Varför läsa?

Böcker som du kanske borde läsa, eller också inte.

I veckan som gick blev jag “nominerad” att lägga upp bilder på framsidor på böcker som jag gillar på Facebook, med avsikten att “främja läsande” och “skapa en läslista för hösten”. Det var roligt och också lite svårt att välja vilka som jag skulle lägga upp. Borde jag välja böcker som jag tror att andra inte läst, eller kanske ens hört talas om? Borde jag välja böcker som jag tror andra skulle gilla? Eller kanske böcker som de “borde” läsa, typ viktiga böcker? Vilka böcker bör man läsa? Och varför? Vad betyder ens det?

Det blev uppenbart att jag inte kunde besvara dessa frågor innan jag lade upp bilderna, så jag började välja böcker lite på måfå och lägga upp bilder. Men så dök frågan upp igen: jag hade lagt upp en bild på “Zen och konsten att sköta en motorcykel” av Robert M Pirsig. Jag läste den som 17-18-åring och har läst om den några gånger sedan dess. Det var en vän som kommenterade och frågade: “Jag har hört att den har påverkat många – borde jag läsa den?”. Jag har blandade känslor för boken. Grundhistorien är att en man gör en motorcykelutflykt med sin son och några vänner, och under tiden (i berättelsen alltså) som de åker från en rastplats till nästa lägger han fram sina filosofiska teorier. Det är en intressant och bitvis spännande berättelse, men ibland också träig och konstlad. Bitar av det filosofiska innehållet tyckte jag var intressant, andra bitar höll jag inte alls med om. Mitt eget exemplar är fullt av arga kommentarer i marginalerna. Borde någon annan läsa denna bok?

En liknande fundering kom upp när jag för ett par månader sedan läste “Happy Sally” av Sara Stridsberg. Boken hoppar mellan att beskriva Sally Bauers liv, den första kvinnan som simmade över engelska kanalen, och en kvinnas hågkomster från när hennes egen mor försökte återupprepa Sallys bedrift. Sally Bauer har funnits på riktigt, men hennes liv har bara varit en inspiration; det som sägs i boken om Sally Bauer är inte sant. Inte heller (är jag ganska säker på) har Sara Stridsbergs mamma försökt återupprepa bedriften. Jag tyckte inte alls om boken, utan tyckte den brast på flera olika punkter. De bitar jag tyckte bäst om var de som handlade om Sally Bauer, då boken mest liknade en läsbar roman, men vetskapen om att allt det var taget ur luften gjorde det mycket mindre intressant. Varför ska jag ägna tid åt att läsa Sara Stridsbergs fria fantasier om en verklig person när jag skulle kunna läsa om den verkliga personen? Eller, för all del, en roman baserad på Sally Bauers liv?

Det argumentet går förstås att dra längre: varför ens läsa romaner om det är fakta som är viktigt? Man kanske bara borde läsa populärvetenskap. Svaret är naturligtvis att fakta är inte allt som är viktigt. Man läser romaner av helt andra anledningar – hade jag tyckt om handlingen, personbeskrivningen och språket hade jag säkert rekommenderat Happy Sally trots att den innehöll påhittade saker om verkliga personer. Men problemet kvarstår även med bra böcker, för när du väljer att läsa en bok så väljer du samtidigt att inte läsa alla andra böcker. Eller okej, många läser väl ett antal böcker samtidigt, men alla böcker utom dessa är böcker man väljer att inte läsa. Det skrivs en så ofattbar mängd böcker varje år och det finns redan en så stor mängd böcker att det är omöjligt att ens läsa en bråkdel om man ägnade all sin tid åt dem. Många böcker, kanske till och med de flesta, är inte bra och man kan lika gärna strunta i att läsa dem. Men även om man sorterar bort de dåliga böckerna (med valfritt sorteringskriterium) så finns det fortfarande alldeles för många bra böcker kvar för att hinna med. Hur mycket hinner man ens läsa på en vecka, med allt som man behöver göra och allt annat som man “behöver” göra? En halvtimme? Ett par timmar? Tio timmar? Med en läshastighet på i snitt 40 sidor i timmen (en gissning bara) så blir det alltifrån några böcker om året till en bok i veckan, och från några dussin till några hundra böcker över en livstid. Hur vet man att en bok är den som är mest värd att läsa, i jämförelse med en annan bok som också kanske är värd att läsa?

