Utanför lådan

“Försvinna” från 1969 av Georges Perec är en cirka tvåhundrafemtio sidor lång roman. Den inleds med hur Noam Vokaal först drabbas av sömnlöshet och sedan försvinner, och utvecklas till närmast en spänningsroman när hans vänner försöker leta rätt på honom. Det mest anmärkningsvärda med boken är att den är skriven helt utan ord som innehåller bokstaven “e”. Låt mig ge ett exempel.

Han tog till alla trick för att somna, utan att lyckas. Låg först i småprickig pyjamas, nästa natt i trikåtröja, nästa i kofta, nästa i nån nordafrikansk släktings kaftan, nästa natt näck. Minst 20 olika bäddningar hann han pröva. För dyra slantar fick han hyra nån stor sovsal; han provlåg bäddsoffor, turistsängar, alkovsängar, stolpsängar, våningssängar, sovsäckar, fållbänkar, hängmattor

Än låg han och frös utan lakan, än flöt han nästan bort invirad i tjocka filtar. Han fick jämfört alfagräs och kapok. Än satt han upp, än låg han hopkurad, än på alla fyra; han gick till nån fakir och fick långa hans spikmatta, och till nån guru som gav tips på yoga: drag upp din högra fot bakom axlarna, grip tag i vänstra stortån…

Allt var lika hopplöst.

Utdrag från sida 19, Modernistas utgåva från 2000/2018

Det är svårbegripligt hur man lyckas med detta, att boken trots denna begränsning blir så vanlig. Kanske att man reagerar på att meningarna ibland är lite konstiga, kanske något ovanligt ord som används, men ofta upptäcker jag under min läsning att det hade gått att använda andra, mer vanliga ord som inte heller hade haft “e” i sig.

Det är också en imponerande bok eftersom den i praktiken är skriven två gånger, då den är ursprungligen skriven på franska. Ord som inte innehåller bokstaven “e” på franska kan ju mycket väl innehålla “e” på svenska (något sådant samband finns inte, normalt sett, möjligen med lånord). Översättaren Sture Pyk har alltså behövt skriva boken på nytt, men utan de möjligheter som Perec hade att ändra på handling för att passa de ord som skulle användas. (Det kan han naturligtvis ha gjort, inser jag när jag tänker på det, eftersom jag inte kan franska har jag ingen möjlighet att kolla, men det är inte så översättare brukar arbeta i alla fall.) “E” är franskans vanligaste bokstav, skrivs det i efterordet, och den måste väl ändå vara väldigt vanlig i svenskan också. Hur lyckas man genomföra ett sådant projekt?

Samtidigt: den enda anledningen till att det är svårt att skriva en bok utan att använda bokstaven “e” är för att vi kan så många ord som innehåller bokstaven “e”. Hade dessa ord aldrig funnits, eller om vi aldrig hade lärt oss dem, hade vi skrivit boken utan problem. Det är inga problem för en engelsktalande person att skriva en bok utan å-ä-ö, till exempel. De har andra ord, utan dessa bokstäver. På samma sätt kan man säga att det finns en enorm (oändlig?) mängd bokstäver som svenskan inte har, som vi klarar oss bra utan. Eller det tror vi i alla fall. Nu när vi har bokstaven e, verkar den vara essentiell, och att vårt språk blir nästan sjukligt begränsat när vi tvingas undvika den. Så hur begränsat är vårt språk för att vissa bokstäver ännu inte uppfunnits?

Så funkar naturligtvis inte språk egentligen. Det går inte att uppfinna en bokstav på samma sätt som det går att uppfinna ett verktyg. Bokstäver beskriver de ljud vi redan använder. Regeln för boken är att bokstaven “e” inte ska finnas med, men ljudet “e” kan så klart finnas med.

Men ord då, kanske finns det ord vi skulle behöva? Ett vanligt exempel är hur “de gamla grekerna” hade sju olika ord för kärlek, inte bara för att, som vi gör, skilja ut förälskelse från kärlek, men utan även skilja ut till exempel vänskaplig kärlek från kärlek till en förälder. Dessa skilda former av kärlek tror jag att man ofta skulle behöva skilja ut, och bara det faktum att det fanns flera ord skulle kunna ändra vår begreppsvärld. Internet-memen “I love you as a friend” – om hur män (pojkar, kanske främst) upplever att de blir satta i “the friend-zone” av kvinnor de är vänliga mot eftersom de vill ha en relation med dem – kanske kommer sig av just detta. En möjlig orsak till att detta upplevs negativt, utöver att ens förhoppningar grusas naturligtvis, kan vara att man upplever det som en undanflykt, ett inautentiskt svar. Fanns det ett separat ord för denna form kärlek skulle denna åtminstone denna nesa minskas.

