I vilket jag löser alla problem med tidsresor

Tidsresor är ett populärt tema i film, TV. Jag har dock alltid haft svårt att gå med på hur tidsresor verkar fungera. Den vanliga idén verkar bygga på en syn på tid som ett långt snöre som sakta rullas upp ur sitt nystan. När man åker tillbaka i tiden så innebär det att man hoppar av från snöret, snöret rullas ihop en liten bit och sedan hoppar man på snöret igen och det rullas upp på nytt. Beroende på de handlingar man gör blir saker därefter annorlunda. En annan version kanske kan beskrivas som att vid en tidsresa så fortsätter det första snöret att rullas ut, men att det nu skapas ett nytt nystan vid den tidpunkt man tidsreser till, som rullas ut parallellt så att det finns två parallella spår. En vanlig idé är att det kan uppstå paradoxer, till exempel om man reser tillbaka i tiden och dödar sig själv innan man har uppfunnit tidsmaskinen. Eftersom man då inte finns till för att kunna skapa tidsmaskinen kan man inte heller ha åkt tillbaka för att döda sig själv, och då borde man ju vara vid liv och kunna bygga tidsmaskinen.

Jag tror dessa sätt att se på tidsresor är felaktiga, och att tidsresor i den mening vi pratar om dem är bara är begreppsligt möjliga i vår fantasi och inte begreppsligt möjliga i verkligheten (och definitivt inte faktiskt möjliga i verkligheten). Låt oss börja med att fundera över vad det innebär att nu är nu. Jag påstår är att det betyder att alla universums partiklar (med vilket jag menar valfri beståndsdel som atomer eller kvarkar) är på en viss plats och har vissa egenskaper. Nu är nu eftersom det finns partiklar i min hjärna som ser den dator som står framför mig som består av andra partiklar och så vidare. Vad dessa partiklar och dessa egenskaper de har är exakt kan jag inte göra reda för exakt, eftersom mina kunskaper om fysik är otillräckliga, men energi skulle kunna vara en sådan egenskap. Denna bild stämmer ju åtminstone praktiskt: vi sluter oss till att tiden går genom att observera hur saker förändras, hur klockans visare rör sig, hur vyn ändras när vi rör oss längs en gata, hur vi blir hungriga. En sak orsakar en annan, som orsakar en tredje. Tiden driver detta framåt, men vi observerar inte tiden.

Vad en tidsresa tillbaka till, säg, 27:e augusti 1921 innebär är alltså att alla universums partiklar plötsligt, magiskt, hamnar på samma plats och får samma egenskaper som de hade på den 27 augusti 1921. Hela världen som den är idag slutar vara och i nästa tidsenhet tar den gamla vid. Se det som ett klipp i en film: du ser en familj som sitter i sitt kök i stan och äter middag i en scen och det klipper till en scen på ett skepp till havs. Det är pixlarnas konfiguration på skärmen som gör det ena till en familj och det andra till en båt, eller i vårt fall: det är partiklarna runt om oss som gör detta till idag. Att vi har sett exakt samma scen som den med båten tidigare, att man bara har klippt in den scenen igen i videobandet, betyder inte att man har spelat tillbaka filmen. Filmen, precis som tiden, fortsätter framåt. Skulle vi göra en tidsresa är det så här den skulle gå till. Vår fantasi om tidsresor är inte alls tidsresor, utan världsresor. För oss, när vi tänker oss det hela, spelar tiden ingen som helst roll. Om vi reste i tiden, men inte i världen, skulle vi inte märka det. Vad spelar det för roll vilket år det är om allt är likadant som tidigare (inklusive kalendrarna)?

Kanske tänker någon: ”men världens läge är en produkt av tidens gång, att förändra världen på det sätt du tänker utan att resa i tiden är omöjligt”. Okej, svarar jag då, men att resa i tiden är ju också omöjligt. Varför skulle din tidsmaskin vara mer rimlig än min magiska världsförändring? Min misstanke är att det handlar om en stark bild denna någon har i huvudet, en metafor man försöker utnyttja för att avgöra vad som är möjligt och inte. Det håller den inte för.

Hur blir det då med paradoxerna? Om världen är deterministisk (det vill säga förutbestämd, eftersom varje sak som händer orsakas med absolut säkerhet av någon som hänt tidigare) så kommer världen utvecklas precis som den gjorde förra gången efter 27:e augusti 1921. Jag kommer födas igen, precis som sist. Det enda som händer är att allt har hänt två gånger, en gång 1921 och en gång 2119 (fast som alla kallade 1921). Är den indeterministisk så blir det (nog) annorlunda. Svårare att säga.