Det är inte heller säkert att bara bra böcker är värda att läsa. Det finns en poäng med att läsa dåliga böcker också. Att läsa en bok där personbeskrivningarna är illa utförda eller handlingen är dåligt strukturerad belyser hur viktiga dessa är för kvaliteten hos en bok. Läser man bara bra böcker så kan man lätt glömma bort detta och ta detta för givet. Man njuter alltså mer av bra böcker om man ibland läser dåliga böcker. En annan poäng med illa skrivna böcker är att de kan berätta historier som inte finns i andra böcker, skrivna utifrån särskilda perspektiv som inte får plats någon annan stans. Sådant kanske är viktigt, även om det då igen börjar verka som att läsning handlar om informationsinhämtning.

Läsning är underhållning. Det ska vara roligt att läsa. Men massor av böcker som skrivs och läses beskriver avskyvärda händelser. Till och med en mycket stor del av alla böcker har åtminstone någon hemsk händelse. Det verkar märkligt att säga att det var roligt att läsa en sådan, att man tyckte om att få uppleva Jo Nesbøs senaste tortyrdeckare. Varför tycker vi egentligen om underhållning?

Även om vi hade ett sådant kriterium för att avgöra poängen med läsningen kvarstår förstår ett kunskapsteoretiskt problem: hur vet vi vilka böcker som ger oss detta värde? Eller ger någon annan detta värde? Inte ens när jag läser eller har läst färdigt kan jag vara riktigt säker, eftersom ens intryck av en bok förändras över tid och när man pratar om den med andra. En bok man inte tyckte om att läsa kan efteråt visa sig viktig för en. Ska man rekommendera en sådan bok till någon annan? Ett svar är att ge upp och tänka att det nog ändå inte spelar så stor roll. Rekommendera alla möjliga böcker, läs vad du känner för. Det spelar ingen större roll.

Men det är ju inte så tillfredsställande för den som ska bestämma vilken bok som ska läsas och som har börjat försöka göra medvetna val. De flesta böcker kommer ju bli olästa. Om det genom att fråga en kristallkula gick att ta reda på vilken bok som skulle ge en vilket värde vilket värde skulle man fråga kristallkulan om? Vad finns det för skäl att läsa en bok?

Själv har jag börjat tänka att pragmatiska och sociala skäl är tungt vägande. Man läser en bok för att det är boken i ens bokklubb. Man läser en bok för att kunna prata med en kompis om den. Man läser en bok för att den diskuteras i media. Man läser en bok för att det är en klassiker som det ofta refereras till. Med andra ord: man bör läsa böcker som man får användning av att ha läst. För även om de inte är njutbara eller ger en information kommer det spela roll för ens liv att man har läst dem. Och det kan man oftast avgöra på förhand med dessa böcker. Är det ett bra resonemang? Hur väljer du dina böcker?

Är eller känner?

Är detta en känsla?

En övning vi ibland gör med våra unga filosofer i Tänka Noga är känsloracet. De delas in i grupper och uppgiften är helt enkelt att skriva ned så många känslor som möjligt under tre minuter. Snabbt efter det har börjat kommer frågan: gills den här känslan? Mitt svar är som ett orakel: “om du tycker det är en känsla, så skriv ned den”. Måste det vara ett ord eller kan det vara flera? “Skriv så många ord som behövs.” För vissa grupper skiftar övningen då karaktär och blir inte deskriptiv utan kreativ. De skriver upp känslor som “pizzasugen”, “Billys-pizzasugen”, “godissugen”, “trött efter en lång dag”, “trött för att man precis har vaknat” och så vidare. Andra hittar inte denna lösning, eller väljer bort den, och försöker istället hitta riktiga känslor. Men då blir plötsligt leken jättesvår. Hur vet man vad som avgränsar en känsla från en annan? Sorg och glädje är känslor, och definitivt olika känslor, men vemod och melankoli? Och lycka och glädje är olika, men är lycka en känsla? Är det inte något man är, snarare än något man känner sig? Annars borde väl “trött” också räknas? Man kan ju vara trött, utan att känna sig trött. Tvärtom då? Ja, antagligen? Om man har sovit gott och länge kan man ju känna sig trött, men det är man ju inte. Fast om man känner sig trött på morgonen spelar det väl ingen roll hur länge man sovit, man är väl trött ändå?

