Utanför lådan

”Försvinna” från 1969 av Georges Perec är en cirka tvåhundrafemtio sidor lång roman. Den inleds med hur Noam Vokaal först drabbas av sömnlöshet och sedan försvinner, och utvecklas till närmast en spänningsroman när hans vänner försöker leta rätt på honom. Det mest anmärkningsvärda med boken är att den är skriven helt utan ord som innehåller bokstaven ”e”. Låt mig ge ett exempel.

Han tog till alla trick för att somna, utan att lyckas. Låg först i småprickig pyjamas, nästa natt i trikåtröja, nästa i kofta, nästa i nån nordafrikansk släktings kaftan, nästa natt näck. Minst 20 olika bäddningar hann han pröva. För dyra slantar fick han hyra nån stor sovsal; han provlåg bäddsoffor, turistsängar, alkovsängar, stolpsängar, våningssängar, sovsäckar, fållbänkar, hängmattor

Än låg han och frös utan lakan, än flöt han nästan bort invirad i tjocka filtar. Han fick jämfört alfagräs och kapok. Än satt han upp, än låg han hopkurad, än på alla fyra; han gick till nån fakir och fick långa hans spikmatta, och till nån guru som gav tips på yoga: drag upp din högra fot bakom axlarna, grip tag i vänstra stortån…

Allt var lika hopplöst.

Utdrag från sida 19, Modernistas utgåva från 2000/2018

Det är svårbegripligt hur man lyckas med detta, att boken trots denna begränsning blir så vanlig. Kanske att man reagerar på att meningarna ibland är lite konstiga, kanske något ovanligt ord som används, men ofta upptäcker jag under min läsning att det hade gått att använda andra, mer vanliga ord som inte heller hade haft ”e” i sig.

Det är också en imponerande bok eftersom den i praktiken är skriven två gånger, då den är ursprungligen skriven på franska. Ord som inte innehåller bokstaven ”e” på franska kan ju mycket väl innehålla ”e” på svenska (något sådant samband finns inte, normalt sett, möjligen med lånord). Översättaren Sture Pyk har alltså behövt skriva boken på nytt, men utan de möjligheter som Perec hade att ändra på handling för att passa de ord som skulle användas. (Det kan han naturligtvis ha gjort, inser jag när jag tänker på det, eftersom jag inte kan franska har jag ingen möjlighet att kolla, men det är inte så översättare brukar arbeta i alla fall.) ”E” är franskans vanligaste bokstav, skrivs det i efterordet, och den måste väl ändå vara väldigt vanlig i svenskan också. Hur lyckas man genomföra ett sådant projekt?

Samtidigt: den enda anledningen till att det är svårt att skriva en bok utan att använda bokstaven ”e” är för att vi kan så många ord som innehåller bokstaven ”e”. Hade dessa ord aldrig funnits, eller om vi aldrig hade lärt oss dem, hade vi skrivit boken utan problem. Det är inga problem för en engelsktalande person att skriva en bok utan å-ä-ö, till exempel. De har andra ord, utan dessa bokstäver. På samma sätt kan man säga att det finns en enorm (oändlig?) mängd bokstäver som svenskan inte har, som vi klarar oss bra utan. Eller det tror vi i alla fall. Nu när vi har bokstaven e, verkar den vara essentiell, och att vårt språk blir nästan sjukligt begränsat när vi tvingas undvika den. Så hur begränsat är vårt språk för att vissa bokstäver ännu inte uppfunnits?

Så funkar naturligtvis inte språk egentligen. Det går inte att uppfinna en bokstav på samma sätt som det går att uppfinna ett verktyg. Bokstäver beskriver de ljud vi redan använder. Regeln för boken är att bokstaven ”e” inte ska finnas med, men ljudet ”e” kan så klart finnas med.

