Blogg

Utanför lådan

“Försvinna” från 1969 av Georges Perec är en cirka tvåhundrafemtio sidor lång roman. Den inleds med hur Noam Vokaal först drabbas av sömnlöshet och sedan försvinner, och utvecklas till närmast en spänningsroman när hans vänner försöker leta rätt på honom. Det mest anmärkningsvärda med boken är att den är skriven helt utan ord som innehåller bokstaven “e”. Låt mig ge ett exempel.

Han tog till alla trick för att somna, utan att lyckas. Låg först i småprickig pyjamas, nästa natt i trikåtröja, nästa i kofta, nästa i nån nordafrikansk släktings kaftan, nästa natt näck. Minst 20 olika bäddningar hann han pröva. För dyra slantar fick han hyra nån stor sovsal; han provlåg bäddsoffor, turistsängar, alkovsängar, stolpsängar, våningssängar, sovsäckar, fållbänkar, hängmattor

Än låg han och frös utan lakan, än flöt han nästan bort invirad i tjocka filtar. Han fick jämfört alfagräs och kapok. Än satt han upp, än låg han hopkurad, än på alla fyra; han gick till nån fakir och fick långa hans spikmatta, och till nån guru som gav tips på yoga: drag upp din högra fot bakom axlarna, grip tag i vänstra stortån…

Allt var lika hopplöst.

Utdrag från sida 19, Modernistas utgåva från 2000/2018

Det är svårbegripligt hur man lyckas med detta, att boken trots denna begränsningn blir så vanlig. Kanske att man reagerar på att meningarna ibland är lite konstiga, kanske något ovanligt ord som används, men ofta upptäcker jag under min läsning att det hade gått att använda andra, mer vanliga ord som inte heller hade haft “e” i sig. Noam besöker till exempel en öron-näsa-hals-läkare som omnämns som “krandoktorn”, och vad jag förstår är “kran” här slang för näsa. Men “näsa” innehåller ju inget “e”, inte heller gör “öron-näsa-hals” det. Att han omnämns som “krandoktorn” är ett uttryck för stil, inte för begränsning.

Det är också en imponerande bok eftersom den i praktiken är skriven två gånger, då den är ursprungligen skriven på franska. Ord som inte innehåller bokstaven “e” på franska kan ju mycket väl innehålla “e” på svenska (något sådant samband finns inte, normalt sett, möjligen med lånord). Översättaren Sture Pyk har alltså behövt skriva boken på nytt, men utan de möjligheter som Perec hade att ändra på handling för att passa de ord som skulle användas. (Det kan han naturligtvis ha gjort, inser jag när jag tänker på det, eftersom jag inte kan franska har jag ingen möjlighet att kolla, men det är inte så översättare brukar arbeta i alla fall.) “E” är franskans vanligaste bokstav, skrivs det i efterordet, och den måste väl ändå vara väldigt vanlig i svenskan också. Hur lyckas man genomföra ett sådant projekt?

Samtidigt: den enda anledningen till att det är svårt att skriva en bok utan att använda bokstaven “e” är för att vi kan så många ord som innehåller bokstaven “e”. Hade dessa ord aldrig funnits, eller om vi aldrig hade lärt oss dem, hade vi skrivit boken utan problem. Det är inga problem för en engelsktalande person att skriva en bok utan å-ä-ö, till exempel. De har andra ord, utan dessa bokstäver. På samma sätt kan man säga att det finns en enorm (oändlig?) mängd bokstäver som svenskan inte har, som vi klarar oss bra utan. Eller det tror vi i alla fall. Nu när vi har bokstaven e, verkar den vara essentiell, och att vårt språk blir nästan sjukligt begränsat när vi tvingas undvika den. Så hur begränsat är vårt språk för att vissa bokstäver ännu inte uppfunnits?

Så funkar naturligtvis inte språk egentligen. Det går inte att uppfinna en bokstav på samma sätt som det går att uppfinna ett verktyg. Bokstäver beskriver de ljud vi redan använder. Regeln för boken är att bokstaven “e” inte ska finnas med, men ljudet “e” kan så klart finnas med.

Men ord då, kanske finns det ord vi skulle behöva? Ett vanligt exempel är hur “de gamla grekerna” hade sju olika ord för kärlek, inte bara för att, som vi gör, skilja ut förälskelse från kärlek, men utan även skilja ut till exempel vänskaplig kärlek från kärlek till en förälder. Dessa skilda former av kärlek tror jag att man ofta skulle behöva skilja ut, och bara det faktum att det fanns flera ord skulle kunna ändra vår begreppsvärld. Internet-memen “I love you as a friend” – om hur män (pojkar, kanske främst) upplever att de blir satta i “the friend-zone” av kvinnor de är vänliga mot eftersom de vill ha en relation med dem – kanske kommer sig av just detta. En möjlig orsak till att detta upplevs negativt, utöver att ens förhoppningar grusas naturligtvis, kan vara att man upplever det som en undanflykt, ett inautentiskt svar. Fanns det ett separat ord för denna form kärlek skulle denna åtminstone denna nesa minskas.

Det finns många andra begränsningar man kan åta sig. Dikter, till exempel skrivs ju ibland enligt vissa regler. Sonetten är en klassisk rimmad versform där stroferna ska bestå av två fyraradiga strofer och två treradiga, med fem takter i varje rad. Den ska också vara rimmad, gärna enligt A B B A / A B B A / C D C / D C D, alltså att första raden (indikerad med A) har ett slutrim på fjärde, femte och åttonde raden, och så vidare. En sådan begränsning kräver en hel del knepande och knåpande, men om man tänker på det beror det också på att man inte är van. Vi talar utan problem (får vi väl anta) på vårt eget språk, trots att det följer en mängd komplexa och inte sällan outtalade regler för hur meningar ska struktureras. Inte nog med att vi lyckas (oftast åtminstone) med att sätta adjektiv och verb på rätt plats eller stapla beskrivande ord på rätt sätt, vi kan nästan inte göra på något annat sätt. Är det inte möjligt att tänka sig någon som blivit uppfostrad med enbart sonetter, och därför talar i sonettform som ett rinnande vatten, utan att ens tänka på det? Som skulle behöva kämpa med att sätta ihop meningar på det sätt som vi gör, och som dessutom känna samma obehag som vi kan göra inför ogrammatiska meningar?

Här kanske en språkvetare kommer och vill förklara att det är en enorm skillnad mellan grammatik och versmått, att man har en medfödd struktur för det förra men inte för det senare, och i så fall lägger jag mig naturligtvis platt. Oavsett verkar det rimligt att tänka att Homeros skrev Odyssén med sin hexameter med betydligt större lätthet än vad jag skulle kunna, ens om jag övade mycket länge.

Jag kommer att tänka på ett filosofiskt samtal jag hade med en grupp vänner där L, som pluggade på en arkitekturskola, beskrev att skolans undervisningsstrategi utgick från studenternas eget sökande på svar. Redan från början av utbildningen fick studenterna en uppgift att göra, ett problem att lösa, och sedan fria tyglar att hitta lösningen: googla, läsa i böcker, fråga lärare, pröva själva med modeller. Det skedde ingen formell undervisning (åtminstone är det så jag minns det han sa, nu tio år senare), utan studenterna skulle hitta kunskapen själva. Poängen var att de skulle lära sig att bli arkitekter som tänkte utanför lådan, genom att aldrig ens lära sig lådan. Istället för att ägna tid åt att gå igenom hur hus brukade se ut, och brukade byggas, så skulle de som fria, oformade individer hitta sin egen verklighet, begränsade av erfarenheten och inte av läror.

Det vi diskuterade då, och den fundering jag burit med mig sedan dess, är om denna metod ger den lådlösa tillvaro som antogs. Man kan till exempel tänka sig att man ändå bär med sig föreställningar om hur hus ska se ut och byggas, och genom att aldrig formellt undervisas om detta internaliserar man traditionen eftersom det aldrig medvetandegörs att dessa föreställningar har sitt ursprung i historien och inte i ens egen estetik. Man kan också tänka sig att revolten är en viktig del av att hitta sin egen smak. Ens eget estetiska sinne utvecklas mest genom att man uttråkas av de regler och stilkrav som man fått pådyvlade av lärare under sin utbildning. Ett tredje skäl till att tvivla på denna metod har att göra med förankring. Det sägs ibland att kunskap som man hämtat in på eget initiativ sitter djupare, är mer förankrad, än kunskap man fått genom att någon berättat för en. Detta stämmer säkert, men det behöver inte alls vara positivt. Inom filosofin upplever jag inte sällan att filosofer försvarar den teori de själva har kommit på, långt efter att den visat sig vara orimlig, eftersom den är så djupt förankrad i dem eftersom de hittat den själv. Att få en teori framlagd för sig medvetandegör att det är en av många och skapar en intellektuell rörlighet som främjar utveckling.

Då tycker jag Georges Perecs sätt är långt mer intressant. Genom att ta den låda som redan finns – alltså det språk och de ord som nu existerar – och göra lådan ännu mindre blir vi varse både att lådan finns och att dess storlek är – åtminstone i någon mening – godtycklig. Det är omöjligt berätta om det som finns utanför lådan, för det är kunskap (ord, teorier, estetik) som ännu inte finns. Att låtsas som att lådan inte finns kan så klart göra att man råkar gå utanför dess begränsningar: om du inte vet hur många armhävningar en person normalt kan göra så kanske du gör dubbelt så många av bara farten. Men det kan lika gärna vara så att man gör hälften, eftersom man utan att ha tänkt på det, omedvetet, hade en föreställning om att tio armhävningar var mycket. Att vi inte har lärt oss om den låda vi befinner oss i innebär inte att vi står utanför den.

Min kniv

Är detta verkligen min kniv? (bild på min bordskniv)
Min kniv?

En kväll i förra veckan när jag skulle äta middag råkade ögonen fastna på min bordskniv, liggande bredvid tallriken. Jag hade lagat en ljummen sallad med blodgrape och rotfrukter och precis ställt fram och dukat då jag kom att titta på kniven. Det var inte min vanliga kniv. Så där ser inte mina knivar ut. Den lilla bucklan mellan handtaget och bladet kändes främmande, har inte mina knivar en mjuk övergång mellan handtaget och bladet? I övrigt såg den ut som mina riktiga knivar, men om man tänker på det liknar nästan alla bordsknivar varandra. Detta var inte mina knivar, jag kände det tydligt. I övrigt var mina bestick de riktiga: gaffeln var min vanliga, och skeden var min vanliga, men inte kniven. Jag kunde inte ta ögonen ifrån den, och min värld fylldes av denna kniv.