Det går som sagt inte lika “bra” för dessa grupper när man redovisar resultatet. Har man en whiteboard kan grupperna få skriva upp sina känslor samtidigt på tavlan, har man blädderblock kan det vara enklast att man river ut blad och att de skriver direkt på sidorna, och att man sedan sätter upp sidorna så att alla kan se. Om det inte är oöverstigligt många känslor kan man läsa upp dem, annars kanske man läser upp några som är samma mellan grupperna och några som är helt olika. Frågorna man ställer till deltagarna kommer av sig självt: finns det något gemensamt med allt som står på tavlan? Finns det någonting som inte borde vara en känsla? Hur vet man om något är en känsla eller inte?

Deltagarna hittar förstås inget svar på den korta tid som finns kvar innan man går vidare till något annat. Övningen ovan handlar egentligen inte om att reda ut känslolivet, det är nog mer en uppgift för en psykolog, utan en övning i att göra distinktioner, resonera och ge argument. Men den landar ofta i behovet av att försöka skilja mellan känna sig och vara. I många fall verkar det som att man kan känna sig utan att vara och vara utan att känna sig och både känna sig och vara. Men det finns också en skillnad mellan att ha en emotion och att känna av ett kroppsligt tillstånd: att känna av att man är hungrig behöver inte vara en känsla utan en förnimmelse, lite som att man känner av att något är varmt eller kallt. På samma sätt skulle att till exempel att känna sig trygg innebära att man gör en bedömning och kommer till slutsatsen att man är trygg. Trygghet är egentligen ingen känsla utan ett ens bedömning av verkligheten. Men kan man verkligen inte känna sig trygg? Kan man ha så fel om vad man känner?

Svårigheten om att veta vad som är en känsla handlar inte om att övningen görs med barn – senast idag fick en grupp studenter från Umeå Universitet som var med om ett “prova på-samtal” uppgiften att skriva ned den känsla som de fick av att titta på ett fotografi. Bara en av tio par hade skrivit ned något som normalt brukar kallas en känsla, och när de pressades på den punkten sade något i stil med “känslan man har när man sitter i baksätet när ens förälder kör bil”.

Trygghet, vill man kanske säga. Känslan man känner är trygghet. Eller, om ens föräldrar inte är så bra på att köra bil, skräck. “Känslan man har när man sitter i baksätet när ens förälder kör bil” är inte en egen, distinkt känsla. Men hur vet man då vad som är en distinkt känsla? Finns det lika många känslor som det finns tänkbara situationer? Det finns två problem här: det ena handlar om att kommunicera till andra det vi känner. Precis som att smaker är svåra att förmedla – viner beskrivs ofta med ord som egentligen är metaforer, “tobak”, “läder”, “svettig häst” och så vidare – så är känslor svåra att förmedla, och det brukar gå bäst genom att försöka väcka den andra personens empati genom att beskriva en scen där de skulle känna likadant. Det andra problemet är empiriskt. När vi jämför två känslor är vi (tror jag) alltid beroende av minnet av känslan. Vi jämför ett minne av en känsla med en känsla vi har nu, eller till och med två minnen med varandra. Sorgen när ens hund dog och sorgen när ens morfar dog – är de samma sorg bara olika starka? Är de inte också kvalitativt olika? Hur tar vi reda på detta?

Jag har en lapp som jag använder som bokmärke på vilken det står nio grundkänslorna, antagligen enligt någon konvention inom psykologin även om jag inte lyckas hitta en källa till just dessa när jag söker:

  • Intresse / Nyfikenhet
  • Glädje / Kärlek
  • Förvåning / Chock
  • Ilska / Irritation
  • Rädsla / Oro
  • Sorg / Ledsamhet
  • Skam
  • Skuld
  • Äckel / Avsky

Detta är ju egentligen psykologins område, även om psykologi och filosofi i min mening är nära sammanlänkade. När jag googlade för att se lite närmare på den här listan hamnade jag på en artikel från 2017 som skrev så här:

Any textbook on neuroscience, psychobiology or neuropsychology includes a chapter with a summary on emotions. Although extensively studied, an unequivocal definition of emotions is still lacking and the subject of contentions. For example, in the 1980’s, Fehr and Russell (1984, p. 464) wrote that “Everyone knows what an emotion is, until asked to give a definition. Then, it seems, no one knows.”

