I vilket jag pratar ganska länge om val och fri vilja men det blir lite rörigt och jag egentligen inte kommer fram till något nytt

Svaret på frågan skulle alltså kunna vara att jag blev filosof eftersom jag bestämde mig att ta min magisterexamen. Å andra sidan kunde jag ta en master eftersom jag hade börjat plugga filosofi från första början. I och för sig kom sig det av att jag började på filosofin på Södra Teatern. Så kanske jag är filosof eftersom min mamma såg den där annonsen? Fast varför tänkte hon på mig när hon såg den där annonsen? Det kom sig antagligen av att jag redan var filosofiskt lagd. Jag blev filosof för att jag alltid har varit filosof. Så kanske hade jag aldrig kunnat bli något annat?

Nej, det är uppenbarligen inte sant. En kedja av beslut (samt ibland brist på beslut) gjorde att jag hamnade där jag hamnade. Jag valde att fortsätta med filosofin på Södra Teatern, jag valde att läsa grundkursen efter gymnasiet och jag valde att ta min magisterexamen. Alla dessa beslut har jag fattat själv, genom fritt val. Jag blev filosof eftersom jag valde att bli filosof, eller åtminstone fattade beslut som innebar att jag blev filosof.

När jag säger att jag valde att bli filosof så innebär det att det fanns andra saker jag skulle kunna ha valt att bli. Att välja något innebär att det finns olika alternativ som man kan välja mellan, annars är det inte ett val. Jag tänkte länge att jag skulle bli ingenjör, till exempel. Jag hade kunnat välja att bli ingenjör eftersom det inte fanns några hinder som gjorde det omöjligt för mig. Till exempel hade jag råd att plugga till ingenjör (utbildning är ju gratis), jag hade de betyg som krävdes och det fanns en ingenjörsskola i min stad. Om jag hade velat så hade jag kunnat välja det. Men eftersom jag inte ville bli ingenjör, hade jag verkligen kunnat välja det? Jag svarar ja. Ibland handlar vi ju tvärtemot vad vi själva vill. Vi vill en sak, men gör något annat. I det här fallet hade det kanske till och med varit smart ur en ekonomisk synvinkel att inte välja det jag ville.

Kanske vill du här invända och säga att om jag faktiskt väljer något, så måste det innebära att jag vill det. Så om jag hade valt att bli ingenjör hade det varit för att jag ville det. Jag kanske ville bli rik mer än jag ville bli filosof, och då hade jag egentligen inte velat bli filosof. Inte velat det på riktigt åtminstone, annars hade jag ju valt det, kanske du säger. I så fall vill jag säga att jag inte tycker det är rätt sätt att tänka på. Det stämmer ju inte med hur vi upplever det. Då blir det ju begreppsmässigt omöjligt att handla mot sin egen vilja, och det verkar dumt. Det verkar ju som att vi ibland handlar tvärtemot vad vi vill, för att vi känner att vi måste eller att det får dåliga konsekvenser om vi gör som vi vill. Om jag väljer att inte äta en semla fastän jag verkligen vill ha en så betyder det ju inte att jag inte ville ha den. Då hade jag ju aldrig insett att jag gjorde valet att inte äta semlan. Bara för att det finns en högre vilja som trumfar en betyder det inte att den lägre inte finns.

Det här för mig in på en annan aspekt av det här med val: ska vi bara räkna medvetna val, eller ska vi också räkna omedvetna val? Vi gör många, för att inte säga de flesta, av våra handlingar utan att fatta beslut, bestämma oss eller välja i den vanliga meningen. Om jag får frågan om jag valde att till exempel ställa mig upp och gå mot tunnelbanedörrarna skulle jag nog bli lite förvirrad, fundera ett ögonblick och dra slutsatsen att svaret är ja. Ingen tvingade mig till det, och jag hade lika gärna kunnat sitta kvar, så i den bemärkelsen valde jag det. Men det vore fel att säga att jag överlade med mig själv och sedan fattade ett medvetet beslut: nu ska jag gå till dörren. Jag bara gjorde det.

