Månad: augusti 2019

Här om dagen pratade jag med en vän som funderade över sitt karriärval. Hennes jobb är stressigt och utsatt, och det finns ofta för lite tid och resurser och man tvingas prioritera vad man ska få gjort när man egentligen borde göra alltihop. Hon funderade om hon hade valt rätt jobb, eller om hon borde byta. Samtidigt så är de flesta jobb jobbiga.  Hur jobbigt är för jobbigt?

Det är rimligt att ett arbete kräver något av en. Det kanske kräver att man ska vara på plats tidigt på morgonen, att man ska vara effektiv när man väl är där. Det kanske kräver att man hanterar missnöjda kunder och dåliga chefer. Det kanske kräver att man gör något som man egentligen inte vill göra, och man kanske behöver göra exakt samma sak om och om igen. Sådana saker är krävande, och gör en trött, men man kan bestämma sig för att det inte är så farligt att man behöver byta. Det kommer alltid finnas sådana saker, och det är en anledning till att man får betalt för det.

Vi kan kalla denna syn på saken för ”Nöj-dig-inställningen”. Alla är lite olika, men i grund och botten kommer man behöva göra saker man inte vill. Det gäller att hitta vad man kan leva med att göra mot sin vilja, och sedan nöja sig. Att nöja sig innebär att tycka illa om ett antal saker, men bestämma sig för att inte agera, och avföra dessa saker som argument för att agera. Om man inte nöjer sig kommer man leva sitt liv sökandes efter något som inte finns – vilket med största sannolikhet gör en olycklig.

En motsatt syn på saken kallar jag ”själsfrände-teorin”. Den går ut på att det precis som det finns en själsfrände för alla så finns det ett jobb för alla. När man har hittat jobbet som det är meningen att ha kommer man inte längre uppleva det jobbiga som jobbigt. Anledningen att man tycker det är jobbigt är att man inte har hittat rätt jobb. En partners snarkningar och dåliga ordvitsar som någon ser som fel och brister, blir för själsfränden trygghet i mörkret och gemensamma gapskratt. En person tycker det är stressigt att sälja varor via telefon, men för en annan är detta ett spännande tävlingsmoment. Detta är ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” attityden.

Det är kanske frestande att bara mötas halvvägs och säga att den rätta synen ligger någonstans emellan, men det går inte om man tittar lite noggrant på det. ”Nöj-dig-inställningen” säger inte att man ska nöja sig med vad som helst, utan bara att man kommer behöva bestämma sig för att sluta leta fel, och ”själsfrände-teorin” säger tvärt om att när man hittar rätt kommer man inte behöva nöja sig. Om man nöjer sig lite grand, ja då har man nöjt sig. Samtidigt kräver inte ”själsfrände-teorin” inte att allt är fantastiskt hela tiden, bara att man inte menar att dessa problem beror på jobbet. Ett par bestående två själsfränder kan fortfarande drabbas av sjukdom och arbetslöshet och annat som gör livet svårt, men riktiga själsfränder tvivlar inte på sin kärlek. Eller, översatt från metaforen, jobbet kan ju vara jobbigt av anledningar som inte har med jobbet som sådant att göra – man har en jobbig kund, eller ekonomin är dålig.

Snarare än att mötas halvvägs tror jag felet snarare ligger i att tänka att de utesluter varandra. Att nöja sig med ett jobb låter som att man menar att man kommer vara kvar på samma arbetsplats tills man dör. Det är säkert ganska tufft att svälja, även när man gillar sitt jobb. Och vad menar man egentligen med ”mitt jobb” – är det ens yrkestitel? En försäljare kan ju sälja många olika varor – har en telefonförsäljare och en mäklare samma jobb? Att vara revisor på en statlig myndighet, på ett multinationellt företag och på ett litet familjeföretag kan säkert vara väldigt olika. Om det är samma koncern, men olika arbetsplatser, är det då samma jobb?

Det är så klart svårt att i praktiken veta om man skulle trivas bättre någon annanstans, och också svårt att veta om man skulle lyckas få jobb på det där andra stället. Ofta är det säkert praktiska aspekter, som bolån och barn, som avgör om man byter jobb eller inte, snarare än nöjdhet. Men man kan nog sträva mot själsfrändejobbet, samtidigt som man nöjer sig vid varje enskilt tillfälle.

Det finns två nyår: det faktiska nyåret, som sker 31 december och sedan det känslomässiga nyåret som sker efter sommaren, när skolan börjar. Åtminstone för oss som fortfarande har något att göra med utbildning, eller har att göra med sådana som har det. Själv gick jag från att studera till att arbeta med utbildning, så jag kom aldrig från det tankesättet. Kanske att någon som arbetar med saker som har årsslutet som deadline – företag till exempel – kommer ifrån detta och kan tänka om och börja tänka i kalenderår. Åtminstone om man inte har egna barn.

Nyår, som jag tidigare skrivit om, är ju inte en helt godtycklig gräns utan firas ungefär när dagen är som kortast och det blir vår igen, något som märks tydligt inte minst i Sverige. Givet att de flesta människor under lång tid höll på med jordbruk kan man tänka sig att det är en viktig tidpunkt, och rimligt att hänga upp en årscykel på det. Men inte nödvändigt – man kan använda andra system för att dela in året, och man behöver inte heller se det som en cirkel som börjar om. Det kan istället ses som en linje som sträcker sig in i framtiden. Att sätta ned foten och börja räkna om verkar då desto mer godtyckligt. Kanske vi bara borde räkna dagar?

Ett argument mot detta är att man då aldrig får börja om. Det finns något förlösande i tanken på att få glömma det som var, dra ett streck och tänka noll-noll. När man håller på och bakar lussebullar, bara för att ta det första exemplet som dyker upp i huvudet, och det blir helt fel och man inte får till ”prästens hår”, och få köra ihop allt till en enda deg och dela på nytt och det är som att man inte hade försökt. Det man gjorde tidigare spelar ingen roll. Ett år är så klart mer permanent än en deg, för det finns spår av det man gjort och tänkt både i ens omgivning och i andras minnen. Men att kunna låtsas, åtminstone, att det är nytt ger en frihet. Det förgångna binder en till ens situation, och när man börjar på nytt bryter man de kausala processerna.

Om man gör något väldigt radikalt, och säljer det man äger och byter land och bryter sina vänskapsband, då är det förstås på nytt på riktigt. Då är det bara den man själv är som är samma, och det är ju verkligt ofrånkomligt. Men de flesta av banden är ändå bara i ens huvud. Att man måste vara på ett visst sätt beror ju bara på att man själv tycker det – bestämmer man sig att vara på ett annat sätt så skulle man snart bli så.

På min arbetsplats springer det runt nyblivna studenter, vallade fram och tillbaka av något mer erfarna studenter på olika upptåg. De har alla börjat, och kanske börjat om. Det blir ett sting av ånger i mig, en fundering hur det hade blivit om jag själv hade börjat och om jag kanske borde ha börjat om. Hur hade det blivit då?