Basic Emotions in Human Neuroscience: Neuroimaging and Beyond av
Celeghin, A med flera.

Det finns – som det irriterande nog alltid gör – så otroligt mycket mer att kunna på det här området, och det här området är dessutom ett där jag inte är så inläst ens på vad filosofin har att säga. Det finns så klart en “Philosophy of Emotions” där det finns litteratur att läsa. Men det är aldrig fel att börja med en egen fundering. Hur många olika känslor kan du säga att du kan komma ihåg att du har haft? Är glädje samma känsla om det är glädje över en fotbollsvinst eller glädje över att ha överlevt en olycka? Kan du ha fel om vad du känner? Kan du känna något utan att veta om det? Och vad är det du känner när du försöker ta reda på vad du känner?

Geten

För den som tröttnat på Mia Törnblom presenterar jag denna get som ny självhjälpsguru.

Låt mig inleda med att återberätta en saga jag har läst någonstans men inte minns var.

Det var en gång en fattig familj som bodde i ett litet torp på landet – mamma, pappa och åtta barn. De hade några djur som de använde i lantbruket och allt som allt fick de knappt pengarna att räcka. Varje dag var det ett bekymmer att få allt att fungera, för huset var egentligen alldeles för litet för åtta barn. Till slut stod de inte ut längre och fadern gick till den vise gubben i byn och frågade om råd. Han lyssnade på faderns berättelse om deras nöd och trångboddhet och sade sedan: Ta in geten i huset. Fadern frågade förvirrat vad det betydde. Den vise gubben sade att det betydde precis vad det betydde: ta in geten i huset. Fadern ville inte verka respektlös genom att fråga ytterligare en gång, så han gick hem och knöt loss geten från pålen på gården och ledde in den i stugan. Familjen protesterade först, men hade den vise gubben sagt så, så fick det bli så.

Men detta löste inte problemen: det var kaos varje morgon när geten gick runt och tuggade på bordsduken, strumporna och grytlocken. Det låg getspillning överallt och till råga på allt ville geten alltid lägga sig mitt i sängen strax innan alla skulle gå och lägga sig. Efter tre dagar gick frun till den vise gubben och sade att nej, nu går det verkligen inte längre. Gubben kliade sig på hakan, funderade ett ögonblick och sade sedan: ta in hönsen i huset. Nej, det är omöjligt, svarade frun, det går bara inte! “Nej gör nu som jag säger och ta in hönsen.” Modfälld gick frun tillbaka och berättade vad gubben hade sagt. Efter att ha diskuterat ett tag så bestämde sig fadern och modern att ändå göra som gubben hade sagt. De där gamla gubbarna vet så mycket som andra inte gör.

Fem höns flyttade nu in i huset. Om det hade varit trångt förut så var det inget mot hur trångt det var nu. Det gick inte att sätta sig ned utan att råka sätta sig på en höna, och de flaxade omkring och var precis överallt. Efter fem dagar grät barnen och sade att nu fick det vara nog, det gick inte längre! Barnen stormade iväg till den vise gubben. Gubben kliade sig på hakan och såg på de åtta barnen och sade att ja, nu fick det vara nog. De skulle ta ut hönsen och geten ur huset. Barnen sprang hela vägen hem och tillsammans hjälpte hela familjen till att få ut alla fem hönsen och geten. De städade och gjorde fint och dagen efter kom gubben gående och frågade hur de hade det, och alla utropade med stor glädje att de hade så mycket plats och så rent och sov så gott om natten!

Det som händer i berättelsen är alltså att de har det dåligt och gör det sämre, för att sedan gå tillbaka till ursprungsläget. Detta verkar nu bättre än det var från början eftersom det jämförs med en ännu sämre tillvaro. Hela poängen med historien försvinner om man inte kan tänka sig in i familjens upplevelse av lycka när de slapp bo med geten, och att denna lycka är större än den lycka de hade innan de släppte in geten. Kan du inte känna detta kommer nog inte det som följer verka särskilt övertygande.