Jag försökte skaka bort upplevelsen, för naturligtvis var detta min kniv. Jag var hemma, hade tagit knivarna ur lådan och lagt dem på bordet. Ingen skulle spela mig ett sådant märkligt spratt. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att det inte var mina knivar. Jag har haft samma bestick i säkert fem år, kanske närmare tio. Och egentligen, långt bak i huvudet, så förstod jag att det var mina knivar – eller mer korrekt: jag visste att det var mina knivar. Men jag kunde inte känna det. Tvärtom kände jag främlingskap.

Jag tänkte på något annat, tvingade tanken vidare till något annat, tog för mig och började äta. Sakta slätades upplevelsen över, även om blicken ibland fastnade i vantro och handens fingrar obehagligt rörde över denna lilla klumpen, så tog inte känslan av främlingskap över min verklighet. Efter en stund var känslan borta, men minnet var kvar. Även nu några dagar senare känner jag mig lite tveksam. Så klart det är mina vanliga knivar. Men ändå?

Denna upplevelse kom mig att tänka på det som kallas Capgras syndrom, vilket är ett tillstånd när en person är övertygad om att en närstående är ersatt av en identisk kopia. Personen kan säga: “Ja, jag vet att du ser exakt ut som Kalle, låter som Kalle och luktar som Kalle, men det är inte du som är Kalle. Du är bara en kopia.”. Detta allvarliga tillstånd kan förekomma vid schizofreni eller vid hjärnskador, och det är så klart inte vad jag upplevde. Jag är varken schizofren eller hjärnskadad. För övrigt finns det ju en skillnad mellan det jag upplevde och Capgras, eftersom jag inte upplevde att det var en exakt kopia av mina bestick utan helt enkelt att det var andra bestick. Jag kommer också att tänka på motsatsen till déjà vu, nämligen jamais vu. När man upplever déjà vu så tycks det som att det man upplever är något som redan hänt en gång förut, medan man vid jamais vu känner som att det är första gången man upplever något, fastän man har upplevt det tidigare.

Neurovetenskap och neuropsykiatri är gigantiska områden som jag är mycket intresserad av, men jag har ingen egentlig kunskap på området. Den här bloggen är en beskrivning av mina funderingar och mitt sökande inom alla områden (snarare än argumenterande för positioner jag avser att försvara till döden), men inom det här området i synnerhet brister min kunskap och mina kunskapsanspråk är därför blygsamma. Men med det sagt, så verkar det i alla fall, baserat på detta, som att “igenkänningen” är en egenskap som så att säga kan klistras på en upplevelse. Upplevelsen kan vara korrekt, kanske till och med faktaminnet av hur knivarna ska se ut, men känslan av bekanthet verkar kunna plockas bort från upplevelsen.

Jag tänker väl, intuitivt, att hjärnan fungerar typ så här:

  1. Vi ser ett föremål (eller en person),
  2. Analyserar utseendet,
  3. Jämför och matchar utseendet på föremålet mot databasen tidigare minnen av föremål,
  4. Identifierar föremålet,
  5. Vid matchning sluter den sig till att man sett föremålet förut,
  6. Vilket orsakar känslan av att känna igen någon.

I den här modellen så skulle det vara antingen att steg 4 misslyckas (man hittar inget föremål) eller att steg 6 misslyckas (det kommer ingen känsla). Men nu börjar jag fundera om det verkligen är korrekt. Det finns säkerligen ett mått av slutledning när vi känner igen föremål och personer, men börjar nu tänka att det inte är hela historien. Vi har minnen av saker: boken ligger på nattygsbordet, den är svart på framsidan med vit text, den handlar om evolutionen, den är illa skriven, den är ganska tjock och det är min bok. Min helt ovetenskapligt grundade fundering är om inte en del av dessa faktaminnen också är känslominnen. Det är inte bara att jag vet att boken är min, eftersom jag har ett minne av att jag har fått den som en gåva efter ett filosofisamtal, den känns också som min. Och den känns också som illa skriven. Känslan är inte en reaktion på den slutledning jag gör från minnet av gåvotillfället, utan lika mycket ett minne i sig. När detta känslominne faller bort drabbas man av upplevelsen jag hade häromdagen med mina knivar. Detta är förstås bara mina tankar om hur hjärnan fungerar, grundade i stort sett ingenting, men det förefaller mig som att det i alla fall är lite vettigt att tänka så här. Jag ska läsa vidare om detta under veckorna som kommer, kanske kommer jag återkomma till det här senare.

En annan upplevelse som har fått mig att tänka i samma banor, nämligen att skilja mellan hjärntillstånd och känslan som hör till, är förståelse. När man är i en inlärningsprocess tänker man nog att man först tar in fakta, sedan provar dessa fakta själv och till slut kan något och vilket innebär att man förstår: det går upp ett ljus och man känner “aha, nu förstår jag!” varpå man har nått verklig kunskap. Det är inte bara att man klarar av att lösa mattetalen, alltså få rätt resultat genom rätt metoder, man förstår också varför man ska använda metoderna och varför resultatet blir vad det blir. I denna bild av det är den faktiska förståelsen och känslan av förståelsen två sidor av samma mynt, odelbart förknippade med varandra. En utbildare kan därför sluta utbilda när elever eller studenter meddelar att de känner förståelsekänslan, eftersom den alltid betyder att man också har den faktiska förståelsen.

Förståelse och känslan av förståelse är dock inte två sidor av samma mynt, och det tror jag man inser om man funderar över det. För efter det glada utropet går man till nästa tal, räknar på nytt och får fel resultat, och drar deppat slutsatsen att man faktiskt inte förstod. På samma sätt kan elever eller studenter säga: “jag förstår inte alls, men varje gång jag räknar blir det rätt”. Då finns förståelsen, men inte känslan av förståelse. Det går förstås att tänka att “förståelse” bör förstås som ett högnivåsamband som går att beskriva i faktapåståenden: man har nått förståelse när man vet hur en matematisk sats hänger samman med en annan, eller följer från ett annat fakta man har, eller liknande. I denna beskrivning är “förståelse” inte bara teoretisk eller praktisk kunskap, utan systemkunskap.

Jag tror det stämmer att vi ibland med “förståelse” menar just denna högnivåkunskap, men jag tror att vi ofta menar något annat som mer handlar om färdighet. En person “förstår svensk politik” om den kan genomföra en korrekt politisk analys (om det nu finns sådana) till exempel, och det kräver inte att man kan härleda den analysen till generella statsvetenskapliga teorier eller jämföra med andra politiska system. Detta, menar jag, är inte en sammanblandning av “hur vi mäter förståelse” och “vad förståelse betyder” utan att “förståelse” faktiskt betyder förmåga. Däremot finns det en sammanblandning, eller en outredd relation, mellan “förståelse” och “känslan av förståelse”.

Ofta ger känslan av förståelse en indikation på att vi har förstått, men den kan komma utan att man faktiskt har förstått. De som tror på konspirationsteorier (falska sådana, låt oss anta) har nog en känsla av förståelse och hur allt hänger samman som inte är grundat i verkliga fakta och tillstånd. På samma sätt, fast tvärt om, kan man ha kunskap om komplexa skeenden och göra korrekta förutsägelser och ändå säga: “nej, jag förstår inte hur svensk politik fungerar”, eftersom man inte har denna känsla av förståelse.

Det är märkligt med sådana känslor: känslan av identitet, känslan av ägandeskap, känslan av förståelse, för när de fungerar korrekt tror man inte att de är känslor, utan egenskaper hos faktum. Jag behöver ju inte känna att det är min kniv om jag vet att det är min kniv. Jag behöver inte känna att jag förstår om jag faktiskt förstår. Det är först när dessa upplevelser kommer isär som vi får reda på att de gick att dela på, och kanske till och med att de finns. Känslan av att något är min bordskniv, till exempel. Hur många andra känslor har vi som vi inte vet om, bara för att de hittills alltid dykt upp vid rätt tillfälle?

Inte helt medvetande

Bild på ett rödvinsglas som introduktion till texten
Bär försiktigt.

Jag kom att tänka på en historia jag berättade på en familjemiddag häromdagen. Jag berättade om en äldre man som bar fyra rödvinsglas på en bricka, på en bar jag hade varit på kvällen innan. Brickan lutade oroväckande framåt, och jag såg på honom och undrade om jag skulle hjälpa till. Det var tydligt att han inte riktigt klarade av uppgiften att både hålla glas horisontella på en bricka och gå samtidigt – något jag själv tycker är svårt, men det verkade som att det skulle ordna sig och jag vände mig om och hörde direkt en krasch. Golvet var täckt av rödvin och glas.

Anledningen att jag nu kom att tänka på att jag berättade historien var kanske att jag håller på att tvätta min jacka som fått rödvin på sig, men tankarna ledde vidare till att fundera över varför jag ens berättade den historien på middagen. Hur jag än funderade kunde jag inte komma på vad det varit som fått mig att tänka på den episoden, mer än att det serverades rödvin på familjemiddagen. Det fanns inget i samtalet som handlade om olyckor eller rödvinsfläckar, ingen råkade välta något eller verkade ostadig. Ingen verkade reagera med att tycka det var konstigt att jag berättade historien heller, men när jag sökte i minnet efter deras ansiktsuttryck verkar det som att de inte heller riktigt såg poängen med historien, eller varför jag berättade den. Samtalet gick snabbt över till annat.

Jag associerar till en replik från TV-serien Vita Huset, The West Wing. Josh Lyman, en av presidentens medarbetare, höjer rösten och skriker på presidenten. Detta är något man absolut inte får göra, det är en stor tabbe. Joshs närmsta chef Leo leder ut honom ur rummet och Josh säger “Om det är på grund av det som hände därinne så tror jag inte att jag var mitt bästa jag…” och Leo svarar “Josh, jag tror inte att du var fullt medvetande där inne.” Avsnittet handlar om att Josh får diagnosen post-traumatiskt stressyndrom. Hans utbrott har att göra med PTSD från att han blev skjuten i början av säsongen. Här nedan är klippet.

En pregnant klipptitel.

Poängen jag vill göra är bara känslan av att inte vara fullt medveten (och jag menar inte att antyda att jag har PTSD). Jag har ofta känslan av att först efteråt upptäcka vad jag har sagt och gjort. Till exempel medan jag skriver det här inlägget har jag fått gå tillbaka och ta bort ord som har slunkit med som inte alls hör hemma. Det är som att min hjärna jobbar automatiskt, men att den inte är lika noggrann när man inte ger något hela sin uppmärksamhet. Och det här är förstås inget konstigt eller nytt, man märker ofta att när man gör flera saker samtidigt så blir det lätt små fel. Men nu gör jag inte flera saker samtidigt. Inte vad jag vet om i alla fall. Jag gör bara en enda sak, jag är inte trött, hungrig eller stressad (inte mer än vanligt i alla fall). Jag hade visserligen svårt att somna, men kunde ta igen sömnen på morgonen. Så vad är det min hjärna gör samtidigt som jag skriver det här?

