de flesta överens om, när serien hann ikapp bokförlagan, alltså att det inte fanns fler böcker att filma. Serien var inte färdigskriven när de började, och George RR Martin skrev inte böcker tillräckligt fort. Så de fortsatte på egen hand, med Martins tillåtelse och under hans översyn. Därefter sjönk kvaliteten: handlingen blev mer väntad, karaktärerna både mindre komplexa men också mindre trovärdiga. Detta kulminerade i den sista säsongen, där manusförfattarna försökte få ihop säcken och få till ett slut. Fansen blev inte nöjda över hur de gjorde det. Karaktärer vilkas utveckling och mognad man följt under flera år dör snöpligt, folk färdas över hela landet på ingen tid alls när det tog en hel säsong att göra motsvarande resa tidigare. Effekterna var undermåliga och den interna logiken – som vad som händer när man träffas av drakeld – varierar från avsnitt till avsnitt.

Men vad är ett bra slut? En sådan serie kan sluta lyckligt (de goda vinner) eller olyckligt (de onda vinner). En serie som varit så pass komplex och mångbottnad kan knappast sluta lyckligt: det skulle vara ett hån mot allt som hänt tidigare. Å andra sidan så känns ett olyckligt slut inte riktigt som ett slut. Slutar det med att de onda vinner väntar man sig snarast en uppföljare som ska ta hem den emotionella resan till en acceptabel slutpunkt. Om allt är bra med de vi bryr oss om kan vi slappna av – “och så levde de lyckliga i alla sina dagar”.

Snarare än att det är viktigt om slutet är lyckligt eller olyckligt så tror jag det är viktigt att slutet är meningsfullt. Ett meningsfullt slut binder ihop olika trådar så att det som vi har upplevt tidigare spelar roll för hur det slutar, att vi som tittar förstår varför slutet blev som det blev, även om vi inte kunde förutsäga det. Mening är kopplat till förståelse. Samtidigt är meningsfullhet också svårt. “How I Met Your Mother” heter en amerikansk sitcom som också hade ett omdiskuterat slut: i nio säsonger väntar vi på att huvudpersonen ska få träffa barnens mamma, och i samma sista avsnitt som det händer så får vi också veta att mamman är död, och att hela berättandet kommer sig av det. Det “makes sense” – verkar vettigt – mot bakgrunden av serien som sådan. Men många fans var inte glada, särskilt inte som serien slutar med att huvudpersonen blir tillsammans med den kvinna som varit hans kärleksintresse serien igenom. När tittarna gått med på att de inte passar ihop ska vi nu tro på att de gör det. Det arbete vi lagt ned är bortkastat.

Det är inte lätt att göra fans glada, och det är inte lätt att avsluta något stort, som pågått i många år. Alla trådar kan nog inte knytas, och eftersom varje säsong måste vara mer spektakulär än den innan för att inte göra någon besviken kanske man drivit upp stämningen så att det är svårt att ta det ned till noll. Kanske lika bra att sluta som TV-serien Sopranos, med en svart ruta mitt i en scen?