Det finns tillfällen då vi gör våra liv sämre – vi renoverar badrummet, till exempel, och lever med betongpulver och kakelplattor i några månader. Vi upplever kanske liknande när vi ger oss ut och tältar och vaknar i sexgradigt väder i en blöt sovsäck – så skönt när man kommer hem! Kanske finns detta även med när vi orsakar träningsvärk genom träning eller bakfylla genom alkohol. Men Geten handlar inte om dessa exempel: för i alla dessa fall finns det något med aktiviteten eller slutprodukten som faktiskt är bättre än det var innan. Vi får ett nytt badrum, vi får uppleva vildmark och frihet, vi blir starkare och vi har roligt under tiden vi är berusade. Geten handlar bara om en ökad värdering av tillvaron i kontrast mot en annan lägre värderad tillvaro.

En första analys av sagan kan vara att vi inte uppskattar det vi har tillräckligt. Det geten gör är att den får familjen att värdesätta det som är snarare än det som inte är. Det handlar således om positivt tänkande. Det påminner om det gamla skämtet om optimisten och pessimisten: pessimisten säger “Nu är det så dåligt att det kan omöjligt bli sämre!” och optimisten svarar “oroa dig inte, det det säkert!”. Skämtet är naturligtvis att detta är felaktiga beteckningar på dem, optimisten är den som tror att det bara kan bli bättre, medan pessimisten är den som tror att det kommer bli sämre, men såsom skämtet är uppställt verkar det som att det är tvärt om. Lärdomen som familjen drar är att de uppskattar sitt liv eftersom det skulle kunna vara sämre. En slutsats som är lite väl klämkäck och självhjälpsdoftande för min smak.

Min andra analys har mer omfattande konsekvenser för hur vi ska leva våra liv. Låt mig börja med att redogöra för ett krav: den lycka som familjen känner är större efter geten än före geten. Det är alltså inte så att familjen tror att de är lyckligare (vad det nu ens betyder) utan de är faktiskt lyckligare. Man kan förstås förneka detta, vilket är detsamma som att säga att berättelsen är orealistisk (hur vågar du?!). Det kan man göra antingen genom att säga att man inte har den intuitionen efter att ha hört den, eller genom att säga att man visserligen har den intuitionen efter att ha hört sagan, men att man inte tror att man faktiskt skulle känna så om man hamnade i den situationen. Detta är en empirisk fråga, och jag har åtminstone inga problem med att tänka mig familjen lyckligare post-get.

Kanske behöver jag säga något ändå om det här med att tro att man är lycklig utan att vara det. Det är så klart tänkbart, och man kan nog komma på fall där man ser tillbaka på sitt liv och tänker: jag trodde att jag var lycklig då, men det var jag inte. Detta är ett problem som handlar om att ta reda på hur lycklig man är. Precis som att du nu tänker att du hade fel om hur lycklig du var då, så kan det ju vara så att du nu har fel om hur olycklig du var då. Vilket av dessa som stämmer går inte att avgöra bara baserat på din egen uppskattning. Du kan förstås tillämpa objektiva kriterier: om du, till exempel, vid den tidpunkten var i en destruktiv relation men förnekade detta kanske du har tillräckligt goda skäl att för att avgöra att du faktiskt inte var lycklig då. Men många andra faktorer, som exempelvis hur mycket pengar man har, är bara löst kopplade till hur lyckliga vi är. (Källa: Anders och Måns humorföreställning om lycka. Jag kan säkert leta upp en riktig källa om så önskas, men vet vi inte alla redan att det är sant?) Så om det inte finns några tydliga skäl att misstro vår subjektiva bedömning av vår lycka i ett visst ögonblick bör vi betrakta den som korrekt.

Så: familjen är verkligen lyckligare efteråt. Om detta stämmer så har detta normativa implikationer, alltså det säger något om hur vi bör leva våra liv. Vi bör alltså avsiktligt, och helt utan andra syften, periodvis göra våra liv sämre eftersom detta ökar vår lycka på sikt. Vidare finns det alltså en brytpunkt där perioden blir så lång eller så dålig att den totalt sett skapar mer olycka än lycka, och vi bör befinna oss innanför den punkten. Det kan till och med finnas en optimal kombination av längd på perioden, hur dålig den är och hur frekvent den är för att generera maximal lycka. Denna implikation är alltså stark: stämmer denna lärdom från sagan, agerar vi irrationellt om vi inte regelbundet avsiktligt gör våra liv sämre. Kan det verkligen stämma? Om inte, vad är felet?