Men ord då, kanske finns det ord vi skulle behöva? Ett vanligt exempel är hur ”de gamla grekerna” hade sju olika ord för kärlek, inte bara för att, som vi gör, skilja ut förälskelse från kärlek, men utan även skilja ut till exempel vänskaplig kärlek från kärlek till en förälder. Dessa skilda former av kärlek tror jag att man ofta skulle behöva skilja ut, och bara det faktum att det fanns flera ord skulle kunna ändra vår begreppsvärld. Internet-memen ”I love you as a friend” – om hur män (pojkar, kanske främst) upplever att de blir satta i ”the friend-zone” av kvinnor de är vänliga mot eftersom de vill ha en relation med dem – kanske kommer sig av just detta. En möjlig orsak till att detta upplevs negativt, utöver att ens förhoppningar grusas naturligtvis, kan vara att man upplever det som en undanflykt, ett inautentiskt svar. Fanns det ett separat ord för denna form kärlek skulle denna åtminstone denna nesa minskas.

Det finns många andra begränsningar man kan åta sig. Dikter, till exempel skrivs ju ibland enligt vissa regler. Sonetten är en klassisk rimmad versform där stroferna ska bestå av två fyraradiga strofer och två treradiga, med fem takter i varje rad. Den ska också vara rimmad, gärna enligt A B B A / A B B A / C D C / D C D, alltså att första raden (indikerad med A) har ett slutrim på fjärde, femte och åttonde raden, och så vidare. En sådan begränsning kräver en hel del knepande och knåpande, men om man tänker på det beror det också på att man inte är van. Vi talar utan problem (får vi väl anta) på vårt eget språk, trots att det följer en mängd komplexa och inte sällan outtalade regler för hur meningar ska struktureras. Inte nog med att vi lyckas (oftast åtminstone) med att sätta adjektiv och verb på rätt plats eller stapla beskrivande ord på rätt sätt, vi kan nästan inte göra på något annat sätt. Är det inte möjligt att tänka sig någon som blivit uppfostrad med enbart sonetter, och därför talar i sonettform som ett rinnande vatten, utan att ens tänka på det? Som skulle behöva kämpa med att sätta ihop meningar på det sätt som vi gör, och som dessutom känna samma obehag som vi kan göra inför ogrammatiska meningar?

Här kanske en språkvetare kommer och vill förklara att det är en enorm skillnad mellan grammatik och versmått, att man har en medfödd struktur för det förra men inte för det senare, och i så fall lägger jag mig naturligtvis platt. Oavsett verkar det rimligt att tänka att Homeros skrev Odyssén med sin hexameter med betydligt större lätthet än vad jag skulle kunna, ens om jag övade mycket länge.

Jag kommer att tänka på ett filosofiskt samtal jag hade med en grupp vänner där L, som pluggade på en arkitekturskola, beskrev att skolans undervisningsstrategi utgick från studenternas eget sökande på svar. Redan från början av utbildningen fick studenterna en uppgift att göra, ett problem att lösa, och sedan fria tyglar att hitta lösningen: googla, läsa i böcker, fråga lärare, pröva själva med modeller. Det skedde ingen formell undervisning (åtminstone är det så jag minns det han sa, nu tio år senare), utan studenterna skulle hitta kunskapen själva. Poängen var att de skulle lära sig att bli arkitekter som tänkte utanför lådan, genom att aldrig ens lära sig lådan. Istället för att ägna tid åt att gå igenom hur hus brukade se ut, och brukade byggas, så skulle de som fria, oformade individer hitta sin egen verklighet, begränsade av erfarenheten och inte av läror.

Det vi diskuterade då, och den fundering jag burit med mig sedan dess, är om denna metod ger den lådlösa tillvaro som antogs. Man kan till exempel tänka sig att man ändå bär med sig föreställningar om hur hus ska se ut och byggas, och genom att aldrig formellt undervisas om detta internaliserar man traditionen eftersom det aldrig medvetandegörs att dessa föreställningar har sitt ursprung i historien och inte i ens egen estetik. Man kan också tänka sig att revolten är en viktig del av att hitta sin egen smak. Ens eget estetiska sinne utvecklas mest genom att man uttråkas av de regler och stilkrav som man fått pådyvlade av lärare under sin utbildning. Ett tredje skäl till att tvivla på denna metod har att göra med förankring. Det sägs ibland att kunskap som man hämtat in på eget initiativ sitter djupare, är mer förankrad, än kunskap man fått genom att någon berättat för en. Detta stämmer säkert, men det behöver inte alls vara positivt. Inom filosofin upplever jag inte sällan att filosofer försvarar den teori de själva har kommit på, långt efter att den visat sig vara orimlig, eftersom den är så djupt förankrad i dem eftersom de hittat den själv. Att få en teori framlagd för sig medvetandegör att det är en av många och skapar en intellektuell rörlighet som främjar utveckling.

