Mitt på dagen är det lätt att bli lurad och tro att maj är en sommarmånad. Det är först på kvällen, när den råa kyligheten blir uppenbar, som man inser att det är ännu ett tag kvar och att värmen bara ligger ovanpå och inte finns inuti. Man vet att promenaden måste ta slut och att man hela tiden är på väg hemåt. En sommarnatt finns en outtalad möjlighet att bara lägga sig i gräset och somna in till nattens ljud. I maj är dofterna är ännu något dämpade och har inte den där hjärtslitande inverkan på mig som sommarens allra kraftigaste uttryck har. När sommaren är som störst kan jag drabbas av en känsla av otillräcklighet: allt är så underbart och jag är oförmögen att uppleva allt så fullständigt som jag skulle vilja. Sommaren förpliktigar, den kräver något av mig. Maj, däremot, är enbart möjligheter och löften om det som skall komma.
En vän liknade detta med känslan man kan ha när man är i väntan på något. Det är lördag, och man ska iväg och träffa vänner på kvällen. Det kommer bli fest med människor man tycker om och man ser fram emot det. Men det är ännu ett tag kvar, klockan är halv fem och man håller på att göra sig i ordning: man tar en dusch, spelar musik, väljer ut kläder. Kanske smuttar på ett glas och äter lite chips och känner lite att man fuskar som börjar festen innan festen, men man känner ingen skuld över detta. Det känns som att man lite busigt unnar sig något.
Själva festen förpliktigar. Den är väl egentligen roligare än förberedelsetiden innan, men då är man också medveten om att det är nu det gäller. Det var detta man såg fram emot. Det är nu man ska ha roligt. Man behöver fatta beslut för att göra det ”så bra som möjligt” och därmed om och om igen fundera över hur roligt man egentligen har det och vad man kan göra för att ha det ännu roligare.
Naturligtvis är detta ”måste” inget riktigt ”måste”. Man väljer väl själv om man försöker ”maximera roligheten” eller inte, och kanske att man lyckas maximera mer om man inte försöker maximera. Men eftersom söndagen ovillkorligen kommer efter lördagen, och att jag vet hur denna söndagskväll kommer kännas i väntan på måndagen, tycker jag det är svårt att komma undan denna tanke.
Jag såg en dokumentär förra veckan där de filmade hemma hos en familj och i bakgrunden såg man en lampskärm med skyddsplasten kvar. Det kan naturligtvis bara vara så att den är ny och de inte hade hunnit ta av den än, men min gissning är att den satt kvar där för att lampskärmen skulle fortsätta vara ”fin”. Samtidigt så är den så klart inte ”fin” eftersom den ju är bakom plast. Den är ”fin i sig” men inte ”fin för oss”. Givet att man inte tänker sälja vidare lampan, och givet att det inte finns särskilda skäl att tänka att den kommer bli smutsig snart – man har inget skumparty planerat – så verkar detta lite ”dumsnålt”. Vad är poängen med att köpa fina saker om man inte njuter av att de är fina?
Både maj månad och lördagar halv fem är potential. I denna potential finns alla möjliga utfall samlade, men vi behöver inte ta ställning till något av dem. Vi kan njuta av alla goda utfall samtidigt, trots att en del av dem är ömsesidigt uteslutande och därför inte kan bli verklighet samtidigt.
Å ena sidan är denna njutning som ”att ha plasten på” sommaren, eftersom ens njutande bygger på att det inte är på riktigt. Alla dessa möjligheter är mer eller mindre uttalade fantasier. Att njuta av dem är inautentisk njutning, skulle man kunna hävda. Å andra sidan är dessa fantasier bara njutbara om en av dem blir verklighet: vi skulle inte njuta om vi bara stannade hemma och förberedde oss hela kvällen. Vi skulle inte vilja att det var maj hela sommaren. På det sättet är denna njutning ren: vi hänger oss åt den och vi vet att den är övergående. En annan liknelse: du är och badar i havet och du lyfts upp av en våg från en motorbåt. Du drabbas av en barnslig oförfalskad glädje när du stiger i vattnet för att hålla huvudet över ytan. Men denna glädje beror på att vågen går över: går det ens att föreställa sig en våg om den inte försvinner?
Faktum är, ironiskt nog, att jag är mer grundad i nuet i väntan på festen än på festen. Trots att väntan bär med fantasier om hur det kan komma att bli sedan finns det ingen annan stans jag just där och då ska vara, ingenting annat jag skulle kunna göra. I väntan kan jag kan bara vara.
Jag njuter av alla dessa löften som maj ger just eftersom bara ett av dessa kommer infrias. Kanske njuter jag mer av löftena än av verkligheten, det kanske beror på hur sommaren blir, men det säger inte att min njutning är falsk eller att jag skulle vilja ha det på något annat sätt. Det är vågrörelsen mellan det som är och det som kommer som gör livet värt att leva.