Det finns många andra begränsningar man kan åta sig. Dikter, till exempel skrivs ju ibland enligt vissa regler. Sonetten är en klassisk rimmad versform där stroferna ska bestå av två fyraradiga strofer och två treradiga, med fem takter i varje rad. Den ska också vara rimmad, gärna enligt A B B A / A B B A / C D C / D C D, alltså att första raden (indikerad med A) har ett slutrim på fjärde, femte och åttonde raden, och så vidare. En sådan begränsning kräver en hel del knepande och knåpande, men om man tänker på det beror det också på att man inte är van. Vi talar utan problem (får vi väl anta) på vårt eget språk, trots att det följer en mängd komplexa och inte sällan outtalade regler för hur meningar ska struktureras. Inte nog med att vi lyckas (oftast åtminstone) med att sätta adjektiv och verb på rätt plats eller stapla beskrivande ord på rätt sätt, vi kan nästan inte göra på något annat sätt. Är det inte möjligt att tänka sig någon som blivit uppfostrad med enbart sonetter, och därför talar i sonettform som ett rinnande vatten, utan att ens tänka på det? Som skulle behöva kämpa med att sätta ihop meningar på det sätt som vi gör, och som dessutom känna samma obehag som vi kan göra inför ogrammatiska meningar?

Här kanske en språkvetare kommer och vill förklara att det är en enorm skillnad mellan grammatik och versmått, att man har en medfödd struktur för det förra men inte för det senare, och i så fall lägger jag mig naturligtvis platt. Oavsett verkar det rimligt att tänka att Homeros skrev Odyssén med sin hexameter med betydligt större lätthet än vad jag skulle kunna, ens om jag övade mycket länge.

Jag kommer att tänka på ett filosofiskt samtal jag hade med en grupp vänner där L, som pluggade på en arkitekturskola, beskrev att skolans undervisningsstrategi utgick från studenternas eget sökande på svar. Redan från början av utbildningen fick studenterna en uppgift att göra, ett problem att lösa, och sedan fria tyglar att hitta lösningen: googla, läsa i böcker, fråga lärare, pröva själva med modeller. Det skedde ingen formell undervisning (åtminstone är det så jag minns det han sa, nu tio år senare), utan studenterna skulle hitta kunskapen själva. Poängen var att de skulle lära sig att bli arkitekter som tänkte utanför lådan, genom att aldrig ens lära sig lådan. Istället för att ägna tid åt att gå igenom hur hus brukade se ut, och brukade byggas, så skulle de som fria, oformade individer hitta sin egen verklighet, begränsade av erfarenheten och inte av läror.

Det vi diskuterade då, och den fundering jag burit med mig sedan dess, är om denna metod ger den lådlösa tillvaro som antogs. Man kan till exempel tänka sig att man ändå bär med sig föreställningar om hur hus ska se ut och byggas, och genom att aldrig formellt undervisas om detta internaliserar man traditionen eftersom det aldrig medvetandegörs att dessa föreställningar har sitt ursprung i historien och inte i ens egen estetik. Man kan också tänka sig att revolten är en viktig del av att hitta sin egen smak. Ens eget estetiska sinne utvecklas mest genom att man uttråkas av de regler och stilkrav som man fått pådyvlade av lärare under sin utbildning. Ett tredje skäl till att tvivla på denna metod har att göra med förankring. Det sägs ibland att kunskap som man hämtat in på eget initiativ sitter djupare, är mer förankrad, än kunskap man fått genom att någon berättat för en. Detta stämmer säkert, men det behöver inte alls vara positivt. Inom filosofin upplever jag inte sällan att filosofer försvarar den teori de själva har kommit på, långt efter att den visat sig vara orimlig, eftersom den är så djupt förankrad i dem eftersom de hittat den själv. Att få en teori framlagd för sig medvetandegör att det är en av många och skapar en intellektuell rörlighet som främjar utveckling.

Då tycker jag Georges Perecs sätt är långt mer intressant. Genom att ta den låda som redan finns – alltså det språk och de ord som nu existerar – och göra lådan ännu mindre blir vi varse både att lådan finns och att dess storlek är – åtminstone i någon mening – godtycklig. Det är omöjligt berätta om det som finns utanför lådan, för det är kunskap (ord, teorier, estetik) som ännu inte finns. Att låtsas som att lådan inte finns kan så klart göra att man råkar gå utanför dess begränsningar: om du inte vet hur många armhävningar en person normalt kan göra så kanske du gör dubbelt så många av bara farten. Men det kan lika gärna vara så att man gör hälften, eftersom man utan att ha tänkt på det, omedvetet, hade en föreställning om att tio armhävningar var mycket. Att vi inte har lärt oss om den låda vi befinner oss i innebär inte att vi står utanför den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.