Jag tror att det här är rätt sätt att se på beslut. Jag fattade det beslutet, även om jag inte var medveten om det. Jag tycker att vi ska dra lärdom av detta och avgränsa det beslutsfattande jaget vid kroppen, gentemot omvärlden, och inte dra gränsen snävare, runt den medvetna upplevelsen. Det finns till exempel studier som visar att ”hjärnan” bestämmer sig för vilket den ska välja upp till tio sekunder innan personer upplever att man fattar ett beslut. En del tolkar detta som att fri vilja därmed är omöjligt.

Som jag ser det är det feltänk att göra skillnad mellan ”hjärnan” och ”medvetandet”. Det allra mesta som händer i hjärnan är utanför vår medvetna upplevelse, min bild är att den medvetna upplevelsen tvärt om är mycket liten i relation till hjärnans totala processer. Men att något inte är medvetet för mig, betyder inte att detta något inte är mitt. Jag lämnar ofta över processer åt det omedvetna, alltifrån andning, benrörelser, till tankar och tal. Det är fortfarande min andning, mina benrörelser, mitt tal och mina tankar. Huruvida något är del av min medvetna upplevelse eller inte påverkar så klart min känslomässiga relation till det som händer: jag känner mig mer ansvarig för det som jag gör medvetet, och det känns mer som ”mitt”. Men det var ju ingen annan som gjorde det.

Det finns förstås problematiska aspekter av det här sättet att se på saken. När vi agerar reflexmässigt skulle vi inte säga att vi väljer, och flera neurologiska sjukdomar gör så att man gör saker man inte vill eller planerade. Tänk på Tourettes syndrom där man till exempel ropar rakt ut (till exempel svordomar) utan att kunna hindra sig själv. Om vi drar gränsen vid kroppen och inte vid medvetandet har vi inget sätt att säga att det inte är våra handlingar. Någon med Tourettes väljer ju inte att ropa ut något, utan kan tvärt emot inte hindra sig själv. Eller när man rycker undan handen från en varm platta. Det väljer man ju inte.

I dessa fall stämmer det inte att man hade kunnat göra annorlunda. Vi har starka argument från medicinsk vetenskap som säger detta. Men detta är ett empiriskt problem – vi vet inte vad vi hade kunnat göra och inte. Vet jag egentligen att jag hade kunnat välja att inte ställa mig upp och gå till tunnelbanedörrarna? Det finns två aspekter av det här empiriska problemet: förutsägbarhet och föreställbarhet. Förutsägbarhet innebär att man kan förutsäga vad en person kommer göra, med stor säkerhet. Det är det som medicinen och psykologin sysslar med. Det innebär inte i sig att man handlar ofrivilligt, men kan vara ett argument för att en person inte hade kunnat göra annorlunda.

I brist på medicinsk evidens och erfarenhet, hur vet vi vad vi skulle kunna ha gjort annorlunda? Föreställbarhet är det som vi vanliga människor sysslar med. Vi försöker föreställa oss en situation där vi hade agerat annorlunda. Jag kan föreställa mig att jag hade suttit kvar, och därför tänker jag att jag kunde ha gjort det. Detta är en ganska tveksam metod för att avgöra vad man faktiskt kunde och inte kunde ha gjort annorlunda. För att återkomma till ett exempel jag använder ofta så tror den som lyfter tyngder för första gången att det var för tungt för musklerna och att den inte hade kunnat välja att lyfta en gång till. Men så räcker med att en tränare skriker på en att lyfta en gång till så lyckas man välja.

