Jag har tänkt vidare på definitionerna av avundsjuka och svartsjuka som jag skrev om i ett inlägg för några veckor sedan. Innan det tänkte jag ge lite bakgrund till hur jag tänker att arbetet med en sådan här definition egentligen går till, genom att säga något om idén om reflektivt ekvilibrium.
Reflektivt ekvilibrium, eller vad jag anser en snyggare översättning, genomtänkt jämvikt, är idén att man å ena sidan har teori, och å andra sidan har väl genomtänkta men i övrigt ogrundade övertygelser, inom filosofin ofta kallade intuitioner. Ett mål med filosofiskt arbete är att få dessa att stämma överens. För att åstadkomma en sådan jämvikt kan man antingen ändra på sin teori eller bestämma sig att man hade missvisande intuitioner. Man kanske har intuitionen att man är skyldig att hjälpa sina föräldrar mer än vad man är skyldig att hjälpa andra människor, men när man börjar titta på teorierna så säger en sådan att det rätta att göra är att hjälpa så många människor som möjligt. Om man står i valet mellan att ge sina föräldrar 1000 kronor eller att ge dessa pengar till svältande människor så blir det en konflikt: ens intuition säger att man borde ge pengarna till sina föräldrar, medan teorin säger att man hjälper fler svältande med pengarna. Hur får vi dessa att väga jämnt? Det ena alternativet är att vi anpassar vår teori så att den ger utslaget att vi ska hjälpa föräldrarna först – kanske genom att bygga in en idé om en skuld man har gentemot föräldrarna eftersom de lagt pengar på en genom åren. Det andra alternativet är att överge intuitionen och säga att man bör ge pengarna till svältande, snarare än sina föräldrar.
Det här sättet att tänka går att ta med sig till andra områden: när vi försöker definiera vad ”fisk” är så kan vi peka på en mängd saker som vi avser med ordet. När naturvetenskapen sedan förklarar att valar inte hör ihop med de andra sakerna som vi kallat fiskar, och att de hör bättre ihop med kategorin däggdjur eftersom de är mer släkt med däggdjur än med alla de saker vi kallar fiskar, så har vi ett sådant val. Antingen behåller vi vår betydelse, och kanske skapar ett nytt vetenskapligt ord, eller så ändrar vi vårt språkbruk och sluta kalla valar för fiskar. Ofta dominerar vetenskapen, men inte alltid. Ibland hänger de gamla betydelserna kvar parallellt med det vetenskapliga språkbruket. ”Baciller” är kanske ett sådant ord.
Hur vet man om man har uppnått jämvikt? Det går säkert att ibland hitta en tydlig slutpunkt, kanske med hjälp av ett formellt logiskt språk där man tydligt kan avgöra om det är motsättningsfritt eller inte, men vanligare tycker jag det verkar vara att man använder sunt förnuft, och gör en enkel uppskattning. Det verkar, eller känns, som att det är i jämvikt, helt enkelt. Oftast kanske det avgörs praktiskt, genom att man helt enkelt slutar fundera.
Den här metoden använder vi också när vi försöker reda ut definitionerna av svartsjuka och avundsjuka. Vi utgår från vad vi spontant tänker ordet betyder och försöker hitta gemensamma drag i betydelserna, och undersöka logiken i vårt användande. Man utgår från att avundsjuka och svartsjuka verkligen är olika saker, och att vårt språkbruk fångar detta även om vi inte kan uttrycka skillnaden i ord. Samtidigt så är vi inte helt bundna till att vår definition ska passa in på precis alla exempel på hur folk har använt ordet. Ibland säger ju vi fel ord. Här kommer alltså den genomtänkta jämvikten in igen: vår definition ska stämma överens med tillräckligt många av våra intuitioner, men om vi har en tydlig och klar definition baserad på kriterier vi tycker stämmer så kan vi överge några av intuitionerna och säga att vi hade fel i dessa fall.
Det finns så klart mer man kan göra för att ta reda på skillnaden mellan avundsjuka och svartsjuka. Till exempel kan man börja med efterforskningar: att leta upp faktiska exempel på där orden använts och inte bara utgå från ens egna intuitioner, man kan undersöka ordens historia och se var de kommer ifrån, eller kanske jämföra med hur orden används på andra språk. Men tills jag hittar tid att göra något av detta kan jag åtminstone hitta på ett antal exempel där det skulle kunna vara relevant att prata om avundsjuka eller svartsjuka.
