Vad är meningsfullt?

Idag har jag bara en lite melankolisk fundering om den mest klassiska filosofiska fråga, återigen på temat “vara och känna”.

Den mest klassiska filosofiska frågan, “vad är meningen med livet?”, är också en av de som i min erfarenhet diskuteras minst. Kanske också med goda skäl: den faller först isär i frågan “Vad är meningen med livet som sådant?” å ena sidan, och “Vad är meningsfullt i mitt liv?” å andra sidan. Sedan omvandlas frågan till “Vad är meningsfullhet?”. Är det något som man ska sträva efter? Det kanske inte bara ska vara det som känns meningsfullt, alltså att man tycker att något är meningsfullt, utan det ska faktiskt vara det. Men hur tar man reda på vad som är meningsfullt på riktigt?

Ett svar är att titta på konsekvenserna. Något som många säger “ger deras liv mening” (hur mycket vi nu kan lita på det) är deras barn. Man har skaffat barn och fyller nu en funktion i deras liv, som gör att det skulle få stora konsekvenser om man inte fanns. Allt det som barnen gör är dessutom indirekt en produkt av ens existens, så man kan dessutom föreställa sig att konsekvenserna sträcker sig in i framtiden.

Men alla skaffar inte barn, och vi vill inte säga att de lever meningslösa liv. Istället kanske de skapar kultur – påverkar sitt samhälle genom sina kulturyttringar som även de lever vidare och påverkar människor i generationer. Fast inte all kultur förstås. Och alla skapar inte kultur.

Så kanske är det att uppleva saker? Det är något som många tycker är meningsfullt – resa, gå på teater, träffa människor. Ju mer man upplever ju mer meningsfullt är livet, åtminstone så länge som de flesta upplevelserna är positiva.

Å andra sidan är upplevelser flyktiga. Om man lever helt ensam och bara upplever på egen hand kan man ju också fråga sig hur meningsfulla de upplevelserna egentligen är. Kanske det viktiga är att man inte bara upplever utan också “sparar” upplevelsen, genom att fotografera, skriva ned den eller låta dess påverkan på en själv påverka andra.

Kanske är påverkan på andra det viktigaste – men inte att man bara påverkar utan att man också gör gott. Det som är meningsfullt i livet är det goda man gör. Men vad är då att göra gott? Gör jag gott när jag gör mitt jobb på KTH, undervisar mina seminarier och rättar mina tentor? Inte ont, säkert, och det är väl gott att studenter lär sig. Men är det tillräckligt för att vara meningsfullt? Och ska jag inte alls bry mig om ifall det inte känns meningsfullt?

En bra fråga

Det där är en bra fråga

— I stort sett varje lärare och föreläsare

Visst har alla hört det någon gång, till exempel en föreläsare som får en fråga och svarar: “det där är en bra fråga”. Men ofta handlar det inte om att föreläsaren tycker det är en jättebra fråga. Istället kanske det finns ett annat syfte med att säga det:

  • Föreläsaren försöker vinna tid. Det är en svår fråga och genom att säga “det är en bra fråga” ger man sig själv lite tid att tänka efter.
  • Föreläsaren vill bekräfta den som har pratat. Det är ofta läskigt att prata inför grupp, och man vill stötta den som var vågat genom att säga att den personen gjorde bra ifrån sig.
  • Föreläsaren vill göra det okej att föreläsaren inte har ett bra svar. Eftersom det är en bra fråga, alltså en svår fråga, så är det rimligt att det inte finns ett uppenbart svar, för om det fanns ett sådant skulle det inte vara en bra fråga

Den sista punkten handlar om vad uttalandet betyder: vad menar man med “det är en bra fråga”?

