Slarv

Slarvigt hackad lök

Åttio-tjugo-regeln, eller paretoprincipen, är en regel som säger att åttio procent av arbetet bara kräver tjugo procent av ansträngningen, och att resterande tjugo procent av arbetet kräver åttio procent av ansträngningen. Man kanske kan tolka det som att det är lätt att få mycket gjort, men det är svårt att få det färdigt. Den här regeln kanske strängt taget inte är en regel utan mer en generalisering som ibland verkar stämma på saker man gör – empiriska påståenden från t ex Microsoft säger att åttio och tjugo hänger ihop på en mängd olika sätt, som att åttio procent av felen på en programvara om löstes om man fixade de tjugo procent mest rapporterade buggarna, att tjugo procent av koden hade åttio procent av buggarna, och att åttio procent av koden tog tjugo procent av tiden att skriva (detta enligt Wikipedia länkat ovan). Huruvida detta stämmer eller inte kan jag inte svara på, men det är åtminstone en intressant tankenyckel. Ta fotografen och konstnären Erik Johanssons foto “Cut & Fold” som är digitalt manipulerat så det ser ut som en väg som klipps itu.

Man kan se hur det är gjort här ovan. När jag ser videon tänker jag (precis som den som skrivit kommentaren som ligger högst upp under videon om man går in på Youtube) att jag nog hade varit nöjd med hur det såg ut redan efter en minut. Men videon fortsätter i ytterligare tre minuter och femtio åtta sekunder (alltså nästan 20% av videon – vilket inte betyder nånting alls egentligen, eftersom den är ihopklippt). Och visst blir det mycket, mycket bättre. När man ser slutresultatet inser man att bilden inte var färdig vid enminutsmärket i videon.

Det spelar förstås roll vad 100% är avsett att vara. Det går ju bara att göra 80% av något om det också finns något som är 100%. Om jag hade gjort Erik Johanssons bild så hade jag kanske stannat vid 80% och tänkt att jag var klar, eftersom jag inte skulle veta hur bra den skulle bli. Kanske är det tydligare när man bygger ett program, eftersom man då nog har en lista med saker man tänker att programmet ska klara av och en lista med egenskaper som programmet borde ha (användarvänlighet och så vidare). Men då blir det viktigt att se till att alla punkterna på listan är lika stora. Om man tar ett annat exempel, att skriva en bok, och listan för saker man behöver göra är

  • Bestäm var den ska utspela sig
  • Hitta på namn till fem karaktärer
  • Bestäm vilka karaktärsegenskaper de ska ha
  • Bestäm vilka relationer de ska ha till varandra
  • Skriva berättelsen

så är det nog troligt att det tar 20 % av tiden att göra 80 % av punkterna, eftersom handlingen tar längre tid att få ihop än att till exempel hitta på ett namn. Hur bestämmer man då vad som är “en grej”, om de nu ska vara lika stora? Ett sätt är förstås att se till att sakerna tar lika lång tid att göra, men då kommer paretoprincipen inte att gälla, om vi har beräknat tiden korrekt. Kanske går det att prata om “moment” istället, alltså delar av en process baserat på byte av arbetssätt. Att filéa en fisk är ett moment, att hacka lök är ett moment och tärna tomater är ett moment i tillagningen av en fiskrätt, och blir då olika punkter. Eller är det “hacka grönsaker” som är momentet? Eller är det alla saker man gör med kniven som är momentet?

Om jag lämnar detta, och tänker att paretoprincipen är riktig, så kan man notera att den är en källa till frustration. Eftersom man får det mesta gjort jättesnabbt så verkar det som att arbetsprocessen stannar upp och att man knappast får några resultat längre. Detta blir i sin tur en källa till slarv. Exempel: även om löken är hackad, alltså delad på längden och tvären i mindre bitar, är bitarna olika stora och flera av bitarna är ganska stora – löken är slarvigt hackad. För att rätta till detta hade man behövt gå över löken med kniven många gånger till, fastän det mesta av jobbet är redan gjort. Löken är i en funktionell mening hackad – den går att steka – men det kommer inte bli lika behagligt att äta rätten eftersom man kommer få stora lökbitar i munnen och några bitar kanske inte kommer bli helt genomstekta. Det kommer heller inte att se enhetligt ut.

