Blogg

Kritik

Matthew McConaughey tar snabbaste vägen till NASAs hemliga labb.

De senaste åren har jag gått och blivit en ökänd film-tittare bland mina vänner. Till den grad att de inte vill se filmer med mig, åtminstone inga filmer de själva tror de kommer tycka om. Detta är inte helt oförtjänt, tvärtom kanske ganska välförtjänt. Jag har sagt sådant som “jag tycker egentligen inte om film”. Det är både sant och inte sant – det är sällan jag ser en film jag bara tycker om, utan vidare kommentar. Samtidigt är jag oerhört intresserad av film, och ser ofta på youtube-videos där filmer analyseras och kommenteras. Och, kanske framför allt, kritiseras. Det började kanske på riktigt med Red Letter Medias analys av Star Wars-filmerna 1-3 (som har en något speciell artistisk stil, kan man väl förvarna). Jag minns också ett gräl med en av mina närmaste vänner som handlade om Interstellar, som han tyckte om och som jag… ja var tveksam inför. Jag kan inte hålla mig från att ha en ständigt skeptisk inställning, där jag inte verkar kunna bara tycka om en film, utan har ett kommentarspår i huvudet där jag kommenterar på det som jag inte tycker stämmer eller passar in, eller för den delen vad som var bra gjort.

Interstellar, för att ta ett exempel, tycker jag misslyckas i första halvan med att etablera den värld som de vill skildra. Världen är drabbad av “blight”, alltså mjöldagg, och det gör att världen inte är beboelig längre. Redan där har mina skeptiska klockor börjat ringa. Varför skulle mjöldagg vara det som gör att vi måste byta planet? Kan man inte bygga ett växthus eller något, som man sedan steriliserar? I mitt tycke hade det varit bättre med en sämre ursäkt, som radioaktivt nedfall från kärnvapenkrig eller pestliknande smitta. Det hade varit sämre, mindre originellt, men bättre eftersom det hade varit ett sätt för filmen att säga till oss tittare “bry dig inte om det här”.

Sedan måste filmen hitta en anledning för huvudpersonen att hamna i rymden, så därför är han visserligen en lantbrukare men även en före detta rymdpilot, och dessutom en väldigt duktig sådan, och genom tillfälligheter upptäcker han att NASA har en hemlig rymdbas under hans åker. NASAs topphemliga kommando sitter runt ett snyggt ovalt träbord någonstans under Matthew McConaugheys åker i denna postapokalyptiska värld och försöker övertyga honom att åka, vilket måste varit tursamt för dem eftersom de faktiskt inte bjudit in honom. Varför var inte filmen så att de åkte till hans gård och sa “nu får du faktiskt hänga med här, för du är så himla duktig”? På vilket sätt var denna märkliga upptäckt bättre, i en film som spelar ganska mycket på att vara just trovärdig? Ja ni ser, så där håller jag på. Jag ska inte fortsätta och förstöra Interstellar för er, eller Marriage Story eller A Star Is Born eller någon av de andra som jag sett på sistone.

Jag kan naturligtvis hålla tyst. Men mina vänner vet hur man läser av de små fnysanden som jag inte kan hålla inom mig. Det är dessutom inte poängen, poängen är att jag inte kan hjälpa det. Det har blivit på det sättet jag upplever filmer. Jag upplever dem som om jag satt i en jury och skulle bedöma deras kvalitet för att bestämma vem som ska få pris, eller som om jag var lärare på en filmskola. Men vad spelar det för roll? Jag sitter ju inte i en jury och jag är inte filmlärare. Filmskapare kommer inte få reda på vad jag säger om filmerna, och har ingen möjlighet att bättra sig, så min kritik har ingen påverkan, annat än på mina vänner. Det enda som hade varit annorlunda är att mina vänner hade njutit av en film, som de nu är skeptiska till.

Det slog mig häromdagen att jag har den här typen av kritiskt förhållningssätt till många andra saker också. När jag hör musik utvärderar jag det jag hör efter vad som är bra och dåligt – ljud, text, melodi, arrangemang. När jag äter så försöker jag plocka isär smakerna och se vad det är som smakar, och vad som passar ihop och inte passar ihop. Till och med inredningen på restaurangen som jag äter maten på blir analyserad: det blåa ljuset som de valt bakom bardisken ger ett kliniskt intryck som inte passar in mot de i övrigt varma träfärgerna, och är det egentligen någon poäng att ha en bar, nu när den mest verkar vara en avställningsyta för personalen? Men det gör ju detsamma, egentligen, och jag kommer aldrig någonsin säga det till personalen, kanske inte ens till någon annan.

Det har blivit en vana och det har blivit ett sätt att prata. Om man kan plocka isär det man upplever har man alltid något att säga. Låt mig sätta ihop några argument för och några argument mot kritik. Först mot.

1.Man blir distanserad från det man upplever. Genom att reflektera och analysera på ett kritiskt sätt så upplever man inte det man upplever på ett genuint, jaglöst, sätt utan alltid genom ett intellektuellt filter. Man missar något centralt i sin upplevelse.

Det här argumentet handlar alltså om min upplevelse, hur det är för mig. Det måste alltså konstrueras som omsorg om den som är kritisk, att den personen skulle kunna ha ännu bättre upplevelser, om den inte var kritisk. Argumentet innehåller också ett påstående, nämligen att analyserandet gör en distanserad och att det är mindre genuint. Det behöver man inte hålla med om. Det är däremot svårt att förneka att det är mindre jaglöst eller icke-intellektuellt att analysera sin upplevelse, men man behöver inte hålla med om att detta försämrar upplevelsen eller är icke-genuint.

2.Man försämrar upplevelsen för de runt omkring en, som antingen får höra ens analys eller tvingas bli självmedvetna i vetskap om att det finns en analys som inte uttrycks.

Argumentet hänger på antagandet att upplevelsen blir sämre av att ta del av analysen, eller av att bli självmedveten. Förnekar man detta är argumentet inte starkt. Man kan dock tänka att så länge som de som är med upplever detta som negativt så är det negativt, även om upplevelsen i sig i själva verket blir djupare.

Låt oss istället titta på argument för.

1. “But your brain did”. Jag har döpt det här argumentet efter en sägning i videoserien som youtubekanalen Red Letter Media gjorde om Star Warsfilmerna som jag länkade ovan. Tanken är att även om man inte är medveten om vad som är bra och dåligt i en film, så lägger man märke till det omedvetet. Att göra detta omedvetna medvetet förbättrar upplevelsen.

I youtubefilmerna är ett återkommande exempel att många av de scener som inte är actionscener är tråkigt filmade: det är väldigt vanliga kameravinklar, alla samtal sker antingen gåendes, sittandes och ståendes framför en “green screen”, utan att det sker något visuellt historieberättande. Den som ser filmen tänker nog inte på att det är därför det är tråkigt att se filmen, men det är därför det är tråkigt att se filmen, och att inse detta kan ge en tillfredsställelse. Jämför med det som youtubern Nerdwriter1 analyserar i hur placeringen av kameran och personerna i en scen i Hitchcocks Vertigo speglar vad som händer i dialogen (varning för spoiler).

2.Man bör framförallt njuta av det goda. Det är kanske lite väl tillspetsat, men tanken är att inställningen att intellektualiserandet gör upplevelsen sämre är falsk, och bygger på föreställningen att det naturliga är det goda och att det icke-intellektuella är det naturliga. Precis som man kan dölja att en maträtt är billig genom att ha i socker och få den att verka välgjord för den som inte känner efter så noga så kan man få filmskapande som inte är bra att verka bra genom tips och tricks. Man kanske blir kräsnare, men också en bättre konsument och slutar äta skräpmat, det vill säga slutar se dåligt gjorda filmer.

3.Man blir en bättre filmtittare. Genom att träna sig i att analysera filmer (och musik, mat eller inredning restauranger för den delen) lär man sig förstå filmen (och så vidare) på djupet, inte bara den historien som berättas på ytan, utan också vad den betyder. Youtubern Dan Olsen har t ex gjort en video där han analyserar filmen Anihilation, och argumenterar för att många andra som analyserat filmen saknar en förståelse för det metaforiska språket i filmen. De andra försöker “lösa gåtan” snarare än förstå att det inte är meningen att man ska lösa den, utan förstå vad gåtan avser att berätta om. En sådan förståelse kan man inte få om man inte tränar sig i att analysera och tolka det man ser.

Det för mig till ett tredje argument mot att hålla på med kritik på det sättet jag gör:

3.Det finns andra, bättre, sätt att ta till sig upplevelser. Man kan t ex fokusera ägna sig åt tolkning och förståelse av det man upplever utan att värdera eller ifrågasätta. Det är inte centralt – inte centralt för någon inblandad – att avgöra om ljussättning, skripta eller manus är bra eller inte. Det är fel sorts fråga, givet vad det är som händer.