1.En regissör som kämpat i många år ser hur hans före detta fru blir nominerad till ett fint pris för sitt första regiförsök. (Som i filmen Marriage Story.)
2.En man ser hur kvinnan han är förälskad i återvänder från utlandet med en ny man. (Som Clavdia Chauchat gör i Thomas Manns bok Bergtagen.)
3.Två män blir förälskade i samma kvinna, och den ratade mannen mördar kvinnan. (Som i operan Carmen.)
4.En flicka får sin pojkvän att mörda den flicka han kysst någon månad tidigare. (Som i Sturebymordet.)
5.En författare som spökskrivit böcker åt sin man får se honom acceptera ett pris för dessa böcker. (Som i filmen The Wife.)
Vi ställer oss nu frågan: vilka känslor är det rimligt att känna i dessa situationer? Det går så klart att tänka sig att man känner alla möjliga känslor: sorg, glädje, tacksamhet och så vidare. Det finns något med idén ”rimlig känsla” som går att ifrågasätta – rimligt enligt vem? Låt oss sätta den tanken åt sidan och tänka oss att den relevanta personen i vart och ett av dessa sammanhang känner en känsla som den tror kan vara avundsjuka eller svartsjuka men är inte säker, och nu frågar oss om vilken känsla det är egentligen.
Som jag skrev i inlägget Det grönögda monstret så menar filosofen Sara Protasi att svartsjuka är rädsla för att förlora något medan avundsjuka är begär efter att få något. 4 är alltså ett tydligt exempel på svartsjuka som motiverar både flickans och pojkens handlingar: de är båda rädda att förlora varandra och genomför därför mordet. Resterande handlar om avundsjuka: i (1) och begär personen att få priset och i både (2) och (3) begär mannen att få kvinnans kärlek.
Luke Purshouse (se samma inlägg) har tre kriterier för svartsjuka: (a) Man vill ha något, (b) Att någon annan har detta är oförenligt med att jag har det, och (c) Det finns ett tänkbart tillstånd där jag får detta något. Vad jag inte gick in på i mitt tidigare inlägg är att om jag inte verkligen vill ha detta något så kan jag inte vara svartsjuk, utan är avundsjuk: jag är inte svartsjuk på någons framgångar om jag inte själv vill ha just denna framgång. Det är också ett krav att det ska för mig vara tänkbart att jag ska kunna få denna framgång, så en tonåring som tänker på en framgångsrik artist är inte svartsjuk utan avundsjuk, eftersom det är otänkbart att tonåringen har denna framgång, skriver Purshouse.
Här blir det en tolkningsfråga, och vi kan säga att alla dessa är exempel på svartsjuka om vi tänker att (1) och (5) handlar om just det priset, just det året (som ju inte båda kan få), och att man inte kan älska två personer samtidigt, eller åtminstone att man inte kan vara den enda älskaren till två personer samtidigt (enligt kriterium b). (1) kanske man kan diskutera, eftersom regissören skulle kunna få priset själv vid ett senare tillfälle för sitt eget arbete, men det är omöjligt att kvinnan i (5) får nobelpris för just dessa böcker som hon ju skrivit. Det går kanske att göra en tolkning där hon i själva verket blir just avundsjuk – hon önskar att hon också fick nobelpris, för böcker i sitt eget namn – men det verkar lite krystat tycker jag.
Ingen av dessa definitioner fångar personernas inställning till det som händer. I exempel 5 spelar det ingen roll att kvinnan tycker sig ha rätt till priset eftersom hon har skrivit böckerna, utan det är bara begäret i sig efter det som hon saknar som gör det till avundsjuka eller svartsjuka. Vi kan därför känna svartsjuka och avundsjuka även i situationer där vi är utsatta för faktiska brott mot moralen, där vi blir bestulna på det som är vårt eller där folk sviker sina löften. Enligt dessa definitioner spelar det ingen som helst roll att vi har rätt. Det tycker jag rimmar illa med vad jag ser som den allmänna uppfattningen, nämligen att avundsjuka och svartsjuka är skamliga känslor, kanske till och med moraliskt förbjudna känslor. Varför skulle kvinnan i The Wife känna svartsjuka eller avund när hennes man får det pris som hon faktiskt borde få? Den rimliga känslan vore svek eller åtminstone harm eller ilska.