  • Det är en fråga som inte har något givet svar – det är en bra fråga närmast i betydelsen att det är en evig fråga, eller åtminstone en komplicerad fråga så att det inte finns något uppenbart svar.
  • Det är en fråga som är berättigad givet sammanhanget – det är en fråga som följer naturligt på det som har sagts men som samtidigt inte något man har gått igenom tidigare.
  • Det är en fråga som kommer upp ofta och därför är bra att den blir ställd.

Dessa tre innebörder är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, och listan är inte uttömmande. Men vad är en fråga egentligen? Och vad gör en fråga bra? Ett bra ställe att börja på när det gäller filosofi är Stanford Encyclopedia of Philosophy, SEP. Trots att jag har hållit på så mycket med just frågor alla år har jag faktiskt inte läst på så mycket om vad frågor är, så jag börjar där jag med.

Språkfilosofin har, enligt SEP, i allmänhet inte fokuserat så mycket på frågor och vad frågor är, utan snarare tittat på påståenden och propositioner, men det finns ändå de som har skrivit om det, och ett antal olika teorier. Frågor hanteras ofta i relation till möjliga svar, och en teori hävdar just att en frågas mening är en funktion från frågan till alla möjliga svar på frågan. Men då behöver man avgränsa vad som är ett “möjligt svar”. En sådan avgränsning skulle kunna vara att ett möjligt svar “löser problemet” som frågan skapar.

Det finns också olika sorters frågor, som kräver ganska olika sorters svar. Många “varför”-frågor besvaras genom att förklara en kausal process, kanske genom att hänvisa till vetenskap: “Varför flyger fåglar söderut?”. Filosofen Bas van Fraasen menar att sådana frågor inte kräver svar så mycket som att de kräver förklaringar, och att förklaringar inte kan ges om man inte specificerar kontrastklassen ordentligt. När man ställer just den frågan så utgår man från en gemensamt förstådd kontext: varför flyger fåglarna söderut istället för att stanna kvar? Eller åka västerut? Frågor kan också ställas på sätt som kanske bättre fångas om de formuleras om: “Hur kom du hit?” kanske egentligen är frågan “Med vilket färdmedel tog du dig hit?”. “Hur förökar sig bakterier?” kanske kan omformuleras som “Genom vilken process förökar sig bakterier?”.

SEP ger dock ingen ledning till hur man avgör om en fråga är bra eller inte, åtminstone inte som jag kunde utröna. Kanske kan man åtminstone skilja mellan olika sätt som en fråga skulle kunna vara bra på:

  1. Frågan är välformulerad, så att det enbart finns ett möjligt svar.
  2. Frågan öppnar upp för ett mångfasetterat samtal.
  3. Frågan uttrycker exakt det som den som frågar undrar över, så att när svaret ges kommer personen sluta undra.
  4. Frågan är gemensam för många människor, så att många får svar på en fråga de hade (eller kanske till och med borde haft).
  5. Frågan är kontextuellt relevant, till exempel om det är en bit information som utelämnats som efterfrågats, och därmed visar att lyssnaren har förstått (som i ett föredrag, eller en gåta)

Kommer du på flera sätt?

Den felande pusselbiten

Är det fel på biten eller på resten av pusslet?

Härom helgen ägnade jag mig åt ett musikprojekt med en vän. Vi har ett antal halvfärdiga låtar som vi arbetar på där ackordföljd, melodi och text är klara men inte så väldigt mycket mer. Vi lade till andra instrument, såsom bas, piano, beats och började experimentera med olika synt-ljud. Vi hittade en melodi som vi gillade, men hade svårt att hitta ett ljud som passade. Efter ett tag hittade vi ändå ett ljud som passade men ju mer vi lyssnade på det desto mer blev vi övertygade att melodin inte passade. Så vi ändrade melodin till en som passade bättre. Men då insåg vi att denna melodi och synt nu krockade ljudmässigt med pianot. Kanske man kunde lägga pianot en oktav upp? Då verkade det vara trummorna som var fel? Och sedan var det nog ändå basen som inte passade? Eller var det kanske ändå melodin i sången som var fel, trots att det var den vi började med?