Min kandidatuppsats i teoretisk filosofi handlade om en modell för medvetandet. Modellen var utvecklad av Gerald M Edelman, biolog och nobelpristagare i medicin, och handlade bland annat om en hypotes om att medvetandet är en dynamisk kärna. Hjärnan har olika delar som utför olika uppgifter: områden för syn, hörsel, språkproduktion, språkförståelse och så vidare. Inom vart och ett av dessa områden så finns det underområden, inom syn så fanns det (och nu plockar jag fakta ur ett dåligt minne) ett område för färg och ett annat som hade hand om hörn till exempel. Det som gjorde ett område distinkt var att områdets neuroner var sammankopplade och “fyrade av” samtidigt. Ju mer sammankopplat ett område var, ju mer ofta “fyrade det av” samtidigt. Det som händer, enligt teorin, när vi ser en grön rektangel är att området för färg aktiveras samtidig som området för hörn (kanske fyra olika hörn då) och fyrar av synkroniserat med varandra. Det är så vi “sätter” färgen på formen. Detta är förenklat förstås, och jag kan minnas fel, men ungefär så var idén. Vad jag förstår har den visst stöd forskning.

Så alla områden i hjärnan håller på och jobbar med sina saker för sig själva, och färgområdet arbetar i intensivt samarbete med området för form och båda dessa med området för placering, och området för ljud, och så vidare. Edelman menar att det finns en “högsta nivå” av samarbete, den dynamiska kärnan. De områden som just nu ingår i den dynamiska kärnan avgör vad vi just nu är medvetna om. Det som händer när man “spetsar öronen” är att hörselområdet inkluderas i denna dynamiska kärna. Eller om vi är väldigt fokuserade på något så kanske känseln kopplas bort, och vi är inte medvetna om hur stolen känns mot våra ben till exempel. Hjärnan tar emot och behandlar alla andra intryck också, som vi inte är medvetna om, och de kan påverka andra delar av hjärnan, men de blir inte medvetna förrän de blir en del av kärnan. Exakt hur det går till när något blir medvetet vet jag inte om Edelman hade någon tydlig idé om, i vilket fall så minns jag inte hur han i så fall tänkte sig det.

Bild som beskriver schematiskt hur Edelman tänker sig den dynamiska kärnan.
En oerhört vacker bild av hur den dynamiska kärnans innehåll skiftar när man t ex håller på att välta en bricka och slutar lyssna på vad som folk säger till en, och istället fokuserar på balansen. Den gula cirkeln indikerar att dessa områden har tät kontakt med varandra och neuronerna fyrar av synkroniserat.

Det här sättet att tänka på sin hjärna tycker jag hjälper en hel del med att förstå hur man fungerar. Jag ser det som att det finns en kognitiv ekonomi (och det följande är mina fria fantasier): alla dessa processer kräver energi (bildligt talat, även om det förstås också är bokstavligt sant) och energin är begränsad, och den dynamiska kärnan är mycket mer energikrävande (som sagt, bildligt talat) än de andra processerna var för sig. Ju större kärnan är, alltså ju fler saker man har i medvetandet samtidigt, ju mer energi krävs, och ju mindre energi kan varje delprocess använda. Ju mer intensiv uppmärksamhet på ett område som krävs, ju färre områden kan ingå i kärnan. Ett sätt att effektivisera är att växla snabbt mellan olika områden: löken, kniven, handen, samtalet, kniven, handen, fräsljudet från stekpannan, kniven, samtalet, och så vidare. Växlar man tillräckligt snabbt blir det som om att alla är områden är medvetna samtidigt. Misslyckas man kanske man tappar sin bricka med vinglas.

Det mesta som händer i vår hjärna är inte en del av kärnan, och tur är väl det. Det går på automatik, och vi skulle inte klara av livet om allt krävde vår uppmärksamhet. Men inte bara processer som att stå upprätt eller lyssna av omgivningen efter farliga ljud sker omedvetet, utan även känslomässiga processer och sådant som liknar tankar. I vita huset-avsnittet ovan pågår en omedveten kognitiv behandling av minnena från skjutningen, och tar sådan kraft att den medvetna kärnan blir väldigt liten. Josh är inte fullt medveten om det som alla brukar vara fullt medvetna om: var man är, vem man pratar med och vad man säger. Det är därför vredesutbrottet slinker igenom, han är inte medveten om att det sker för han håller inte koll. Efteråt försöker han rationalisera bort det, och få det att verka som att han faktiskt inte blev överraskad, men detta är hjärnans efterhandskonstruktion. Jag säger “brukar” men jag undrar om det är sant att man faktiskt brukar vara medveten om det man säger och gör. Jag har åtminstone ofta upplevelsen att jag när jag ska prata öppnar munnen och låter hjärnan göra jobbet. Det brukar bli bra, typ.

Men inte just nu. Ett exempel: ovan, där det skulle stå “idé”, upptäckte jag att jag hade skrivit “av de”. Det finns en ljudlikhet, men tangenterna ligger inte nära varandra, så jag har inte bara sluntit. Jag har skrivit fel, helt enkelt, utan att märka det. Jag är inte uppmärksam, trots att det känns som om jag är uppmärksam.

Nu när jag skriver om det här kommer jag att tänka på det som hände på min gata för några veckor sedan: en stor explosion mitt i natten. Jag hade inte somnat och for upp ur sängen direkt, medveten om att det var en sprängning. Det lät som när man spränger bort berg för att bygga hus. På familjemiddagen häromdagen kom det upp, vi diskuterade händelsen och vem som var misstänkt och hur det hade varit. Dagen efter det hände var jag uppskakad, men inte rädd eller orolig. Häromdagen lyssnade jag på en dokumentär om terroristen som sprängde sig själv i luften på Bryggargatan i Stockholm för ett antal år sedan. En som varit i närheten berättade i dokumentären att hon hade mått bra under en lång tid efteråt, och att hon först senare kollapsade. Kanske är det något som min hjärna håller på att jobba med. Jag var förstås inte nära att bli skadad, och ingen annan blev heller skadad, men det kanske ändå är något som behandlas. Det kan förstås finnas flera anledningar, helt andra anledningar.

Jag har ingen käck slutpoäng, eller förnumstigt råd annat än att det kan vara bra att inse när ens medvetande är litet, och hjärnan kanske är upptagen med något annat. Så man inte försöker göra för mycket svåra saker samtidigt. Som att bära fyra vinglas på en bricka, eller försöka berätta en historia.

En lite konstig mössa

Jag står i affären och funderar på att köpa en ny mössa. Jag brukar inte ha mössa på mig, men nu är jag vuxen och måste ta hand om mig själv. Vara den som säger: “ska du inte ha en mössa ändå Johan?”.

Jag provar en mössa. Den är lite konstig egentligen, men jag gillar den. Jag tittar mig i spegeln. Inte bara mössan, utan även jag ser konstig ut med mössan på. Mössans konstighet överförs till mig. Kanske jag inte ska köpa mössan? Folk kommer ju titta på mig om jag har den på mig.

Fast varför då? Varför ska andra hålla på och kolla på mig bara för att jag har en konstig mössa? Ska man inte få ha på sig vilken mössa som helst utan att bli uttittad? Om det något man har lärt sig skolan igenom så är det att man inte ska bli retad för sina kläder, och det borde ju källa för vuxna också. Man ska inte hålla på och stirra.

Å andra sidan kanske det är konstigt att klandra dem för detta. Jag menar, jag tyckte ju att mössan var lite konstig. När jag såg mig i spegeln så stirrade ju jag själv. Visst, nu har jag vant mig, när jag stått en stund, men alla andra man möter på bussen och tunnelbanan, de kommer ju inte ha tid att vänja sig. De måste ju få titta till, det kan de ju inte styra över.

Fast kan de inte styra över det, på lång sikt? Att de ens tittar på mig i mössan kommer ju av att de inte vet hur man beter sig: att de inte försöker vara bättre människor i allmänhet. Visst borde man kunna klandra dem för detta?

Nej, nu får det vara nog, bara för att någon tittar på en betyder inte att de tänker något särskilt! De kanske också tycker om min mössa. Det kanske är därför de tittar på mig, jag kan ju inte sluta mig till något bara för att de tittar på mig. Det är ju orättvist mot personerna.

Men måste de tänka, då, måste de titta? Kan jag inte bara få finnas där, med min mössa? Och så får de göra det också. Jag tänker inget om dem och tittar inte särskilt på dem, så de borde göra samma sak.

Är det inte konstigt att alla andra plötsligt ska behöva bete sig annorlunda för att jag är ute på stan? Så länge jag har dörren stängd så får man göra som man vill, men så fort jag kliver ut på gatan behöver alla vända bort blicken, som om jag vore en gudomlig kejsare? Nej, det är bara konstigt. Alla ska få stirra hur dom vill! Så länge det inte är typ ofredande så är det okej.

Ja, lagligt är det ju förstås, men det är ju inte poängen. Det handlar om vad som är artigt och inte. Det är inte artigt att stirra på en bara för att man råkar ha en konstig mössa på sig, och man borde vara sådan att man inte tittar på mig med min mössa.

Ögonen och hjärnan fungerar ju som den gör, det är ju inte avsiktligt. Den är programmerad att se allt som är ovanligt, och min mössa är ju ovanlig. Det går ju över om andra också börjar köpa den, och om jag köper den och har på mig den så ökar ju sannolikheten att andra också köper den. Det blir som reklam. Det är så det är att vara föregångare, man blir uttittad och sedan är man trendsättare. Kanske handlar det mer om min egen osäkerhet?

Ja, visst handlar det om det. Jag vill inte sticka ut, men jag vill också kunna ha på mig den mössa jag vill. Det känns som att det borde vara möjligt. Jag är rädd för att de ska tycka jag är konstig.

Vad är lättast att ändra på, tror du, alla andra eller dig själv? Är det inte bättre att försöka få lite bättre självkänsla och sluta bry dig om vad andra tycker?

Ja, det kan man ju säga, men det är ju också lättare sagt än gjort. Precis som att alla andras hjärnor är programmerade till att märka ovanliga saker är min hjärna programmerad att märka när folk tittar på en.

Kanske enklare att bara inte köpa mössan?

Ja, det är det nog. Den var ju lite konstig ändå.

Perfekt och banalt

En helt perfekt tandborste.

“Det mesta som görs av de flesta är som mest okej enligt de flesta.”