Min idé var att både svartsjuka och avundsjuka bygger på att man känner som om något vore moraliskt fel, men att man samtidigt vet att det inte faktiskt är moraliskt fel.
Svartsjuka är när ens känslor säger att någon agerar moraliskt felaktigt mot en, men att man vet – även om man kanske inte erkänner det – att (a) denna person inte faktiskt har agerat moraliskt felaktigt, eller (b) åtminstone att samhället anser att detta inte är klandervärt.
Tillägget (b) är avsett att täcka upp att det finns ett osäkerhetsintervall där ens känslor kanske fördunklar ens eget omdöme så att man inte är säkert på om man verkligen tycker att det är fel eller inte, men att man är säker på att samhället i stort inte tycker att det är fel.
Avundsjuka är när ens känslor säger att någonting är orättvist till någon annans fördel och ens egen nackdel, men att man vet – även om man kanske inte erkänner det – att (a) detta inte faktiskt är orättvist, eller åtminstone att (b) detta inte är orättvist inom den moraliska domän som går att påverka.
Tillägget (b) är till för att komma runt problemet som synen på rättvisa som lika fördelning ger för definitionen. Det är kanske orättvist att jag kan välja på maträtter i butiken, medan andra inte har något alls att äta. Maten är olikt fördelad över jorden, och detta kanske är orättvist. Detta är dock ingenting som jag egentligen kan påverka, och inte heller egentligen är ansvarig för. Ett annat exempel gör detta tydligare. Det kanske är orättvist att min kompis är jättebegåvad på att rita och jag inte är det, men det är i så fall inte orättvist inom en domän där det går att påverka. Vad exakt den domänen är blir förstås viktigt om man ska tillämpa den här definitionen i knepiga fall, men i och med att frågan ”hur stor är vår moraliska domän” är en fråga som diskuteras av långt mer kunniga personer än jag känner jag mig trygg med att lämna detta och tänka att det är tillräckligt tydligt för att åtminstone förstå vad tanken är.
Svartsjuka är alltså personcentrerat och handlar om någons agerande mot mig, medan avundsjuka handlar om sakförhållanden. Mina definitioner fångar varför dessa känslor är skamliga och ofta undertryckta. Om man trodde att någon faktiskt hade agerat moraliskt felaktigt så skulle man inte känna skam utan man skulle känna vrede, eller åtminstone harm. Men dessa känslor trycks undan för att man känner dem starkt samtidigt som man vet att det känslan säger till en inte stämmer. Om det känns som att något är orättvist på grund av att någon gjort moraliskt fel mot en, men att ingen av dessa saker faktiskt är sant, så är det svartsjuka. Avundsjuka är det alltså bara när man inte upplever som att någon har gjort fel mot en.
Exempel 5 är alltså inte ett exempel på svartsjuka eller avundsjuka, eftersom hennes känslor är berättigade, och hon rimligtvis måste tycka det också. Med min definition är (1) avundsjuka eftersom det känns för regissören som att han förtjänar priset mer än hon och att det är orättvist, medan han samtidigt förstår att det inte verkligen var så att han kunde ha fått priset eller faktiskt förtjänade det mer än henne. (2) och (3) är svartsjuka om mannen känner som att att kvinnan har gjort orätt som väljer den andra mannen framför honom, eller avundsjuka om han känner som att det är orättvist att hon inte älskar honom. Det beror på om man ser kärlek som något som man gör eller något som händer.