Det gick bara att bedöma ett element i ljuset av sin omgivning. När detta element stämde bättre överens gjorde det att något annat inte längre stämde och behövde fixas till. Det här mönstret kan man se i många andra sammanhang: när man skriver en text, lagar en maträtt, eller kanske sammansättningen av en arbetsgrupp eller en rutin på en arbetsplats. Tillsätter man basilika för att göra tomatsåsen mer smakrik kanske det plötsligt saknas syra, och sedan märks det att den inte har nog salt varpå det märks att den behöver styrka… och så vidare.

Det är så klart inte alltid såhär. Ibland ändrar man ett felande element och hittar något som passar perfekt. Men innan man har gjort det så går det inte att veta om det finns någon sådan bit – en sådan krydda som gör det gott, en mening som är perfekt i texten, en synt som är exakt sådan som behövs och så vidare. När man har bytt ut och upptäcker att den nya pusselbiten gör att något annat inte fungerar så kan man inte heller veta om det faktiskt är den nya felande länken som ska åtgärdas eller om man ska stanna vid den man nyss bytte ut och hitta en annan bit.

Detta liknar det klassiska problemet Theseusskeppet. När några av plankorna i skeppet ruttnar byter man ut dem, sedan blir kölen skadad och ersätts, sedan däcket, sedan rodret och till slut har man bytt ut allt material i hela skeppet. Är det samma skepp? Om inte, när blev det ett nytt skepp? Samma sak riskerar hända oss när vi byter ut ljud efter ljud, melodi efter melodi – steg för steg blir det en annan låt. Om man har kvar en kopia av den ursprungliga versionen har man då två olika låtar som visserligen liknar varandra – och om man har otur är det något fel med båda versionerna.

Så kan det så klart vara i ens eget liv också: det är något man inte trivs med som man försöker rätta till. Kanske man skaffar sig en hobby för att man är uttråkad, men då är ens lägenhet plötsligt för liten för att kanoten ska få plats, så då köper man ett hus, och då blir det plötsligt för långt till jobbet och så vidare. Det är inte nödvändigtvis fel väg att gå – man kan inte veta på förhand hur det ska bli, och på något sätt kommer livet ändå att utveckla sig. Att felsöka och försöka rätta till är nog det enda man kan göra. Men kanske ibland ta ett steg tillbaka och försöka se hela pusslet – kanske den felande pusselbiten faktiskt passar in om man tittar lite noga?

Det grönögda monstret

Är han svartsjuk eller bara rädd?
 Othello och Desdemona av Antonio Muñoz Degraín, 1880

De senaste veckorna har mina tankar snurrat vidare utifrån mina funderingar i inlägget “Är eller känner?” som handlade om vad en känsla är egentligen. Jag började tänka på det svåra i att man ibland inte vill kännas vid sina känslor, och därför trycker undan dem. Man kanske i själva verket är rädd, men eftersom man inte tycker om att vara rädd så väljer man, medvetet eller omedvetet, att visa upp en annan känsla som till exempel ilska. Man kanske inte ens skulle inse att man var rädd om man verkligen försökte känna efter. Det verkar förstås lite klurigt, för då har vi plötsligt en känsla som inte känns, ens när man verkligen försöker. Den kanske skulle kunna avslöjas genom att man beter sig motsägelsefullt, som till exempel att man pendlar mellan att vara arg och att vara ledsen till exempel, trots att ingenting i omständigheterna har ändrats. Men det verkar konstigt med en känsla man måste räkna ut – finns den egentligen?

