Inte helt medvetande

Bild på ett rödvinsglas som introduktion till texten
Bär försiktigt.

Jag kom att tänka på en historia jag berättade på en familjemiddag häromdagen. Jag berättade om en äldre man som bar fyra rödvinsglas på en bricka, på en bar jag hade varit på kvällen innan. Brickan lutade oroväckande framåt, och jag såg på honom och undrade om jag skulle hjälpa till. Det var tydligt att han inte riktigt klarade av uppgiften att både hålla glas horisontella på en bricka och gå samtidigt – något jag själv tycker är svårt, men det verkade som att det skulle ordna sig och jag vände mig om och hörde direkt en krasch. Golvet var täckt av rödvin och glas.

Anledningen att jag nu kom att tänka på att jag berättade historien var kanske att jag håller på att tvätta min jacka som fått rödvin på sig, men tankarna ledde vidare till att fundera över varför jag ens berättade den historien på middagen. Hur jag än funderade kunde jag inte komma på vad det varit som fått mig att tänka på den episoden, mer än att det serverades rödvin på familjemiddagen. Det fanns inget i samtalet som handlade om olyckor eller rödvinsfläckar, ingen råkade välta något eller verkade ostadig. Ingen verkade reagera med att tycka det var konstigt att jag berättade historien heller, men när jag sökte i minnet efter deras ansiktsuttryck verkar det som att de inte heller riktigt såg poängen med historien, eller varför jag berättade den. Samtalet gick snabbt över till annat.

Jag associerar till en replik från TV-serien Vita Huset, The West Wing. Josh Lyman, en av presidentens medarbetare, höjer rösten och skriker på presidenten. Detta är något man absolut inte får göra, det är en stor tabbe. Joshs närmsta chef Leo leder ut honom ur rummet och Josh säger “Om det är på grund av det som hände därinne så tror jag inte att jag var mitt bästa jag…” och Leo svarar “Josh, jag tror inte att du var fullt medvetande där inne.” Avsnittet handlar om att Josh får diagnosen post-traumatiskt stressyndrom. Hans utbrott har att göra med PTSD från att han blev skjuten i början av säsongen. Här nedan är klippet.

En pregnant klipptitel.

Poängen jag vill göra är bara känslan av att inte vara fullt medveten (och jag menar inte att antyda att jag har PTSD). Jag har ofta känslan av att först efteråt upptäcka vad jag har sagt och gjort. Till exempel medan jag skriver det här inlägget har jag fått gå tillbaka och ta bort ord som har slunkit med som inte alls hör hemma. Det är som att min hjärna jobbar automatiskt, men att den inte är lika noggrann när man inte ger något hela sin uppmärksamhet. Och det här är förstås inget konstigt eller nytt, man märker ofta att när man gör flera saker samtidigt så blir det lätt små fel. Men nu gör jag inte flera saker samtidigt. Inte vad jag vet om i alla fall. Jag gör bara en enda sak, jag är inte trött, hungrig eller stressad (inte mer än vanligt i alla fall). Jag hade visserligen svårt att somna, men kunde ta igen sömnen på morgonen. Så vad är det min hjärna gör samtidigt som jag skriver det här?

Min kandidatuppsats i teoretisk filosofi handlade om en modell för medvetandet. Modellen var utvecklad av Gerald M Edelman, biolog och nobelpristagare i medicin, och handlade bland annat om en hypotes om att medvetandet är en dynamisk kärna. Hjärnan har olika delar som utför olika uppgifter: områden för syn, hörsel, språkproduktion, språkförståelse och så vidare. Inom vart och ett av dessa områden så finns det underområden, inom syn så fanns det (och nu plockar jag fakta ur ett dåligt minne) ett område för färg och ett annat som hade hand om hörn till exempel. Det som gjorde ett område distinkt var att områdets neuroner var sammankopplade och “fyrade av” samtidigt. Ju mer sammankopplat ett område var, ju mer ofta “fyrade det av” samtidigt. Det som händer, enligt teorin, när vi ser en grön rektangel är att området för färg aktiveras samtidig som området för hörn (kanske fyra olika hörn då) och fyrar av synkroniserat med varandra. Det är så vi “sätter” färgen på formen. Detta är förenklat förstås, och jag kan minnas fel, men ungefär så var idén. Vad jag förstår har den visst stöd forskning.

Så alla områden i hjärnan håller på och jobbar med sina saker för sig själva, och färgområdet arbetar i intensivt samarbete med området för form och båda dessa med området för placering, och området för ljud, och så vidare. Edelman menar att det finns en “högsta nivå” av samarbete, den dynamiska kärnan. De områden som just nu ingår i den dynamiska kärnan avgör vad vi just nu är medvetna om. Det som händer när man “spetsar öronen” är att hörselområdet inkluderas i denna dynamiska kärna. Eller om vi är väldigt fokuserade på något så kanske känseln kopplas bort, och vi är inte medvetna om hur stolen känns mot våra ben till exempel. Hjärnan tar emot och behandlar alla andra intryck också, som vi inte är medvetna om, och de kan påverka andra delar av hjärnan, men de blir inte medvetna förrän de blir en del av kärnan. Exakt hur det går till när något blir medvetet vet jag inte om Edelman hade någon tydlig idé om, i vilket fall så minns jag inte hur han i så fall tänkte sig det.

