En bra fråga

Det där är en bra fråga

— I stort sett varje lärare och föreläsare

Visst har alla hört det någon gång, till exempel en föreläsare som får en fråga och svarar: ”det där är en bra fråga”. Men ofta handlar det inte om att föreläsaren tycker det är en jättebra fråga. Istället kanske det finns ett annat syfte med att säga det:

  • Föreläsaren försöker vinna tid. Det är en svår fråga och genom att säga ”det är en bra fråga” ger man sig själv lite tid att tänka efter.
  • Föreläsaren vill bekräfta den som har pratat. Det är ofta läskigt att prata inför grupp, och man vill stötta den som var vågat genom att säga att den personen gjorde bra ifrån sig.
  • Föreläsaren vill göra det okej att föreläsaren inte har ett bra svar. Eftersom det är en bra fråga, alltså en svår fråga, så är det rimligt att det inte finns ett uppenbart svar, för om det fanns ett sådant skulle det inte vara en bra fråga

Den sista punkten handlar om vad uttalandet betyder: vad menar man med ”det är en bra fråga”?

  • Det är en fråga som inte har något givet svar – det är en bra fråga närmast i betydelsen att det är en evig fråga, eller åtminstone en komplicerad fråga så att det inte finns något uppenbart svar.
  • Det är en fråga som är berättigad givet sammanhanget – det är en fråga som följer naturligt på det som har sagts men som samtidigt inte något man har gått igenom tidigare.
  • Det är en fråga som kommer upp ofta och därför är bra att den blir ställd.

Dessa tre innebörder är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, och listan är inte uttömmande. Men vad är en fråga egentligen? Och vad gör en fråga bra? Ett bra ställe att börja på när det gäller filosofi är Stanford Encyclopedia of Philosophy, SEP. Trots att jag har hållit på så mycket med just frågor alla år har jag faktiskt inte läst på så mycket om vad frågor är, så jag börjar där jag med.

Språkfilosofin har, enligt SEP, i allmänhet inte fokuserat så mycket på frågor och vad frågor är, utan snarare tittat på påståenden och propositioner, men det finns ändå de som har skrivit om det, och ett antal olika teorier. Frågor hanteras ofta i relation till möjliga svar, och en teori hävdar just att en frågas mening är en funktion från frågan till alla möjliga svar på frågan. Men då behöver man avgränsa vad som är ett ”möjligt svar”. En sådan avgränsning skulle kunna vara att ett möjligt svar ”löser problemet” som frågan skapar.

Det finns också olika sorters frågor, som kräver ganska olika sorters svar. Många ”varför”-frågor besvaras genom att förklara en kausal process, kanske genom att hänvisa till vetenskap: ”Varför flyger fåglar söderut?”. Filosofen Bas van Fraasen menar att sådana frågor inte kräver svar så mycket som att de kräver förklaringar, och att förklaringar inte kan ges om man inte specificerar kontrastklassen ordentligt. När man ställer just den frågan så utgår man från en gemensamt förstådd kontext: varför flyger fåglarna söderut istället för att stanna kvar? Eller åka västerut? Frågor kan också ställas på sätt som kanske bättre fångas om de formuleras om: ”Hur kom du hit?” kanske egentligen är frågan ”Med vilket färdmedel tog du dig hit?”. ”Hur förökar sig bakterier?” kanske kan omformuleras som ”Genom vilken process förökar sig bakterier?”.

SEP ger dock ingen ledning till hur man avgör om en fråga är bra eller inte, åtminstone inte som jag kunde utröna. Kanske kan man åtminstone skilja mellan olika sätt som en fråga skulle kunna vara bra på:

  1. Frågan är välformulerad, så att det enbart finns ett möjligt svar.
  2. Frågan öppnar upp för ett mångfasetterat samtal.
  3. Frågan uttrycker exakt det som den som frågar undrar över, så att när svaret ges kommer personen sluta undra.
  4. Frågan är gemensam för många människor, så att många får svar på en fråga de hade (eller kanske till och med borde haft).
  5. Frågan är kontextuellt relevant, till exempel om det är en bit information som utelämnats som efterfrågats, och därmed visar att lyssnaren har förstått (som i ett föredrag, eller en gåta)

Kommer du på flera sätt?