En annan sådan känsla man ofta inte vill kännas vid är känslan avund, eller avundsjuka. Det anses fult att vara avundsjuk – en dödssynd, rent av. Vad är då avundsjuka? När jag tänkte över hur jag brukade känna när jag skulle säga att jag är avundsjuk kom jag fram till följande definition: Avundsjuka är när man känner som om något är orättvist, men man är samtidigt medveten om att det inte är orättvist. Om jag är avundsjuk på Bill Gates för alla hans pengar känner jag som om jag tyckte att jag förtjänade lika mycket pengar, men jag tycker samtidigt inte att jag faktiskt förtjänar hans pengar. Om jag verkligen tyckte att jag förtjänade lika mycket pengar som han skulle jag istället känna harm, svek eller något liknande, beroende på vad anledningen var till att jag (tycker att jag) borde ha lika mycket pengar som Bill Gates. Samma sak om jag känner som om en person borde vara min partner, fastän jag samtidigt inte tycker att någon har gjort fel i det att jag och personen inte är tillsammans.

Men i mina funderingar över det här kom jag in på ordet “svartsjuk”. Jag hade ett vagt minne om att jag varit med om att bli rättad när jag använt avundsjuk om personer, ungefär att man är avundsjuk på ting, svartsjuk på personer. Hur var det då med det där? Betyder de samma sak? Det var för mig ganska tydligt att många likt mig inte gjorde någon stark skillnad i sitt användande, men samtidigt att det nog fanns gemensamma drag hos det som man kallade för svartsjuka och avundsjuka. Går det att göra en mer substantiell skillnad? Det handlar ju om känslor, och det är kanske egentligen psykologins område, vilket ju inte är mitt område. Har filosofin något att säga?

En definition framställs av Luke Purshouse i en artikel från 2004. Han ställer upp tre kriterier för svartsjuka (eng: jealousy): (1) Man begär att ha ett värde (eng: a good), helt eller delvis, (2) Man anser att det att en annan specifik person har detta värde är inkonsistent med tillfredsställandet av detta begär, och (3) Man kan föreställa sig verkliga omständigheter där detta skulle kunna hända. Ett exempel skulle kunna vara att det kommer en ny klasskamrat som blir lärarens favorit – man är då svartsjuk eftersom (1) man vill vara favoriten, (2) båda två kan inte vara favoriten, och (3) man kan föreställa sig att läraren inser vilken tönt den nya klasskamraten i själva verket är. När jag tänker på Bill Gates förmögenhet så finns det inget skäl till varför inte (2) båda kan vara rika – visserligen inte rikast kanske, men ändå – och (3) jag kan inte ens föreställa mig att jag skulle kunna vara så rik, utan det är i så fall en ren fantasi.

Sara Protasi redogör för ett helt annat sätt att definiera skillnaden mellan svartsjuka och avundsjuka, i en artikel från 2017. Avundsjuka är att begära att få något, medan svartsjuka är en rädsla att förlora något – mista/sakna-modellen (eng. loose/lack-model). Uttrycket “det grönögda monstret” som omskrivning för svartsjuka/avundsjuka är direkt hämtat från William Shakespeares pjäs Othello. I den är Jago avundsjuk på Othello, och gör därför Othello svartsjuk: han får Othello att tro att hans fru är otrogen. Protasi kan redogöra för detta med sin modell: Jago vill ha det Othello har, alltså är han avundsjuk. Othello är rädd att mista sin fru, alltså är han svartsjuk.

Enligt Protasis definition är jag avundsjuk på Bill Gates, medan eleven är svartsjuk eftersom han har förlorat favoritskapet. Purshouse å sin sida menar också att Jago är avundsjuk, och får till detta genom att hävda att vi inte har några skäl att tro att Jago faktiskt ville ha Othellos fru, och att kriterium 1 därför inte är uppfyllt, alternativt att han inte tar några steg för att uppnå detta, och att kriterium 3 inte är uppfyllt. Huruvida det är en rimlig tolkning av Shakespeares pjäs låter jag vara osagt.

