Mina föräldrar bor bara några kvarter bort från mig, men att träffa dem är nu att vinka på ett par meters avstånd när jag lämnar kassar med mat. Att gå till jobbet är att vandra ett par meter till skrivbordet för morgonmöte. Där finns också bokklubb och AW. Vänner på andra sidan jordklotet är plötsligt exakt lika nära som vänner på andra sidan stan.
På en filosofisamtalsworkshop på distans häromdagen ställde jag med anledning av det här frågan: vad är närhet? Jag visste inte att jag hade den frågan förrän i ögonblicket jag uttalade den, den hade växt och tagit plats i mig under de senaste veckorna. Min relativa ensamhet hade gjort närheten annorlunda, och en misstanke hade börjat smyga sig på: är detta verkligen närhet?
Det finns många olika betydelser av närhet. Den mest grundläggande är nog det fysiska avståndet mellan två föremål. En annan fundamental betydelse är likhet: två fenomen som är lika varandra.
En annan vanlig betydelse är den metaforiska: emotionell närhet. Den fysiska aspekten av metaforen återkommer hela tiden: ”jag står nära mina föräldrar” eller ”hon kom närmre mig än någon annan”. Metaforen står för det förtroende man känner för den andra, erfarenheterna man delar, likheten i tankar och känslor.
Det som händer i det fysiska mötet med en annan människa är att ett informationsutbyte sker: vi prövar löften, delar erfarenheter, tankar och känslor, och ser hur den andra mottar dessa. Får vi motsvarande information tillbaka så skapas närhet.
Eftersom den funktionella aspekten av ett möte är informationsutbyte, och vi nu har enorma möjligheter för informationsutbyte på distans, finns det ingen anledning att närheten skulle minskas med avståndet. Detta är övertygelsen älskande människor bär i hjärtat när de ger sig in på distansförhållande: vår fysiska kärlek är en konsekvens av vår emotionella. Vår emotionella kärlek är informationsutbyte, och informationsutbyte är med Internet oberoende av avstånd. Alltså finns det ingen anledning att tro att vår kärlek inte kommer hålla.
Samma löfte sker nu på miljoner arbetsplatser världen över: vår arbetsplats är en metod för informationsöverföring, samma informationsöverföring sker nu via internet, alltså kommer vårt arbete bli oförändrat. Skillnaden är enbart praktisk (dålig hållning när man sitter vid matbordet) och social (det är tråkigt). Den första går att underlätta med en stol, den andra är underordnad och är mest en fånig, nästan underhållande, uppvisning i personlig svaghet. Behöver du någon som håller dig i handen? Är du tio år gammal?
Frågan som uppkommer är om distansarbetesillusionen kommer gå samma väg som de långväga älskande. I denna övertygelse om att närhet är informationsutbyte så anar jag en skräck för det verkliga och en flykt in i reduktionismen och funktionalismen. Idén att verkligheten går att förstå i termer av molekyler och krafterna som råder mellan dem, går över i fascinationen av de symboliska representationerna av dessa i termer av matematiska lagar och strukturella formler, och landar i en föreställning att dessa symboler är allt som verkligheten är. När våra kroppar ligger hopslingrade i sängen är de enda som sker en frisättning av molekyler såsom oxytocin, endorfin och dopamin, utsöndrade av min hjärna när dina celler trycker på mina celler. Om jag injicerar dessa ämnen i min kropp, och du viskar samma ord i min hörlur, finns det ingen skillnad mellan om du var här med mig, eller om du var någon annanstans.
Vi kan se denna föreställning som tydligast i filmen ”Her” där Joaquin Phoenix spelar en man som har en relation med en artificiell intelligens, som han kommunicerar med genom en hörselsnäcka i örat. Kärleken är abstraherad till sin renaste essens, den mentala, rentav andliga, och all fysisk kärlek är sekundär och (som så ofta) smutsig, obehaglig eller komisk. (Detta ska inte ses som en kritik av filmen: jag rekommenderar den.)
Om man, som jag, köper den vetenskapliga världsbilden fullt ut och tankarna även slinker med på idén att om representationen av världen är funktionellt identisk med världen, så är det den världen, så blir det oundvikliga långdistansuppbrottet obegripligt. Man tänker: Jag hade representerat den enda relevanta aspekten av vår kärlek, nämligen informationsutbytet, genom mina digitala verktyg – hur kunde vår relation inte hålla? En lösning är förstås att säga att kärleken hade dött ändå: många relationer tar slut. Distansen var ingen faktor. En annan lösning är förstås att säga att de digitala verktygen är otillräckliga när det handlar om att överföra information. Hade vi kunnat träffas i en virtuell verklighet, där vi hade varsitt VR-headset, hade det gått.
