En kväll i förra veckan när jag skulle äta middag råkade ögonen fastna på min bordskniv, liggande bredvid tallriken. Jag hade lagat en ljummen sallad med blodgrape och rotfrukter och precis ställt fram och dukat då jag kom att titta på kniven. Det var inte min vanliga kniv. Så där ser inte mina knivar ut. Den lilla bucklan mellan handtaget och bladet kändes främmande, har inte mina knivar en mjuk övergång mellan handtaget och bladet? I övrigt såg den ut som mina riktiga knivar, men om man tänker på det liknar nästan alla bordsknivar varandra. Detta var inte mina knivar, jag kände det tydligt. I övrigt var mina bestick de riktiga: gaffeln var min vanliga, och skeden var min vanliga, men inte kniven. Jag kunde inte ta ögonen ifrån den, och min värld fylldes av denna kniv.
Jag försökte skaka bort upplevelsen, för naturligtvis var detta min kniv. Jag var hemma, hade tagit knivarna ur lådan och lagt dem på bordet. Ingen skulle spela mig ett sådant märkligt spratt. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att det inte var mina knivar. Jag har haft samma bestick i säkert fem år, kanske närmare tio. Och egentligen, långt bak i huvudet, så förstod jag att det var mina knivar – eller mer korrekt: jag visste att det var mina knivar. Men jag kunde inte känna det. Tvärtom kände jag främlingskap.
Jag tänkte på något annat, tvingade tanken vidare till något annat, tog för mig och började äta. Sakta slätades upplevelsen över, även om blicken ibland fastnade i vantro och handens fingrar obehagligt rörde över denna lilla klumpen, så tog inte känslan av främlingskap över min verklighet. Efter en stund var känslan borta, men minnet var kvar. Även nu några dagar senare känner jag mig lite tveksam. Så klart det är mina vanliga knivar. Men ändå?
Denna upplevelse kom mig att tänka på det som kallas Capgras syndrom, vilket är ett tillstånd när en person är övertygad om att en närstående är ersatt av en identisk kopia. Personen kan säga: ”Ja, jag vet att du ser exakt ut som Kalle, låter som Kalle och luktar som Kalle, men det är inte du som är Kalle. Du är bara en kopia.”. Detta allvarliga tillstånd kan förekomma vid schizofreni eller vid hjärnskador, och det är så klart inte vad jag upplevde. Jag är varken schizofren eller hjärnskadad. För övrigt finns det ju en skillnad mellan det jag upplevde och Capgras, eftersom jag inte upplevde att det var en exakt kopia av mina bestick utan helt enkelt att det var andra bestick. Jag kommer också att tänka på motsatsen till déjà vu, nämligen jamais vu. När man upplever déjà vu så tycks det som att det man upplever är något som redan hänt en gång förut, medan man vid jamais vu känner som att det är första gången man upplever något, fastän man har upplevt det tidigare.
Neurovetenskap och neuropsykiatri är gigantiska områden som jag är mycket intresserad av, men jag har ingen egentlig kunskap på området. Den här bloggen är en beskrivning av mina funderingar och mitt sökande inom alla områden (snarare än argumenterande för positioner jag avser att försvara till döden), men inom det här området i synnerhet brister min kunskap och mina kunskapsanspråk är därför blygsamma. Men med det sagt, så verkar det i alla fall, baserat på detta, som att ”igenkänningen” är en egenskap som så att säga kan klistras på en upplevelse. Upplevelsen kan vara korrekt, kanske till och med faktaminnet av hur knivarna ska se ut, men känslan av bekanthet verkar kunna plockas bort från upplevelsen.
Jag tänker väl, intuitivt, att hjärnan fungerar typ så här:
- Vi ser ett föremål (eller en person),
- Analyserar utseendet,
- Jämför och matchar utseendet på föremålet mot databasen tidigare minnen av föremål,
- Identifierar föremålet,
- Vid matchning sluter den sig till att man sett föremålet förut,
- Vilket orsakar känslan av att känna igen någon.