Det som händer är ju att jag sitter och ser en berättelse, som någon velat förmedla till mig. Det bästa som kan hända i det mötet är att jag får ut något av den berättelsen, att jag hör den, tar in den, förstår den och låter mig påverkas av den. Att jag relaterar till annat jag tänkt, sätt och hört. Att jag delar med mig av den till andra som jag pratar med. Om den var bra eller dålig är sekundärt, och är bara relevant för att avgöra hur mötet med filmen blir, alltså om den påverkar mig eller inte. På sikt vill man se bra filmer, eftersom de påverkar en själv mer, men om man redan har sett filmen är det viktigare hur den påverkar en.

Argument 3 mot kritik hänger alltså ihop med argument 2 och 1, om man formulerar om dem lite. Problemet med kritik är inte att man blir distanserad från ens upplevelse, eller att andra blir det, utan att omdömet “bra” eller “dåligt” riskerar att bli sista ordet i analysen av filmen. Att fälla ett omdöme blir viktigare än att förstå vad som händer i filmen och vad det är avsett att betyda. Det blir viktigare än att förstå vad filmen betyder för en själv.

Detta är viktigt också i filosofiska sammanhang, som filosofiska samtal. Det finns situationer där det centrala är att hitta ett möjligt motexempel, att försöka bräcka den andras påståenden. Till exempel om man har formulerat ett starkt påstående som ska gälla i alla fall, som man menar saknar undantag. Då spelar ett enstaka motexempel roll. Men inte sällan är filosofi ett undersökande av en fråga, där man letar efter provisoriska svar, möjliga strategier som man arbeta vidare på. Att det finns ett möjligt motexempel är kanske inte det mest relevanta att peka ut, utan snarare att se vart tankarna kan leda, vilka nya frågor som väcks, hur det hela skulle kunna förbättras eller kanske alternativa lösningar på samma problem. Man behöver så klart inte hålla med eller vara ovillkorligt positiv, men det finns en småaktig tendens inom akademisk filosofi att fokusera på det obetydliga, vinna billiga poänger och söndra för att verka ofelbar i jämförelse. När man tycker och tänker olika behöver båda verka för förståelse för att samtalet ska gå framåt, genom att förklara det man menar så bra man kan och försöka reda ut på vilket sätt man tycker olika och vad det kommer sig av. Det är möjligt att det inte går att publicera några artiklar med ett sådant innehåll, utan att publikationsvärlden bygger på en sådan närsynthet, men alla sammanhang är inte artiklar. Vi ska inte ta det som ett ideal för hur vi bedriver annan filosofisk verksamhet.

Lösningen verkar alltså vara mellanmjölk: lite av allt, i goda doser och med mycket eftertanke. Ett lite väl svävande inlägg, skulle jag säga, där slarvigt formulerade argument landar i en otillfredsställande slutsats. Om man nu ska vara kritisk.

Åt samma håll

Det finns ett gammalt skämt där en bilförare, låt säga att det är en norrman för att ge det lite lokal fägring, lyssnar på radion och hör att trafikradion varnar för en tokig bilförare som åker mot körriktningen. “Vad då en ensam tok”, skrockar norrmannen, “hela vägen är ju full av folk som åker åt fel håll!”

Skämtet, för den som inte fattat det, är alltså att det är norrmannen som åker åt fel håll men tror att det är alla andra som åker åt fel håll.


Ibland när jag är ute och springer rundan runt vattnet förundras jag över att det är så många som springer åt andra hållet, och slås av tanken att det kanske egentligen är bättre att springa åt andra hållet, eftersom nu så många verkar göra det.

Sedan inser jag att eftersom de flesta springer ungefär lika fort så blir jag aldrig varse alla de som springer åt samma håll som jag. Det är möjligt att det verkar för var och en av oss som är ute och springer, oavsett åt vilket håll vi springer åt, som att alla andra springer åt motsatt håll, eftersom vi helt enkelt aldrig träffar de som springer åt samma håll. Någon enstaka springer man om eller blir omsprungen av, men om vi börjar vår runda med några minuters mellanrum behöver man springa ganska mycket fortare eller långsammare än de andra för att upptäcka dem på den knappa milen som vi springer tillsammans.


Alla indirekta mätmetoder utgår från ett antagande att det man observerar på sitt mätinstrument, till exempel sin termometer, är kausalt kopplat till det man mäter, temperatur i exemplet (eller genomsnittlig molekylär rörelse). Hur vet man då att ens termometer mäter korrekt? Man jämför den förstås med en annan termometer. Men hur vet man att inte båda två termometrarna visar lika mycket fel?

Jo, om man använder flera olika sorters termometrar som bygger på helt olika kausala mekanismer. En alkoholtermometer, alltså till exempel en vanlig termometer man har på väggen för att visa rumstemperaturen, bygger på hur mycket alkoholen i mätröret utvidgar sig med temperaturen. En digital termometer bygger på förändrad ledningsförmåga hos en metall i termometern när temperaturen förändras, och en IR-termometer bygger på en koppling mellan den elektromagnetisk strålning som föremålet avger och temperaturen. Om alla dessa olika metoder ger samma resultat, fastän de kommer från helt olika håll, så har vi skäl att tro att värdet är korrekt.


Vi tolkar ofta likriktning som skäl för att tro något. I det första exemplet, skämtet, så är anledningen till att norrmannen åker åt fel håll att vad som är “rätt håll” beror på vad alla andra betraktar som “rätt håll”. Vänster eller högertrafik är lika rätt i sig, och så länge som alla gör likadant så är båda systemet (åtminstone ungefär) lika bra. Det andra exemplet ifrågasätter vår observation av att alla åker åt ena eller andra hållet, och går att applicera på det första exemplet också. Om alla håller samma hastighet på motorvägen, kan norrmannen i skämtet ha samma upplevelse som jag i joggarspåret, nämligen att “en massa tokar åker åt fel håll” fastän det i själva verket är lika många tokar som åker åt samma håll som norrmannen (om man nu bortser från radiorapporten).

När det gäller våra mätningar av temperatur har vi nog rätt i att använda Slutledningen till den Bästa Förklaringen och säga att anledningen att alla dessa olika mätmetoder visar samma sak är att temperaturen nog är 241,8 grader Celsius, eller vad man nu fick fram. Men det är inte säkert att det gäller i de andra fallen, att högervarv är det bästa hållet att springa runt sjön, även om man har satt sig ned vid spåret och faktiskt räknat och sett att de flesta springer just högervarv. Den bästa förklaringen kan vara att de allra flesta börjar sin tur åt det håll som är nedförsbacke på det ställe där de flesta råkar börjar sin runda, och att det därför blir högervarv utan att de ens har en aning om att det är därför. Det bara blir så. Inte heller kan vi sluta oss till att högertrafik är bättre än vänstertrafik bara för att fler länder har det. Den bästa förklaringen kanske är att det gör transporter enklare om man har samma som andra länder, eller att det blir billigare att sälja bilar.

Den här funderingen är en blygsam liten tankenyckel jag försöker bära med mig. När alla får bra resultat på tentamen, betyder det att det var en bra tentamen? Är det bättre om resultaten är spridda? När opinionen rör sig åt ett visst håll, betyder det att politikerna bör följa med? Vad betyder det att alla är på väg åt samma håll, eller att alla andra verkar vara på väg åt motsatt håll? Är vi norrmannen i bilen, eller är man i joggingspåret? Eller är det olika tecken i tiden som konvergerar till ett sant värde?

Avundsjuka och svartsjuka

Jag har tänkt vidare på definitionerna av avundsjuka och svartsjuka som jag skrev om i ett inlägg för några veckor sedan. Innan det tänkte jag ge lite bakgrund till hur jag tänker att arbetet med en sådan här definition egentligen går till, genom att säga något om idén om reflektivt ekvilibrium.

Reflektivt ekvilibrium, eller vad jag anser en snyggare översättning, genomtänkt jämvikt, är idén att man å ena sidan har teori, och å andra sidan har väl genomtänkta men i övrigt ogrundade övertygelser, inom filosofin ofta kallade intuitioner. Ett mål med filosofiskt arbete är att få dessa att stämma överens. För att åstadkomma en sådan jämvikt kan man antingen ändra på sin teori eller bestämma sig att man hade missvisande intuitioner. Man kanske har intuitionen att man är skyldig att hjälpa sina föräldrar mer än vad man är skyldig att hjälpa andra människor, men när man börjar titta på teorierna så säger en sådan att det rätta att göra är att hjälpa så många människor som möjligt. Om man står i valet mellan att ge sina föräldrar 1000 kronor eller att ge dessa pengar till svältande människor så blir det en konflikt: ens intuition säger att man borde ge pengarna till sina föräldrar, medan teorin säger att man hjälper fler svältande med pengarna. Hur får vi dessa att väga jämnt? Det ena alternativet är att vi anpassar vår teori så att den ger utslaget att vi ska hjälpa föräldrarna först – kanske genom att bygga in en idé om en skuld man har gentemot föräldrarna eftersom de lagt pengar på en genom åren. Det andra alternativet är att överge intuitionen och säga att man bör ge pengarna till svältande, snarare än sina föräldrar.