Då tycker jag Georges Perecs sätt är långt mer intressant. Genom att ta den låda som redan finns – alltså det språk och de ord som nu existerar – och göra lådan ännu mindre blir vi varse både att lådan finns och att dess storlek är – åtminstone i någon mening – godtycklig. Det är omöjligt berätta om det som finns utanför lådan, för det är kunskap (ord, teorier, estetik) som ännu inte finns. Att låtsas som att lådan inte finns kan så klart göra att man råkar gå utanför dess begränsningar: om du inte vet hur många armhävningar en person normalt kan göra så kanske du gör dubbelt så många av bara farten. Men det kan lika gärna vara så att man gör hälften, eftersom man utan att ha tänkt på det, omedvetet, hade en föreställning om att tio armhävningar var mycket. Att vi inte har lärt oss om den låda vi befinner oss i innebär inte att vi står utanför den.

Min kniv

Är detta verkligen min kniv? (bild på min bordskniv)
Min kniv?

En kväll i förra veckan när jag skulle äta middag råkade ögonen fastna på min bordskniv, liggande bredvid tallriken. Jag hade lagat en ljummen sallad med blodgrape och rotfrukter och precis ställt fram och dukat då jag kom att titta på kniven. Det var inte min vanliga kniv. Så där ser inte mina knivar ut. Den lilla bucklan mellan handtaget och bladet kändes främmande, har inte mina knivar en mjuk övergång mellan handtaget och bladet? I övrigt såg den ut som mina riktiga knivar, men om man tänker på det liknar nästan alla bordsknivar varandra. Detta var inte mina knivar, jag kände det tydligt. I övrigt var mina bestick de riktiga: gaffeln var min vanliga, och skeden var min vanliga, men inte kniven. Jag kunde inte ta ögonen ifrån den, och min värld fylldes av denna kniv.

Jag försökte skaka bort upplevelsen, för naturligtvis var detta min kniv. Jag var hemma, hade tagit knivarna ur lådan och lagt dem på bordet. Ingen skulle spela mig ett sådant märkligt spratt. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att det inte var mina knivar. Jag har haft samma bestick i säkert fem år, kanske närmare tio. Och egentligen, långt bak i huvudet, så förstod jag att det var mina knivar – eller mer korrekt: jag visste att det var mina knivar. Men jag kunde inte känna det. Tvärtom kände jag främlingskap.

Jag tänkte på något annat, tvingade tanken vidare till något annat, tog för mig och började äta. Sakta slätades upplevelsen över, även om blicken ibland fastnade i vantro och handens fingrar obehagligt rörde över denna lilla klumpen, så tog inte känslan av främlingskap över min verklighet. Efter en stund var känslan borta, men minnet var kvar. Även nu några dagar senare känner jag mig lite tveksam. Så klart det är mina vanliga knivar. Men ändå?

Denna upplevelse kom mig att tänka på det som kallas Capgras syndrom, vilket är ett tillstånd när en person är övertygad om att en närstående är ersatt av en identisk kopia. Personen kan säga: ”Ja, jag vet att du ser exakt ut som Kalle, låter som Kalle och luktar som Kalle, men det är inte du som är Kalle. Du är bara en kopia.”. Detta allvarliga tillstånd kan förekomma vid schizofreni eller vid hjärnskador, och det är så klart inte vad jag upplevde. Jag är varken schizofren eller hjärnskadad. För övrigt finns det ju en skillnad mellan det jag upplevde och Capgras, eftersom jag inte upplevde att det var en exakt kopia av mina bestick utan helt enkelt att det var andra bestick. Jag kommer också att tänka på motsatsen till déjà vu, nämligen jamais vu. När man upplever déjà vu så tycks det som att det man upplever är något som redan hänt en gång förut, medan man vid jamais vu känner som att det är första gången man upplever något, fastän man har upplevt det tidigare.