Det här påståendet säger att en majoritet av saker som görs av en majoritet av personerna på jorden görs på ett medelmåttigt sätt, om du frågar en majoritet av personerna på jorden. En tanke är att det här påståendet är en förklaring till varför det är så mycket som inte fungerar bra i samhället. Kommunpolitiker som skriver motioner skriver oftast motioner som håller en medelmåttig kvalitet eller sämre, som uttrycker en ide som oftast är medelmåttig eller sämre. Därför blir också samhället omkring oss just medelmåttigt, med mängder av “dumma” lösningar, och saker som inte fungerar som det ska. Man kan ju förstås fråga sig vad som gör en motion eller en idé till medelmåttig, men citatet kommer undan detta genom att säga att det är medelmåttigt eller sämre enligt andra.

Det här är ett empiriskt påstående, det vill säga man skulle kunna gå ut och göra en undersökning och se om det stämmer, genom att fråga en massa människor. Man kan notera att det är ett väldigt generellt påstående. En människa gör så många saker under en dag: promenerar, borstar tänderna, viker ihop tidningen och så vidare. Om vi filmade dig, klippte ihop små videosnuttar där du gör alla dessa saker och visar för (låt säga) 100 personer, och gav dem en skala mellan 0-10 där 0 var uselt, 5 neutralt, 6 var okej och 10 perfekt, så skulle mer än 50 av dem sätta betyg på 6 eller mindre – detta borde vara resultatet om påståendet är sant och vårt test är tillräckligt bra.

Hur skulle andra då ställa sig till din tandborstning? Mycket möjligt är att de skulle ha förslag på förbättringar, även om de själva inte är bättre tandborstare än vad du är. Du kanske är en sådan som går runt och gör annat med andra handen medan du borstar, och det är ju dumt. Dina tänder förtjänar din uppmärksamhet. Eller så kanske du börjar på samma ställe varje gång, och att den sidan får mycket hårdare borstning eftersom du är mest noggrann i början. Eller så skulle du kunna vara bättre på att se till att alla tänder blir borstade, särskilt tänderna längst bak.

Men många andra saker skulle vara svårare att ha en åsikt om. Vad är egentligen ett bra sätt att vika ihop tidningen? Det finns kanske dåliga sätt, typ knyckla ihop den eftersom det blir svårt att läsa nästa gång, och tar större plats. Men finns det verkligen perfekta sätt? Man kan förstås argumentera för att om det bara finns “dåliga sätt” och “okej sätt” så är alla “okej sätt” egentligen “perfekta sätt”, eftersom perfekt betyder bästa möjliga. Men då kan vi inte använda skalan vi hittade på, mellan 0-10, för var hamnar alla våra “okej” tidningsvikningar? Vi kan ju sätta dem som 6, vilket ju betydde okej, men eftersom vi inte kan skilja ut något av sätten som bättre skulle vi också lika gärna kunna sätta alla som 10, vilket ju skulle se bättre ut.

Det finns ett ytterligare problem med det här. Om det är många av se saker som vi gör som vi gör som är på det här sättet, några dåliga sätt och en massa “okej” sätt, och vi rankar alla dessa okej sätt som just okej så är det risk att påståendet blir trivialt sant – att det blir banalt. Om det är lätt att göra något “okej” för en massa saker (och då kanske omöjligt att göra det mer än just “okej” eftersom det inte finns ett “jättebra” sätt), så kommer ju det mesta som man gör att vara okej, eller sämre. Det är ju dessutom 7/11 steg på skalan som innefattas av påståendet: 6, 5, 4, 3, 2, 1 och 0. Rent numeriskt sett är det mer sannolikt med 6 och nedåt.

Det här med banalitet oroar mig ibland. Å ena sidan är det viktigt att säga självklarheter, för även om något är självklart är det inte säkert att man därför har det tillgängligt i medvetandet. Man kan behöva påminnas om det som är självklart. Att det är självklart betyder ju bara att det inte krävs en massa tankemöda för att ta reda på om det är sant eller inte, inte att man alltid går runt och tänker på det. Å andra sidan så är det självklara ofta lite tråkigt, och man kan känna att sådana som gör en stor grej av något banalt lurar andra som tror att det är djupgående och nyskapande. Eller att det finns något pretentiöst över det. Som att man tror att man är så viktig och intelligent, när man i själva verket säger vad alla redan vet. Är den här reflektionen angående perfektion banal?

Inte sällan upptäcker jag att andra ser möjlighet till perfektion där jag inte tycker att det finns, och även tvärt om ibland, att jag ser perfektion där andra inte ser det. Jag har vänner som kan skriva om en mening, om och om igen för att få den helt perfekt, där jag hade slutat långt innan (se även inlägget om slarv). Man fattar väl vad det står? Den meningen som blir är ju precis lika bra som den var för fem minuter sedan, kan jag tycka. Kanske är det att de ser något som jag inte ser, kanske är det att de tror sig se något som inte finns.

Eller kanske någon tycker att överkastet ligger perfekt när det ligger exakt i hörnen och lika mycket överhäng på båda sidor. Detta fall är lite annorlunda, för här kanske jag är med på att det faktiskt är “perfekt”, men att jag istället inte håller med om att det är särskilt viktigt. Även om något kan vara perfekt betyder det inte att det är viktigt att det är perfekt.

I många fall kanske man bestämmer vad som är perfekt genom att hitta på en lista med kriterier och att när något uppfyller alla dessa kriterier, då är det perfekt. Men vad gör att dessa kriterier gör något till bättre? Ett svar är att det blir mer effektivt (tidningen håller längst, blir lättast att vika upp, går fortast att vika ihop) eller kanske mer estetiskt tilltalande (tidningen blir helt symmetrisk, eller rubriken på framsidan hamnar uppåt). Men om man förnekar att det är mer effektivt så, eller vackrare så, eller åtminstone förnekar att det är viktigt att det är så, då kan man plötsligt inte mötas. Hur avgör vi då vem som har rätt?

Jag vet inte om dessa funderingar när det gäller perfektion är banala eller inte; jag oroar mig för att de är banala. Kanske borde jag skriva om hela det här inlägget, så att det blir helt perfekt? Eller åtminstone 6/10.

Slarv

Slarvigt hackad lök

Åttio-tjugo-regeln, eller paretoprincipen, är en regel som säger att åttio procent av arbetet bara kräver tjugo procent av ansträngningen, och att resterande tjugo procent av arbetet kräver åttio procent av ansträngningen. Man kanske kan tolka det som att det är lätt att få mycket gjort, men det är svårt att få det färdigt. Den här regeln kanske strängt taget inte är en regel utan mer en generalisering som ibland verkar stämma på saker man gör – empiriska påståenden från t ex Microsoft säger att åttio och tjugo hänger ihop på en mängd olika sätt, som att åttio procent av felen på en programvara om löstes om man fixade de tjugo procent mest rapporterade buggarna, att tjugo procent av koden hade åttio procent av buggarna, och att åttio procent av koden tog tjugo procent av tiden att skriva (detta enligt Wikipedia länkat ovan). Huruvida detta stämmer eller inte kan jag inte svara på, men det är åtminstone en intressant tankenyckel. Ta fotografen och konstnären Erik Johanssons foto “Cut & Fold” som är digitalt manipulerat så det ser ut som en väg som klipps itu.

Man kan se hur det är gjort här ovan. När jag ser videon tänker jag (precis som den som skrivit kommentaren som ligger högst upp under videon om man går in på Youtube) att jag nog hade varit nöjd med hur det såg ut redan efter en minut. Men videon fortsätter i ytterligare tre minuter och femtio åtta sekunder (alltså nästan 20% av videon – vilket inte betyder nånting alls egentligen, eftersom den är ihopklippt). Och visst blir det mycket, mycket bättre. När man ser slutresultatet inser man att bilden inte var färdig vid enminutsmärket i videon.

Det spelar förstås roll vad 100% är avsett att vara. Det går ju bara att göra 80% av något om det också finns något som är 100%. Om jag hade gjort Erik Johanssons bild så hade jag kanske stannat vid 80% och tänkt att jag var klar, eftersom jag inte skulle veta hur bra den skulle bli. Kanske är det tydligare när man bygger ett program, eftersom man då nog har en lista med saker man tänker att programmet ska klara av och en lista med egenskaper som programmet borde ha (användarvänlighet och så vidare). Men då blir det viktigt att se till att alla punkterna på listan är lika stora. Om man tar ett annat exempel, att skriva en bok, och listan för saker man behöver göra är

  • Bestäm var den ska utspela sig
  • Hitta på namn till fem karaktärer
  • Bestäm vilka karaktärsegenskaper de ska ha
  • Bestäm vilka relationer de ska ha till varandra
  • Skriva berättelsen

så är det nog troligt att det tar 20 % av tiden att göra 80 % av punkterna, eftersom handlingen tar längre tid att få ihop än att till exempel hitta på ett namn. Hur bestämmer man då vad som är “en grej”, om de nu ska vara lika stora? Ett sätt är förstås att se till att sakerna tar lika lång tid att göra, men då kommer paretoprincipen inte att gälla, om vi har beräknat tiden korrekt. Kanske går det att prata om “moment” istället, alltså delar av en process baserat på byte av arbetssätt. Att filéa en fisk är ett moment, att hacka lök är ett moment och tärna tomater är ett moment i tillagningen av en fiskrätt, och blir då olika punkter. Eller är det “hacka grönsaker” som är momentet? Eller är det alla saker man gör med kniven som är momentet?

Om jag lämnar detta, och tänker att paretoprincipen är riktig, så kan man notera att den är en källa till frustration. Eftersom man får det mesta gjort jättesnabbt så verkar det som att arbetsprocessen stannar upp och att man knappast får några resultat längre. Detta blir i sin tur en källa till slarv. Exempel: även om löken är hackad, alltså delad på längden och tvären i mindre bitar, är bitarna olika stora och flera av bitarna är ganska stora – löken är slarvigt hackad. För att rätta till detta hade man behövt gå över löken med kniven många gånger till, fastän det mesta av jobbet är redan gjort. Löken är i en funktionell mening hackad – den går att steka – men det kommer inte bli lika behagligt att äta rätten eftersom man kommer få stora lökbitar i munnen och några bitar kanske inte kommer bli helt genomstekta. Det kommer heller inte att se enhetligt ut.

Det finns (åtminstone) tre orsaker till slarv: tanklöshet, ointresse och oförmåga. Tanklöshet är när man inte kommer på att det skulle kunna bli mycket bättre än var det är, liknande hur det hade varit om jag försökt göra Erik Johanssons bild ovan. Ointresse är när man vet att det skulle kunna bli bättre, men man inte tycker att det är värt ansträngningen eller att man inte vill göra ansträngningen. Oförmåga är när man helt enkelt inte kan göra det bättre, trots att man vet hur bra det skulle kunna bli och att man faktiskt vill få det så bra. Den sista kan man fundera över, även om vi kanske ibland använder ordet slarv om sådant som är orsakat av oförmåga. Om man inte kan göra det bättre då kanske man snarare är dålig än slarvig?