Det här sättet att tänka går att ta med sig till andra områden: när vi försöker definiera vad “fisk” är så kan vi peka på en mängd saker som vi avser med ordet. När naturvetenskapen sedan förklarar att valar inte hör ihop med de andra sakerna som vi kallat fiskar, och att de hör bättre ihop med kategorin däggdjur eftersom de är mer släkt med däggdjur än med alla de saker vi kallar fiskar, så har vi ett sådant val. Antingen behåller vi vår betydelse, och kanske skapar ett nytt vetenskapligt ord, eller så ändrar vi vårt språkbruk och sluta kalla valar för fiskar. Ofta dominerar vetenskapen, men inte alltid. Ibland hänger de gamla betydelserna kvar parallellt med det vetenskapliga språkbruket. “Baciller” är kanske ett sådant ord.

Hur vet man om man har uppnått jämvikt? Det går säkert att ibland hitta en tydlig slutpunkt, kanske med hjälp av ett formellt logiskt språk där man tydligt kan avgöra om det är motsättningsfritt eller inte, men vanligare tycker jag det verkar vara att man använder sunt förnuft, och gör en enkel uppskattning. Det verkar, eller känns, som att det är i jämvikt, helt enkelt. Oftast kanske det avgörs praktiskt, genom att man helt enkelt slutar fundera.

Den här metoden använder vi också när vi försöker reda ut definitionerna av svartsjuka och avundsjuka. Vi utgår från vad vi spontant tänker ordet betyder och försöker hitta gemensamma drag i betydelserna, och undersöka logiken i vårt användande. Man utgår från att avundsjuka och svartsjuka verkligen är olika saker, och att vårt språkbruk fångar detta även om vi inte kan uttrycka skillnaden i ord. Samtidigt så är vi inte helt bundna till att vår definition ska passa in på precis alla exempel på hur folk har använt ordet. Ibland säger ju vi fel ord. Här kommer alltså den genomtänkta jämvikten in igen: vår definition ska stämma överens med tillräckligt många av våra intuitioner, men om vi har en tydlig och klar definition baserad på kriterier vi tycker stämmer så kan vi överge några av intuitionerna och säga att vi hade fel i dessa fall.

Det finns så klart mer man kan göra för att ta reda på skillnaden mellan avundsjuka och svartsjuka. Till exempel kan man börja med efterforskningar: att leta upp faktiska exempel på där orden använts och inte bara utgå från ens egna intuitioner, man kan undersöka ordens historia och se var de kommer ifrån, eller kanske jämföra med hur orden används på andra språk. Men tills jag hittar tid att göra något av detta kan jag åtminstone hitta på ett antal exempel där det skulle kunna vara relevant att prata om avundsjuka eller svartsjuka.

1.En regissör som kämpat i många år ser hur hans före detta fru blir nominerad till ett fint pris för sitt första regiförsök. (Som i filmen Marriage Story.)

2.En man ser hur kvinnan han är förälskad i återvänder från utlandet med en ny man. (Som Clavdia Chauchat gör i Thomas Manns bok Bergtagen.)

3.Två män blir förälskade i samma kvinna, och den ratade mannen mördar kvinnan. (Som i operan Carmen.)

4.En flicka får sin pojkvän att mörda den flicka han kysst någon månad tidigare. (Som i Sturebymordet.)

5.En författare som spökskrivit böcker åt sin man får se honom acceptera ett pris för dessa böcker. (Som i filmen The Wife.)

Vi ställer oss nu frågan: vilka känslor är det rimligt att känna i dessa situationer? Det går så klart att tänka sig att man känner alla möjliga känslor: sorg, glädje, tacksamhet och så vidare. Det finns något med idén “rimlig känsla” som går att ifrågasätta rimligt enligt vem? Låt oss sätta den tanken åt sidan och tänka oss att den relevanta personen i vart och ett av dessa sammanhang känner en känsla som den tror kan vara avundsjuka eller svartsjuka men är inte säker, och nu frågar oss om vilken känsla det är egentligen.

Som jag skrev i inlägget Det grönögda monstret så menar filosofen Sara Protasi att svartsjuka är rädsla för att förlora något medan avundsjuka är begär efter att få något. 4 är alltså ett tydligt exempel på svartsjuka som motiverar både flickans och pojkens handlingar: de är båda rädda att förlora varandra och genomför därför mordet. Resterande handlar om avundsjuka: i (1) och begär personen att få priset och i både (2) och (3) begär mannen att få kvinnans kärlek.

Luke Purshouse (se samma inlägg) har tre kriterier för svartsjuka: (a) Man vill ha något, (b) Att någon annan har detta är oförenligt med att jag har det, och (c) Det finns ett tänkbart tillstånd där jag får detta något. Vad jag inte gick in på i mitt tidigare inlägg är att om jag inte verkligen vill ha detta något så kan jag inte vara svartsjuk, utan är avundsjuk: jag är inte svartsjuk på någons framgångar om jag inte själv vill ha just denna framgång. Det är också ett krav att det ska för mig vara tänkbart att jag ska kunna få denna framgång, så en tonåring som tänker på en framgångsrik artist är inte svartsjuk utan avundsjuk, eftersom det är otänkbart att tonåringen har denna framgång, skriver Purshouse.

Här blir det en tolkningsfråga, och vi kan säga att alla dessa är exempel på svartsjuka om vi tänker att (1) och (5) handlar om just det priset, just det året (som ju inte båda kan få), och att man inte kan älska två personer samtidigt, eller åtminstone att man inte kan vara den enda älskaren till två personer samtidigt (enligt kriterium b). (1) kanske man kan diskutera, eftersom regissören skulle kunna få priset själv vid ett senare tillfälle för sitt eget arbete, men det är omöjligt att kvinnan i (5) får nobelpris för just dessa böcker som hon ju skrivit. Det går kanske att göra en tolkning där hon i själva verket blir just avundsjuk – hon önskar att hon också fick nobelpris, för böcker i sitt eget namn – men det verkar lite krystat tycker jag.

Ingen av dessa definitioner fångar personernas inställning till det som händer. I exempel 5 spelar det ingen roll att kvinnan tycker sig ha rätt till priset eftersom hon har skrivit böckerna, utan det är bara begäret i sig efter det som hon saknar som gör det till avundsjuka eller svartsjuka. Vi kan därför känna svartsjuka och avundsjuka även i situationer där vi är utsatta för faktiska brott mot moralen, där vi blir bestulna på det som är vårt eller där folk sviker sina löften. Enligt dessa definitioner spelar det ingen som helst roll att vi har rätt. Det tycker jag rimmar illa med vad jag ser som den allmänna uppfattningen, nämligen att avundsjuka och svartsjuka är skamliga känslor, kanske till och med moraliskt förbjudna känslor. Varför skulle kvinnan i The Wife känna svartsjuka eller avund när hennes man får det pris som hon faktiskt borde få? Den rimliga känslan vore svek eller åtminstone harm eller ilska.

Min idé var att både svartsjuka och avundsjuka bygger på att man känner som om något vore moraliskt fel, men att man samtidigt vet att det inte faktiskt är moraliskt fel.

Svartsjuka är när ens känslor säger att någon agerar moraliskt felaktigt mot en, men att man vet – även om man kanske inte erkänner det – att (a) denna person inte faktiskt har agerat moraliskt felaktigt, eller (b) åtminstone att samhället anser att detta inte är klandervärt.

Tillägget (b) är avsett att täcka upp att det finns ett osäkerhetsintervall där ens känslor kanske fördunklar ens eget omdöme så att man inte är säkert på om man verkligen tycker att det är fel eller inte, men att man är säker på att samhället i stort inte tycker att det är fel.

Avundsjuka är när ens känslor säger att någonting är orättvist till någon annans fördel och ens egen nackdel, men att man vet – även om man kanske inte erkänner det – att (a) detta inte faktiskt är orättvist, eller åtminstone att (b) detta inte är orättvist inom den moraliska domän som går att påverka.

Tillägget (b) är till för att komma runt problemet som synen på rättvisa som lika fördelning ger för definitionen. Det är kanske orättvist att jag kan välja på maträtter i butiken, medan andra inte har något alls att äta. Maten är olikt fördelad över jorden, och detta kanske är orättvist. Detta är dock ingenting som jag egentligen kan påverka, och inte heller egentligen är ansvarig för. Ett annat exempel gör detta tydligare. Det kanske är orättvist att min kompis är jättebegåvad på att rita och jag inte är det, men det är i så fall inte orättvist inom en domän där det går att påverka. Vad exakt den domänen är blir förstås viktigt om man ska tillämpa den här definitionen i knepiga fall, men i och med att frågan “hur stor är vår moraliska domän” är en fråga som diskuteras av långt mer kunniga personer än jag känner jag mig trygg med att lämna detta och tänka att det är tillräckligt tydligt för att åtminstone förstå vad tanken är.