Neurovetenskap och neuropsykiatri är gigantiska områden som jag är mycket intresserad av, men jag har ingen egentlig kunskap på området. Den här bloggen är en beskrivning av mina funderingar och mitt sökande inom alla områden (snarare än argumenterande för positioner jag avser att försvara till döden), men inom det här området i synnerhet brister min kunskap och mina kunskapsanspråk är därför blygsamma. Men med det sagt, så verkar det i alla fall, baserat på detta, som att ”igenkänningen” är en egenskap som så att säga kan klistras på en upplevelse. Upplevelsen kan vara korrekt, kanske till och med faktaminnet av hur knivarna ska se ut, men känslan av bekanthet verkar kunna plockas bort från upplevelsen.

Jag tänker väl, intuitivt, att hjärnan fungerar typ så här:

  1. Vi ser ett föremål (eller en person),
  2. Analyserar utseendet,
  3. Jämför och matchar utseendet på föremålet mot databasen tidigare minnen av föremål,
  4. Identifierar föremålet,
  5. Vid matchning sluter den sig till att man sett föremålet förut,
  6. Vilket orsakar känslan av att känna igen någon.

I den här modellen så skulle det vara antingen att steg 4 misslyckas (man hittar inget föremål) eller att steg 6 misslyckas (det kommer ingen känsla). Men nu börjar jag fundera om det verkligen är korrekt. Det finns säkerligen ett mått av slutledning när vi känner igen föremål och personer, men börjar nu tänka att det inte är hela historien. Vi har minnen av saker: boken ligger på nattygsbordet, den är svart på framsidan med vit text, den handlar om evolutionen, den är illa skriven, den är ganska tjock och det är min bok. Min helt ovetenskapligt grundade fundering är om inte en del av dessa faktaminnen också är känslominnen. Det är inte bara att jag vet att boken är min, eftersom jag har ett minne av att jag har fått den som en gåva efter ett filosofisamtal, den känns också som min. Och den känns också som illa skriven. Känslan är inte en reaktion på den slutledning jag gör från minnet av gåvotillfället, utan lika mycket ett minne i sig. När detta känslominne faller bort drabbas man av upplevelsen jag hade häromdagen med mina knivar. Detta är förstås bara mina tankar om hur hjärnan fungerar, grundade i stort sett ingenting, men det förefaller mig som att det i alla fall är lite vettigt att tänka så här. Jag ska läsa vidare om detta under veckorna som kommer, kanske kommer jag återkomma till det här senare.

En annan upplevelse som har fått mig att tänka i samma banor, nämligen att skilja mellan hjärntillstånd och känslan som hör till, är förståelse. När man är i en inlärningsprocess tänker man nog att man först tar in fakta, sedan provar dessa fakta själv och till slut kan något och vilket innebär att man förstår: det går upp ett ljus och man känner ”aha, nu förstår jag!” varpå man har nått verklig kunskap. Det är inte bara att man klarar av att lösa mattetalen, alltså få rätt resultat genom rätt metoder, man förstår också varför man ska använda metoderna och varför resultatet blir vad det blir. I denna bild av det är den faktiska förståelsen och känslan av förståelsen två sidor av samma mynt, odelbart förknippade med varandra. En utbildare kan därför sluta utbilda när elever eller studenter meddelar att de känner förståelsekänslan, eftersom den alltid betyder att man också har den faktiska förståelsen.

