Jag har nyligen återupptagit mindfulness, en sorts meditation. Jag höll på med det en hel del för några år sedan, via en app som har guidade mindfulnessövningar. Det kändes som att jag hade så så mycket i huvudet just nu, så det kändes bra att ha som vana att ta en paus och rensa huvudet.
Man börjar varje övning med att först bli varse sin omgivning – hur man sitter, de ljud man hör – och sedan genomför man en kroppsskanning. Det innebär att man fokuserar sin uppmärksamhet på en del av kroppen i taget, uppifrån och ned. Det är en sådan övning som är helt naturlig när man faktiskt gör den, men som låter svårgenomförbar när man beskriver den. Vad då ”fokusera sin uppmärksamhet”? Det går väl inte att göra när man blundar?
Jo, eftersom ens kroppsdelar sitter ihop med en, och att nerverna är ihopkopplade med ens hjärna. Nerverna skickar ständigt information till vår hjärna om hur de är vinklade eller vad som händer med dem, men oftast blir vi inte varse detta. Denna förmåga att avgöra kroppsdelarnas läge kallas proprioception, och är en sådan förmåga man inte uppskattar förrän man saknar den. När man ”fokuserar” på en kroppsdel låter man signalerna från den kroppsdelen bli medvetna. Man känner efter hur det egentligen känns i sin fot.
När jag nu började hålla på med mindfulness igen blev jag på nytt varse en märklig och svårbeskrivbar upplevelse. När jag skannar igenom kroppen är det som att ena halvan av mig är större än den andra. Närmare bestämt den vänstra halvan. Men det är inte egentligen så att jag tror eller upplever att den faktiskt var större, utan att jag upplever det som att mitt inre sökarljus tittar mycket mer på den sidan. Eller som att jag ser på den högra sidan med ett kikarglas som vänts bakochfram, så att allt är litet istället. Jag minns att det var så här förut också, så jag känner ingen större oro, men däremot är jag förbryllad. Genom att med viljekraft försöka få min högra sida att ta större plats har jag kanske lyckats tillfälligt få delarna att bli lika stora. Jag säger kanske, för resultatet är snarare så att det blir svårt att avgöra hur stora delarna är.
Frågan jag ställer mig är: är det så här jag alltid upplever det, att ena halvan av min kropp är större eller viktigare, bara det att jag inte märker det eftersom jag inte känner efter? Eller blir det bara så för att jag känner efter?
Oftast tänker vi nog att våra introspektiva verktyg, alltså de mentala redskap vi använder för att ta reda på saker om oss själva, fungerar, nämligen just som verktyg – som ett förstoringsglas kanske. Alla kroppens tillstånd står skrivna i en bok med jätteliten skrift, men om vi bara tar fram förstoringsglaset så kan vi se vad som står.
Vi tänker nog också ofta att det är så här också med våra åsikter. Jag har en åsikt om vilket politiskt parti som jag gillar mest som står skriven i boken, bredvid min åsikt om miljöns värde och kapitalismens funktionalitet, och någonstans en bit ifrån står också sådant som min åsikt om Daniel Craig i rollen som James Bond och min åsikt om osten Camembert. När du ställer frågan om vad jag tycker om Daniel Craig så tar jag fram mitt inre förstoringsglas, tittar efter och säger: ”Ja han är väl okej”, eftersom det var det som det stod i boken.
Studier som forskare i Lund gjort har visat att detta kanske inte stämmer. De lät människor fylla i en kort enkät om sina åsikter, och gick sedan igenom resultaten med deltagarna individuellt. De fick förklara varför de tänkte som de tänkte och motivera sina ställningstaganden. Det luriga var bara att forskarna hade ändrat på enkäten i det korta ögonblicket mellan att deltagarna fyllde i den och att de gick igenom svaren. Några av påståendena sa tvärt emot vad de sa innan – men folk upptäckte inte detta. De argumenterade precis lika bra för den motsatta åsikten som för den åsikt de sade först att de hade, även när det var en stark och viktig åsikt.
I min magisteruppsats diskuterade jag dessa resultat och implikationerna av dessa för den filosofiska teori om ”self-knowledge” (d.v.s hur man når kunskap om sina egna mentala tillstånd) som kallas just ”the inner-sense theory” (d.vs. inre-sinnesorgan-teorin, IST). Min position var att det går att försvara IST i ljuset av dessa angrepp, men att mycket beror på hur teorin ser ut på detaljnivå. För att upptäcka att det står fel, och att man argumenterar för en position som man inte har, så måste man ju jämföra sin åsikt i ”boken” med den som man nu står och argumenterar för. En som tror på IST kan ju bara säga att så helt enkelt inte sker. Men det är ju dock lite konstigt. Är det verkligen möjligt att tycka att prostitution är fel, och ändå stå och säga att det är rätt? Det var inte heller bara några stycken som blev lurade, utan två tredjedelar, och nästan alla var mycket överraskade över resultatet, så det var ingen som märkte något konstigt.