Svartsjuka är alltså personcentrerat och handlar om någons agerande mot mig, medan avundsjuka handlar om sakförhållanden. Mina definitioner fångar varför dessa känslor är skamliga och ofta undertryckta. Om man trodde att någon faktiskt hade agerat moraliskt felaktigt så skulle man inte känna skam utan man skulle känna vrede, eller åtminstone harm. Men dessa känslor trycks undan för att man känner dem starkt samtidigt som man vet att det känslan säger till en inte stämmer. Om det känns som att något är orättvist på grund av att någon gjort moraliskt fel mot en, men att ingen av dessa saker faktiskt är sant, så är det svartsjuka. Avundsjuka är det alltså bara när man inte upplever som att någon har gjort fel mot en.

Exempel 5 är alltså inte ett exempel på svartsjuka eller avundsjuka, eftersom hennes känslor är berättigade, och hon rimligtvis måste tycka det också. Med min definition är (1) avundsjuka eftersom det känns för regissören som att han förtjänar priset mer än hon och att det är orättvist, medan han samtidigt förstår att det inte verkligen var så att han kunde ha fått priset eller faktiskt förtjänade det mer än henne. (2) och (3) är svartsjuka om mannen känner som att att kvinnan har gjort orätt som väljer den andra mannen framför honom, eller avundsjuka om han känner som att det är orättvist att hon inte älskar honom. Det beror på om man ser kärlek som något som man gör eller något som händer.

Med exempel (4) går min definition kanske i konflikt med några av våra intuitioner. När flickan fick reda på att pojkvännen hade kysst en annan flicka kände hon sig sviken – och var sviken, i relation till pojkvännen. Hon var alltså inte svartsjuk på pojkvännen, utan sviken. Huruvida hon kände svartsjuka mot den andra aktören i sammanhanget, flickan i exemplet, beror på omständigheterna: om flickan visste att pojken hade en partner, om flickan kände partnern och huruvida det är moraliskt fel att kyssa någon som har en partner. Sedan är det tänkbart att denna känsla av svek orsakar svartsjuka: det brustna förtroendet gör att flickan känner som om pojken sviker när han inte svarar på sms tillräckligt snabbt eller umgås med sina vänner, men att hon vet att det egentligen inte räknas som svek. Från min definition följer det att om flickan verkligen tycker att det är omoraliskt att inte svara tillräckligt snabbt eller umgås med sina vänner, och också tror att samhället delar denna uppfattning, så är hon inte svartsjuk. Hon har fel i denna uppfattning, men det påverkar inte huruvida hon är svartsjuk eller ej. Det är ju inte faktiskt omoraliskt att svara långsamt och så vidare, men så länge hon tror att det är det är hon inte svartsjuk, menar jag. Detta kanske verkar svårt att svälja, men jag tycker det är rimligt att utgå från flickans världsuppfattning när vi förklarar flickans känslor, oavsett om denna världsuppfattning är korrekt eller ej.

Frågan är om våra intuitioner stämmer överens med den här definitionen, alltså om vi har en genomtänkt jämvikt. Finns det fler intuitioner att ta hänsyn till än de jag tänkt på? Jag fick till exempel det här svaret på mitt tidigare inlägg, från min vän Linnea: “När jag tänker på skillnad mellan avundsjuka och svartsjuka tänker jag på missunnsamhet. Att vid svartsjuka finns en missunnsamhet som inte finns vid avundsjuka. Vid avundsjuka vill jag ha det du har – också. Vid svartsjuka vill jag ha det du har, och jag vill samtidigt att du inte ska ha det. Om jag är avundsjuk på att du har en häst skulle jag bli glad om jag fick en häst och det skulle vara löst. Om jag var svartsjuk på att du hade en häst så skulle jag fortfarande känna någon form av agg eller motvilja mot dig även om jag också fick en häst.”

Det här fångas till viss del av kriterium (b) i Purshouses definition av svartsjuka: att jag anser att det faktum att någon annan har är oförenligt med att jag har det, och skulle kunna vara i detta fall att säga att ens önskning är att vara den enda som har en häst, i exemplet. Protasi å andra sidan skulle kalla det avundsjuka, eftersom hästen är något man saknar och inget man är rädd för att förlora. Med min definition skulle jag kunna få in det under begreppet avundsjuka, eftersom Linnea i exemplet känner som om den enda rättvisa fördelningen skulle vara en häst till henne och ingen till mig. Det är dock lite att tänja på idén om missunnsamhet, som ju i grunden inte handlar om orättvis fördelning. Centralt i ordet är idén om att “unna”, vilket betyder att gå utöver det rent rättvisa och visa givmildhet. Missunnsamhet handlar inte om att personen inte förtjänar det, utan att det är irrelevant huruvida personen förtjänar det eller inte. Det är en rakare känsla som innebär att man vill att någon annan ska ha det dåligt oavsett om det blir mer rättvist så eller inte. Inte heller handlar missunnsamhet om att man vill vara den enda med en häst, som i Purshouses definition, utan att man vill att någon annan inte ska ha en häst. Här får vi ett val i vår genomtänkta jämvikt: ska vi behålla idén om missunnsamhet och överge dessa definitioner, eller ändra oss och säga att det inte är missunnsamhet som är centralt, utan vad den leder till: nämligen att den andra ska vara utan. Jag skulle nog välja att skilja det åt, och säga att missunnsamhet är ytterligare en känsla man kan känna, som liknar mer förakt eller hat, som man kan känna samtidigt som man känner avundsjuka eller svartsjuka.

En annan kommentar jag fick var på idén att man kan ha en känsla än den man tror. Jag skrev i början av mitt förra inlägg: “Jag började tänka på det svåra i att man ibland inte vill kännas vid sina känslor, och därför trycker undan dem. Man kanske i själva verket är rädd, men eftersom man inte tycker om att vara rädd så väljer man, medvetet eller omedvetet, att visa upp en annan känsla som till exempel ilska. Man kanske inte ens skulle inse att man var rädd om man verkligen försökte känna efter.”

En annan vän skriver: “Om man, t ex, känner väldigt mycket ilska, och sen sitter i terapi och lyckas nysta upp att ‘grundkänslan’ är sorg eller förlust. Innebär det då verkligen att ‘det var känslan man kände hela tiden, maskerad som ilska’? Eller skulle man kunna säga att man kände ilska, men att man nu har förändrat sin inställning till scenariot och nu känner sorg, vilket kanske är en bättre känsla som är lättare att bearbeta?

När vi når vår genomtänkta jämvikt kommer det antagligen finnas fall där vi behöver säga att vi trodde att vi kände svartsjuka fastän vi inte gjorde det egentligen. I exemplet är det tydligt att det finns fall där vi inte vill säga att man hade fel om vilken känsla man kände: så klart kände personen ilska och var arg också, även om ursprunget gick att spåra till en sorg. Men vi kan också tänka ett exempel där så inte är fallet: en person får höra om en närståendes dödsfall och personen ställer sig upp, börjar skrika och ropa sådant som “hur kan du berätta det här för mig”, “det är inte sant, du ljuger” och “det här är inte rättvist”. Visst kan det för både personen och för utomstående förefalla som att det är ilska som personen känner, men det verkar inte oberättigat att säga att så inte är fallet. Sorg och ilska delar några beteenden och subjektiva upplevelser och jag tror inte att ens våra känslor är helt transparenta för vår inre blick. Det ska inte förstås som att det är omöjligt att bli arg när man får höra ett dödsfall, varken i fem sekunder eller en timme eller ett helt liv. Det kan vara så att personen i mitt exempel faktiskt blir arg först, även om han sedan börjar gråta och blir ledsen. Men det är möjligt att man har fel ibland.

Ilska och sorg brukar räknas som grundkänslor, medan svartsjuka och avund inte gör det. Utan att reda ut exakt vad “grund” i grundkänslor innebär, menar jag, att det är rimligt att tänka att det är lättare att ta fel på avundsjuka och svartsjuka än ilska och sorg. Vi bör därför vara än mer benägna att ändra på våra intuitioner gällande dessa känslor.

I mitt exempel ovan ropade personen “det här är inte rättvist”. Personen känner alltså att det inte är rättvist, men inser säkert samtidigt att det inte på riktigt är orättvist. Betyder det att det handlar om avundsjuka eftersom definitionens kriterier är uppfyllda? Nej, inte rakt upp och ned i alla fall. Personen skulle kunna vara avundsjuk på en annan person vars närstående inte har dött, som då har fått en positiv fördelning mot ens egen negativa fördelning, och visst inser säkert personen att det inte egentligen är orättvist. Men nej, vi kan inte sluta oss till att personen är avundsjuk. Definitionerna anger nödvändiga kriterier och inte tillräckliga. När vi har ett fall där vi misstänker avundsjuka eller svartsjuka så kan vi använda oss av definitionerna för att besvara frågan om vilken som är den riktiga känslan, men någon kan uppfylla kriterierna utan att vara svartsjuk. Hur kan det komma sig? Eftersom vi inte har nått jämvikt – vi är inte färdiga. Det vi egentligen vill ha är en definition som ger både nödvändiga och tillräckliga kriterier, så att man måste vara avundsjuk eller svartsjuk om man uppfyller kriterierna. Men det är betydligt svårare att lyckas med.

