De senaste åren har jag gått och blivit en ökänd film-tittare bland mina vänner. Till den grad att de inte vill se filmer med mig, åtminstone inga filmer de själva tror de kommer tycka om. Detta är inte helt oförtjänt, tvärtom kanske ganska välförtjänt. Jag har sagt sådant som ”jag tycker egentligen inte om film”. Det är både sant och inte sant – det är sällan jag ser en film jag bara tycker om, utan vidare kommentar. Samtidigt är jag oerhört intresserad av film, och ser ofta på youtube-videos där filmer analyseras och kommenteras. Och, kanske framför allt, kritiseras. Det började kanske på riktigt med Red Letter Medias analys av Star Wars-filmerna 1-3 (som har en något speciell artistisk stil, kan man väl förvarna). Jag minns också ett gräl med en av mina närmaste vänner som handlade om Interstellar, som han tyckte om och som jag… ja var tveksam inför. Jag kan inte hålla mig från att ha en ständigt skeptisk inställning, där jag inte verkar kunna bara tycka om en film, utan har ett kommentarspår i huvudet där jag kommenterar på det som jag inte tycker stämmer eller passar in, eller för den delen vad som var bra gjort.
Interstellar, för att ta ett exempel, tycker jag misslyckas i första halvan med att etablera den värld som de vill skildra. Världen är drabbad av ”blight”, alltså mjöldagg, och det gör att världen inte är beboelig längre. Redan där har mina skeptiska klockor börjat ringa. Varför skulle mjöldagg vara det som gör att vi måste byta planet? Kan man inte bygga ett växthus eller något, som man sedan steriliserar? I mitt tycke hade det varit bättre med en sämre ursäkt, som radioaktivt nedfall från kärnvapenkrig eller pestliknande smitta. Det hade varit sämre, mindre originellt, men bättre eftersom det hade varit ett sätt för filmen att säga till oss tittare ”bry dig inte om det här”.
Sedan måste filmen hitta en anledning för huvudpersonen att hamna i rymden, så därför är han visserligen en lantbrukare men även en före detta rymdpilot, och dessutom en väldigt duktig sådan, och genom tillfälligheter upptäcker han att NASA har en hemlig rymdbas under hans åker. NASAs topphemliga kommando sitter runt ett snyggt ovalt träbord någonstans under Matthew McConaugheys åker i denna postapokalyptiska värld och försöker övertyga honom att åka, vilket måste varit tursamt för dem eftersom de faktiskt inte bjudit in honom. Varför var inte filmen så att de åkte till hans gård och sa ”nu får du faktiskt hänga med här, för du är så himla duktig”? På vilket sätt var denna märkliga upptäckt bättre, i en film som spelar ganska mycket på att vara just trovärdig? Ja ni ser, så där håller jag på. Jag ska inte fortsätta och förstöra Interstellar för er, eller Marriage Story eller A Star Is Born eller någon av de andra som jag sett på sistone.
Jag kan naturligtvis hålla tyst. Men mina vänner vet hur man läser av de små fnysanden som jag inte kan hålla inom mig. Det är dessutom inte poängen, poängen är att jag inte kan hjälpa det. Det har blivit på det sättet jag upplever filmer. Jag upplever dem som om jag satt i en jury och skulle bedöma deras kvalitet för att bestämma vem som ska få pris, eller som om jag var lärare på en filmskola. Men vad spelar det för roll? Jag sitter ju inte i en jury och jag är inte filmlärare. Filmskapare kommer inte få reda på vad jag säger om filmerna, och har ingen möjlighet att bättra sig, så min kritik har ingen påverkan, annat än på mina vänner. Det enda som hade varit annorlunda är att mina vänner hade njutit av en film, som de nu är skeptiska till.