En annan teori om self-knowledge, kallad teori-teorin, säger istället att det inte finns någon bok, inga fasta åsikter. Vi återskapar vad vi tycker och tänker varje gång, genom att använda yttre tecken. Vi har en teori om oss själva som vi tillämpar genom någon sorts slutledningen den bästa förklaringen. Så om du frågar mig om jag tror att det kommer regna så noterar jag att jag har ett paraply med mig och drar (omedvetet naturligtvis) slutsatsen att jag tror att kommer regna. Det blir dock lite mer långsökt att förklara hur jag vet vad jag tycker om Camembert, om en sådan inte finns till hands. Hur går det till då? Problemet är egentligen samma här: inte heller teori-teorin är är särskilt väl utarbetad.
På något sätt måste det ju funka, för vi hittar ju inte på allt hela tiden. Om teori-teorin är sann, och det är genom återupprepade slutsatser vi tar reda på vad vi tycker, så måste slutsatserna baseras på relativt stabilt material, eftersom vi tycker ungefär samma från dag till dag. Minnen måste spela roll här på något sätt, annars kan jag inte ha någon åsikt om något som inte finns framför mig. Men vad exakt är det som finns i mitt huvud?
Låt mig förklara. Om jag har fått en spik i foten, men inte känner det eftersom jag jagas av en galen mördare, så går så klart smärtsignalerna som vanligt upp genom benet (jag bara utgår från att detta måste vara sant) men eftersom de inte kopplas in till min dynamiska kärna så jag ”upptäcker” jag inte detta. Men när jag har kommit undan och är i säkerhet och känner efter så kommer smärtan. Fanns smärtan innan jag kände efter? Här säger de flesta filosofer nog nej, eftersom smärta till sin natur är ett upplevt tillstånd. Jag skulle nog, något kontroversiellt kanske, säga ja. Eller så klart att upplevelsen inte fanns innan upplevelsen fanns, men smärta för mig som individ finns även om smärta inte finns för mig som upplevande subjekt. Bara för att något inte är medvetande betyder inte det att det inte finns.
Även om jag då accepterar teori-teorin och är med på att jag drar en slutsats om min åsikt om Daniel Craig eller Camembert utifrån evidens, vad är det för evidens? Gör jag det då baserat på mitt minne av min senaste upplevelse av att se en Bondfilm eller äta en ost? Att åkalla minnet ger mig glädje, alltså gillar jag Camembert. Är inte det dessutom onödigt krångligt? Varför kan jag inte helt enkelt ha ett minne av min åsikt om dessa (eller rättare: två minnen om mina två åsikter om dessa – Daniel Craig: helt OK, Camembert: rätt gott), snarare än att på nytt dra en slutsats utifrån ett känslominne? Jo, för då är vi tillbaka till idén med åsiktsboken som jag då letar i för att hitta vad jag tycker. Och då hänger det på tolkningen av tidigare nämna experiment om den idén är rimlig.
Till viss del fungerar det nog likadant när vi känner efter hur vi mår och hur vi känner oss som det gör när vi tar fram våra åsikter. Vissa saker är jättetydliga för oss, som en spik i foten. Det krävs just en galen mördare för att vi ska missa det. Det står skrivet med stor skrift i boken och kräver ingen vidare tolkning. Men när det gäller mindre tydliga saker så behöver vi dra en slutsats när vi känner efter (även om vi kanske inte tänker på det som en slutsats). Liten krämpa i ena foten, lite allmän trötthet, ringande i ena örat tidigare idag. Är det något? Hur ska jag svara på frågan: ”hur är läget”?
Att då och då känna efter är bra, och jag tror att det är lätt att av misstag glömma bort att känna efter. Man är så upptagen att man inte hinner med att känna efter och därmed missar viktig information om hur man mår. Men en risk med att plötsligt känna efter jättemycket är att man inte vet hur det brukar vara, vad som är normalläget. En annan risk är att om man drar en osäker slutsats flera gånger så tenderar man att tro på den mer, trots att man baserar den på exakt samma underlag båda gångerna.
Jag är inte så orolig för min förstorade inre vänstra halva och jag det verkar inte vara något som påverkar min yttre kroppsuppfattning, så det är nog inte så allvarligt. Jag har inget emot att återupptäcka det en gång per dag i mina meditationer. Men däremot är blir jag väldigt nyfiken. Hur kan det komma sig? Är det vanligt? Någon som vet?