En vanlig kritik av historieundervisningen i skolan är att den fokuserar för mycket på kungarnas och drottningarnas göranden och låtanden. Visst, de bestämde när Sverige skulle gå i krig, hur stor skatten skulle vara, och utgjorde ett intellektuellt centrum i landet men för vanliga människor – det stora flertalet – spelade de en underordnad roll. En annan anledning att kritisera ett sådant fokus för undervisningen är att det inte är så historien fortskrider. Man kan (åtminstone om man ritar med breda penseldrag) säga att den typen av undervisning utgör en så kallad ”Great Man Theory”, alltså Framstående Personer-teorin om historisk utveckling. Den säger (förenklat) att det finns vissa personer som har styrt historiens gång genom sina handlingar. Utan dessa personer hade världen sett helt annorlunda ut. Ett typiskt exempel är Napoleon Bonaparte. Hade inte han, just han, funnits hade den moderna västvärlden sett helt annorlunda ut, och det var han som person som formade världen. Det är så man tänker om man fantiserar om att resa i tiden för att ha ihjäl onda människor innan de gjort skada.
En annan syn på historien är att den fortskrider genom idéernas kamp. Det var inte Napoleon som person som spelade roll, utan de idéer och ideal han stod för och uttryckte genom sina handlingar. Det som styr historieutvecklingen är vilka idéer som är allmänt spridda bland folket, och ett välstånd kan alltså förklaras med till exempel liberalismens idé om friheter och rättigheter eller feodalismens idé om att släktskap med högborna människor ger en särskilda rättigheter att hålla människor i träldom – det senare exemplet nog en mindre vanligt förekommande förklaring.
Den tredje varianten brukar kallas historisk materialism. Enligt den är det de materiella förutsättningarna som avgör historiens gång: mängden mat, hur bra redskap och teknologi det finns, hur stor arbetskraften är, naturresurser och så vidare. Det var inte Napoleon i sig som spelade roll, inte heller de ideal som han förkroppsligade utan förutsättningarna när det gäller teknologi och arbetskraft och så vidare som avgjorde kejsarens framgång. Han var en produkt av din omgivning, och hade inte han funnits hade någon annan likvärdig tagit hans plats.
En mellanmjölksposition är förstås att säga att ”alla har rätt”. Frankrikes framgång (?) under Napoleon är en produkt av de idéer som fanns i samhället på den tiden, samtidigt som det spelade roll att Napoleon var en storartad person (i någon bemärkelse åtminstone) och att det inte hade varit möjligt om det inte hade funnits materiella förutsättningar för att göra det. Att göra reda för dessa synsätt och om de verkligen går att kombinera eller inte skulle bli ett mycket längre inlägg än vad jag hinner med (närmare ett par forskarkarriärer, troligen). Till exempel behöver man göra reda för vad som räknas som en historisk förklaring och inte. Istället tänkte jag gå ner mig i sjävhjälpsträsket och sparka in några öppna dörrar (det är ju ändå därför de fortsätter vara öppna, som komikern Jonathan Unge brukar säga). För precis som dessa teorier kan användas för att förklara stora historiska skeenden, tycker jag att de kan användas för att förklara ens eget lilla liv. Och vad består historien av om inte våra små liv? Hur som helst, jag skulle lämna historiefilosoferandet.
För visst finns det människor som gärna beskriver sina liv som en produkt av deras personligheter och handlingar? Till exempel sommarpratare förklarar oftast sin framgång utifrån de beslut de fattat och den karaktärsstyrka de uppvisat. Ibland kanske man också hör sådana som förklarar sitt liv med hjälp av idéer som finns i samhället eller ens uppväxt präglats av. Mindre vanligt, tycker jag det verkar vara, att förklara sitt liv med hänvisning till de materiella förutsättningarna.
Låt mig förklara med ett exempel. Vad gör att en person söker ett visst jobb, säg som IT-tekniker? ”Det beror på min personlighet: jag är en person som söker nya utmaningar och har förmåga att lösa svåra problem.” Så kanske någon tänker. Andra kanske svarar: ”IT är framtiden för samhället och det är viktigt att sådana system fungerar bra”. Ett lite krassare synsätt skulle vara det materiella: ”Det är ett jobb jag har tillräcklig kompetens för, arbetsplatsen ligger lagom långt bort från där jag bor och lönen är tillräcklig.”
Återigen, så klart kan man tänka att alla tre är viktiga. Men är de lika viktiga? Varje person upplever så klart att det som händer i ens liv är en konsekvens av ens personlighet, det är den berättelsen vi oftast berättar för oss själva. Men vi är väldigt bra på att konfabulera, alltså hitta på, utifrån små ledtrådar i omgivningen.
Ett exempel är när testpersoner skulle koppla ihop sladdar som hängde från taket. Två av sladdarna var särdeles svåra att få ihop eftersom de hängde så långt ifrån varandra. En av testledarna låtsades då råka stöta in i en av kablarna så den började gunga. Vips kom testpersonerna på hur det skulle göras. Men när man sedan intervjuade dem om hur de kom på den idén så var det ingen som tänkte att det var försöksledaren som hade gett dem tanken, utan de hittade istället på komplicerade historier om hur de hade sett en film om apor som svingade sig i lianer, och så vidare. De ljög inte, för de trodde verkligen att de sade sanningen. Däremot hade de fel om var den verkliga orsaken till deras idé.
På samma sätt tror jag vi gärna hittar på historier där vi själva spelar huvudrollen i våra liv, när det snarare är till exempel materiella faktorer som avgör hur det blir. Det handlar så klart inte bara om vilket jobb man väljer, utan det finns flera faktorer i det mesta som händer. Vi tänker säkert att vi väljer en partner som passar den vi är, till exempel, och att vårt val därmed är en konsekvens av vår personlighet. Ofta spelar nog våra idéer om vad en relation ska vara – hur en sådan ska börja, på vilka sätt den ska gestaltas och så vidare – större roll än vad vi vill erkänna. Och säkert även det materiella: hur man bor och om man kan flytta ihop, hur långt det är att åka för att ses, om man har det lika gott ställt, och hur framtiden ser ut. Ett jobb, en relation, en vänskap eller vad det nu är man tänker på, där det inte finns materiella förutsättningar kommer nog inte bli av, eller så kommer det ta slut snabbare än det annars skulle ha gjort.
Det känns så klart cyniskt att tänka så, eftersom man berövas sin agens i sitt eget liv. Man vill tro att man kan bli kompis med vem som helst, bara man är tillräckligt lika, att ens personlighet övervinner allt bara den är tillräckligt stark. Att säga att allt som händer beror på vissa specifika omständigheter kan verka sorgligt. Å andra sidan kan man tänka att det befriar en från skuld: om man sedan säger upp sig från jobbet som IT-tekniker behöver det inte betyda att man har en svag karaktär, utan att det tog en och en halv timme till jobbet varje dag – att sådana faktorer är legitima förklaringar, och är inte bortförklaringar. Man kan övervinna faktorerna, åtminstone ett tag, genom sin viljestyrka, men oftast slutar det med att man anpassar sig – byter jobb eller flyttar.
Att det måste finnas rätt förutsättningar för saker kanske inte räknas som en stor upptäckt (jag skrev också att det var en öppen dörr). Det är i alla fall en ganska smidig övning att företa sig när man reflekterar över sitt liv: vem är jag, hur ser kulturen och idévärlden ut runtom mig, och vad finns det för materiella förutsättningar? Det kan hjälpa en att avgöra när något händer på grund av omständigheterna och när det beror på att du är Napoleon.
För övrigt kan man läsa mer om personer som konfabulerar i min magisteruppsats: