Så, vad jobbar du med?

Du är på en fest och står och småpratar med någon du inte känner. Nästan alla sådana samtal börjar med att man berättar om sig själv och frågar om den andre. Det går att komma runt det om det finns ett tydligt gemensamt samtalsämne, som varför ni är på festen eller om ni är utklädda på något sätt, men till slut behöver man gå igenom vem det är man pratar med egentligen. Det är nästan oartigt att inte göra det. Så vad säger du? Hur förklarar du för den andre vem du är?

Arbete, utbildning, bostadsort, födelseort och hur du fick din nuvarande lägenhet är standardfrågorna i Stockholm i min ålderskategori. Sedan kommer man kanske in på vad man har för hobbies och vad man tycker om Tiger King, eller vad som råkar vara den allmänt sedda TV-serien just då. När detta är avhandlat har man genomfört det sociala handslaget och kan prata om vad man egentligen vill prata om.

Det här kan kännas ganska begränsande. Man vill kanske inte bli definierad utefter sin utbildning eller sitt arbete. Vi har olika kategorier i våra huvuden som vi använder för att hålla reda på saker, men sådana kategorier kan också vara missvisande. Om du säger ”advokat” som svar på frågan vad du jobbar med så vet du att personen du pratar med, åtminstone ganska sannolikt, kommer få en mängd förutfattade meningar om dig. Vad du tjänar, var du bor, hur du ser på människor, kläder, sanning, rättvisa, och så vidare. Samtidigt kan du inte direkt bemöta dessa på ett naturligt sätt, eftersom du ju faktiskt inte vet om personen tror det här om dig. Att säga ”Jag är advokat, men jag tjänar inte så bra och jag tror på en absolut sanning” skulle nog ge ett ännu mer felaktigt intryck av dig som person, om du nu inte råkar vara lite ängsligt lagd. Så hur gör man då för att ge en korrekt bild av sig själv?

I kommunikation är sådant som är mindre sant ibland mer sant. Tänk dig att du håller på med charader och ska visa att någon åker bil. Antagligen håller du fram händerna som om du greppade en ratt och låtsas svänga fram och tillbaka på den, ungefär som bilförare i gamla filmer. Men i verkligheten svänger man förstås inte fram och tillbaka så mycket, då skulle man ju pendla fram och tillbaka på vägen, utan oftast håller man ratten stilla. Problemet är att man om man gör så i charaderna är det lite oklart vad man håller i, och svängandet visar tydligt att det just är en ratt. Så genom att göra något som man inte gör med bilar, visar man att man är i bilen. Den felaktiga representationen av handlingen är en mer korrekt representation för att kommunicera handlingen.

Så här är det ofta med kommunikation, tycker jag. Vi väljer att inte säga saker som är sanna för att vi inser att det för den andra personen skulle ge en felaktig uppfattning av det vi försöker säga. Det kan till och med vara så att vi säger sådant som inte är sant för att det blir mer sant än det missförstånd som sanningen skulle orsaka. I kommunikation tar vi hänsyn till mottagarens förståelse.

Ett sätt att säkerställa förståelse är genom att undvika detaljer. Generella beskrivningar är förenklande och därmed i någon mening felaktiga, men det finns en outtalad överenskommelse mellan talare och lyssnare att man inte berättar alla detaljer först. Istället börjar man med den stora bilden och går in på detaljer senare. Förklarar man hur en bensinbil fungerar kanske man börjar med att säga något i stil med: ”bensin pumpas in i motorn där den antänds och exploderar och den kraften trycker på stavar som är kopplade till hjulen som får dom att snurra”. Därefter går man in på lite mer detaljer, kanske: ”en sådan stav kallas en kolv, och explosionen sker i en cylinder, och det som händer när du gasar är att det kommer in mer bensin i motorn. Men det räcker inte med bara bensin utan det behövs också luft…”. Och så vidare.

De här inzoomande beskrivningarna finns också i historieberättande. Klassiska sagor börjar ofta med generella beskrivningar – ”det var en prinsessa som bodde i ett land långt borta” – och går sedan in på mer och med detaljerade beskrivningar – ”och prinsessan styrde landet med järnhand, för hon var mycket olycklig”. Modernt historieberättande använder istället ofta andra tricks för att förmedla vem karaktären är. Vi kanske får reda på någon liten detalj ur personens liv, ett ögonblick som säger mycket om vem den personen är. Personen köper en fin läderväska och lurar försäljaren att tro att den är skadad och lyckas därmed få ned priset. Nu vet vi att personen är en sådan som använder fina läderväskor, är tillräckligt självsäker för att försöka pruta och oärlig nog att lura andra för sin egen vinning. Den här händelsen måste vara konsistent med andra beskrivningar av personen, men vi är samtidigt medvetna om att en sådan här liten episod inte är hela sanningen om en person. Vi kanske sedan få se personen ta hand om sin gamla mamma på ett ömsint sätt, och får då en mer komplex bild av en person mer både goda sidor och sidor som är mindre hedervärda.