Det kanske har att göra med ett annat problem som jag funderar över, som fångas av den bild jag har överst i det här inlägget. Det står “varje gång han får ett sms så blir jag misstänksam”. Visst handlar denna kampanj, som handlar om att öka kunskapen om de behandlingar mot våld i nära relationer som finns, åtminstone till någon del om svartsjuka? Visst är avsikten att vi ska tänka att kvinnan på bilden är svartsjuk? Det går förstås att tänka att kvinnan inte bara känner som att det är omoraliskt att mannen får sms, utan dessutom att hon vet att det inte egentligen är omoraliskt att han får sms, och att hon därmed uppfyller min definition av svartsjuka. Men måste vi anta det? Är det inte precis sådan misstänksamhet vi brukar kalla svartsjuka? Krävs det verkligen att man vet om att det egentligen är okej? Och det här med “även om man inte erkänner det för sig själv” – vad täcker det in egentligen? Vad kan man veta om utan att erkänna?

Jag blir tveksam. Jag kan inte riktigt avgöra om det är en intuition jag är beredd att överge – och t ex skilja på misstänksamhet och svartsjuka – eller om det betyder att definitionen är fel. Jämviktsarbetet går vidare.

Vad är meningsfullt?

Idag har jag bara en lite melankolisk fundering om den mest klassiska filosofiska fråga, återigen på temat “vara och känna”.

Den mest klassiska filosofiska frågan, “vad är meningen med livet?”, är också en av de som i min erfarenhet diskuteras minst. Kanske också med goda skäl: den faller först isär i frågan “Vad är meningen med livet som sådant?” å ena sidan, och “Vad är meningsfullt i mitt liv?” å andra sidan. Sedan omvandlas frågan till “Vad är meningsfullhet?”. Är det något som man ska sträva efter? Det kanske inte bara ska vara det som känns meningsfullt, alltså att man tycker att något är meningsfullt, utan det ska faktiskt vara det. Men hur tar man reda på vad som är meningsfullt på riktigt?

Ett svar är att titta på konsekvenserna. Något som många säger “ger deras liv mening” (hur mycket vi nu kan lita på det) är deras barn. Man har skaffat barn och fyller nu en funktion i deras liv, som gör att det skulle få stora konsekvenser om man inte fanns. Allt det som barnen gör är dessutom indirekt en produkt av ens existens, så man kan dessutom föreställa sig att konsekvenserna sträcker sig in i framtiden.

Men alla skaffar inte barn, och vi vill inte säga att de lever meningslösa liv. Istället kanske de skapar kultur – påverkar sitt samhälle genom sina kulturyttringar som även de lever vidare och påverkar människor i generationer. Fast inte all kultur förstås. Och alla skapar inte kultur.

Så kanske är det att uppleva saker? Det är något som många tycker är meningsfullt – resa, gå på teater, träffa människor. Ju mer man upplever ju mer meningsfullt är livet, åtminstone så länge som de flesta upplevelserna är positiva.

Å andra sidan är upplevelser flyktiga. Om man lever helt ensam och bara upplever på egen hand kan man ju också fråga sig hur meningsfulla de upplevelserna egentligen är. Kanske det viktiga är att man inte bara upplever utan också “sparar” upplevelsen, genom att fotografera, skriva ned den eller låta dess påverkan på en själv påverka andra.

Kanske är påverkan på andra det viktigaste – men inte att man bara påverkar utan att man också gör gott. Det som är meningsfullt i livet är det goda man gör. Men vad är då att göra gott? Gör jag gott när jag gör mitt jobb på KTH, undervisar mina seminarier och rättar mina tentor? Inte ont, säkert, och det är väl gott att studenter lär sig. Men är det tillräckligt för att vara meningsfullt? Och ska jag inte alls bry mig om ifall det inte känns meningsfullt?

En bra fråga

Det där är en bra fråga

— I stort sett varje lärare och föreläsare

Visst har alla hört det någon gång, till exempel en föreläsare som får en fråga och svarar: “det där är en bra fråga”. Men ofta handlar det inte om att föreläsaren tycker det är en jättebra fråga. Istället kanske det finns ett annat syfte med att säga det:

  • Föreläsaren försöker vinna tid. Det är en svår fråga och genom att säga “det är en bra fråga” ger man sig själv lite tid att tänka efter.
  • Föreläsaren vill bekräfta den som har pratat. Det är ofta läskigt att prata inför grupp, och man vill stötta den som var vågat genom att säga att den personen gjorde bra ifrån sig.
  • Föreläsaren vill göra det okej att föreläsaren inte har ett bra svar. Eftersom det är en bra fråga, alltså en svår fråga, så är det rimligt att det inte finns ett uppenbart svar, för om det fanns ett sådant skulle det inte vara en bra fråga

Den sista punkten handlar om vad uttalandet betyder: vad menar man med “det är en bra fråga”?

  • Det är en fråga som inte har något givet svar – det är en bra fråga närmast i betydelsen att det är en evig fråga, eller åtminstone en komplicerad fråga så att det inte finns något uppenbart svar.
  • Det är en fråga som är berättigad givet sammanhanget – det är en fråga som följer naturligt på det som har sagts men som samtidigt inte något man har gått igenom tidigare.
  • Det är en fråga som kommer upp ofta och därför är bra att den blir ställd.

Dessa tre innebörder är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, och listan är inte uttömmande. Men vad är en fråga egentligen? Och vad gör en fråga bra? Ett bra ställe att börja på när det gäller filosofi är Stanford Encyclopedia of Philosophy, SEP. Trots att jag har hållit på så mycket med just frågor alla år har jag faktiskt inte läst på så mycket om vad frågor är, så jag börjar där jag med.

Språkfilosofin har, enligt SEP, i allmänhet inte fokuserat så mycket på frågor och vad frågor är, utan snarare tittat på påståenden och propositioner, men det finns ändå de som har skrivit om det, och ett antal olika teorier. Frågor hanteras ofta i relation till möjliga svar, och en teori hävdar just att en frågas mening är en funktion från frågan till alla möjliga svar på frågan. Men då behöver man avgränsa vad som är ett “möjligt svar”. En sådan avgränsning skulle kunna vara att ett möjligt svar “löser problemet” som frågan skapar.

Det finns också olika sorters frågor, som kräver ganska olika sorters svar. Många “varför”-frågor besvaras genom att förklara en kausal process, kanske genom att hänvisa till vetenskap: “Varför flyger fåglar söderut?”. Filosofen Bas van Fraasen menar att sådana frågor inte kräver svar så mycket som att de kräver förklaringar, och att förklaringar inte kan ges om man inte specificerar kontrastklassen ordentligt. När man ställer just den frågan så utgår man från en gemensamt förstådd kontext: varför flyger fåglarna söderut istället för att stanna kvar? Eller åka västerut? Frågor kan också ställas på sätt som kanske bättre fångas om de formuleras om: “Hur kom du hit?” kanske egentligen är frågan “Med vilket färdmedel tog du dig hit?”. “Hur förökar sig bakterier?” kanske kan omformuleras som “Genom vilken process förökar sig bakterier?”.

SEP ger dock ingen ledning till hur man avgör om en fråga är bra eller inte, åtminstone inte som jag kunde utröna. Kanske kan man åtminstone skilja mellan olika sätt som en fråga skulle kunna vara bra på:

  1. Frågan är välformulerad, så att det enbart finns ett möjligt svar.
  2. Frågan öppnar upp för ett mångfasetterat samtal.
  3. Frågan uttrycker exakt det som den som frågar undrar över, så att när svaret ges kommer personen sluta undra.
  4. Frågan är gemensam för många människor, så att många får svar på en fråga de hade (eller kanske till och med borde haft).
  5. Frågan är kontextuellt relevant, till exempel om det är en bit information som utelämnats som efterfrågats, och därmed visar att lyssnaren har förstått (som i ett föredrag, eller en gåta)

Kommer du på flera sätt?

Den felande pusselbiten

Är det fel på biten eller på resten av pusslet?

Härom helgen ägnade jag mig åt ett musikprojekt med en vän. Vi har ett antal halvfärdiga låtar som vi arbetar på där ackordföljd, melodi och text är klara men inte så väldigt mycket mer. Vi lade till andra instrument, såsom bas, piano, beats och började experimentera med olika synt-ljud. Vi hittade en melodi som vi gillade, men hade svårt att hitta ett ljud som passade. Efter ett tag hittade vi ändå ett ljud som passade men ju mer vi lyssnade på det desto mer blev vi övertygade att melodin inte passade. Så vi ändrade melodin till en som passade bättre. Men då insåg vi att denna melodi och synt nu krockade ljudmässigt med pianot. Kanske man kunde lägga pianot en oktav upp? Då verkade det vara trummorna som var fel? Och sedan var det nog ändå basen som inte passade? Eller var det kanske ändå melodin i sången som var fel, trots att det var den vi började med?