Det slog mig häromdagen att jag har den här typen av kritiskt förhållningssätt till många andra saker också. När jag hör musik utvärderar jag det jag hör efter vad som är bra och dåligt – ljud, text, melodi, arrangemang. När jag äter så försöker jag plocka isär smakerna och se vad det är som smakar, och vad som passar ihop och inte passar ihop. Till och med inredningen på restaurangen som jag äter maten på blir analyserad: det blåa ljuset som de valt bakom bardisken ger ett kliniskt intryck som inte passar in mot de i övrigt varma träfärgerna, och är det egentligen någon poäng att ha en bar, nu när den mest verkar vara en avställningsyta för personalen? Men det gör ju detsamma, egentligen, och jag kommer aldrig någonsin säga det till personalen, kanske inte ens till någon annan.
Det har blivit en vana och det har blivit ett sätt att prata. Om man kan plocka isär det man upplever har man alltid något att säga. Låt mig sätta ihop några argument för och några argument mot kritik. Först mot.
1.Man blir distanserad från det man upplever. Genom att reflektera och analysera på ett kritiskt sätt så upplever man inte det man upplever på ett genuint, jaglöst, sätt utan alltid genom ett intellektuellt filter. Man missar något centralt i sin upplevelse.
Det här argumentet handlar alltså om min upplevelse, hur det är för mig. Det måste alltså konstrueras som omsorg om den som är kritisk, att den personen skulle kunna ha ännu bättre upplevelser, om den inte var kritisk. Argumentet innehåller också ett påstående, nämligen att analyserandet gör en distanserad och att det är mindre genuint. Det behöver man inte hålla med om. Det är däremot svårt att förneka att det är mindre jaglöst eller icke-intellektuellt att analysera sin upplevelse, men man behöver inte hålla med om att detta försämrar upplevelsen eller är icke-genuint.
2.Man försämrar upplevelsen för de runt omkring en, som antingen får höra ens analys eller tvingas bli självmedvetna i vetskap om att det finns en analys som inte uttrycks.
Argumentet hänger på antagandet att upplevelsen blir sämre av att ta del av analysen, eller av att bli självmedveten. Förnekar man detta är argumentet inte starkt. Man kan dock tänka att så länge som de som är med upplever detta som negativt så är det negativt, även om upplevelsen i sig i själva verket blir djupare.
Låt oss istället titta på argument för.
1. ”But your brain did”. Jag har döpt det här argumentet efter en sägning i videoserien som youtubekanalen Red Letter Media gjorde om Star Warsfilmerna som jag länkade ovan. Tanken är att även om man inte är medveten om vad som är bra och dåligt i en film, så lägger man märke till det omedvetet. Att göra detta omedvetna medvetet förbättrar upplevelsen.
I youtubefilmerna är ett återkommande exempel att många av de scener som inte är actionscener är tråkigt filmade: det är väldigt vanliga kameravinklar, alla samtal sker antingen gåendes, sittandes och ståendes framför en ”green screen”, utan att det sker något visuellt historieberättande. Den som ser filmen tänker nog inte på att det är därför det är tråkigt att se filmen, men det är därför det är tråkigt att se filmen, och att inse detta kan ge en tillfredsställelse. Jämför med det som youtubern Nerdwriter1 analyserar i hur placeringen av kameran och personerna i en scen i Hitchcocks Vertigo speglar vad som händer i dialogen (varning för spoiler).
2.Man bör framförallt njuta av det goda. Det är kanske lite väl tillspetsat, men tanken är att inställningen att intellektualiserandet gör upplevelsen sämre är falsk, och bygger på föreställningen att det naturliga är det goda och att det icke-intellektuella är det naturliga. Precis som man kan dölja att en maträtt är billig genom att ha i socker och få den att verka välgjord för den som inte känner efter så noga så kan man få filmskapande som inte är bra att verka bra genom tips och tricks. Man kanske blir kräsnare, men också en bättre konsument och slutar äta skräpmat, det vill säga slutar se dåligt gjorda filmer.