Förståelse och känslan av förståelse är dock inte två sidor av samma mynt, och det tror jag man inser om man funderar över det. För efter det glada utropet går man till nästa tal, räknar på nytt och får fel resultat, och drar deppat slutsatsen att man faktiskt inte förstod. På samma sätt kan elever eller studenter säga: ”jag förstår inte alls, men varje gång jag räknar blir det rätt”. Då finns förståelsen, men inte känslan av förståelse. Det går förstås att tänka att ”förståelse” bör förstås som ett högnivåsamband som går att beskriva i faktapåståenden: man har nått förståelse när man vet hur en matematisk sats hänger samman med en annan, eller följer från ett annat fakta man har, eller liknande. I denna beskrivning är ”förståelse” inte bara teoretisk eller praktisk kunskap, utan systemkunskap.

Jag tror det stämmer att vi ibland med ”förståelse” menar just denna högnivåkunskap, men jag tror att vi ofta menar något annat som mer handlar om färdighet. En person ”förstår svensk politik” om den kan genomföra en korrekt politisk analys (om det nu finns sådana) till exempel, och det kräver inte att man kan härleda den analysen till generella statsvetenskapliga teorier eller jämföra med andra politiska system. Detta, menar jag, är inte en sammanblandning av ”hur vi mäter förståelse” och ”vad förståelse betyder” utan att ”förståelse” faktiskt betyder förmåga. Däremot finns det en sammanblandning, eller en outredd relation, mellan ”förståelse” och ”känslan av förståelse”.

Ofta ger känslan av förståelse en indikation på att vi har förstått, men den kan komma utan att man faktiskt har förstått. De som tror på konspirationsteorier (falska sådana, låt oss anta) har nog en känsla av förståelse och hur allt hänger samman som inte är grundat i verkliga fakta och tillstånd. På samma sätt, fast tvärt om, kan man ha kunskap om komplexa skeenden och göra korrekta förutsägelser och ändå säga: ”nej, jag förstår inte hur svensk politik fungerar”, eftersom man inte har denna känsla av förståelse.

Det är märkligt med sådana känslor: känslan av identitet, känslan av ägandeskap, känslan av förståelse, för när de fungerar korrekt tror man inte att de är känslor, utan egenskaper hos faktum. Jag behöver ju inte känna att det är min kniv om jag vet att det är min kniv. Jag behöver inte känna att jag förstår om jag faktiskt förstår. Det är först när dessa upplevelser kommer isär som vi får reda på att de gick att dela på, och kanske till och med att de finns. Känslan av att något är min bordskniv, till exempel. Hur många andra känslor har vi som vi inte vet om, bara för att de hittills alltid dykt upp vid rätt tillfälle?

Inte helt medvetande

Bild på ett rödvinsglas som introduktion till texten
Bär försiktigt.

Jag kom att tänka på en historia jag berättade på en familjemiddag häromdagen. Jag berättade om en äldre man som bar fyra rödvinsglas på en bricka, på en bar jag hade varit på kvällen innan. Brickan lutade oroväckande framåt, och jag såg på honom och undrade om jag skulle hjälpa till. Det var tydligt att han inte riktigt klarade av uppgiften att både hålla glas horisontella på en bricka och gå samtidigt – något jag själv tycker är svårt, men det verkade som att det skulle ordna sig och jag vände mig om och hörde direkt en krasch. Golvet var täckt av rödvin och glas.

Anledningen att jag nu kom att tänka på att jag berättade historien var kanske att jag håller på att tvätta min jacka som fått rödvin på sig, men tankarna ledde vidare till att fundera över varför jag ens berättade den historien på middagen. Hur jag än funderade kunde jag inte komma på vad det varit som fått mig att tänka på den episoden, mer än att det serverades rödvin på familjemiddagen. Det fanns inget i samtalet som handlade om olyckor eller rödvinsfläckar, ingen råkade välta något eller verkade ostadig. Ingen verkade reagera med att tycka det var konstigt att jag berättade historien heller, men när jag sökte i minnet efter deras ansiktsuttryck verkar det som att de inte heller riktigt såg poängen med historien, eller varför jag berättade den. Samtalet gick snabbt över till annat.