Det gick bara att bedöma ett element i ljuset av sin omgivning. När detta element stämde bättre överens gjorde det att något annat inte längre stämde och behövde fixas till. Det här mönstret kan man se i många andra sammanhang: när man skriver en text, lagar en maträtt, eller kanske sammansättningen av en arbetsgrupp eller en rutin på en arbetsplats. Tillsätter man basilika för att göra tomatsåsen mer smakrik kanske det plötsligt saknas syra, och sedan märks det att den inte har nog salt varpå det märks att den behöver styrka… och så vidare.

Det är så klart inte alltid såhär. Ibland ändrar man ett felande element och hittar något som passar perfekt. Men innan man har gjort det så går det inte att veta om det finns någon sådan bit – en sådan krydda som gör det gott, en mening som är perfekt i texten, en synt som är exakt sådan som behövs och så vidare. När man har bytt ut och upptäcker att den nya pusselbiten gör att något annat inte fungerar så kan man inte heller veta om det faktiskt är den nya felande länken som ska åtgärdas eller om man ska stanna vid den man nyss bytte ut och hitta en annan bit.

Detta liknar det klassiska problemet Theseusskeppet. När några av plankorna i skeppet ruttnar byter man ut dem, sedan blir kölen skadad och ersätts, sedan däcket, sedan rodret och till slut har man bytt ut allt material i hela skeppet. Är det samma skepp? Om inte, när blev det ett nytt skepp? Samma sak riskerar hända oss när vi byter ut ljud efter ljud, melodi efter melodi – steg för steg blir det en annan låt. Om man har kvar en kopia av den ursprungliga versionen har man då två olika låtar som visserligen liknar varandra – och om man har otur är det något fel med båda versionerna.

Så kan det så klart vara i ens eget liv också: det är något man inte trivs med som man försöker rätta till. Kanske man skaffar sig en hobby för att man är uttråkad, men då är ens lägenhet plötsligt för liten för att kanoten ska få plats, så då köper man ett hus, och då blir det plötsligt för långt till jobbet och så vidare. Det är inte nödvändigtvis fel väg att gå – man kan inte veta på förhand hur det ska bli, och på något sätt kommer livet ändå att utveckla sig. Att felsöka och försöka rätta till är nog det enda man kan göra. Men kanske ibland ta ett steg tillbaka och försöka se hela pusslet – kanske den felande pusselbiten faktiskt passar in om man tittar lite noga?

Det grönögda monstret

Är han svartsjuk eller bara rädd?
 Othello och Desdemona av Antonio Muñoz Degraín, 1880

De senaste veckorna har mina tankar snurrat vidare utifrån mina funderingar i inlägget “Är eller känner?” som handlade om vad en känsla är egentligen. Jag började tänka på det svåra i att man ibland inte vill kännas vid sina känslor, och därför trycker undan dem. Man kanske i själva verket är rädd, men eftersom man inte tycker om att vara rädd så väljer man, medvetet eller omedvetet, att visa upp en annan känsla som till exempel ilska. Man kanske inte ens skulle inse att man var rädd om man verkligen försökte känna efter. Det verkar förstås lite klurigt, för då har vi plötsligt en känsla som inte känns, ens när man verkligen försöker. Den kanske skulle kunna avslöjas genom att man beter sig motsägelsefullt, som till exempel att man pendlar mellan att vara arg och att vara ledsen till exempel, trots att ingenting i omständigheterna har ändrats. Men det verkar konstigt med en känsla man måste räkna ut – finns den egentligen?

En annan sådan känsla man ofta inte vill kännas vid är känslan avund, eller avundsjuka. Det anses fult att vara avundsjuk – en dödssynd, rent av. Vad är då avundsjuka? När jag tänkte över hur jag brukade känna när jag skulle säga att jag är avundsjuk kom jag fram till följande definition: Avundsjuka är när man känner som om något är orättvist, men man är samtidigt medveten om att det inte är orättvist. Om jag är avundsjuk på Bill Gates för alla hans pengar känner jag som om jag tyckte att jag förtjänade lika mycket pengar, men jag tycker samtidigt inte att jag faktiskt förtjänar hans pengar. Om jag verkligen tyckte att jag förtjänade lika mycket pengar som han skulle jag istället känna harm, svek eller något liknande, beroende på vad anledningen var till att jag (tycker att jag) borde ha lika mycket pengar som Bill Gates. Samma sak om jag känner som om en person borde vara min partner, fastän jag samtidigt inte tycker att någon har gjort fel i det att jag och personen inte är tillsammans.

Men i mina funderingar över det här kom jag in på ordet “svartsjuk”. Jag hade ett vagt minne om att jag varit med om att bli rättad när jag använt avundsjuk om personer, ungefär att man är avundsjuk på ting, svartsjuk på personer. Hur var det då med det där? Betyder de samma sak? Det var för mig ganska tydligt att många likt mig inte gjorde någon stark skillnad i sitt användande, men samtidigt att det nog fanns gemensamma drag hos det som man kallade för svartsjuka och avundsjuka. Går det att göra en mer substantiell skillnad? Det handlar ju om känslor, och det är kanske egentligen psykologins område, vilket ju inte är mitt område. Har filosofin något att säga?

En definition framställs av Luke Purshouse i en artikel från 2004. Han ställer upp tre kriterier för svartsjuka (eng: jealousy): (1) Man begär att ha ett värde (eng: a good), helt eller delvis, (2) Man anser att det att en annan specifik person har detta värde är inkonsistent med tillfredsställandet av detta begär, och (3) Man kan föreställa sig verkliga omständigheter där detta skulle kunna hända. Ett exempel skulle kunna vara att det kommer en ny klasskamrat som blir lärarens favorit – man är då svartsjuk eftersom (1) man vill vara favoriten, (2) båda två kan inte vara favoriten, och (3) man kan föreställa sig att läraren inser vilken tönt den nya klasskamraten i själva verket är. När jag tänker på Bill Gates förmögenhet så finns det inget skäl till varför inte (2) båda kan vara rika – visserligen inte rikast kanske, men ändå – och (3) jag kan inte ens föreställa mig att jag skulle kunna vara så rik, utan det är i så fall en ren fantasi.

Sara Protasi redogör för ett helt annat sätt att definiera skillnaden mellan svartsjuka och avundsjuka, i en artikel från 2017. Avundsjuka är att begära att få något, medan svartsjuka är en rädsla att förlora något – mista/sakna-modellen (eng. loose/lack-model). Uttrycket “det grönögda monstret” som omskrivning för svartsjuka/avundsjuka är direkt hämtat från William Shakespeares pjäs Othello. I den är Jago avundsjuk på Othello, och gör därför Othello svartsjuk: han får Othello att tro att hans fru är otrogen. Protasi kan redogöra för detta med sin modell: Jago vill ha det Othello har, alltså är han avundsjuk. Othello är rädd att mista sin fru, alltså är han svartsjuk.

Enligt Protasis definition är jag avundsjuk på Bill Gates, medan eleven är svartsjuk eftersom han har förlorat favoritskapet. Purshouse å sin sida menar också att Jago är avundsjuk, och får till detta genom att hävda att vi inte har några skäl att tro att Jago faktiskt ville ha Othellos fru, och att kriterium 1 därför inte är uppfyllt, alternativt att han inte tar några steg för att uppnå detta, och att kriterium 3 inte är uppfyllt. Huruvida det är en rimlig tolkning av Shakespeares pjäs låter jag vara osagt.

Det är värt att notera att ingen av dessa definitioner är avsedda att vara tillräckliga för att avgöra om någon känner svartsjuka eller avundsjuka, utan de är båda med på att det finns situationer då kriterierna uppfylls och man känner en helt annan känsla. Men om man känner något som man tror är avundsjuka eller svartsjuka kan man använda sig av deras definitioner för att avgöra vilket. Detta är dock en sanning med modifikation, för de redogör båda för fall där deras definitioner skulle kunna legitimt ifrågasättas, och Protasi nämner t ex flertydiga fall, hybridfall och gränsfall, där det går att diskutera vilken känsla som egentligen det handlar om. Ett exempel är den fula ankungen, som aldrig varit uppskattad av sin mor – vi skulle säga att den är svartsjuk på sina systrar trots att den fula ankungen aldrig haft någon uppskattning att förlora. Detta är ett hybridfall, menar Protasi, eftersom vi anser att ankungen har rätt till sin mors uppskattning, och har därför jämfört med en väldigt rimlig hypotetisk värld förlorat denna uppskattning, om än inte i den verkliga världen. Detta är ju något krystat, tycker jag.

