Det finns två nyår: det faktiska nyåret, som sker 31 december och sedan det känslomässiga nyåret som sker efter sommaren, när skolan börjar. Åtminstone för oss som fortfarande har något att göra med utbildning, eller har att göra med sådana som har det. Själv gick jag från att studera till att arbeta med utbildning, så jag kom aldrig från det tankesättet. Kanske att någon som arbetar med saker som har årsslutet som deadline – företag till exempel – kommer ifrån detta och kan tänka om och börja tänka i kalenderår. Åtminstone om man inte har egna barn.
Nyår, som jag tidigare skrivit om, är ju inte en helt godtycklig gräns utan firas ungefär när dagen är som kortast och det blir vår igen, något som märks tydligt inte minst i Sverige. Givet att de flesta människor under lång tid höll på med jordbruk kan man tänka sig att det är en viktig tidpunkt, och rimligt att hänga upp en årscykel på det. Men inte nödvändigt – man kan använda andra system för att dela in året, och man behöver inte heller se det som en cirkel som börjar om. Det kan istället ses som en linje som sträcker sig in i framtiden. Att sätta ned foten och börja räkna om verkar då desto mer godtyckligt. Kanske vi bara borde räkna dagar?
Ett argument mot detta är att man då aldrig får börja om. Det finns något förlösande i tanken på att få glömma det som var, dra ett streck och tänka noll-noll. När man håller på och bakar lussebullar, bara för att ta det första exemplet som dyker upp i huvudet, och det blir helt fel och man inte får till ”prästens hår”, och få köra ihop allt till en enda deg och dela på nytt och det är som att man inte hade försökt. Det man gjorde tidigare spelar ingen roll. Ett år är så klart mer permanent än en deg, för det finns spår av det man gjort och tänkt både i ens omgivning och i andras minnen. Men att kunna låtsas, åtminstone, att det är nytt ger en frihet. Det förgångna binder en till ens situation, och när man börjar på nytt bryter man de kausala processerna.
Om man gör något väldigt radikalt, och säljer det man äger och byter land och bryter sina vänskapsband, då är det förstås på nytt på riktigt. Då är det bara den man själv är som är samma, och det är ju verkligt ofrånkomligt. Men de flesta av banden är ändå bara i ens huvud. Att man måste vara på ett visst sätt beror ju bara på att man själv tycker det – bestämmer man sig att vara på ett annat sätt så skulle man snart bli så.
På min arbetsplats springer det runt nyblivna studenter, vallade fram och tillbaka av något mer erfarna studenter på olika upptåg. De har alla börjat, och kanske börjat om. Det blir ett sting av ånger i mig, en fundering hur det hade blivit om jag själv hade börjat och om jag kanske borde ha börjat om. Hur hade det blivit då?