Jag associerar till en replik från TV-serien Vita Huset, The West Wing. Josh Lyman, en av presidentens medarbetare, höjer rösten och skriker på presidenten. Detta är något man absolut inte får göra, det är en stor tabbe. Joshs närmsta chef Leo leder ut honom ur rummet och Josh säger ”Om det är på grund av det som hände därinne så tror jag inte att jag var mitt bästa jag…” och Leo svarar ”Josh, jag tror inte att du var fullt medvetande där inne.” Avsnittet handlar om att Josh får diagnosen post-traumatiskt stressyndrom. Hans utbrott har att göra med PTSD från att han blev skjuten i början av säsongen. Här nedan är klippet.

En pregnant klipptitel.

Poängen jag vill göra är bara känslan av att inte vara fullt medveten (och jag menar inte att antyda att jag har PTSD). Jag har ofta känslan av att först efteråt upptäcka vad jag har sagt och gjort. Till exempel medan jag skriver det här inlägget har jag fått gå tillbaka och ta bort ord som har slunkit med som inte alls hör hemma. Det är som att min hjärna jobbar automatiskt, men att den inte är lika noggrann när man inte ger något hela sin uppmärksamhet. Och det här är förstås inget konstigt eller nytt, man märker ofta att när man gör flera saker samtidigt så blir det lätt små fel. Men nu gör jag inte flera saker samtidigt. Inte vad jag vet om i alla fall. Jag gör bara en enda sak, jag är inte trött, hungrig eller stressad (inte mer än vanligt i alla fall). Jag hade visserligen svårt att somna, men kunde ta igen sömnen på morgonen. Så vad är det min hjärna gör samtidigt som jag skriver det här?

Min kandidatuppsats i teoretisk filosofi handlade om en modell för medvetandet. Modellen var utvecklad av Gerald M Edelman, biolog och nobelpristagare i medicin, och handlade bland annat om en hypotes om att medvetandet är en dynamisk kärna. Hjärnan har olika delar som utför olika uppgifter: områden för syn, hörsel, språkproduktion, språkförståelse och så vidare. Inom vart och ett av dessa områden så finns det underområden, inom syn så fanns det (och nu plockar jag fakta ur ett dåligt minne) ett område för färg och ett annat som hade hand om hörn till exempel. Det som gjorde ett område distinkt var att områdets neuroner var sammankopplade och ”fyrade av” samtidigt. Ju mer sammankopplat ett område var, ju mer ofta ”fyrade det av” samtidigt. Det som händer, enligt teorin, när vi ser en grön rektangel är att området för färg aktiveras samtidig som området för hörn (kanske fyra olika hörn då) och fyrar av synkroniserat med varandra. Det är så vi ”sätter” färgen på formen. Detta är förenklat förstås, och jag kan minnas fel, men ungefär så var idén. Vad jag förstår har den visst stöd forskning.

Så alla områden i hjärnan håller på och jobbar med sina saker för sig själva, och färgområdet arbetar i intensivt samarbete med området för form och båda dessa med området för placering, och området för ljud, och så vidare. Edelman menar att det finns en ”högsta nivå” av samarbete, den dynamiska kärnan. De områden som just nu ingår i den dynamiska kärnan avgör vad vi just nu är medvetna om. Det som händer när man ”spetsar öronen” är att hörselområdet inkluderas i denna dynamiska kärna. Eller om vi är väldigt fokuserade på något så kanske känseln kopplas bort, och vi är inte medvetna om hur stolen känns mot våra ben till exempel. Hjärnan tar emot och behandlar alla andra intryck också, som vi inte är medvetna om, och de kan påverka andra delar av hjärnan, men de blir inte medvetna förrän de blir en del av kärnan. Exakt hur det går till när något blir medvetet vet jag inte om Edelman hade någon tydlig idé om, i vilket fall så minns jag inte hur han i så fall tänkte sig det.

Bild som beskriver schematiskt hur Edelman tänker sig den dynamiska kärnan.
En oerhört vacker bild av hur den dynamiska kärnans innehåll skiftar när man t ex håller på att välta en bricka och slutar lyssna på vad som folk säger till en, och istället fokuserar på balansen. Den gula cirkeln indikerar att dessa områden har tät kontakt med varandra och neuronerna fyrar av synkroniserat.

