Det grönögda monstret

Är han svartsjuk eller bara rädd?
 Othello och Desdemona av Antonio Muñoz Degraín, 1880

De senaste veckorna har mina tankar snurrat vidare utifrån mina funderingar i inlägget ”Är eller känner?” som handlade om vad en känsla är egentligen. Jag började tänka på det svåra i att man ibland inte vill kännas vid sina känslor, och därför trycker undan dem. Man kanske i själva verket är rädd, men eftersom man inte tycker om att vara rädd så väljer man, medvetet eller omedvetet, att visa upp en annan känsla som till exempel ilska. Man kanske inte ens skulle inse att man var rädd om man verkligen försökte känna efter. Det verkar förstås lite klurigt, för då har vi plötsligt en känsla som inte känns, ens när man verkligen försöker. Den kanske skulle kunna avslöjas genom att man beter sig motsägelsefullt, som till exempel att man pendlar mellan att vara arg och att vara ledsen till exempel, trots att ingenting i omständigheterna har ändrats. Men det verkar konstigt med en känsla man måste räkna ut – finns den egentligen?

En annan sådan känsla man ofta inte vill kännas vid är känslan avund, eller avundsjuka. Det anses fult att vara avundsjuk – en dödssynd, rent av. Vad är då avundsjuka? När jag tänkte över hur jag brukade känna när jag skulle säga att jag är avundsjuk kom jag fram till följande definition: Avundsjuka är när man känner som om något är orättvist, men man är samtidigt medveten om att det inte är orättvist. Om jag är avundsjuk på Bill Gates för alla hans pengar känner jag som om jag tyckte att jag förtjänade lika mycket pengar, men jag tycker samtidigt inte att jag faktiskt förtjänar hans pengar. Om jag verkligen tyckte att jag förtjänade lika mycket pengar som han skulle jag istället känna harm, svek eller något liknande, beroende på vad anledningen var till att jag (tycker att jag) borde ha lika mycket pengar som Bill Gates. Samma sak om jag känner som om en person borde vara min partner, fastän jag samtidigt inte tycker att någon har gjort fel i det att jag och personen inte är tillsammans.

Men i mina funderingar över det här kom jag in på ordet ”svartsjuk”. Jag hade ett vagt minne om att jag varit med om att bli rättad när jag använt avundsjuk om personer, ungefär att man är avundsjuk på ting, svartsjuk på personer. Hur var det då med det där? Betyder de samma sak? Det var för mig ganska tydligt att många likt mig inte gjorde någon stark skillnad i sitt användande, men samtidigt att det nog fanns gemensamma drag hos det som man kallade för svartsjuka och avundsjuka. Går det att göra en mer substantiell skillnad? Det handlar ju om känslor, och det är kanske egentligen psykologins område, vilket ju inte är mitt område. Har filosofin något att säga?

En definition framställs av Luke Purshouse i en artikel från 2004. Han ställer upp tre kriterier för svartsjuka (eng: jealousy): (1) Man begär att ha ett värde (eng: a good), helt eller delvis, (2) Man anser att det att en annan specifik person har detta värde är inkonsistent med tillfredsställandet av detta begär, och (3) Man kan föreställa sig verkliga omständigheter där detta skulle kunna hända. Ett exempel skulle kunna vara att det kommer en ny klasskamrat som blir lärarens favorit – man är då svartsjuk eftersom (1) man vill vara favoriten, (2) båda två kan inte vara favoriten, och (3) man kan föreställa sig att läraren inser vilken tönt den nya klasskamraten i själva verket är. När jag tänker på Bill Gates förmögenhet så finns det inget skäl till varför inte (2) båda kan vara rika – visserligen inte rikast kanske, men ändå – och (3) jag kan inte ens föreställa mig att jag skulle kunna vara så rik, utan det är i så fall en ren fantasi.

Sara Protasi redogör för ett helt annat sätt att definiera skillnaden mellan svartsjuka och avundsjuka, i en artikel från 2017. Avundsjuka är att begära att få något, medan svartsjuka är en rädsla att förlora något – mista/sakna-modellen (eng. loose/lack-model). Uttrycket ”det grönögda monstret” som omskrivning för svartsjuka/avundsjuka är direkt hämtat från William Shakespeares pjäs Othello. I den är Jago avundsjuk på Othello, och gör därför Othello svartsjuk: han får Othello att tro att hans fru är otrogen. Protasi kan redogöra för detta med sin modell: Jago vill ha det Othello har, alltså är han avundsjuk. Othello är rädd att mista sin fru, alltså är han svartsjuk.