Att möta en person på en fest är att berätta historien om sig själv. Det går inte att komma runt det. Även om du säger ”jag tycker det är så tråkigt att alla ska prata om sig själva” så är det också något som berättar vem du är. Dessutom, i brist på information så finns risken att den du pratar med skapar sig en helt egen bild av dig, baserat på saker som du inte har någon aning om att du förmedlar. Kanske blir det en rättvis bild av dig, men risken är stor att det blir ett oavsiktligt dåligt urval av fakta som den baseras på.

Det är bättre att äga situationen, inse att det är vad man håller på med och göra vad man kan för att ge en korrekt bild av en själv, alltså det man själv tänker är en korrekt bild. Det första steget är att inse vem som sitter i publiken: vem man pratar med. Mötet är mellan två personer, du som talar och den som lyssnar, och du har också förutfattade meningar om den du pratar med. Det är bra att inse dessa. Det andra steget är att föreställa dig hur du framstår för personen, redan innan du säger något. Det är så klart väldigt osäkert vad den andra tänker, och du har säkert fel om en massa saker, men tack och lov finns det många möjligheter att förändra och komplettera under ett samtal. Det tredje steget är att fundera ut i vilken grundkategori som du bör hamna i lyssnarens huvud för att bli så korrekt representerad som möjligt, och det fjärde steget är att fundera ut vilken berättarteknisk strategi som förmedlar detta på det bästa sättet.

Det kanske verkar lite manipulativt och det är så klart att man inte gör det här så väldigt medvetet. Men jag tror att det egentligen är ett ganska schysst sätt att möta någon: att vara medveten om den man pratar med och försöka möta denna person utifrån den personens förutsättningar och världssyn. Det gör att man kan fokusera på det man har gemensamt och minskar risken att man råkar få den andra att känna sig till exempel oviktig, omogen eller dum. Pratar man med någon som är mycket yngre kanske man framställer sin fina utbildning eller sitt fina jobb som något som en del människor har, men som man absolut inte måste ha för att vara en fullvärdig deltagare i samtalet, för att inte stänga ute den personen. Utgångspunkten i samtalet är att den andra personen vill ha både en korrekt men också en positiv bild av dig (och vice versa) och genom att tänka över den andre personens synvinkel gör du din del av detta. Den andra personen vill tycka om dig, och du hjälper till. Varför pratar ni annars med varandra?

När någon frågar vad du jobbar med så har du möjlighet att besvara den frågan på olika sätt. Du kan berätta om din yrkestitel och lämna det där, eller så besvarar istället du en annorlunda, men närliggande, fråga och berättar om vad du har jobbat med just den dagen. Eller berätta om vad du drömmer om att få jobba med, eller hur det kommer sig att du jobbade där – alltihopa sådant som är viktigt när man skriver en berättelse om någon.

När jag själv får frågan kan jag antingen börja med att berätta att jag jobbar på KTH och därefter med en kurs i vetenskapsteori eller så börjar jag med att berätta att jag jobbar på filosofiska avdelningen på KTH och därefter att jag har hand om en kurs som handlar om den filosofiska bakgrunden till vetenskap och forskning. Båda sakerna är sanna, men ger (tror jag) ganska olika bilder av mig. Jag kan också så klart börja med att berätta om att jag jobbar med filosofiska samtal med barn, och bara komma in på KTH-jobbet om någon frågar om det är tillräckligt för att försörja sig på (vilket det ju i dagsläget inte är). Om någon frågar mig om mina hobbies kan jag välja att berätta om att jag brygger öl, eller håller på med musik, eller odlar, eller är med i ett par bokklubbar. Alla sakerna är sanna men ger olika bilder av mig. Vad tror jag att jag har gemensamt med den jag pratar med?

Målet, som jag ser det åtminstone, är inte egentligen att framställa mig själv i god dager. Istället är det att personen ska få en så korrekt bild av mig som möjligt givet det sammanhang vi befinner oss i och den tid vi har pratat, så att mötet blir så bra som möjligt. Om jag bara ska möta någon ett kort ögonblick och sedan antagligen aldrig mer, kanske en kompis kompis man har stött på när man är ute och går, är det okej med en väldigt förenklande bild, så förenklande att den kanske till och med är närmast felaktig. Men för det här mötets skull är den det bästa: personen får en känsla av att ha mött en riktig person som den i någon mån lyckades förstå. Jag tar min del av ansvaret för mötet och bekräftar den outtalade ömsesidiga förståelsen att det finns mer att veta om mig och mer att veta om den andra personen. Jag visar, genom att förenkla bilden av mig själv, att jag inte själv tänker att jag å min sida har fått reda på den fullständiga sanningen om den andra personen. Att det finns mer att upptäcka om oss båda, tillsammans. Kanske en annan gång?