Det här sättet att tänka på sin hjärna tycker jag hjälper en hel del med att förstå hur man fungerar. Jag ser det som att det finns en kognitiv ekonomi (och det följande är mina fria fantasier): alla dessa processer kräver energi (bildligt talat, även om det förstås också är bokstavligt sant) och energin är begränsad, och den dynamiska kärnan är mycket mer energikrävande (som sagt, bildligt talat) än de andra processerna var för sig. Ju större kärnan är, alltså ju fler saker man har i medvetandet samtidigt, ju mer energi krävs, och ju mindre energi kan varje delprocess använda. Ju mer intensiv uppmärksamhet på ett område som krävs, ju färre områden kan ingå i kärnan. Ett sätt att effektivisera är att växla snabbt mellan olika områden: löken, kniven, handen, samtalet, kniven, handen, fräsljudet från stekpannan, kniven, samtalet, och så vidare. Växlar man tillräckligt snabbt blir det som om att alla är områden är medvetna samtidigt. Misslyckas man kanske man tappar sin bricka med vinglas.

Det mesta som händer i vår hjärna är inte en del av kärnan, och tur är väl det. Det går på automatik, och vi skulle inte klara av livet om allt krävde vår uppmärksamhet. Men inte bara processer som att stå upprätt eller lyssna av omgivningen efter farliga ljud sker omedvetet, utan även känslomässiga processer och sådant som liknar tankar. I vita huset-avsnittet ovan pågår en omedveten kognitiv behandling av minnena från skjutningen, och tar sådan kraft att den medvetna kärnan blir väldigt liten. Josh är inte fullt medveten om det som alla brukar vara fullt medvetna om: var man är, vem man pratar med och vad man säger. Det är därför vredesutbrottet slinker igenom, han är inte medveten om att det sker för han håller inte koll. Efteråt försöker han rationalisera bort det, och få det att verka som att han faktiskt inte blev överraskad, men detta är hjärnans efterhandskonstruktion. Jag säger ”brukar” men jag undrar om det är sant att man faktiskt brukar vara medveten om det man säger och gör. Jag har åtminstone ofta upplevelsen att jag när jag ska prata öppnar munnen och låter hjärnan göra jobbet. Det brukar bli bra, typ.

Men inte just nu. Ett exempel: ovan, där det skulle stå ”idé”, upptäckte jag att jag hade skrivit ”av de”. Det finns en ljudlikhet, men tangenterna ligger inte nära varandra, så jag har inte bara sluntit. Jag har skrivit fel, helt enkelt, utan att märka det. Jag är inte uppmärksam, trots att det känns som om jag är uppmärksam.

Nu när jag skriver om det här kommer jag att tänka på det som hände på min gata för några veckor sedan: en stor explosion mitt i natten. Jag hade inte somnat och for upp ur sängen direkt, medveten om att det var en sprängning. Det lät som när man spränger bort berg för att bygga hus. På familjemiddagen häromdagen kom det upp, vi diskuterade händelsen och vem som var misstänkt och hur det hade varit. Dagen efter det hände var jag uppskakad, men inte rädd eller orolig. Häromdagen lyssnade jag på en dokumentär om terroristen som sprängde sig själv i luften på Bryggargatan i Stockholm för ett antal år sedan. En som varit i närheten berättade i dokumentären att hon hade mått bra under en lång tid efteråt, och att hon först senare kollapsade. Kanske är det något som min hjärna håller på att jobba med. Jag var förstås inte nära att bli skadad, och ingen annan blev heller skadad, men det kanske ändå är något som behandlas. Det kan förstås finnas flera anledningar, helt andra anledningar.

Jag har ingen käck slutpoäng, eller förnumstigt råd annat än att det kan vara bra att inse när ens medvetande är litet, och hjärnan kanske är upptagen med något annat. Så man inte försöker göra för mycket svåra saker samtidigt. Som att bära fyra vinglas på en bricka, eller försöka berätta en historia.