Det är värt att notera att ingen av dessa definitioner är avsedda att vara tillräckliga för att avgöra om någon känner svartsjuka eller avundsjuka, utan de är båda med på att det finns situationer då kriterierna uppfylls och man känner en helt annan känsla. Men om man känner något som man tror är avundsjuka eller svartsjuka kan man använda sig av deras definitioner för att avgöra vilket. Detta är dock en sanning med modifikation, för de redogör båda för fall där deras definitioner skulle kunna legitimt ifrågasättas, och Protasi nämner t ex flertydiga fall, hybridfall och gränsfall, där det går att diskutera vilken känsla som egentligen det handlar om. Ett exempel är den fula ankungen, som aldrig varit uppskattad av sin mor – vi skulle säga att den är svartsjuk på sina systrar trots att den fula ankungen aldrig haft någon uppskattning att förlora. Detta är ett hybridfall, menar Protasi, eftersom vi anser att ankungen har rätt till sin mors uppskattning, och har därför jämfört med en väldigt rimlig hypotetisk värld förlorat denna uppskattning, om än inte i den verkliga världen. Detta är ju något krystat, tycker jag.

I min ursprungliga definition av avundsjuka, där det innebar att det var som om man blivit felaktigt behandlad, skulle ankungen vara varken svartsjuk eller avundsjuk eftersom ankungen ansåg sig blivit felaktigt behandlad. Ankungen skulle känna harm. Jago känner i denna version avundsjuka, eftersom han är medveten om att han inte faktiskt har rätt till det som Othello har. Othello, å sin sida, känner inte svartsjuka utan rädsla. Kanske går det att göra en variant av min definition av avundsjuka som passar för svartsjuka. Till exempel: svartsjuka är när man känner som om någon gör en orätt, men man vet att det inte egentligen är en orätt. Avundsjuka är när det känns som något är orättvist, men man vet att det egentligen inte är orättvist. Här ska “vet” inte förstås som ett kunskapsteoretiskt begrepp utan tolkas som “tror”, “känner” eller “anar”, och detta för att fånga in hur osäker de flesta är på vad som egentligen är rätt och fel, och vad samhället tycker och så vidare. “Vet att” kan alltså läsas som “… är medveten om att det finns en norm, vilken man nog håller med om åtminstone när man inte är i affekt, enligt vilken…”.

Om Othello verkligen tror att Desdemona är otrogen så är det ju inte svartsjuka han känner, utan svek. Om han misstänker detta så är det rädsla för svek. Bara om hon gör sådant som känns som om de inte är okej, men som han tänker egentligen är okej, så är det svartsjuka. Kanske om hon umgås en massa med kompisar och inte lika mycket med honom och han blir sårad av detta, samtidigt som han tycker att det ska man väl få göra egentligen. Nu är jag ingen Shakespearekännare, så det är möjligt att detta exempel inte passar så bra in på Othello, men poängen hoppas jag är tydlig.

En nackdel med mina definitioner är alltså att de tillskriver helt nya känslor till folk, att de inte i alla fall stämmer överens med hur man brukar prata om avundsjuka och svartsjuka. Om man tycker det är konstigt att säga att Othello eller Den Fula Ankungen inte är svartsjuka så kanske den inte är så lockande.

Däremot tycker jag de har flera fördelar: de förklarar till exempel varför avundsjuka kan motivera en – eftersom man samtidigt vet att det inte verkligen är orättvist kan avundsjukan få en att anstränga sig lite hårdare. De förklarar också varför det är en förbjuden känsla, för om det verkligen var orättvist eller man blivit utsatt för en orätt skulle man inte tycka det var skamfullt. De städar också i hur vi pratar med varandra: någon är inte svartsjuk om den verkligen tycker att en annan har gjort fel. Det öppnar upp för att prata om detta, och reda ut huruvida något verkligen är fel eller bara känns fel, och i så fall vad det kan bero på.

Det finns säkert mängder med motargument, men jag kom på det här igår och har inte hunnit tänka ut dem än. Jag återkommer kanske med dem i ett senare inlägg!