Enligt Protasis definition är jag avundsjuk på Bill Gates, medan eleven är svartsjuk eftersom han har förlorat favoritskapet. Purshouse å sin sida menar också att Jago är avundsjuk, och får till detta genom att hävda att vi inte har några skäl att tro att Jago faktiskt ville ha Othellos fru, och att kriterium 1 därför inte är uppfyllt, alternativt att han inte tar några steg för att uppnå detta, och att kriterium 3 inte är uppfyllt. Huruvida det är en rimlig tolkning av Shakespeares pjäs låter jag vara osagt.

Det är värt att notera att ingen av dessa definitioner är avsedda att vara tillräckliga för att avgöra om någon känner svartsjuka eller avundsjuka, utan de är båda med på att det finns situationer då kriterierna uppfylls och man känner en helt annan känsla. Men om man känner något som man tror är avundsjuka eller svartsjuka kan man använda sig av deras definitioner för att avgöra vilket. Detta är dock en sanning med modifikation, för de redogör båda för fall där deras definitioner skulle kunna legitimt ifrågasättas, och Protasi nämner t ex flertydiga fall, hybridfall och gränsfall, där det går att diskutera vilken känsla som egentligen det handlar om. Ett exempel är den fula ankungen, som aldrig varit uppskattad av sin mor – vi skulle säga att den är svartsjuk på sina systrar trots att den fula ankungen aldrig haft någon uppskattning att förlora. Detta är ett hybridfall, menar Protasi, eftersom vi anser att ankungen har rätt till sin mors uppskattning, och har därför jämfört med en väldigt rimlig hypotetisk värld förlorat denna uppskattning, om än inte i den verkliga världen. Detta är ju något krystat, tycker jag.

I min ursprungliga definition av avundsjuka, där det innebar att det var som om man blivit felaktigt behandlad, skulle ankungen vara varken svartsjuk eller avundsjuk eftersom ankungen ansåg sig blivit felaktigt behandlad. Ankungen skulle känna harm. Jago känner i denna version avundsjuka, eftersom han är medveten om att han inte faktiskt har rätt till det som Othello har. Othello, å sin sida, känner inte svartsjuka utan rädsla. Kanske går det att göra en variant av min definition av avundsjuka som passar för svartsjuka. Till exempel: svartsjuka är när man känner som om någon gör en orätt, men man vet att det inte egentligen är en orätt. Avundsjuka är när det känns som något är orättvist, men man vet att det egentligen inte är orättvist. Här ska ”vet” inte förstås som ett kunskapsteoretiskt begrepp utan tolkas som ”tror”, ”känner” eller ”anar”, och detta för att fånga in hur osäker de flesta är på vad som egentligen är rätt och fel, och vad samhället tycker och så vidare. ”Vet att” kan alltså läsas som ”… är medveten om att det finns en norm, vilken man nog håller med om åtminstone när man inte är i affekt, enligt vilken…”.

Om Othello verkligen tror att Desdemona är otrogen så är det ju inte svartsjuka han känner, utan svek. Om han misstänker detta så är det rädsla för svek. Bara om hon gör sådant som känns som om de inte är okej, men som han tänker egentligen är okej, så är det svartsjuka. Kanske om hon umgås en massa med kompisar och inte lika mycket med honom och han blir sårad av detta, samtidigt som han tycker att det ska man väl få göra egentligen. Nu är jag ingen Shakespearekännare, så det är möjligt att detta exempel inte passar så bra in på Othello, men poängen hoppas jag är tydlig.

En nackdel med mina definitioner är alltså att de tillskriver helt nya känslor till folk, att de inte i alla fall stämmer överens med hur man brukar prata om avundsjuka och svartsjuka. Om man tycker det är konstigt att säga att Othello eller Den Fula Ankungen inte är svartsjuka så kanske den inte är så lockande.

Däremot tycker jag de har flera fördelar: de förklarar till exempel varför avundsjuka kan motivera en – eftersom man samtidigt vet att det inte verkligen är orättvist kan avundsjukan få en att anstränga sig lite hårdare. De förklarar också varför det är en förbjuden känsla, för om det verkligen var orättvist eller man blivit utsatt för en orätt skulle man inte tycka det var skamfullt. De städar också i hur vi pratar med varandra: någon är inte svartsjuk om den verkligen tycker att en annan har gjort fel. Det öppnar upp för att prata om detta, och reda ut huruvida något verkligen är fel eller bara känns fel, och i så fall vad det kan bero på.

Det finns säkert mängder med motargument, men jag kom på det här igår och har inte hunnit tänka ut dem än. Jag återkommer kanske med dem i ett senare inlägg!