I min ursprungliga definition av avundsjuka, där det innebar att det var som om man blivit felaktigt behandlad, skulle ankungen vara varken svartsjuk eller avundsjuk eftersom ankungen ansåg sig blivit felaktigt behandlad. Ankungen skulle känna harm. Jago känner i denna version avundsjuka, eftersom han är medveten om att han inte faktiskt har rätt till det som Othello har. Othello, å sin sida, känner inte svartsjuka utan rädsla. Kanske går det att göra en variant av min definition av avundsjuka som passar för svartsjuka. Till exempel: svartsjuka är när man känner som om någon gör en orätt, men man vet att det inte egentligen är en orätt. Avundsjuka är när det känns som något är orättvist, men man vet att det egentligen inte är orättvist. Här ska “vet” inte förstås som ett kunskapsteoretiskt begrepp utan tolkas som “tror”, “känner” eller “anar”, och detta för att fånga in hur osäker de flesta är på vad som egentligen är rätt och fel, och vad samhället tycker och så vidare. “Vet att” kan alltså läsas som “… är medveten om att det finns en norm, vilken man nog håller med om åtminstone när man inte är i affekt, enligt vilken…”.

Om Othello verkligen tror att Desdemona är otrogen så är det ju inte svartsjuka han känner, utan svek. Om han misstänker detta så är det rädsla för svek. Bara om hon gör sådant som känns som om de inte är okej, men som han tänker egentligen är okej, så är det svartsjuka. Kanske om hon umgås en massa med kompisar och inte lika mycket med honom och han blir sårad av detta, samtidigt som han tycker att det ska man väl få göra egentligen. Nu är jag ingen Shakespearekännare, så det är möjligt att detta exempel inte passar så bra in på Othello, men poängen hoppas jag är tydlig.

En nackdel med mina definitioner är alltså att de tillskriver helt nya känslor till folk, att de inte i alla fall stämmer överens med hur man brukar prata om avundsjuka och svartsjuka. Om man tycker det är konstigt att säga att Othello eller Den Fula Ankungen inte är svartsjuka så kanske den inte är så lockande.

Däremot tycker jag de har flera fördelar: de förklarar till exempel varför avundsjuka kan motivera en – eftersom man samtidigt vet att det inte verkligen är orättvist kan avundsjukan få en att anstränga sig lite hårdare. De förklarar också varför det är en förbjuden känsla, för om det verkligen var orättvist eller man blivit utsatt för en orätt skulle man inte tycka det var skamfullt. De städar också i hur vi pratar med varandra: någon är inte svartsjuk om den verkligen tycker att en annan har gjort fel. Det öppnar upp för att prata om detta, och reda ut huruvida något verkligen är fel eller bara känns fel, och i så fall vad det kan bero på.

Det finns säkert mängder med motargument, men jag kom på det här igår och har inte hunnit tänka ut dem än. Jag återkommer kanske med dem i ett senare inlägg!

Varför läsa?

Böcker som du kanske borde läsa, eller också inte.

I veckan som gick blev jag “nominerad” att lägga upp bilder på framsidor på böcker som jag gillar på Facebook, med avsikten att “främja läsande” och “skapa en läslista för hösten”. Det var roligt och också lite svårt att välja vilka som jag skulle lägga upp. Borde jag välja böcker som jag tror att andra inte läst, eller kanske ens hört talas om? Borde jag välja böcker som jag tror andra skulle gilla? Eller kanske böcker som de “borde” läsa, typ viktiga böcker? Vilka böcker bör man läsa? Och varför? Vad betyder ens det?

Det blev uppenbart att jag inte kunde besvara dessa frågor innan jag lade upp bilderna, så jag började välja böcker lite på måfå och lägga upp bilder. Men så dök frågan upp igen: jag hade lagt upp en bild på “Zen och konsten att sköta en motorcykel” av Robert M Pirsig. Jag läste den som 17-18-åring och har läst om den några gånger sedan dess. Det var en vän som kommenterade och frågade: “Jag har hört att den har påverkat många – borde jag läsa den?”. Jag har blandade känslor för boken. Grundhistorien är att en man gör en motorcykelutflykt med sin son och några vänner, och under tiden (i berättelsen alltså) som de åker från en rastplats till nästa lägger han fram sina filosofiska teorier. Det är en intressant och bitvis spännande berättelse, men ibland också träig och konstlad. Bitar av det filosofiska innehållet tyckte jag var intressant, andra bitar höll jag inte alls med om. Mitt eget exemplar är fullt av arga kommentarer i marginalerna. Borde någon annan läsa denna bok?

En liknande fundering kom upp när jag för ett par månader sedan läste “Happy Sally” av Sara Stridsberg. Boken hoppar mellan att beskriva Sally Bauers liv, den första kvinnan som simmade över engelska kanalen, och en kvinnas hågkomster från när hennes egen mor försökte återupprepa Sallys bedrift. Sally Bauer har funnits på riktigt, men hennes liv har bara varit en inspiration; det som sägs i boken om Sally Bauer är inte sant. Inte heller (är jag ganska säker på) har Sara Stridsbergs mamma försökt återupprepa bedriften. Jag tyckte inte alls om boken, utan tyckte den brast på flera olika punkter. De bitar jag tyckte bäst om var de som handlade om Sally Bauer, då boken mest liknade en läsbar roman, men vetskapen om att allt det var taget ur luften gjorde det mycket mindre intressant. Varför ska jag ägna tid åt att läsa Sara Stridsbergs fria fantasier om en verklig person när jag skulle kunna läsa om den verkliga personen? Eller, för all del, en roman baserad på Sally Bauers liv?

Det argumentet går förstås att dra längre: varför ens läsa romaner om det är fakta som är viktigt? Man kanske bara borde läsa populärvetenskap. Svaret är naturligtvis att fakta är inte allt som är viktigt. Man läser romaner av helt andra anledningar – hade jag tyckt om handlingen, personbeskrivningen och språket hade jag säkert rekommenderat Happy Sally trots att den innehöll påhittade saker om verkliga personer. Men problemet kvarstår även med bra böcker, för när du väljer att läsa en bok så väljer du samtidigt att inte läsa alla andra böcker. Eller okej, många läser väl ett antal böcker samtidigt, men alla böcker utom dessa är böcker man väljer att inte läsa. Det skrivs en så ofattbar mängd böcker varje år och det finns redan en så stor mängd böcker att det är omöjligt att ens läsa en bråkdel om man ägnade all sin tid åt dem. Många böcker, kanske till och med de flesta, är inte bra och man kan lika gärna strunta i att läsa dem. Men även om man sorterar bort de dåliga böckerna (med valfritt sorteringskriterium) så finns det fortfarande alldeles för många bra böcker kvar för att hinna med. Hur mycket hinner man ens läsa på en vecka, med allt som man behöver göra och allt annat som man “behöver” göra? En halvtimme? Ett par timmar? Tio timmar? Med en läshastighet på i snitt 40 sidor i timmen (en gissning bara) så blir det alltifrån några böcker om året till en bok i veckan, och från några dussin till några hundra böcker över en livstid. Hur vet man att en bok är den som är mest värd att läsa, i jämförelse med en annan bok som också kanske är värd att läsa?

Det är inte heller säkert att bara bra böcker är värda att läsa. Det finns en poäng med att läsa dåliga böcker också. Att läsa en bok där personbeskrivningarna är illa utförda eller handlingen är dåligt strukturerad belyser hur viktiga dessa är för kvaliteten hos en bok. Läser man bara bra böcker så kan man lätt glömma bort detta och ta detta för givet. Man njuter alltså mer av bra böcker om man ibland läser dåliga böcker. En annan poäng med illa skrivna böcker är att de kan berätta historier som inte finns i andra böcker, skrivna utifrån särskilda perspektiv som inte får plats någon annan stans. Sådant kanske är viktigt, även om det då igen börjar verka som att läsning handlar om informationsinhämtning.

Läsning är underhållning. Det ska vara roligt att läsa. Men massor av böcker som skrivs och läses beskriver avskyvärda händelser. Till och med en mycket stor del av alla böcker har åtminstone någon hemsk händelse. Det verkar märkligt att säga att det var roligt att läsa en sådan, att man tyckte om att få uppleva Jo Nesbøs senaste tortyrdeckare. Varför tycker vi egentligen om underhållning?

Även om vi hade ett sådant kriterium för att avgöra poängen med läsningen kvarstår förstår ett kunskapsteoretiskt problem: hur vet vi vilka böcker som ger oss detta värde? Eller ger någon annan detta värde? Inte ens när jag läser eller har läst färdigt kan jag vara riktigt säker, eftersom ens intryck av en bok förändras över tid och när man pratar om den med andra. En bok man inte tyckte om att läsa kan efteråt visa sig viktig för en. Ska man rekommendera en sådan bok till någon annan? Ett svar är att ge upp och tänka att det nog ändå inte spelar så stor roll. Rekommendera alla möjliga böcker, läs vad du känner för. Det spelar ingen större roll.