Det finns så klart andra betydelser av slarv. Man kan slarva bort sina glasögon, till exempel, och man kan läsa en text slarvigt eller prata slarvigt. Men, även om det blir lite konstlat, så går det att förstå även dessa fall som att man av något av dessa skäl (eller kanske ett annat skäl jag inte kommer på) inte uppfyller hela kvalitetsnivån, även om den primära funktionella nivån är uppfylld. 100% hade varit att säga exakt det man tänkte, och att prata lite slarvigt är att säga något lite annat än detta, till exempel för att man inte kunde hitta de rätta orden när det krävdes. 100% av att läsa en text kanske är att läsa varje ord, och att man på grund av ointresse hoppar mellan raderna. Och – här skorrar det mest, det medger jag – om 100% är att alltid lägga glasögonen på samma ställe, så kanske man har förlagt dem av tanklöshet, eftersom man inte tänkte att detta hade det varit det allra bästa.

Det finns ett enkelt försvar mot de som säger att man är slarvig: förneka deras beskrivning av 100%. Att något skulle kunna vara på ett annat sätt betyder inte att detta är bättre. Visst kan man slipa smörkniven ännu mer, så att den blir ännu lenare. Men en lenare smörkniv behöver inte vara bättre. Den var färdig tidigare, och sedan fortsatte man att arbeta ändå. Det kanske är att argumentera i motvind. Jag tror det är naturligt att tänka att ju mer tid och energi man lägger på något, ju mer exakt och detaljerat det är, ju bättre är det. När det är en bra bit från den maximala detaljnivån tycker vi det är slarvigt.

Ett annat försvar är att säga att i långa loppet lönar det sig ofta att slarva. Istället för att lägga tiden på att göra allting exakt, går man vidare och gör en ny vad det nu kan vara, hackad lök eller photoshopad bild. Allt eftersom man blir bättre på det kommer man att bli mindre slarvig eftersom det kräver mindre av ens ansträngning att uppnå samma resultat, och om man då anstränger sig lika mycket varje gång kommer man automatiskt bli mer detaljerad. Men det förutsätter förstås att man blir bättre varje gång man gör något. Och det är i och för sig inte säkert.

Själv tycker jag ofta att jag är slarvig, både i dessa texter och med andra saker. Det handlar nog både om tanklöshet, ointresse och oförmåga, men också för att jag tycker att det att det finns något är viktigare än att det är perfekt. Jag skapar hellre mer än bra, eftersom det oftast är rätt bra även om det inte är så bra som det skulle kunna vara. “Så bra det skulle kunna vara” beror också på vem det är som kritiserar, eftersom olika människor ofta har olika åsikter om vad som är bra. Dessutom kanske kritik är överskattat.

Kritik

Matthew McConaughey tar snabbaste vägen till NASAs hemliga labb.

De senaste åren har jag gått och blivit en ökänd film-tittare bland mina vänner. Till den grad att de inte vill se filmer med mig, åtminstone inga filmer de själva tror de kommer tycka om. Detta är inte helt oförtjänt, tvärtom kanske ganska välförtjänt. Jag har sagt sådant som “jag tycker egentligen inte om film”. Det är både sant och inte sant – det är sällan jag ser en film jag bara tycker om, utan vidare kommentar. Samtidigt är jag oerhört intresserad av film, och ser ofta på youtube-videos där filmer analyseras och kommenteras. Och, kanske framför allt, kritiseras. Det började kanske på riktigt med Red Letter Medias analys av Star Wars-filmerna 1-3 (som har en något speciell artistisk stil, kan man väl förvarna). Jag minns också ett gräl med en av mina närmaste vänner som handlade om Interstellar, som han tyckte om och som jag… ja var tveksam inför. Jag kan inte hålla mig från att ha en ständigt skeptisk inställning, där jag inte verkar kunna bara tycka om en film, utan har ett kommentarspår i huvudet där jag kommenterar på det som jag inte tycker stämmer eller passar in, eller för den delen vad som var bra gjort.

Interstellar, för att ta ett exempel, tycker jag misslyckas i första halvan med att etablera den värld som de vill skildra. Världen är drabbad av “blight”, alltså mjöldagg, och det gör att världen inte är beboelig längre. Redan där har mina skeptiska klockor börjat ringa. Varför skulle mjöldagg vara det som gör att vi måste byta planet? Kan man inte bygga ett växthus eller något, som man sedan steriliserar? I mitt tycke hade det varit bättre med en sämre ursäkt, som radioaktivt nedfall från kärnvapenkrig eller pestliknande smitta. Det hade varit sämre, mindre originellt, men bättre eftersom det hade varit ett sätt för filmen att säga till oss tittare “bry dig inte om det här”.

Sedan måste filmen hitta en anledning för huvudpersonen att hamna i rymden, så därför är han visserligen en lantbrukare men även en före detta rymdpilot, och dessutom en väldigt duktig sådan, och genom tillfälligheter upptäcker han att NASA har en hemlig rymdbas under hans åker. NASAs topphemliga kommando sitter runt ett snyggt ovalt träbord någonstans under Matthew McConaugheys åker i denna postapokalyptiska värld och försöker övertyga honom att åka, vilket måste varit tursamt för dem eftersom de faktiskt inte bjudit in honom. Varför var inte filmen så att de åkte till hans gård och sa “nu får du faktiskt hänga med här, för du är så himla duktig”? På vilket sätt var denna märkliga upptäckt bättre, i en film som spelar ganska mycket på att vara just trovärdig? Ja ni ser, så där håller jag på. Jag ska inte fortsätta och förstöra Interstellar för er, eller Marriage Story eller A Star Is Born eller någon av de andra som jag sett på sistone.

Jag kan naturligtvis hålla tyst. Men mina vänner vet hur man läser av de små fnysanden som jag inte kan hålla inom mig. Det är dessutom inte poängen, poängen är att jag inte kan hjälpa det. Det har blivit på det sättet jag upplever filmer. Jag upplever dem som om jag satt i en jury och skulle bedöma deras kvalitet för att bestämma vem som ska få pris, eller som om jag var lärare på en filmskola. Men vad spelar det för roll? Jag sitter ju inte i en jury och jag är inte filmlärare. Filmskapare kommer inte få reda på vad jag säger om filmerna, och har ingen möjlighet att bättra sig, så min kritik har ingen påverkan, annat än på mina vänner. Det enda som hade varit annorlunda är att mina vänner hade njutit av en film, som de nu är skeptiska till.

Det slog mig häromdagen att jag har den här typen av kritiskt förhållningssätt till många andra saker också. När jag hör musik utvärderar jag det jag hör efter vad som är bra och dåligt – ljud, text, melodi, arrangemang. När jag äter så försöker jag plocka isär smakerna och se vad det är som smakar, och vad som passar ihop och inte passar ihop. Till och med inredningen på restaurangen som jag äter maten på blir analyserad: det blåa ljuset som de valt bakom bardisken ger ett kliniskt intryck som inte passar in mot de i övrigt varma träfärgerna, och är det egentligen någon poäng att ha en bar, nu när den mest verkar vara en avställningsyta för personalen? Men det gör ju detsamma, egentligen, och jag kommer aldrig någonsin säga det till personalen, kanske inte ens till någon annan.

Det har blivit en vana och det har blivit ett sätt att prata. Om man kan plocka isär det man upplever har man alltid något att säga. Låt mig sätta ihop några argument för och några argument mot kritik. Först mot.

1.Man blir distanserad från det man upplever. Genom att reflektera och analysera på ett kritiskt sätt så upplever man inte det man upplever på ett genuint, jaglöst, sätt utan alltid genom ett intellektuellt filter. Man missar något centralt i sin upplevelse.

Det här argumentet handlar alltså om min upplevelse, hur det är för mig. Det måste alltså konstrueras som omsorg om den som är kritisk, att den personen skulle kunna ha ännu bättre upplevelser, om den inte var kritisk. Argumentet innehåller också ett påstående, nämligen att analyserandet gör en distanserad och att det är mindre genuint. Det behöver man inte hålla med om. Det är däremot svårt att förneka att det är mindre jaglöst eller icke-intellektuellt att analysera sin upplevelse, men man behöver inte hålla med om att detta försämrar upplevelsen eller är icke-genuint.

2.Man försämrar upplevelsen för de runt omkring en, som antingen får höra ens analys eller tvingas bli självmedvetna i vetskap om att det finns en analys som inte uttrycks.

Argumentet hänger på antagandet att upplevelsen blir sämre av att ta del av analysen, eller av att bli självmedveten. Förnekar man detta är argumentet inte starkt. Man kan dock tänka att så länge som de som är med upplever detta som negativt så är det negativt, även om upplevelsen i sig i själva verket blir djupare.

Låt oss istället titta på argument för.

1. “But your brain did”. Jag har döpt det här argumentet efter en sägning i videoserien som youtubekanalen Red Letter Media gjorde om Star Warsfilmerna som jag länkade ovan. Tanken är att även om man inte är medveten om vad som är bra och dåligt i en film, så lägger man märke till det omedvetet. Att göra detta omedvetna medvetet förbättrar upplevelsen.

I youtubefilmerna är ett återkommande exempel att många av de scener som inte är actionscener är tråkigt filmade: det är väldigt vanliga kameravinklar, alla samtal sker antingen gåendes, sittandes och ståendes framför en “green screen”, utan att det sker något visuellt historieberättande. Den som ser filmen tänker nog inte på att det är därför det är tråkigt att se filmen, men det är därför det är tråkigt att se filmen, och att inse detta kan ge en tillfredsställelse. Jämför med det som youtubern Nerdwriter1 analyserar i hur placeringen av kameran och personerna i en scen i Hitchcocks Vertigo speglar vad som händer i dialogen (varning för spoiler).

2.Man bör framförallt njuta av det goda. Det är kanske lite väl tillspetsat, men tanken är att inställningen att intellektualiserandet gör upplevelsen sämre är falsk, och bygger på föreställningen att det naturliga är det goda och att det icke-intellektuella är det naturliga. Precis som man kan dölja att en maträtt är billig genom att ha i socker och få den att verka välgjord för den som inte känner efter så noga så kan man få filmskapande som inte är bra att verka bra genom tips och tricks. Man kanske blir kräsnare, men också en bättre konsument och slutar äta skräpmat, det vill säga slutar se dåligt gjorda filmer.

3.Man blir en bättre filmtittare. Genom att träna sig i att analysera filmer (och musik, mat eller inredning restauranger för den delen) lär man sig förstå filmen (och så vidare) på djupet, inte bara den historien som berättas på ytan, utan också vad den betyder. Youtubern Dan Olsen har t ex gjort en video där han analyserar filmen Anihilation, och argumenterar för att många andra som analyserat filmen saknar en förståelse för det metaforiska språket i filmen. De andra försöker “lösa gåtan” snarare än förstå att det inte är meningen att man ska lösa den, utan förstå vad gåtan avser att berätta om. En sådan förståelse kan man inte få om man inte tränar sig i att analysera och tolka det man ser.

Det för mig till ett tredje argument mot att hålla på med kritik på det sättet jag gör:

3.Det finns andra, bättre, sätt att ta till sig upplevelser. Man kan t ex fokusera ägna sig åt tolkning och förståelse av det man upplever utan att värdera eller ifrågasätta. Det är inte centralt – inte centralt för någon inblandad – att avgöra om ljussättning, skripta eller manus är bra eller inte. Det är fel sorts fråga, givet vad det är som händer.

Det som händer är ju att jag sitter och ser en berättelse, som någon velat förmedla till mig. Det bästa som kan hända i det mötet är att jag får ut något av den berättelsen, att jag hör den, tar in den, förstår den och låter mig påverkas av den. Att jag relaterar till annat jag tänkt, sätt och hört. Att jag delar med mig av den till andra som jag pratar med. Om den var bra eller dålig är sekundärt, och är bara relevant för att avgöra hur mötet med filmen blir, alltså om den påverkar mig eller inte. På sikt vill man se bra filmer, eftersom de påverkar en själv mer, men om man redan har sett filmen är det viktigare hur den påverkar en.

Argument 3 mot kritik hänger alltså ihop med argument 2 och 1, om man formulerar om dem lite. Problemet med kritik är inte att man blir distanserad från ens upplevelse, eller att andra blir det, utan att omdömet “bra” eller “dåligt” riskerar att bli sista ordet i analysen av filmen. Att fälla ett omdöme blir viktigare än att förstå vad som händer i filmen och vad det är avsett att betyda. Det blir viktigare än att förstå vad filmen betyder för en själv.

Detta är viktigt också i filosofiska sammanhang, som filosofiska samtal. Det finns situationer där det centrala är att hitta ett möjligt motexempel, att försöka bräcka den andras påståenden. Till exempel om man har formulerat ett starkt påstående som ska gälla i alla fall, som man menar saknar undantag. Då spelar ett enstaka motexempel roll. Men inte sällan är filosofi ett undersökande av en fråga, där man letar efter provisoriska svar, möjliga strategier som man arbeta vidare på. Att det finns ett möjligt motexempel är kanske inte det mest relevanta att peka ut, utan snarare att se vart tankarna kan leda, vilka nya frågor som väcks, hur det hela skulle kunna förbättras eller kanske alternativa lösningar på samma problem. Man behöver så klart inte hålla med eller vara ovillkorligt positiv, men det finns en småaktig tendens inom akademisk filosofi att fokusera på det obetydliga, vinna billiga poänger och söndra för att verka ofelbar i jämförelse. När man tycker och tänker olika behöver båda verka för förståelse för att samtalet ska gå framåt, genom att förklara det man menar så bra man kan och försöka reda ut på vilket sätt man tycker olika och vad det kommer sig av. Det är möjligt att det inte går att publicera några artiklar med ett sådant innehåll, utan att publikationsvärlden bygger på en sådan närsynthet, men alla sammanhang är inte artiklar. Vi ska inte ta det som ett ideal för hur vi bedriver annan filosofisk verksamhet.

Lösningen verkar alltså vara mellanmjölk: lite av allt, i goda doser och med mycket eftertanke. Ett lite väl svävande inlägg, skulle jag säga, där slarvigt formulerade argument landar i en otillfredsställande slutsats. Om man nu ska vara kritisk.

Åt samma håll

Det finns ett gammalt skämt där en bilförare, låt säga att det är en norrman för att ge det lite lokal fägring, lyssnar på radion och hör att trafikradion varnar för en tokig bilförare som åker mot körriktningen. “Vad då en ensam tok”, skrockar norrmannen, “hela vägen är ju full av folk som åker åt fel håll!”

Skämtet, för den som inte fattat det, är alltså att det är norrmannen som åker åt fel håll men tror att det är alla andra som åker åt fel håll.


Ibland när jag är ute och springer rundan runt vattnet förundras jag över att det är så många som springer åt andra hållet, och slås av tanken att det kanske egentligen är bättre att springa åt andra hållet, eftersom nu så många verkar göra det.

Sedan inser jag att eftersom de flesta springer ungefär lika fort så blir jag aldrig varse alla de som springer åt samma håll som jag. Det är möjligt att det verkar för var och en av oss som är ute och springer, oavsett åt vilket håll vi springer åt, som att alla andra springer åt motsatt håll, eftersom vi helt enkelt aldrig träffar de som springer åt samma håll. Någon enstaka springer man om eller blir omsprungen av, men om vi börjar vår runda med några minuters mellanrum behöver man springa ganska mycket fortare eller långsammare än de andra för att upptäcka dem på den knappa milen som vi springer tillsammans.


Alla indirekta mätmetoder utgår från ett antagande att det man observerar på sitt mätinstrument, till exempel sin termometer, är kausalt kopplat till det man mäter, temperatur i exemplet (eller genomsnittlig molekylär rörelse). Hur vet man då att ens termometer mäter korrekt? Man jämför den förstås med en annan termometer. Men hur vet man att inte båda två termometrarna visar lika mycket fel?

Jo, om man använder flera olika sorters termometrar som bygger på helt olika kausala mekanismer. En alkoholtermometer, alltså till exempel en vanlig termometer man har på väggen för att visa rumstemperaturen, bygger på hur mycket alkoholen i mätröret utvidgar sig med temperaturen. En digital termometer bygger på förändrad ledningsförmåga hos en metall i termometern när temperaturen förändras, och en IR-termometer bygger på en koppling mellan den elektromagnetisk strålning som föremålet avger och temperaturen. Om alla dessa olika metoder ger samma resultat, fastän de kommer från helt olika håll, så har vi skäl att tro att värdet är korrekt.


Vi tolkar ofta likriktning som skäl för att tro något. I det första exemplet, skämtet, så är anledningen till att norrmannen åker åt fel håll att vad som är “rätt håll” beror på vad alla andra betraktar som “rätt håll”. Vänster eller högertrafik är lika rätt i sig, och så länge som alla gör likadant så är båda systemet (åtminstone ungefär) lika bra. Det andra exemplet ifrågasätter vår observation av att alla åker åt ena eller andra hållet, och går att applicera på det första exemplet också. Om alla håller samma hastighet på motorvägen, kan norrmannen i skämtet ha samma upplevelse som jag i joggarspåret, nämligen att “en massa tokar åker åt fel håll” fastän det i själva verket är lika många tokar som åker åt samma håll som norrmannen (om man nu bortser från radiorapporten).

När det gäller våra mätningar av temperatur har vi nog rätt i att använda Slutledningen till den Bästa Förklaringen och säga att anledningen att alla dessa olika mätmetoder visar samma sak är att temperaturen nog är 241,8 grader Celsius, eller vad man nu fick fram. Men det är inte säkert att det gäller i de andra fallen, att högervarv är det bästa hållet att springa runt sjön, även om man har satt sig ned vid spåret och faktiskt räknat och sett att de flesta springer just högervarv. Den bästa förklaringen kan vara att de allra flesta börjar sin tur åt det håll som är nedförsbacke på det ställe där de flesta råkar börjar sin runda, och att det därför blir högervarv utan att de ens har en aning om att det är därför. Det bara blir så. Inte heller kan vi sluta oss till att högertrafik är bättre än vänstertrafik bara för att fler länder har det. Den bästa förklaringen kanske är att det gör transporter enklare om man har samma som andra länder, eller att det blir billigare att sälja bilar.

Den här funderingen är en blygsam liten tankenyckel jag försöker bära med mig. När alla får bra resultat på tentamen, betyder det att det var en bra tentamen? Är det bättre om resultaten är spridda? När opinionen rör sig åt ett visst håll, betyder det att politikerna bör följa med? Vad betyder det att alla är på väg åt samma håll, eller att alla andra verkar vara på väg åt motsatt håll? Är vi norrmannen i bilen, eller är man i joggingspåret? Eller är det olika tecken i tiden som konvergerar till ett sant värde?

Avundsjuka och svartsjuka

Jag har tänkt vidare på definitionerna av avundsjuka och svartsjuka som jag skrev om i ett inlägg för några veckor sedan. Innan det tänkte jag ge lite bakgrund till hur jag tänker att arbetet med en sådan här definition egentligen går till, genom att säga något om idén om reflektivt ekvilibrium.

Reflektivt ekvilibrium, eller vad jag anser en snyggare översättning, genomtänkt jämvikt, är idén att man å ena sidan har teori, och å andra sidan har väl genomtänkta men i övrigt ogrundade övertygelser, inom filosofin ofta kallade intuitioner. Ett mål med filosofiskt arbete är att få dessa att stämma överens. För att åstadkomma en sådan jämvikt kan man antingen ändra på sin teori eller bestämma sig att man hade missvisande intuitioner. Man kanske har intuitionen att man är skyldig att hjälpa sina föräldrar mer än vad man är skyldig att hjälpa andra människor, men när man börjar titta på teorierna så säger en sådan att det rätta att göra är att hjälpa så många människor som möjligt. Om man står i valet mellan att ge sina föräldrar 1000 kronor eller att ge dessa pengar till svältande människor så blir det en konflikt: ens intuition säger att man borde ge pengarna till sina föräldrar, medan teorin säger att man hjälper fler svältande med pengarna. Hur får vi dessa att väga jämnt? Det ena alternativet är att vi anpassar vår teori så att den ger utslaget att vi ska hjälpa föräldrarna först – kanske genom att bygga in en idé om en skuld man har gentemot föräldrarna eftersom de lagt pengar på en genom åren. Det andra alternativet är att överge intuitionen och säga att man bör ge pengarna till svältande, snarare än sina föräldrar.

Det här sättet att tänka går att ta med sig till andra områden: när vi försöker definiera vad “fisk” är så kan vi peka på en mängd saker som vi avser med ordet. När naturvetenskapen sedan förklarar att valar inte hör ihop med de andra sakerna som vi kallat fiskar, och att de hör bättre ihop med kategorin däggdjur eftersom de är mer släkt med däggdjur än med alla de saker vi kallar fiskar, så har vi ett sådant val. Antingen behåller vi vår betydelse, och kanske skapar ett nytt vetenskapligt ord, eller så ändrar vi vårt språkbruk och sluta kalla valar för fiskar. Ofta dominerar vetenskapen, men inte alltid. Ibland hänger de gamla betydelserna kvar parallellt med det vetenskapliga språkbruket. “Baciller” är kanske ett sådant ord.