I den här modellen så skulle det vara antingen att steg 4 misslyckas (man hittar inget föremål) eller att steg 6 misslyckas (det kommer ingen känsla). Men nu börjar jag fundera om det verkligen är korrekt. Det finns säkerligen ett mått av slutledning när vi känner igen föremål och personer, men börjar nu tänka att det inte är hela historien. Vi har minnen av saker: boken ligger på nattygsbordet, den är svart på framsidan med vit text, den handlar om evolutionen, den är illa skriven, den är ganska tjock och det är min bok. Min helt ovetenskapligt grundade fundering är om inte en del av dessa faktaminnen också är känslominnen. Det är inte bara att jag vet att boken är min, eftersom jag har ett minne av att jag har fått den som en gåva efter ett filosofisamtal, den känns också som min. Och den känns också som illa skriven. Känslan är inte en reaktion på den slutledning jag gör från minnet av gåvotillfället, utan lika mycket ett minne i sig. När detta känslominne faller bort drabbas man av upplevelsen jag hade häromdagen med mina knivar. Detta är förstås bara mina tankar om hur hjärnan fungerar, grundade i stort sett ingenting, men det förefaller mig som att det i alla fall är lite vettigt att tänka så här. Jag ska läsa vidare om detta under veckorna som kommer, kanske kommer jag återkomma till det här senare.
En annan upplevelse som har fått mig att tänka i samma banor, nämligen att skilja mellan hjärntillstånd och känslan som hör till, är förståelse. När man är i en inlärningsprocess tänker man nog att man först tar in fakta, sedan provar dessa fakta själv och till slut kan något och vilket innebär att man förstår: det går upp ett ljus och man känner ”aha, nu förstår jag!” varpå man har nått verklig kunskap. Det är inte bara att man klarar av att lösa mattetalen, alltså få rätt resultat genom rätt metoder, man förstår också varför man ska använda metoderna och varför resultatet blir vad det blir. I denna bild av det är den faktiska förståelsen och känslan av förståelsen två sidor av samma mynt, odelbart förknippade med varandra. En utbildare kan därför sluta utbilda när elever eller studenter meddelar att de känner förståelsekänslan, eftersom den alltid betyder att man också har den faktiska förståelsen.
Förståelse och känslan av förståelse är dock inte två sidor av samma mynt, och det tror jag man inser om man funderar över det. För efter det glada utropet går man till nästa tal, räknar på nytt och får fel resultat, och drar deppat slutsatsen att man faktiskt inte förstod. På samma sätt kan elever eller studenter säga: ”jag förstår inte alls, men varje gång jag räknar blir det rätt”. Då finns förståelsen, men inte känslan av förståelse. Det går förstås att tänka att ”förståelse” bör förstås som ett högnivåsamband som går att beskriva i faktapåståenden: man har nått förståelse när man vet hur en matematisk sats hänger samman med en annan, eller följer från ett annat fakta man har, eller liknande. I denna beskrivning är ”förståelse” inte bara teoretisk eller praktisk kunskap, utan systemkunskap.
Jag tror det stämmer att vi ibland med ”förståelse” menar just denna högnivåkunskap, men jag tror att vi ofta menar något annat som mer handlar om färdighet. En person ”förstår svensk politik” om den kan genomföra en korrekt politisk analys (om det nu finns sådana) till exempel, och det kräver inte att man kan härleda den analysen till generella statsvetenskapliga teorier eller jämföra med andra politiska system. Detta, menar jag, är inte en sammanblandning av ”hur vi mäter förståelse” och ”vad förståelse betyder” utan att ”förståelse” faktiskt betyder förmåga. Däremot finns det en sammanblandning, eller en outredd relation, mellan ”förståelse” och ”känslan av förståelse”.
Ofta ger känslan av förståelse en indikation på att vi har förstått, men den kan komma utan att man faktiskt har förstått. De som tror på konspirationsteorier (falska sådana, låt oss anta) har nog en känsla av förståelse och hur allt hänger samman som inte är grundat i verkliga fakta och tillstånd. På samma sätt, fast tvärt om, kan man ha kunskap om komplexa skeenden och göra korrekta förutsägelser och ändå säga: ”nej, jag förstår inte hur svensk politik fungerar”, eftersom man inte har denna känsla av förståelse.
Det är märkligt med sådana känslor: känslan av identitet, känslan av ägandeskap, känslan av förståelse, för när de fungerar korrekt tror man inte att de är känslor, utan egenskaper hos faktum. Jag behöver ju inte känna att det är min kniv om jag vet att det är min kniv. Jag behöver inte känna att jag förstår om jag faktiskt förstår. Det är först när dessa upplevelser kommer isär som vi får reda på att de gick att dela på, och kanske till och med att de finns. Känslan av att något är min bordskniv, till exempel. Hur många andra känslor har vi som vi inte vet om, bara för att de hittills alltid dykt upp vid rätt tillfälle?