Med exempel (4) går min definition kanske i konflikt med några av våra intuitioner. När flickan fick reda på att pojkvännen hade kysst en annan flicka kände hon sig sviken – och var sviken, i relation till pojkvännen. Hon var alltså inte svartsjuk på pojkvännen, utan sviken. Huruvida hon kände svartsjuka mot den andra aktören i sammanhanget, flickan i exemplet, beror på omständigheterna: om flickan visste att pojken hade en partner, om flickan kände partnern och huruvida det är moraliskt fel att kyssa någon som har en partner. Sedan är det tänkbart att denna känsla av svek orsakar svartsjuka: det brustna förtroendet gör att flickan känner som om pojken sviker när han inte svarar på sms tillräckligt snabbt eller umgås med sina vänner, men att hon vet att det egentligen inte räknas som svek. Från min definition följer det att om flickan verkligen tycker att det är omoraliskt att inte svara tillräckligt snabbt eller umgås med sina vänner, och också tror att samhället delar denna uppfattning, så är hon inte svartsjuk. Hon har fel i denna uppfattning, men det påverkar inte huruvida hon är svartsjuk eller ej. Det är ju inte faktiskt omoraliskt att svara långsamt och så vidare, men så länge hon tror att det är det är hon inte svartsjuk, menar jag. Detta kanske verkar svårt att svälja, men jag tycker det är rimligt att utgå från flickans världsuppfattning när vi förklarar flickans känslor, oavsett om denna världsuppfattning är korrekt eller ej.
Frågan är om våra intuitioner stämmer överens med den här definitionen, alltså om vi har en genomtänkt jämvikt. Finns det fler intuitioner att ta hänsyn till än de jag tänkt på? Jag fick till exempel det här svaret på mitt tidigare inlägg, från min vän Linnea: ”När jag tänker på skillnad mellan avundsjuka och svartsjuka tänker jag på missunnsamhet. Att vid svartsjuka finns en missunnsamhet som inte finns vid avundsjuka. Vid avundsjuka vill jag ha det du har – också. Vid svartsjuka vill jag ha det du har, och jag vill samtidigt att du inte ska ha det. Om jag är avundsjuk på att du har en häst skulle jag bli glad om jag fick en häst och det skulle vara löst. Om jag var svartsjuk på att du hade en häst så skulle jag fortfarande känna någon form av agg eller motvilja mot dig även om jag också fick en häst.”
Det här fångas till viss del av kriterium (b) i Purshouses definition av svartsjuka: att jag anser att det faktum att någon annan har är oförenligt med att jag har det, och skulle kunna vara i detta fall att säga att ens önskning är att vara den enda som har en häst, i exemplet. Protasi å andra sidan skulle kalla det avundsjuka, eftersom hästen är något man saknar och inget man är rädd för att förlora. Med min definition skulle jag kunna få in det under begreppet avundsjuka, eftersom Linnea i exemplet känner som om den enda rättvisa fördelningen skulle vara en häst till henne och ingen till mig. Det är dock lite att tänja på idén om missunnsamhet, som ju i grunden inte handlar om orättvis fördelning. Centralt i ordet är idén om att ”unna”, vilket betyder att gå utöver det rent rättvisa och visa givmildhet. Missunnsamhet handlar inte om att personen inte förtjänar det, utan att det är irrelevant huruvida personen förtjänar det eller inte. Det är en rakare känsla som innebär att man vill att någon annan ska ha det dåligt oavsett om det blir mer rättvist så eller inte. Inte heller handlar missunnsamhet om att man vill vara den enda med en häst, som i Purshouses definition, utan att man vill att någon annan inte ska ha en häst. Här får vi ett val i vår genomtänkta jämvikt: ska vi behålla idén om missunnsamhet och överge dessa definitioner, eller ändra oss och säga att det inte är missunnsamhet som är centralt, utan vad den leder till: nämligen att den andra ska vara utan. Jag skulle nog välja att skilja det åt, och säga att missunnsamhet är ytterligare en känsla man kan känna, som liknar mer förakt eller hat, som man kan känna samtidigt som man känner avundsjuka eller svartsjuka.
En annan kommentar jag fick var på idén att man kan ha en känsla än den man tror. Jag skrev i början av mitt förra inlägg: ”Jag började tänka på det svåra i att man ibland inte vill kännas vid sina känslor, och därför trycker undan dem. Man kanske i själva verket är rädd, men eftersom man inte tycker om att vara rädd så väljer man, medvetet eller omedvetet, att visa upp en annan känsla som till exempel ilska. Man kanske inte ens skulle inse att man var rädd om man verkligen försökte känna efter.”
En annan vän skriver: ”Om man, t ex, känner väldigt mycket ilska, och sen sitter i terapi och lyckas nysta upp att ’grundkänslan’ är sorg eller förlust. Innebär det då verkligen att ’det var känslan man kände hela tiden, maskerad som ilska’? Eller skulle man kunna säga att man kände ilska, men att man nu har förändrat sin inställning till scenariot och nu känner sorg, vilket kanske är en bättre känsla som är lättare att bearbeta?”