Vad vi tänker oss när vi tänker att vi reser i tiden är alltså att hela världen är exakt som den var 27:e augusti 1921, men med det undantaget att mina partiklar och deras egenskaper placeras i denna 1921-värld, alltså att de luftpartiklar (låt säga) som fanns på en plats på Djurgården i Stockholm nu istället är exakt likadana som mina partiklar är innan tidsresan. Det finns alltså partiklar som är arrangerade på precis samma sätt som de var i mig innan resan, så att jag upplever psykologisk kontinuitet mellan ögonblicken.Vi markerar, så att säga, helt enkelt mina kanter, tycker ctrl-c och sedan ctrl-v i 1921-världen.

Vad händer om jag dödar min morfar innan min mor blivit till? Ja, den som skulle ha blivit identisk med mig, om vi nu fortsättningsvis utgår från determinism, kommer inte födas, förstås. Men det påverkar ju inte mina partiklar. Det finns inget kausalt samband mellan mina partiklar och min framtida existens. Jag kommer inte sluta existera eller så. Om jag inte dödar min morfar och jag istället håller mig undan så kommer det till slut (om jag lever länge nog) finnas två av mig, i betydelsen två personer med samma uppväxthistoria och upplevelser och väldigt lika hjärnor. Men förstås, detta är två olika personer, den ena betydligt äldre än den andra.

Vad händer då om min klon bestämmer sig för att göra samma sak som jag gjorde och ”resa i tiden”? Ja, på nytt kommer världen vara precis som den var 1921 – alltså det 1921 som min klon menar med 1921 (som skulle motsvara 2119 för mig enligt min tidräkning), men med undantaget att det finns partiklar som är arrangerade på precis samma sätt som de var i min klon innan resan, så att min klon upplever psykologisk kontinuitet mellan ögonblicken.

Finns jag med? Det beror på hur vi tänker oss att maskinen fungerar, men det rimligaste är att den ändrar alla partiklar oavsett om den som använder den vet om hur partiklarna var. Så eftersom jag fanns med i det min klon kallar 1921 så kommer jag också finnas där, precis som jag var då jag precis gjort resan. Till skillnad från min klon så kommer jag inte vara psykologiskt kontinuerlig med hur jag var i mitt år 2119, utan jag kommer tro att jag precis gjort min tidresa. Detta gäller förstås enbart om min klon inte bestämmer sig för att ”landa” på precis samma ställe som jag landade på, för då skulle maskinen byta mina partiklar mot min klons partiklar när han ”reser”. Men ingen av dessa resor ändrar tiden, lika lite som att klippa in en scen efter en annan ändrar den tidigare scenen.

Så här långt kommen kanske du har en mängd invändningar (och jag hör gärna om dessa). Kanske du vill säga något om fysik, och att teorier om teoretisk fysik visst säger att tidsresor är möjliga, och att parallella verkligheter enligt dessa visst kan finnas. Jag är ingen auktoritet och kan inte säga emot, men jag undrar samtidigt om du har auktoritet att säga mot mig? Jag kan ha fel (eftersom jag inte vet exakt vem som läser denna text) men min gissning är att det var inte efter intensiva studier i teoretisk fysik som du drog slutsatsen att tidsresor går till på det sättet som jag beskrev i början, eller på något annat sätt som inte innebär sådan deflation av begreppet som jag föreslår.

Nej, istället är det, vågar jag mig på att säga, på grund av att du sett tidsresor på just film och TV. Du har lärt dig tänka att dessa är möjliga, och du har fått en sådan bild av dem att paradoxer kan uppstå. Några av dessa serier och filmer kanske faktiskt är baserade på just sådan teoretisk fysik som förutsäger tidsresor (det är möjligt att de hade en särskilt ambitiös manusförfattare). Men din förmåga att resonera kring tidsresor, eller att säga vad som skulle hända vid en sådan, har inte därför blivit bättre. Visst, du kan tänka dig att de är möjliga som de är på TV, men utöver detta har du inget stöd, annat än i form av ”jättesmarta forskare säger att det kan fungera”.

Min slutsats är att tidsresor inte är ett filosofiskt område. Vi kan ägna oss åt sådana här tankeexperiment, men de säger ingenting om verkligheten hos tidsresor. Som bäst kanske vi kan utesluta några teorier om tidsresor som är logiskt omöjliga eller självmotsägande. Filosofer får så klart diskutera dem om de vill, men deras diskussioner är inte på något sätt annorlunda än mellanstadieelevers intensiva fantasier om tidsresor på rasterna. Inget fel med dessa fantasier förstås, tvärt om är de utvecklande och spännande. Men vi kan inte vänta oss sanna svar, och om det är syftet med filosofi bör vi prata om något annat.