3.Man blir en bättre filmtittare. Genom att träna sig i att analysera filmer (och musik, mat eller inredning restauranger för den delen) lär man sig förstå filmen (och så vidare) på djupet, inte bara den historien som berättas på ytan, utan också vad den betyder. Youtubern Dan Olsen har t ex gjort en video där han analyserar filmen Anihilation, och argumenterar för att många andra som analyserat filmen saknar en förståelse för det metaforiska språket i filmen. De andra försöker ”lösa gåtan” snarare än förstå att det inte är meningen att man ska lösa den, utan förstå vad gåtan avser att berätta om. En sådan förståelse kan man inte få om man inte tränar sig i att analysera och tolka det man ser.
Det för mig till ett tredje argument mot att hålla på med kritik på det sättet jag gör:
3.Det finns andra, bättre, sätt att ta till sig upplevelser. Man kan t ex fokusera ägna sig åt tolkning och förståelse av det man upplever utan att värdera eller ifrågasätta. Det är inte centralt – inte centralt för någon inblandad – att avgöra om ljussättning, skripta eller manus är bra eller inte. Det är fel sorts fråga, givet vad det är som händer.
Det som händer är ju att jag sitter och ser en berättelse, som någon velat förmedla till mig. Det bästa som kan hända i det mötet är att jag får ut något av den berättelsen, att jag hör den, tar in den, förstår den och låter mig påverkas av den. Att jag relaterar till annat jag tänkt, sätt och hört. Att jag delar med mig av den till andra som jag pratar med. Om den var bra eller dålig är sekundärt, och är bara relevant för att avgöra hur mötet med filmen blir, alltså om den påverkar mig eller inte. På sikt vill man se bra filmer, eftersom de påverkar en själv mer, men om man redan har sett filmen är det viktigare hur den påverkar en.
Argument 3 mot kritik hänger alltså ihop med argument 2 och 1, om man formulerar om dem lite. Problemet med kritik är inte att man blir distanserad från ens upplevelse, eller att andra blir det, utan att omdömet ”bra” eller ”dåligt” riskerar att bli sista ordet i analysen av filmen. Att fälla ett omdöme blir viktigare än att förstå vad som händer i filmen och vad det är avsett att betyda. Det blir viktigare än att förstå vad filmen betyder för en själv.
Detta är viktigt också i filosofiska sammanhang, som filosofiska samtal. Det finns situationer där det centrala är att hitta ett möjligt motexempel, att försöka bräcka den andras påståenden. Till exempel om man har formulerat ett starkt påstående som ska gälla i alla fall, som man menar saknar undantag. Då spelar ett enstaka motexempel roll. Men inte sällan är filosofi ett undersökande av en fråga, där man letar efter provisoriska svar, möjliga strategier som man arbeta vidare på. Att det finns ett möjligt motexempel är kanske inte det mest relevanta att peka ut, utan snarare att se vart tankarna kan leda, vilka nya frågor som väcks, hur det hela skulle kunna förbättras eller kanske alternativa lösningar på samma problem. Man behöver så klart inte hålla med eller vara ovillkorligt positiv, men det finns en småaktig tendens inom akademisk filosofi att fokusera på det obetydliga, vinna billiga poänger och söndra för att verka ofelbar i jämförelse. När man tycker och tänker olika behöver båda verka för förståelse för att samtalet ska gå framåt, genom att förklara det man menar så bra man kan och försöka reda ut på vilket sätt man tycker olika och vad det kommer sig av. Det är möjligt att det inte går att publicera några artiklar med ett sådant innehåll, utan att publikationsvärlden bygger på en sådan närsynthet, men alla sammanhang är inte artiklar. Vi ska inte ta det som ett ideal för hur vi bedriver annan filosofisk verksamhet.
Lösningen verkar alltså vara mellanmjölk: lite av allt, i goda doser och med mycket eftertanke. Ett lite väl svävande inlägg, skulle jag säga, där slarvigt formulerade argument landar i en otillfredsställande slutsats. Om man nu ska vara kritisk.