Säkert nog

TJernobyl, efter olyckan.

Kärnkraft är på tal: inför EU-valet, som lösning på klimatkatastrofen och även genom HBOs miniserie om Tjernobylkatastrofen. Inför EU-valet så hade ett parti på sin valaffisch att kärnkraft är bra för klimatet. Ett kärnkraftverk genererar nämligen inte utsläpp av koldioxid, så om man kan byta kolkraftverk mot kärnkraftverk skulle det kanske hjälpa lite mot klimatkatastrofen, så är åtminstone argumentet. Det är inte bara politiska partier som har argumenterat så, även inom miljörörelsen har ibland sådana röster höjts, i enlighet med att av två onda ting välja det mindre onda. Å andra sidan, har det motsatta argumentet varit, kärnkraft är inte det mindre onda utan det mer onda. Det är mer ont, men senare. Exakt hur ont det kommer vara då vet vi inte just nu. Det pratas till exempel om problemet att förvara kärnbränsle säkert, och hur vi förmedlar till framtida generationer att det är farligt. Det är nämligen skadligt många tusen år efter att det slutat vara kärnbränsle, och vårt nuvarande samhälle har bara funnits i ett par tusen år. Vem vet hur det ser ut i framtiden? Men exakt hur stort problem det är kan vi inte veta säkert – kanske kommer man med modern teknik kunna minska radioaktiviteten mycket snabbare än bara genom att vänta. Några av mina insatta vänner säger att det redan är möjligt.

Argumentet är alltså att något som är farligt, men om lång tid, kan betraktas som mindre farligt eftersom det då finns tid att lösa problemet innan dess. Det bygger på tanken att människors kunskap och förmågor ökar med tiden, och så har det väl varit – i någon mån åtminstone – de senaste par tusen åren eller så, men kanske i synnerhet de senaste par hundra åren och de senaste decennierna. Men det är förstås inte garanterat. Bara för att något har gått i en positiv riktning förut betyder inte det att det kommer fortsätta så. Dels så kanske det inte finns mer att upptäcka och vi kanske slår i ”uppfinningstaket”. Sedan så kanske samhällena som gjort dessa upptäckter och uppfinningar möjliga störtar samman. Till exempel på grund av en klimatkollaps. Eller något annat, liknande många av de andra kollapser mänskligheten varit med om.

Så hur säkert är säkert nog? Hur säkra behöver vi vara att vi kommer hitta en lösning på vad vi ska göra med kärnbränslet, eller på att vi kommer kunna få dem i framtiden att förstå hur dödligt det är? Man kan räkna på risk utifrån en kostnads-nyttokalkyl. Hur många liv man skadar, multiplicerat med risken för att det händer. Fast vi vet varken risken för att det händer eller hur många som skadas, så det hjälper oss inte. Inte om vi kräver ett säkert svar.

Kanske det aldrig är säkert nog. Eller det är en tanke som slår mig när jag ser HBO-serien ”Chernobyl” som i fem delar skildrar katastrofen och vad som hände efteråt. Orsaken förklaras i serien bero på snålhet, hemlighetsmakeri och idioti. Chefen för verket ignorerade visserligen ett antal säkerhetsregler när han gjorde ett stresstest av kärnkraftverket. Men han visste inte att nödknappen som skulle stänga ner kärnkraftverket delvis innehöll ett material, som under extrema omständigheter – sådana han hade orsakat – ökade reaktiviteten kraftigt innan den minskade den. Och innan minskningen skedde hade olyckan skett. Den informationen hade hållits hemlig. Sedan läser jag om olyckan vid Fukushima på Wikipedia. I den artikeln läser jag att olyckan berodde på att reservgeneratorerna för kylsystemet visserligen hade flyttats till en säker, högre, plats för att skydda från just sådana tsunamivågor som ödelade verket, men att kopplingsstationen inte hade gjorts vattensäker. Kraftverket hade inte heller säkrats som det borde, eftersom det hade inneburit att erkänna att det under lång tid hade varit osäkert. Olyckan vid Three Mile Island vid Harrisburg berodde delvis på att en indikatorlampa inte faktiskt visade om en ventil var stängd, utan bara visade om strömmen var på till ventilen eller inte. Därför trodde de som arbetade att ventilen var stängd, och agerade därefter, trots att den i själva verket hade fastnat öppen.

Däri ligger det som jag ser som problemet med kärnkraft. Jag har ingen stark åsikt i frågan egentligen, men när jag tänker på människans förmåga till sådan dumhet, och den ofattbart enorma kraft och dödlighet som ett verk innehåller, undrar jag om det kan vara säkert nog – någonsin. Visst kan även ett kolkraftverk explodera – antar jag. Men när branden är släckt är det över. Radioaktiviteten finns däremot kvar.