Istället börjar jag luta åt att förneka idén att representationen är identisk med det som det representerar bara för att det är funktionellt identiskt. Närhet handlar inte om informationsutbyte: en del av det mänskliga mötet är den fysiska aspekten och om den fysiska aspekten saknas är inte det digitala mötet ekvivalent. När jag ser dig, är det inte först och främst ett informationsutbyte som sker, utan ett skapande av mig själv: genom att du är ett fysiskt föremål så är jag ett fysiskt föremål. Ett subjekt är inlåst i sin abstrakta hjärna och blir förlöst av insikten av att vara ett fysiskt objekt. Detta går inte att göra med en representation av ett fysiskt föremål: jag kan inte känna att jag finns genom att titta på något som kanske inte finns. (Kontinentalfilosofer får förlåta en analytisk filosof för vad som säkerligen är en A-kursnivå av analys.)
Slavoj Žižek(ja, så klart han skulle komma in här någonstans) skriver i boken ”Välkommen till verklighetens öken” om passionen för det reala, och att fantasin är kännetecknet för vår moderna tid. Han nämner skadliga varor som inte längre är skadliga: kaffe utan koffein, öl utan alkohol, grädde utan fett, och menar att detta har gått vidare till själva verkligheten: verklighet utan verklighet. Ett exempel på detta hittar han i filmen Matrix, där vår värld visar sig vara en simulerad värld men ändå verkligare än den yttre värld som ingen på riktigt erfar. (Boken skrevs innan uppföljarna kom.) Det är från den filmen som titeln på Žižeks bok är hämtad: det är vad karaktären Morpheus säger till Neo när han visar honom hur världen ser ut – men det han egentligen visar är bara en simulation av verkligheten som den faktiskt ser ut. Detta abstraherande av egenskaper, kaffe utan koffein och verklighet utan verklighet, får människan att sukta efter den oförnekbara verkligheten: i förfallet, i sexet och i våldet.
Jag är inte säker på om jag delar Žižeks analys fullt ut (eller om jag ens fullt ut förstår den), men det finns något i detta som kommer igen när jag tänker på idén om närhet i isoleringens tid. Det är inte bara smaken i ölen jag är ute efter: det är också alkoholen. Hur kan jag känna mig otillfredsställd av att träffa mina vänner via Zoom? Jo, eftersom att träffa mina vänner inte enbart är ett informationsutbyte. Tvärtom skulle jag nog kunna ta bort all information från vårt möte och jag skulle ändå njuta av mötet.
Den mycket banala insikt jag drabbades av för några månader sedan kommer tillbaka: jag bor i Stockholm eftersom min familj och de flesta av mina vänner bor här, och att träffa min familj och mina vänner är vad som gör livet värt att leva.
Det är nog därför jag blev så arg när jag såg SLs nya reklamkampanj, där de hävdar att jag inte längre ”är välkommen” på lokaltrafiken, och att de ”inte kör för mig”. Jag tänkte till en början att det handlade om att påståendena var oklara: får jag åka, även om jag ”inte är välkommen”? Kommer bussen att lämna hållplatsen om chauffören ”inte kör för mig”? Nu tänker jag istället att det kommer sig av att de säger att jag inte får träffa mina friska vänner som bor i Stockholm. Att använda Zoom är inte detsamma som att ”träffa mina vänner”, och eftersom det är det som gör livet värt att leva är livet (i längden) inte längre värt att leva. Det är rädslan för döden som gör mig arg.
Detta är en överdrift, naturligtvis, eller en långt dragen konsekvens: digitala verktyg kompenserar i någon grad för det uteblivna mötet, och håller mig flytande tills detta är över. Jag kan också träffa vänner utan att åka kollektivt (även om det är besvärligt) och jag kan också ignorera SLs kampanj och istället följa Folkhälsomyndigheternas rekommendation: det är tydligt att de med ”undvika resor i påsk” inte menar att ta sig till, till exempel, Fridhemsplan.
Min slutsats av denna fundering är att det egentligen inte finns någon skillnad mellan den metaforiska innebörden av närhet och den fysikaliska. Den närhet som är meningsfull är inte enbart den metaforiska, utan även den fysiska. Den känslomässiga närheten är oftast en konsekvens av den fysiska, men det innebär inte att vi kan ignorera den fysiska om vi kan uppnå den känslomässiga på annat sätt. För att vara nära behöver vi vara nära.