En lite konstig mössa

Jag står i affären och funderar på att köpa en ny mössa. Jag brukar inte ha mössa på mig, men nu är jag vuxen och måste ta hand om mig själv. Vara den som säger: ”ska du inte ha en mössa ändå Johan?”.

Jag provar en mössa. Den är lite konstig egentligen, men jag gillar den. Jag tittar mig i spegeln. Inte bara mössan, utan även jag ser konstig ut med mössan på. Mössans konstighet överförs till mig. Kanske jag inte ska köpa mössan? Folk kommer ju titta på mig om jag har den på mig.

Fast varför då? Varför ska andra hålla på och kolla på mig bara för att jag har en konstig mössa? Ska man inte få ha på sig vilken mössa som helst utan att bli uttittad? Om det något man har lärt sig skolan igenom så är det att man inte ska bli retad för sina kläder, och det borde ju källa för vuxna också. Man ska inte hålla på och stirra.

Å andra sidan kanske det är konstigt att klandra dem för detta. Jag menar, jag tyckte ju att mössan var lite konstig. När jag såg mig i spegeln så stirrade ju jag själv. Visst, nu har jag vant mig, när jag stått en stund, men alla andra man möter på bussen och tunnelbanan, de kommer ju inte ha tid att vänja sig. De måste ju få titta till, det kan de ju inte styra över.

Fast kan de inte styra över det, på lång sikt? Att de ens tittar på mig i mössan kommer ju av att de inte vet hur man beter sig: att de inte försöker vara bättre människor i allmänhet. Visst borde man kunna klandra dem för detta?

Nej, nu får det vara nog, bara för att någon tittar på en betyder inte att de tänker något särskilt! De kanske också tycker om min mössa. Det kanske är därför de tittar på mig, jag kan ju inte sluta mig till något bara för att de tittar på mig. Det är ju orättvist mot personerna.

Men måste de tänka, då, måste de titta? Kan jag inte bara få finnas där, med min mössa? Och så får de göra det också. Jag tänker inget om dem och tittar inte särskilt på dem, så de borde göra samma sak.

Är det inte konstigt att alla andra plötsligt ska behöva bete sig annorlunda för att jag är ute på stan? Så länge jag har dörren stängd så får man göra som man vill, men så fort jag kliver ut på gatan behöver alla vända bort blicken, som om jag vore en gudomlig kejsare? Nej, det är bara konstigt. Alla ska få stirra hur dom vill! Så länge det inte är typ ofredande så är det okej.

Ja, lagligt är det ju förstås, men det är ju inte poängen. Det handlar om vad som är artigt och inte. Det är inte artigt att stirra på en bara för att man råkar ha en konstig mössa på sig, och man borde vara sådan att man inte tittar på mig med min mössa.

Ögonen och hjärnan fungerar ju som den gör, det är ju inte avsiktligt. Den är programmerad att se allt som är ovanligt, och min mössa är ju ovanlig. Det går ju över om andra också börjar köpa den, och om jag köper den och har på mig den så ökar ju sannolikheten att andra också köper den. Det blir som reklam. Det är så det är att vara föregångare, man blir uttittad och sedan är man trendsättare. Kanske handlar det mer om min egen osäkerhet?

Ja, visst handlar det om det. Jag vill inte sticka ut, men jag vill också kunna ha på mig den mössa jag vill. Det känns som att det borde vara möjligt. Jag är rädd för att de ska tycka jag är konstig.

Vad är lättast att ändra på, tror du, alla andra eller dig själv? Är det inte bättre att försöka få lite bättre självkänsla och sluta bry dig om vad andra tycker?

Ja, det kan man ju säga, men det är ju också lättare sagt än gjort. Precis som att alla andras hjärnor är programmerade till att märka ovanliga saker är min hjärna programmerad att märka när folk tittar på en.

Kanske enklare att bara inte köpa mössan?

Ja, det är det nog. Den var ju lite konstig ändå.