Hur vet man om man har uppnått jämvikt? Det går säkert att ibland hitta en tydlig slutpunkt, kanske med hjälp av ett formellt logiskt språk där man tydligt kan avgöra om det är motsättningsfritt eller inte, men vanligare tycker jag det verkar vara att man använder sunt förnuft, och gör en enkel uppskattning. Det verkar, eller känns, som att det är i jämvikt, helt enkelt. Oftast kanske det avgörs praktiskt, genom att man helt enkelt slutar fundera.

Den här metoden använder vi också när vi försöker reda ut definitionerna av svartsjuka och avundsjuka. Vi utgår från vad vi spontant tänker ordet betyder och försöker hitta gemensamma drag i betydelserna, och undersöka logiken i vårt användande. Man utgår från att avundsjuka och svartsjuka verkligen är olika saker, och att vårt språkbruk fångar detta även om vi inte kan uttrycka skillnaden i ord. Samtidigt så är vi inte helt bundna till att vår definition ska passa in på precis alla exempel på hur folk har använt ordet. Ibland säger ju vi fel ord. Här kommer alltså den genomtänkta jämvikten in igen: vår definition ska stämma överens med tillräckligt många av våra intuitioner, men om vi har en tydlig och klar definition baserad på kriterier vi tycker stämmer så kan vi överge några av intuitionerna och säga att vi hade fel i dessa fall.

Det finns så klart mer man kan göra för att ta reda på skillnaden mellan avundsjuka och svartsjuka. Till exempel kan man börja med efterforskningar: att leta upp faktiska exempel på där orden använts och inte bara utgå från ens egna intuitioner, man kan undersöka ordens historia och se var de kommer ifrån, eller kanske jämföra med hur orden används på andra språk. Men tills jag hittar tid att göra något av detta kan jag åtminstone hitta på ett antal exempel där det skulle kunna vara relevant att prata om avundsjuka eller svartsjuka.

1.En regissör som kämpat i många år ser hur hans före detta fru blir nominerad till ett fint pris för sitt första regiförsök. (Som i filmen Marriage Story.)

2.En man ser hur kvinnan han är förälskad i återvänder från utlandet med en ny man. (Som Clavdia Chauchat gör i Thomas Manns bok Bergtagen.)

3.Två män blir förälskade i samma kvinna, och den ratade mannen mördar kvinnan. (Som i operan Carmen.)

4.En flicka får sin pojkvän att mörda den flicka han kysst någon månad tidigare. (Som i Sturebymordet.)

5.En författare som spökskrivit böcker åt sin man får se honom acceptera ett pris för dessa böcker. (Som i filmen The Wife.)

Vi ställer oss nu frågan: vilka känslor är det rimligt att känna i dessa situationer? Det går så klart att tänka sig att man känner alla möjliga känslor: sorg, glädje, tacksamhet och så vidare. Det finns något med idén “rimlig känsla” som går att ifrågasätta rimligt enligt vem? Låt oss sätta den tanken åt sidan och tänka oss att den relevanta personen i vart och ett av dessa sammanhang känner en känsla som den tror kan vara avundsjuka eller svartsjuka men är inte säker, och nu frågar oss om vilken känsla det är egentligen.

Som jag skrev i inlägget Det grönögda monstret så menar filosofen Sara Protasi att svartsjuka är rädsla för att förlora något medan avundsjuka är begär efter att få något. 4 är alltså ett tydligt exempel på svartsjuka som motiverar både flickans och pojkens handlingar: de är båda rädda att förlora varandra och genomför därför mordet. Resterande handlar om avundsjuka: i (1) och begär personen att få priset och i både (2) och (3) begär mannen att få kvinnans kärlek.

Luke Purshouse (se samma inlägg) har tre kriterier för svartsjuka: (a) Man vill ha något, (b) Att någon annan har detta är oförenligt med att jag har det, och (c) Det finns ett tänkbart tillstånd där jag får detta något. Vad jag inte gick in på i mitt tidigare inlägg är att om jag inte verkligen vill ha detta något så kan jag inte vara svartsjuk, utan är avundsjuk: jag är inte svartsjuk på någons framgångar om jag inte själv vill ha just denna framgång. Det är också ett krav att det ska för mig vara tänkbart att jag ska kunna få denna framgång, så en tonåring som tänker på en framgångsrik artist är inte svartsjuk utan avundsjuk, eftersom det är otänkbart att tonåringen har denna framgång, skriver Purshouse.

Här blir det en tolkningsfråga, och vi kan säga att alla dessa är exempel på svartsjuka om vi tänker att (1) och (5) handlar om just det priset, just det året (som ju inte båda kan få), och att man inte kan älska två personer samtidigt, eller åtminstone att man inte kan vara den enda älskaren till två personer samtidigt (enligt kriterium b). (1) kanske man kan diskutera, eftersom regissören skulle kunna få priset själv vid ett senare tillfälle för sitt eget arbete, men det är omöjligt att kvinnan i (5) får nobelpris för just dessa böcker som hon ju skrivit. Det går kanske att göra en tolkning där hon i själva verket blir just avundsjuk – hon önskar att hon också fick nobelpris, för böcker i sitt eget namn – men det verkar lite krystat tycker jag.

Ingen av dessa definitioner fångar personernas inställning till det som händer. I exempel 5 spelar det ingen roll att kvinnan tycker sig ha rätt till priset eftersom hon har skrivit böckerna, utan det är bara begäret i sig efter det som hon saknar som gör det till avundsjuka eller svartsjuka. Vi kan därför känna svartsjuka och avundsjuka även i situationer där vi är utsatta för faktiska brott mot moralen, där vi blir bestulna på det som är vårt eller där folk sviker sina löften. Enligt dessa definitioner spelar det ingen som helst roll att vi har rätt. Det tycker jag rimmar illa med vad jag ser som den allmänna uppfattningen, nämligen att avundsjuka och svartsjuka är skamliga känslor, kanske till och med moraliskt förbjudna känslor. Varför skulle kvinnan i The Wife känna svartsjuka eller avund när hennes man får det pris som hon faktiskt borde få? Den rimliga känslan vore svek eller åtminstone harm eller ilska.

Min idé var att både svartsjuka och avundsjuka bygger på att man känner som om något vore moraliskt fel, men att man samtidigt vet att det inte faktiskt är moraliskt fel.

Svartsjuka är när ens känslor säger att någon agerar moraliskt felaktigt mot en, men att man vet – även om man kanske inte erkänner det – att (a) denna person inte faktiskt har agerat moraliskt felaktigt, eller (b) åtminstone att samhället anser att detta inte är klandervärt.

Tillägget (b) är avsett att täcka upp att det finns ett osäkerhetsintervall där ens känslor kanske fördunklar ens eget omdöme så att man inte är säkert på om man verkligen tycker att det är fel eller inte, men att man är säker på att samhället i stort inte tycker att det är fel.

Avundsjuka är när ens känslor säger att någonting är orättvist till någon annans fördel och ens egen nackdel, men att man vet – även om man kanske inte erkänner det – att (a) detta inte faktiskt är orättvist, eller åtminstone att (b) detta inte är orättvist inom den moraliska domän som går att påverka.

Tillägget (b) är till för att komma runt problemet som synen på rättvisa som lika fördelning ger för definitionen. Det är kanske orättvist att jag kan välja på maträtter i butiken, medan andra inte har något alls att äta. Maten är olikt fördelad över jorden, och detta kanske är orättvist. Detta är dock ingenting som jag egentligen kan påverka, och inte heller egentligen är ansvarig för. Ett annat exempel gör detta tydligare. Det kanske är orättvist att min kompis är jättebegåvad på att rita och jag inte är det, men det är i så fall inte orättvist inom en domän där det går att påverka. Vad exakt den domänen är blir förstås viktigt om man ska tillämpa den här definitionen i knepiga fall, men i och med att frågan “hur stor är vår moraliska domän” är en fråga som diskuteras av långt mer kunniga personer än jag känner jag mig trygg med att lämna detta och tänka att det är tillräckligt tydligt för att åtminstone förstå vad tanken är.

Svartsjuka är alltså personcentrerat och handlar om någons agerande mot mig, medan avundsjuka handlar om sakförhållanden. Mina definitioner fångar varför dessa känslor är skamliga och ofta undertryckta. Om man trodde att någon faktiskt hade agerat moraliskt felaktigt så skulle man inte känna skam utan man skulle känna vrede, eller åtminstone harm. Men dessa känslor trycks undan för att man känner dem starkt samtidigt som man vet att det känslan säger till en inte stämmer. Om det känns som att något är orättvist på grund av att någon gjort moraliskt fel mot en, men att ingen av dessa saker faktiskt är sant, så är det svartsjuka. Avundsjuka är det alltså bara när man inte upplever som att någon har gjort fel mot en.

Exempel 5 är alltså inte ett exempel på svartsjuka eller avundsjuka, eftersom hennes känslor är berättigade, och hon rimligtvis måste tycka det också. Med min definition är (1) avundsjuka eftersom det känns för regissören som att han förtjänar priset mer än hon och att det är orättvist, medan han samtidigt förstår att det inte verkligen var så att han kunde ha fått priset eller faktiskt förtjänade det mer än henne. (2) och (3) är svartsjuka om mannen känner som att att kvinnan har gjort orätt som väljer den andra mannen framför honom, eller avundsjuka om han känner som att det är orättvist att hon inte älskar honom. Det beror på om man ser kärlek som något som man gör eller något som händer.

Med exempel (4) går min definition kanske i konflikt med några av våra intuitioner. När flickan fick reda på att pojkvännen hade kysst en annan flicka kände hon sig sviken – och var sviken, i relation till pojkvännen. Hon var alltså inte svartsjuk på pojkvännen, utan sviken. Huruvida hon kände svartsjuka mot den andra aktören i sammanhanget, flickan i exemplet, beror på omständigheterna: om flickan visste att pojken hade en partner, om flickan kände partnern och huruvida det är moraliskt fel att kyssa någon som har en partner. Sedan är det tänkbart att denna känsla av svek orsakar svartsjuka: det brustna förtroendet gör att flickan känner som om pojken sviker när han inte svarar på sms tillräckligt snabbt eller umgås med sina vänner, men att hon vet att det egentligen inte räknas som svek. Från min definition följer det att om flickan verkligen tycker att det är omoraliskt att inte svara tillräckligt snabbt eller umgås med sina vänner, och också tror att samhället delar denna uppfattning, så är hon inte svartsjuk. Hon har fel i denna uppfattning, men det påverkar inte huruvida hon är svartsjuk eller ej. Det är ju inte faktiskt omoraliskt att svara långsamt och så vidare, men så länge hon tror att det är det är hon inte svartsjuk, menar jag. Detta kanske verkar svårt att svälja, men jag tycker det är rimligt att utgå från flickans världsuppfattning när vi förklarar flickans känslor, oavsett om denna världsuppfattning är korrekt eller ej.