Jag försöker ofta att ta ett steg tillbaka och titta på mig själv utifrån: se vilken kroppsställning jag har när jag sitter med en kompis. Jag lyssnar på de ord som kommer ut genom munnen. Reflekterar över vilket bakverk jag köpte. Utifrån dessa saker drar jag sedan slutsatser om vad jag tycker om min vän (”mina korsade ben och korsade armar indikerar kanske att jag inte tycker så bra om min vän som jag tänkt”), vad jag tycker (”jag argumenterar övertygande för ståndpunkten, så jag tycker nog det”) och mina preferenser (”jag tycker nog ganska bra om semlor”). Denna process är ett sätt för mig att lära känna mig själv. Det faktum att jag måste ta till denna metod för att förstå detta, betyder inte att dessa känslor, åsikter eller preferenser inte är mina egna. Medveten upplevelse är bara ett av flera möjliga sätt att information om sig själv.

Mitt förslag är därför att alla gånger då det saknas externa skäl till att tro att någon agerar oavsiktligt, så ska vi utgå från att personen valde att agera. Det är inte nödvändigt att personen upplevde sig göra ett val. Istället kan vi säga att vissa situationer kräver medvetna val, vilket är en särskild sorts val, för att kunna kräva till exempel moraliskt eller juridiskt ansvar.

Ett annat sätt som man ofta kritiserar möjligheten till fri vilja är genom att hävda att världen är deterministisk. Det betyder att varje händelse är kausalt förutbestämd av en obruten kedja av tidigare händelser. När man tänker på fysik är detta kanske lättare att ta till sig: en biljardkula studsar mot en annan, som skickar iväg en tredje. Anledningen till att den tredje åkte iväg var att den andra biljardkulan hade en viss rörelsemängd, och eftersom den hade det (och underlaget var som det var) hade ingenting annat kunna hända än att den åkte iväg med den riktning och den hastighet som den hade. Tanken är att eftersom fysikens lagar fungerar på det sättet innebär det att varje atoms rörelse är orsakad av en tidigare atoms rörelse, som i sin tur är orsakad av en annan atoms rörelse och så vidare, ända bak till universums begynnelse. Eftersom våra hjärnor är uppbyggda av atomer, så gäller detta även för våra hjärnor som ju orsakar de tankar och känslor vi upplever som ”vilja” och ”jag”.

Att vi vill något är alltså egentligen bara en ren konsekvens av tidigare händelser, och eftersom fysikens lagar avgör exakt vad som kommer hända hade vi inte kunnat göra annorlunda. Det kan vara värt att notera att inte heller indeterminism, alltså att allt inte är förutbestämt av tidigare händelser, ger någon räddning från detta. För om det inte orsakas av tidigare händelser så orsakas det av slumpen, och om något sker slumpmässigt så är det ju på grund av slumpen, och inte på grund av vår fria vilja. Om man utifrån determinism drar slutsatsen att fri vilja är omöjligt är man vad som kallas ”inkompatibilist”, alltså att de är inkompatibla med varandra. En som hävdar att determinism och fri vilja går ihop kallas ”kompatibilist” och brukar avkrävas en förklaring hur det hela ska gå ihop. Hur är det möjligt att ha en fri vilja, om varje händelse i ens hjärna är orsakad av en tidigare händelse?

Jag kan omöjligt här göra reda för de svar som kompatiblister brukar ge, men en vanlig strategi är att att definiera om ”frihet”, så att det innebär något i stil med att frivilliga handlingar är sådana som går ihop med individens övriga psykologiska tillstånd. Man behöver inte ha förmågan att stoppa och gå emot kausaliteten (vilket ju många är med på är omöjligt), utan bara att ens handlingar stämmer med den man är. Detta har vissa drag av mina exempel ovan: man försöker flytta om målstolparna så att debatten handlar om något annat. Det finns ju något ganska rimligt i det: vi människor har ju uppenbarligen ett begrepp om ”fri vilja” som vi tycker är meningsfullt och som vi tilldelar moralisk betydelse. Det begreppet betyder ju något, och har en funktion, oavsett om det motsvarar något substantiellt, rent fysiskt. Å andra sidan kanske detta uppfattas som otillfredsställande. Men filosofi är ofta otillfredsställande. Det är nog en anledning till att jag valde det, och fortsatte välja det.

Nedan är en serie av tecknaren Zach Weinersmith, som uppenbarligen inte är så imponerad av kompatibilism: