Att låtsas på riktigt

Just nu är det mycket prat om att övergå till det digitala. Vi digitaliserar underskrifter, utbildning, sociala relationer och samhällsfenomen.

En kul grej med människor är att vi kan hitta på att något är någonting och sedan komma överens om det och bete oss som att den saken är det där någonting. Barn gör det spontant: någon säger att pinnen är ett svärd, och alla är sedan med på att det är ett svärd. De klarar av att hålla båda faktumen i huvudet samtidigt: det är en pinne och det är också ett svärd. De klarar också av att hålla isär vilka saker som gäller för vilken existens: som pinne betraktad finns det ingen risk att skära sig på den, som svärd betraktad behöver man akta sig för den.

Vuxna gör det till exempel med pengar: det är en rad siffror, och det är samtidigt min lön. Det som gör det till pengar är vår kollektiva intentionalitet: vi har tillsammans skapat ett socialt faktum att detta är pengar. Exakt vad det är vi kallar pengar är inte jätteviktigt. Vi har gått från värdet av själva myntet, till att myntet representerar ett värde till att vi nu nöjer oss med siffrorna: en ren representation av representationen. Samtidigt är det inte helt godtyckligt vad vi väljer: precis som att inte vilken sak som helst passar för att vara ett svärd (den måste nog vara lite formad som ett svärd åtminstone) kan inte vad som helst vara pengar, åtminstone inte i praktiken.

Detta låtsande beror på vår föreställningsförmåga. Anledningen till att det inte är helt godtyckligt vad som är ett svärd när vi leker är för att vi har svårt att föreställa oss en bok, till exempel, vara ett svärd. De ser för olika ut. Men detta är naturligtvis inte statiskt: om den vi leker med förklarar på vilket sätt boken är ett svärd, eller om vi leker en massa gånger, så kommer man vänja sig vid det och det kommer kännas mer rimligt. Men i slutändan kommer man nog ändå välja en bra pinne framför en bok om man ska leka. Det kräver mindre av vår föreställningsförmåga och det är svårare att glömma bort vad det är.

Idag är det första maj. De vanliga demonstrationstågen är inställda. De politiska talen som brukar hållas på stora torg framför massor av människor hålls nu framför en liten grupp tekniker och kablas ut till människornas hem. Det finns något i detta som är oproblematiskt för vår föreställningsförmåga: att höra Stefan Löfven tala gör man lika bra på i sitt hem som på ett torg, i betydelsen ”ta del av den information han vill förmedla och den retorik han gör det genom”. Det är också något inte alla gör, så att lyssna på talet är ett sätt att skilja ut sig från andra, vilket man också gör genom att gå till torget. Men det finns något utöver denna informationsöverföring: handlingen ”att gå och lyssna på statsministern”. Vi går inte till torget för att få reda på vad han har att säga (det kan man läsa i en tidning efteråt) utan vi går till torget för att vara där som fysiska personer.

Hur ska man då göra med första-maj-tågen? Vänstern har annonserat att de ska hålla sitt tåg i World Of Warcraft. Det är, som säkert de flesta vet, ett dataspel där man har en karaktär som man kontrollerar och spelandet sker tillsammans med andra, online samtidigt. Karaktären kan hoppa, springa, byta kläder, plocka upp saker och så vidare, utöver att slåss (vilket väl är det huvudsakliga i spelet). Ens karaktär delar en digital verklighet tillsammans med andra människors karaktärer, i likhet med att personer delar en verklig verklighet med andra personer. Frågan som uppstår är om detta verkligen är ett första-maj-tåg? Flera vänner jag pratat med känner sig tveksamma till detta, de har svårt att ta det på allvar. De kan se likheterna med ett verkligt första-maj-tåg, men tycker inte att de är tillräckliga för att denna handling ska få samma betydelse som handlingen att hålla i ett verkligt första-maj-tåg. En likhet är att eftersom varje person (möjligen med något enstaka undantag) har enbart en karaktär visar mängden karaktärer på mängden personer som bryr sig om frågan. Genom att gå i tåget visar man att man följer de gemensamma reglerna för aktiviteten, och därmed att gruppen som enhet har handlingskraft.

Ett problem kanske är att det är mycket mindre jobbigt att gå i ett digitalt tåg en ett verkligt tåg. Att gå i ett digitalt tåg är relativt bekvämt. Uppoffringar, i till exempel bekvämlighet, är något som gör våra handlingar betydelsefulla. Det är också relativt anonymt att låta sin karaktär gå i tåget. Om jag går i ett verkligt tåg kan någon känna igen mig och hålla mig ansvarig för att ha varit med i tåget. Om jag inte använder mitt riktiga namn (vilket i WoW nog får sägas vara mycket ovanligt) finns det ingenting som gör att jag går att identifiera. Jag tar inte heller någon större risk: om någon skulle hugga ned min karaktär så skulle jag som person inte påverkas. Det är inte heller möjligt att hugga ned varandra överallt i spelet, så det går att reglera risken.

Det kanske är sådana skillnader som är anledningen till varför ett digitalt tåg känns som ett tomt surrogat (det ska väl kanske sägas att det började som ett aprilskämt, och nog genomförs med glimten i ögat). Men jag undrar om det inte också beror på att representationer inte är helt ekvivalent med det verkliga. Detta är en tanke jag haft ett tag nu, men fortfarande inte lyckats formulera så tydligt, så det blir lite ”handviftande” av det. Det är ju också ganska självklart: även om jag skriver ett sms med texten ”jag smeker din kind”, jag skickar en bild på mig där jag smeker din kind, du vet att jag vill smeka din kind, du vill också att jag smeker din kind, du blundar och föreställer dig detta hända, luktar på något med min parfym… och så vidare så kommer det ändå inte vara så att jag faktiskt smeker din kind. Symboliken i handlingen, innebörden, känslan av kärlek, kan jag så klart förmedla på detta sätt men det är trots det inte sant att jag faktiskt smeker din kind. Det är något men inte lika bra.

Min… – känsla? Oargumenterade övertygelse? – är att denna fysiska aspekt är både oreducerbar och viktig. Jag associerar till filosofen John Searles argument mot en viss syn på AI. Grundidén är att även om simulationer av medvetandet hjälper oss förstå medvetandet så betyder inte det att simulationen faktiskt är medvetande. Simulerar du en skogsbrand är det inga träd som faktiskt brinner i datorn. Det spelar ingen roll hur verklighetstrogen simulationen är, så länge den inte består av träd som faktiskt bränns upp är det inte en skogsbrand utan bara en simulation av en skogsbrand. På samma sätt är en simulation av ett medvetande inte ett medvetande utan bara just en simulation av medvetande. Eller i detta fall: vi kan representera första-maj-tåget, men det kommer inte vara samma sak som ett första-maj-tåg, utan just en representation av ett sådant tåg.

Sedan så finns det något flytande i just ett sådant tåg, eftersom det är till stor del symbolik. Hur viktig är den fysiska närvaron? När det gäller pengar så visade det sig att vi kunde plocka bort den materiella aspekten och behålla den symboliska. Det räcker med att vi har en vag känsla av ett samband med fysiskt värde, någonstans i bakhuvudet. Värdet hos siffrorna som är min lön blir också verkliga för mig i kraft av vad det innebär för mitt liv: jag kan köpa mat och betala hyra, till exempel. Så är det med underskrifter: själva skrivandet med bläck var inte det centrala, utan det som skrivandet stod för, överenskommelsen och vad det innebär för ens liv. Kanske det räcker med att det blir lite jobbigare att gå i ett digitalt första-maj-tåg, att det kräver lite större uppoffringar så att det får större konsekvenser för mitt liv. Eller att det blir fler som är med på att tåget faktiskt är betydelsefullt, till exempel att tåget görs på en arena där många andra är och att de inte kan undvika att se oss om de är där av andra skäl. Eller så kommer det aldrig att bli samma sak: det digitala tåget kanske kommer bli som att försöka låtsas att en bok är ett svärd – det duger i brist på annat.

(Foto: Photo by Markus Spiske on Unsplash)