Bild som beskriver schematiskt hur Edelman tänker sig den dynamiska kärnan.
En oerhört vacker bild av hur den dynamiska kärnans innehåll skiftar när man t ex håller på att välta en bricka och slutar lyssna på vad som folk säger till en, och istället fokuserar på balansen. Den gula cirkeln indikerar att dessa områden har tät kontakt med varandra och neuronerna fyrar av synkroniserat.

Det här sättet att tänka på sin hjärna tycker jag hjälper en hel del med att förstå hur man fungerar. Jag ser det som att det finns en kognitiv ekonomi (och det följande är mina fria fantasier): alla dessa processer kräver energi (bildligt talat, även om det förstås också är bokstavligt sant) och energin är begränsad, och den dynamiska kärnan är mycket mer energikrävande (som sagt, bildligt talat) än de andra processerna var för sig. Ju större kärnan är, alltså ju fler saker man har i medvetandet samtidigt, ju mer energi krävs, och ju mindre energi kan varje delprocess använda. Ju mer intensiv uppmärksamhet på ett område som krävs, ju färre områden kan ingå i kärnan. Ett sätt att effektivisera är att växla snabbt mellan olika områden: löken, kniven, handen, samtalet, kniven, handen, fräsljudet från stekpannan, kniven, samtalet, och så vidare. Växlar man tillräckligt snabbt blir det som om att alla är områden är medvetna samtidigt. Misslyckas man kanske man tappar sin bricka med vinglas.

Det mesta som händer i vår hjärna är inte en del av kärnan, och tur är väl det. Det går på automatik, och vi skulle inte klara av livet om allt krävde vår uppmärksamhet. Men inte bara processer som att stå upprätt eller lyssna av omgivningen efter farliga ljud sker omedvetet, utan även känslomässiga processer och sådant som liknar tankar. I vita huset-avsnittet ovan pågår en omedveten kognitiv behandling av minnena från skjutningen, och tar sådan kraft att den medvetna kärnan blir väldigt liten. Josh är inte fullt medveten om det som alla brukar vara fullt medvetna om: var man är, vem man pratar med och vad man säger. Det är därför vredesutbrottet slinker igenom, han är inte medveten om att det sker för han håller inte koll. Efteråt försöker han rationalisera bort det, och få det att verka som att han faktiskt inte blev överraskad, men detta är hjärnans efterhandskonstruktion. Jag säger “brukar” men jag undrar om det är sant att man faktiskt brukar vara medveten om det man säger och gör. Jag har åtminstone ofta upplevelsen att jag när jag ska prata öppnar munnen och låter hjärnan göra jobbet. Det brukar bli bra, typ.

Men inte just nu. Ett exempel: ovan, där det skulle stå “idé”, upptäckte jag att jag hade skrivit “av de”. Det finns en ljudlikhet, men tangenterna ligger inte nära varandra, så jag har inte bara sluntit. Jag har skrivit fel, helt enkelt, utan att märka det. Jag är inte uppmärksam, trots att det känns som om jag är uppmärksam.

Nu när jag skriver om det här kommer jag att tänka på det som hände på min gata för några veckor sedan: en stor explosion mitt i natten. Jag hade inte somnat och for upp ur sängen direkt, medveten om att det var en sprängning. Det lät som när man spränger bort berg för att bygga hus. På familjemiddagen häromdagen kom det upp, vi diskuterade händelsen och vem som var misstänkt och hur det hade varit. Dagen efter det hände var jag uppskakad, men inte rädd eller orolig. Häromdagen lyssnade jag på en dokumentär om terroristen som sprängde sig själv i luften på Bryggargatan i Stockholm för ett antal år sedan. En som varit i närheten berättade i dokumentären att hon hade mått bra under en lång tid efteråt, och att hon först senare kollapsade. Kanske är det något som min hjärna håller på att jobba med. Jag var förstås inte nära att bli skadad, och ingen annan blev heller skadad, men det kanske ändå är något som behandlas. Det kan förstås finnas flera anledningar, helt andra anledningar.

Jag har ingen käck slutpoäng, eller förnumstigt råd annat än att det kan vara bra att inse när ens medvetande är litet, och hjärnan kanske är upptagen med något annat. Så man inte försöker göra för mycket svåra saker samtidigt. Som att bära fyra vinglas på en bricka, eller försöka berätta en historia.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.