Det finns (åtminstone) tre orsaker till slarv: tanklöshet, ointresse och oförmåga. Tanklöshet är när man inte kommer på att det skulle kunna bli mycket bättre än var det är, liknande hur det hade varit om jag försökt göra Erik Johanssons bild ovan. Ointresse är när man vet att det skulle kunna bli bättre, men man inte tycker att det är värt ansträngningen eller att man inte vill göra ansträngningen. Oförmåga är när man helt enkelt inte kan göra det bättre, trots att man vet hur bra det skulle kunna bli och att man faktiskt vill få det så bra. Den sista kan man fundera över, även om vi kanske ibland använder ordet slarv om sådant som är orsakat av oförmåga. Om man inte kan göra det bättre då kanske man snarare är dålig än slarvig?

Det finns så klart andra betydelser av slarv. Man kan slarva bort sina glasögon, till exempel, och man kan läsa en text slarvigt eller prata slarvigt. Men, även om det blir lite konstlat, så går det att förstå även dessa fall som att man av något av dessa skäl (eller kanske ett annat skäl jag inte kommer på) inte uppfyller hela kvalitetsnivån, även om den primära funktionella nivån är uppfylld. 100% hade varit att säga exakt det man tänkte, och att prata lite slarvigt är att säga något lite annat än detta, till exempel för att man inte kunde hitta de rätta orden när det krävdes. 100% av att läsa en text kanske är att läsa varje ord, och att man på grund av ointresse hoppar mellan raderna. Och – här skorrar det mest, det medger jag – om 100% är att alltid lägga glasögonen på samma ställe, så kanske man har förlagt dem av tanklöshet, eftersom man inte tänkte att detta hade det varit det allra bästa.

Det finns ett enkelt försvar mot de som säger att man är slarvig: förneka deras beskrivning av 100%. Att något skulle kunna vara på ett annat sätt betyder inte att detta är bättre. Visst kan man slipa smörkniven ännu mer, så att den blir ännu lenare. Men en lenare smörkniv behöver inte vara bättre. Den var färdig tidigare, och sedan fortsatte man att arbeta ändå. Det kanske är att argumentera i motvind. Jag tror det är naturligt att tänka att ju mer tid och energi man lägger på något, ju mer exakt och detaljerat det är, ju bättre är det. När det är en bra bit från den maximala detaljnivån tycker vi det är slarvigt.

Ett annat försvar är att säga att i långa loppet lönar det sig ofta att slarva. Istället för att lägga tiden på att göra allting exakt, går man vidare och gör en ny vad det nu kan vara, hackad lök eller photoshopad bild. Allt eftersom man blir bättre på det kommer man att bli mindre slarvig eftersom det kräver mindre av ens ansträngning att uppnå samma resultat, och om man då anstränger sig lika mycket varje gång kommer man automatiskt bli mer detaljerad. Men det förutsätter förstås att man blir bättre varje gång man gör något. Och det är i och för sig inte säkert.

Själv tycker jag ofta att jag är slarvig, både i dessa texter och med andra saker. Det handlar nog både om tanklöshet, ointresse och oförmåga, men också för att jag tycker att det att det finns något är viktigare än att det är perfekt. Jag skapar hellre mer än bra, eftersom det oftast är rätt bra även om det inte är så bra som det skulle kunna vara. “Så bra det skulle kunna vara” beror också på vem det är som kritiserar, eftersom olika människor ofta har olika åsikter om vad som är bra. Dessutom kanske kritik är överskattat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.