När vi når vår genomtänkta jämvikt kommer det antagligen finnas fall där vi behöver säga att vi trodde att vi kände svartsjuka fastän vi inte gjorde det egentligen. I exemplet är det tydligt att det finns fall där vi inte vill säga att man hade fel om vilken känsla man kände: så klart kände personen ilska och var arg också, även om ursprunget gick att spåra till en sorg. Men vi kan också tänka ett exempel där så inte är fallet: en person får höra om en närståendes dödsfall och personen ställer sig upp, börjar skrika och ropa sådant som ”hur kan du berätta det här för mig”, ”det är inte sant, du ljuger” och ”det här är inte rättvist”. Visst kan det för både personen och för utomstående förefalla som att det är ilska som personen känner, men det verkar inte oberättigat att säga att så inte är fallet. Sorg och ilska delar några beteenden och subjektiva upplevelser och jag tror inte att ens våra känslor är helt transparenta för vår inre blick. Det ska inte förstås som att det är omöjligt att bli arg när man får höra ett dödsfall, varken i fem sekunder eller en timme eller ett helt liv. Det kan vara så att personen i mitt exempel faktiskt blir arg först, även om han sedan börjar gråta och blir ledsen. Men det är möjligt att man har fel ibland.
Ilska och sorg brukar räknas som grundkänslor, medan svartsjuka och avund inte gör det. Utan att reda ut exakt vad ”grund” i grundkänslor innebär, menar jag, att det är rimligt att tänka att det är lättare att ta fel på avundsjuka och svartsjuka än ilska och sorg. Vi bör därför vara än mer benägna att ändra på våra intuitioner gällande dessa känslor.
I mitt exempel ovan ropade personen ”det här är inte rättvist”. Personen känner alltså att det inte är rättvist, men inser säkert samtidigt att det inte på riktigt är orättvist. Betyder det att det handlar om avundsjuka eftersom definitionens kriterier är uppfyllda? Nej, inte rakt upp och ned i alla fall. Personen skulle kunna vara avundsjuk på en annan person vars närstående inte har dött, som då har fått en positiv fördelning mot ens egen negativa fördelning, och visst inser säkert personen att det inte egentligen är orättvist. Men nej, vi kan inte sluta oss till att personen är avundsjuk. Definitionerna anger nödvändiga kriterier och inte tillräckliga. När vi har ett fall där vi misstänker avundsjuka eller svartsjuka så kan vi använda oss av definitionerna för att besvara frågan om vilken som är den riktiga känslan, men någon kan uppfylla kriterierna utan att vara svartsjuk. Hur kan det komma sig? Eftersom vi inte har nått jämvikt – vi är inte färdiga. Det vi egentligen vill ha är en definition som ger både nödvändiga och tillräckliga kriterier, så att man måste vara avundsjuk eller svartsjuk om man uppfyller kriterierna. Men det är betydligt svårare att lyckas med.
Det kanske har att göra med ett annat problem som jag funderar över, som fångas av den bild jag har överst i det här inlägget. Det står ”varje gång han får ett sms så blir jag misstänksam”. Visst handlar denna kampanj, som handlar om att öka kunskapen om de behandlingar mot våld i nära relationer som finns, åtminstone till någon del om svartsjuka? Visst är avsikten att vi ska tänka att kvinnan på bilden är svartsjuk? Det går förstås att tänka att kvinnan inte bara känner som att det är omoraliskt att mannen får sms, utan dessutom att hon vet att det inte egentligen är omoraliskt att han får sms, och att hon därmed uppfyller min definition av svartsjuka. Men måste vi anta det? Är det inte precis sådan misstänksamhet vi brukar kalla svartsjuka? Krävs det verkligen att man vet om att det egentligen är okej? Och det här med ”även om man inte erkänner det för sig själv” – vad täcker det in egentligen? Vad kan man veta om utan att erkänna?
Jag blir tveksam. Jag kan inte riktigt avgöra om det är en intuition jag är beredd att överge – och t ex skilja på misstänksamhet och svartsjuka – eller om det betyder att definitionen är fel. Jämviktsarbetet går vidare.