Kärlekssjukan

Nyss så var jag frisk, men nu så är jag krank, och inte är det pollen och heller inte damm, oj oj oj

Oj oj oj – Laser och Bas

I boken Bergtagen av Thomas Mann åker den unge Hans Castorp till ett sanatorium i de Schweiziska alperna för att hålla sin kusin sällskap några veckor, i början av nittonhundratalet. Men väl efter dessa tre veckor så visar det sig att Hans Castorp själv har blivit sjuk, och han blir rekommenderad att stanna kvar några månader tills han har blivit bättre. Men är han egentligen sjuk? Några på sanatoriet är sjuka, det är tydligt, eftersom det förekommer dödsfall. Men om och om igen låter berättaren en förstå att det inte kanske enbart handlar om sjukdom för alla patienter. Hans Castorp blir till exempel närmast stolt över att hans termometer äntligen visar feber och besviken när den sedan går ned.

En startpunkt till hans sjukdom verkar vara då han hamnar bakom patienten Madame Chauchat på ett föredrag som hålls på sanatoriet för de intagna. Han har redan märkt av henne i matsalen och nu skärskådar han hennes hållning, hull och stil med inte särskilt vänliga tankar. Samtidigt är han frestad av hennes och de andra kvinnornas lättkläddhet och det värmer honom, nästan som att det sätter igång febern i honom. Profetiskt handlar också föredraget om just detta, doktor Krokowski pratar om striden inom en människa mellan begär och kyskhet:

Denna strid mellan kyskheten och kärlekens makter […] vad fick den för utgång? Den slutade skenbart med kyskhetens seger. […] Men denna seger var endast en sken- och en pyrrhusseger […] den undertryckta kärleken var inte död, den levde, den fortsatte att i mörkkret och det djupast hemliga trakta efter uppfyllelse, den bröt kyskhetens bann och visade sig igen, om också i förvandlad, oigenkännlig gestalt… Och vilken var då den gestalt och mask som den icke tillåtna, den undertryckta kärleken åter visade sig i? […] Då sade doktor Krokowski: I sjukdomens gestalt! Sjukdomssymtomet var maskerad kärleksmanifestation och all sjukdom förvandlad kärlek.

sida 168-169

Visst så blir också Hans Castorp senare varse sina känslor for Madame Chauchat, men han funderar inte närmare på huruvida hans sjukdom kom sig av undertryckt begär, eller kanske rationell nödvändighet: han stannar för att få vara i samma rum som henne, men för att kunna förklara för sig själv varför han stannar behövde han vara sjuk, och han blir därför sjuk. Samtidigt är mätvärdena objektiva: han har feber, visserligen varierande mellan måttlig till obefintlig, men dock feber. Han får också en lungröntgen där läkarna hittar ytterligare tecken på sjukdom. Läkarna, antyds det av både berättare och andra karaktärer i boken, har visserligen givna ekonomiska intressen av att behålla sina patienter. Så är han sjuk eller inte?

Jag har läst hälften av boken, och har medvetet valt att inte läsa något om boken för att få ha min upplevelse i fred. När man läser en så gammal och berömd bok finns det redan en så stor mängd analyser att det är lätt att ens egna tankar försvinner om man börjar läsa om innan man läst färdigt. Samtidigt som jag läser Bergtagen läser jag Nostalgia av Karin Johannisson. Johannisson skriver nostalgins idéhistoria och berättar om hur man har sett på den känslan genom epokerna.

Sjukdomen “nostalgi” beskrevs av en 1600-talsläkare, skriver Johannisson. Den drabbar främst soldater som tvingas bort från sin hembyggd, men även till exempel barnhemsbarn, och har ett oerhört snabbt förlopp – en vecka. Denna sjukliga hemlängtan orsakar likgiltighet och gör de drabbade till enstöringar, och de slutar äta. I slutskedet berättas det, skriver Johannisson, att patienten ibland saknar känsel och man kan utföra kirurgiska ingrepp utan bedövning. Inte sällan slutar sjukdomen med döden. Självmord är ofta dödsorsaken, där det är enda möjligheten att få komma “hem”, men vid obduktion kunde läkare inte sällan se förändringar på många organ hos de som dött i nostalgi. Efter att ett tag ha varit en vanligt förekommande sjukdom försvinner den mot nittonhundratalets början, i samband med psykologins moderna utveckling.