Frågan är om våra intuitioner stämmer överens med den här definitionen, alltså om vi har en genomtänkt jämvikt. Finns det fler intuitioner att ta hänsyn till än de jag tänkt på? Jag fick till exempel det här svaret på mitt tidigare inlägg, från min vän Linnea: “När jag tänker på skillnad mellan avundsjuka och svartsjuka tänker jag på missunnsamhet. Att vid svartsjuka finns en missunnsamhet som inte finns vid avundsjuka. Vid avundsjuka vill jag ha det du har – också. Vid svartsjuka vill jag ha det du har, och jag vill samtidigt att du inte ska ha det. Om jag är avundsjuk på att du har en häst skulle jag bli glad om jag fick en häst och det skulle vara löst. Om jag var svartsjuk på att du hade en häst så skulle jag fortfarande känna någon form av agg eller motvilja mot dig även om jag också fick en häst.”

Det här fångas till viss del av kriterium (b) i Purshouses definition av svartsjuka: att jag anser att det faktum att någon annan har är oförenligt med att jag har det, och skulle kunna vara i detta fall att säga att ens önskning är att vara den enda som har en häst, i exemplet. Protasi å andra sidan skulle kalla det avundsjuka, eftersom hästen är något man saknar och inget man är rädd för att förlora. Med min definition skulle jag kunna få in det under begreppet avundsjuka, eftersom Linnea i exemplet känner som om den enda rättvisa fördelningen skulle vara en häst till henne och ingen till mig. Det är dock lite att tänja på idén om missunnsamhet, som ju i grunden inte handlar om orättvis fördelning. Centralt i ordet är idén om att “unna”, vilket betyder att gå utöver det rent rättvisa och visa givmildhet. Missunnsamhet handlar inte om att personen inte förtjänar det, utan att det är irrelevant huruvida personen förtjänar det eller inte. Det är en rakare känsla som innebär att man vill att någon annan ska ha det dåligt oavsett om det blir mer rättvist så eller inte. Inte heller handlar missunnsamhet om att man vill vara den enda med en häst, som i Purshouses definition, utan att man vill att någon annan inte ska ha en häst. Här får vi ett val i vår genomtänkta jämvikt: ska vi behålla idén om missunnsamhet och överge dessa definitioner, eller ändra oss och säga att det inte är missunnsamhet som är centralt, utan vad den leder till: nämligen att den andra ska vara utan. Jag skulle nog välja att skilja det åt, och säga att missunnsamhet är ytterligare en känsla man kan känna, som liknar mer förakt eller hat, som man kan känna samtidigt som man känner avundsjuka eller svartsjuka.

En annan kommentar jag fick var på idén att man kan ha en känsla än den man tror. Jag skrev i början av mitt förra inlägg: “Jag började tänka på det svåra i att man ibland inte vill kännas vid sina känslor, och därför trycker undan dem. Man kanske i själva verket är rädd, men eftersom man inte tycker om att vara rädd så väljer man, medvetet eller omedvetet, att visa upp en annan känsla som till exempel ilska. Man kanske inte ens skulle inse att man var rädd om man verkligen försökte känna efter.”

En annan vän skriver: “Om man, t ex, känner väldigt mycket ilska, och sen sitter i terapi och lyckas nysta upp att ‘grundkänslan’ är sorg eller förlust. Innebär det då verkligen att ‘det var känslan man kände hela tiden, maskerad som ilska’? Eller skulle man kunna säga att man kände ilska, men att man nu har förändrat sin inställning till scenariot och nu känner sorg, vilket kanske är en bättre känsla som är lättare att bearbeta?

När vi når vår genomtänkta jämvikt kommer det antagligen finnas fall där vi behöver säga att vi trodde att vi kände svartsjuka fastän vi inte gjorde det egentligen. I exemplet är det tydligt att det finns fall där vi inte vill säga att man hade fel om vilken känsla man kände: så klart kände personen ilska och var arg också, även om ursprunget gick att spåra till en sorg. Men vi kan också tänka ett exempel där så inte är fallet: en person får höra om en närståendes dödsfall och personen ställer sig upp, börjar skrika och ropa sådant som “hur kan du berätta det här för mig”, “det är inte sant, du ljuger” och “det här är inte rättvist”. Visst kan det för både personen och för utomstående förefalla som att det är ilska som personen känner, men det verkar inte oberättigat att säga att så inte är fallet. Sorg och ilska delar några beteenden och subjektiva upplevelser och jag tror inte att ens våra känslor är helt transparenta för vår inre blick. Det ska inte förstås som att det är omöjligt att bli arg när man får höra ett dödsfall, varken i fem sekunder eller en timme eller ett helt liv. Det kan vara så att personen i mitt exempel faktiskt blir arg först, även om han sedan börjar gråta och blir ledsen. Men det är möjligt att man har fel ibland.

Ilska och sorg brukar räknas som grundkänslor, medan svartsjuka och avund inte gör det. Utan att reda ut exakt vad “grund” i grundkänslor innebär, menar jag, att det är rimligt att tänka att det är lättare att ta fel på avundsjuka och svartsjuka än ilska och sorg. Vi bör därför vara än mer benägna att ändra på våra intuitioner gällande dessa känslor.

I mitt exempel ovan ropade personen “det här är inte rättvist”. Personen känner alltså att det inte är rättvist, men inser säkert samtidigt att det inte på riktigt är orättvist. Betyder det att det handlar om avundsjuka eftersom definitionens kriterier är uppfyllda? Nej, inte rakt upp och ned i alla fall. Personen skulle kunna vara avundsjuk på en annan person vars närstående inte har dött, som då har fått en positiv fördelning mot ens egen negativa fördelning, och visst inser säkert personen att det inte egentligen är orättvist. Men nej, vi kan inte sluta oss till att personen är avundsjuk. Definitionerna anger nödvändiga kriterier och inte tillräckliga. När vi har ett fall där vi misstänker avundsjuka eller svartsjuka så kan vi använda oss av definitionerna för att besvara frågan om vilken som är den riktiga känslan, men någon kan uppfylla kriterierna utan att vara svartsjuk. Hur kan det komma sig? Eftersom vi inte har nått jämvikt – vi är inte färdiga. Det vi egentligen vill ha är en definition som ger både nödvändiga och tillräckliga kriterier, så att man måste vara avundsjuk eller svartsjuk om man uppfyller kriterierna. Men det är betydligt svårare att lyckas med.

Det kanske har att göra med ett annat problem som jag funderar över, som fångas av den bild jag har överst i det här inlägget. Det står “varje gång han får ett sms så blir jag misstänksam”. Visst handlar denna kampanj, som handlar om att öka kunskapen om de behandlingar mot våld i nära relationer som finns, åtminstone till någon del om svartsjuka? Visst är avsikten att vi ska tänka att kvinnan på bilden är svartsjuk? Det går förstås att tänka att kvinnan inte bara känner som att det är omoraliskt att mannen får sms, utan dessutom att hon vet att det inte egentligen är omoraliskt att han får sms, och att hon därmed uppfyller min definition av svartsjuka. Men måste vi anta det? Är det inte precis sådan misstänksamhet vi brukar kalla svartsjuka? Krävs det verkligen att man vet om att det egentligen är okej? Och det här med “även om man inte erkänner det för sig själv” – vad täcker det in egentligen? Vad kan man veta om utan att erkänna?

Jag blir tveksam. Jag kan inte riktigt avgöra om det är en intuition jag är beredd att överge – och t ex skilja på misstänksamhet och svartsjuka – eller om det betyder att definitionen är fel. Jämviktsarbetet går vidare.

Vad är meningsfullt?

Idag har jag bara en lite melankolisk fundering om den mest klassiska filosofiska fråga, återigen på temat “vara och känna”.

Den mest klassiska filosofiska frågan, “vad är meningen med livet?”, är också en av de som i min erfarenhet diskuteras minst. Kanske också med goda skäl: den faller först isär i frågan “Vad är meningen med livet som sådant?” å ena sidan, och “Vad är meningsfullt i mitt liv?” å andra sidan. Sedan omvandlas frågan till “Vad är meningsfullhet?”. Är det något som man ska sträva efter? Det kanske inte bara ska vara det som känns meningsfullt, alltså att man tycker att något är meningsfullt, utan det ska faktiskt vara det. Men hur tar man reda på vad som är meningsfullt på riktigt?

Ett svar är att titta på konsekvenserna. Något som många säger “ger deras liv mening” (hur mycket vi nu kan lita på det) är deras barn. Man har skaffat barn och fyller nu en funktion i deras liv, som gör att det skulle få stora konsekvenser om man inte fanns. Allt det som barnen gör är dessutom indirekt en produkt av ens existens, så man kan dessutom föreställa sig att konsekvenserna sträcker sig in i framtiden.

Men alla skaffar inte barn, och vi vill inte säga att de lever meningslösa liv. Istället kanske de skapar kultur – påverkar sitt samhälle genom sina kulturyttringar som även de lever vidare och påverkar människor i generationer. Fast inte all kultur förstås. Och alla skapar inte kultur.

Så kanske är det att uppleva saker? Det är något som många tycker är meningsfullt – resa, gå på teater, träffa människor. Ju mer man upplever ju mer meningsfullt är livet, åtminstone så länge som de flesta upplevelserna är positiva.

Å andra sidan är upplevelser flyktiga. Om man lever helt ensam och bara upplever på egen hand kan man ju också fråga sig hur meningsfulla de upplevelserna egentligen är. Kanske det viktiga är att man inte bara upplever utan också “sparar” upplevelsen, genom att fotografera, skriva ned den eller låta dess påverkan på en själv påverka andra.

Kanske är påverkan på andra det viktigaste – men inte att man bara påverkar utan att man också gör gott. Det som är meningsfullt i livet är det goda man gör. Men vad är då att göra gott? Gör jag gott när jag gör mitt jobb på KTH, undervisar mina seminarier och rättar mina tentor? Inte ont, säkert, och det är väl gott att studenter lär sig. Men är det tillräckligt för att vara meningsfullt? Och ska jag inte alls bry mig om ifall det inte känns meningsfullt?