Känslan som sådan försvann förstås inte, inte heller begreppet. Johannisson resonerar om orsakerna till att det blev till en sjukdom under 1700-talet. En förklaring är vetenskapens och medicinens utveckling och en allmän medikaliseringsvåg, där det normala och det onormala definieras i termer av sjukdomar och hälsa. Ett annat svar hon presenterar är att “längtan” gick från att vara en religiös känsla till att bli en sekulär känsla, och att den då behövde bli en sjukdom.

Det är svårt att skriva om sjukdomar, känslor och historia utan att prata om filosofen Michel Foucault, som har varit mycket inflytelserik på precis just det området, och Johannisson nämner honom. Men jag har själv inte läst det han har skrivit om det, och vågar mig inte på att ge mig in på vad han menade är orsaken till att vissa beteenden blev kallade sjukdomar i en viss kontext och andra inte. Så jag undviker honom och säger istället: när jag läser Bergtagen slås jag av den förefallande enorma finansiella rikedom de lever i. Hans Castorp bestämmer sig för att leva på sanatoriet på räntan av ett arv, en plats med rum och sjukvård och sexrätters måltider två-tre gånger om dagen. En sådan vistelse skulle idag säkert kosta flera tusen kronor om dagen. Även om Hans Castorp är borgare och tillhör samhällets övre skikt är han inte enormt rik eller den högsta överklass.

Det finns många sätt att vara på, men det är samtidigt inte ett gränslöst kontinuum i alla personlighetsegenskaper – vi kategoriserar omedvetet och medvetet. Eller det är min känsla i alla fall. Det finns grupper av personligheter som de allra flesta känner igen och är överens om som särskild grupp, men som är en grupp man inte har något särskilt ord för. Till exempel: jag hörde ett föredrag av en framgångsrik man som skröt om sina olika bedrifter, men som hela tiden markerade hur utsatt och ensam han hade varit och hur han hade blivit sviken av alltifrån rektorer till handledare till chefer. Samtidigt som vi alla i publiken nog var överens om att han faktiskt var duktig på det han pratade om – för det framgick – så tyckte vi nog alla att han var en speciell sorts person, och att livets alla motgångar nog delvis berodde på hans personlighet, till exempel hans bristande förmåga till klädsam ödmjukhet. Jag tror att de flesta av oss har träffat liknande personer förut, vi kände igen honom i andra. Samtidigt har vi inget ord för vad det är, för vår kunskap är inte tillräcklig, och t ex en fyrfärgslära för personligheter skulle vilseleda mer än leda rätt.

Denna tanke kom tillbaka till mig i annan form när jag tänkte över Hans Castorp och de andra sjuklingarna – för vi känner inte bara igen kategorier bland människor utan även bland det som drabbar människor. Det finns många människor som har jobbiga liv, som är jobbiga på ett särskilt sätt. Vi hör om det och förstår det, känner igen det som en kategori som har gällt för andra vi har träffat. “Vi” i detta fall är vanliga människor och kan inte diagnosticera eller säga vad som är sjukt och vad som är normalt, men vi kan kategorisera och genom det och vår empati känna av att det finns något där, något som är… en grej. Det finns ett system bakom, något som funkar på ett speciellt sätt, som är oberoende av just den personen. Ett enkelt exempel är att något är helt uppenbart fel med en som har blivit olyckligt kär, och den personens beteenden kan verka både för en själv och för andra som att det är sjukt. Olyckligt kära människor beter sig på vissa sätt, som vi kan relatera till och förstå. Men eftersom vi vet orsaken, och tycker den är normal eller naturlig, ska det mycket till innan vi kallar det sjukt. Vi ser det som en normal, mänsklig känsla. Och så ska det vara, men det beror också på i vilket sammanhang det visar sig och vad vi kräver av människor. Nostalgi, hemlängtan, undertryckt begär. Gränsen mellan det friska och det sjuka är otydlig, precis som gränsen mellan det kroppsliga och det mentala. Hade vi alla möjligheten att flytta upp i bergen ett tag kanske den gränsen inte skulle vara så viktig, och vi skulle inte tvinga den distinktionen att verka tydligare än vad den faktiskt är. Å andra sidan kanske vi skulle bli bergtagna.