Men det är ju inte så tillfredsställande för den som ska bestämma vilken bok som ska läsas och som har börjat försöka göra medvetna val. De flesta böcker kommer ju bli olästa. Om det genom att fråga en kristallkula gick att ta reda på vilken bok som skulle ge en vilket värde vilket värde skulle man fråga kristallkulan om? Vad finns det för skäl att läsa en bok?

Själv har jag börjat tänka att pragmatiska och sociala skäl är tungt vägande. Man läser en bok för att det är boken i ens bokklubb. Man läser en bok för att kunna prata med en kompis om den. Man läser en bok för att den diskuteras i media. Man läser en bok för att det är en klassiker som det ofta refereras till. Med andra ord: man bör läsa böcker som man får användning av att ha läst. För även om de inte är njutbara eller ger en information kommer det spela roll för ens liv att man har läst dem. Och det kan man oftast avgöra på förhand med dessa böcker. Är det ett bra resonemang? Hur väljer du dina böcker?

Är eller känner?

Är detta en känsla?

En övning vi ibland gör med våra unga filosofer i Tänka Noga är känsloracet. De delas in i grupper och uppgiften är helt enkelt att skriva ned så många känslor som möjligt under tre minuter. Snabbt efter det har börjat kommer frågan: gills den här känslan? Mitt svar är som ett orakel: “om du tycker det är en känsla, så skriv ned den”. Måste det vara ett ord eller kan det vara flera? “Skriv så många ord som behövs.” För vissa grupper skiftar övningen då karaktär och blir inte deskriptiv utan kreativ. De skriver upp känslor som “pizzasugen”, “Billys-pizzasugen”, “godissugen”, “trött efter en lång dag”, “trött för att man precis har vaknat” och så vidare. Andra hittar inte denna lösning, eller väljer bort den, och försöker istället hitta riktiga känslor. Men då blir plötsligt leken jättesvår. Hur vet man vad som avgränsar en känsla från en annan? Sorg och glädje är känslor, och definitivt olika känslor, men vemod och melankoli? Och lycka och glädje är olika, men är lycka en känsla? Är det inte något man är, snarare än något man känner sig? Annars borde väl “trött” också räknas? Man kan ju vara trött, utan att känna sig trött. Tvärtom då? Ja, antagligen? Om man har sovit gott och länge kan man ju känna sig trött, men det är man ju inte. Fast om man känner sig trött på morgonen spelar det väl ingen roll hur länge man sovit, man är väl trött ändå?

Det går som sagt inte lika “bra” för dessa grupper när man redovisar resultatet. Har man en whiteboard kan grupperna få skriva upp sina känslor samtidigt på tavlan, har man blädderblock kan det vara enklast att man river ut blad och att de skriver direkt på sidorna, och att man sedan sätter upp sidorna så att alla kan se. Om det inte är oöverstigligt många känslor kan man läsa upp dem, annars kanske man läser upp några som är samma mellan grupperna och några som är helt olika. Frågorna man ställer till deltagarna kommer av sig självt: finns det något gemensamt med allt som står på tavlan? Finns det någonting som inte borde vara en känsla? Hur vet man om något är en känsla eller inte?

Deltagarna hittar förstås inget svar på den korta tid som finns kvar innan man går vidare till något annat. Övningen ovan handlar egentligen inte om att reda ut känslolivet, det är nog mer en uppgift för en psykolog, utan en övning i att göra distinktioner, resonera och ge argument. Men den landar ofta i behovet av att försöka skilja mellan känna sig och vara. I många fall verkar det som att man kan känna sig utan att vara och vara utan att känna sig och både känna sig och vara. Men det finns också en skillnad mellan att ha en emotion och att känna av ett kroppsligt tillstånd: att känna av att man är hungrig behöver inte vara en känsla utan en förnimmelse, lite som att man känner av att något är varmt eller kallt. På samma sätt skulle att till exempel att känna sig trygg innebära att man gör en bedömning och kommer till slutsatsen att man är trygg. Trygghet är egentligen ingen känsla utan ett ens bedömning av verkligheten. Men kan man verkligen inte känna sig trygg? Kan man ha så fel om vad man känner?

Svårigheten om att veta vad som är en känsla handlar inte om att övningen görs med barn – senast idag fick en grupp studenter från Umeå Universitet som var med om ett “prova på-samtal” uppgiften att skriva ned den känsla som de fick av att titta på ett fotografi. Bara en av tio par hade skrivit ned något som normalt brukar kallas en känsla, och när de pressades på den punkten sade något i stil med “känslan man har när man sitter i baksätet när ens förälder kör bil”.

Trygghet, vill man kanske säga. Känslan man känner är trygghet. Eller, om ens föräldrar inte är så bra på att köra bil, skräck. “Känslan man har när man sitter i baksätet när ens förälder kör bil” är inte en egen, distinkt känsla. Men hur vet man då vad som är en distinkt känsla? Finns det lika många känslor som det finns tänkbara situationer? Det finns två problem här: det ena handlar om att kommunicera till andra det vi känner. Precis som att smaker är svåra att förmedla – viner beskrivs ofta med ord som egentligen är metaforer, “tobak”, “läder”, “svettig häst” och så vidare – så är känslor svåra att förmedla, och det brukar gå bäst genom att försöka väcka den andra personens empati genom att beskriva en scen där de skulle känna likadant. Det andra problemet är empiriskt. När vi jämför två känslor är vi (tror jag) alltid beroende av minnet av känslan. Vi jämför ett minne av en känsla med en känsla vi har nu, eller till och med två minnen med varandra. Sorgen när ens hund dog och sorgen när ens morfar dog – är de samma sorg bara olika starka? Är de inte också kvalitativt olika? Hur tar vi reda på detta?

Jag har en lapp som jag använder som bokmärke på vilken det står nio grundkänslorna, antagligen enligt någon konvention inom psykologin även om jag inte lyckas hitta en källa till just dessa när jag söker:

  • Intresse / Nyfikenhet
  • Glädje / Kärlek
  • Förvåning / Chock
  • Ilska / Irritation
  • Rädsla / Oro
  • Sorg / Ledsamhet
  • Skam
  • Skuld
  • Äckel / Avsky

Detta är ju egentligen psykologins område, även om psykologi och filosofi i min mening är nära sammanlänkade. När jag googlade för att se lite närmare på den här listan hamnade jag på en artikel från 2017 som skrev så här:

Any textbook on neuroscience, psychobiology or neuropsychology includes a chapter with a summary on emotions. Although extensively studied, an unequivocal definition of emotions is still lacking and the subject of contentions. For example, in the 1980’s, Fehr and Russell (1984, p. 464) wrote that “Everyone knows what an emotion is, until asked to give a definition. Then, it seems, no one knows.”

Basic Emotions in Human Neuroscience: Neuroimaging and Beyond av
Celeghin, A med flera.

Det finns – som det irriterande nog alltid gör – så otroligt mycket mer att kunna på det här området, och det här området är dessutom ett där jag inte är så inläst ens på vad filosofin har att säga. Det finns så klart en “Philosophy of Emotions” där det finns litteratur att läsa. Men det är aldrig fel att börja med en egen fundering. Hur många olika känslor kan du säga att du kan komma ihåg att du har haft? Är glädje samma känsla om det är glädje över en fotbollsvinst eller glädje över att ha överlevt en olycka? Kan du ha fel om vad du känner? Kan du känna något utan att veta om det? Och vad är det du känner när du försöker ta reda på vad du känner?

Geten

För den som tröttnat på Mia Törnblom presenterar jag denna get som ny självhjälpsguru.

Låt mig inleda med att återberätta en saga jag har läst någonstans men inte minns var.

Det var en gång en fattig familj som bodde i ett litet torp på landet – mamma, pappa och åtta barn. De hade några djur som de använde i lantbruket och allt som allt fick de knappt pengarna att räcka. Varje dag var det ett bekymmer att få allt att fungera, för huset var egentligen alldeles för litet för åtta barn. Till slut stod de inte ut längre och fadern gick till den vise gubben i byn och frågade om råd. Han lyssnade på faderns berättelse om deras nöd och trångboddhet och sade sedan: Ta in geten i huset. Fadern frågade förvirrat vad det betydde. Den vise gubben sade att det betydde precis vad det betydde: ta in geten i huset. Fadern ville inte verka respektlös genom att fråga ytterligare en gång, så han gick hem och knöt loss geten från pålen på gården och ledde in den i stugan. Familjen protesterade först, men hade den vise gubben sagt så, så fick det bli så.

Men detta löste inte problemen: det var kaos varje morgon när geten gick runt och tuggade på bordsduken, strumporna och grytlocken. Det låg getspillning överallt och till råga på allt ville geten alltid lägga sig mitt i sängen strax innan alla skulle gå och lägga sig. Efter tre dagar gick frun till den vise gubben och sade att nej, nu går det verkligen inte längre. Gubben kliade sig på hakan, funderade ett ögonblick och sade sedan: ta in hönsen i huset. Nej, det är omöjligt, svarade frun, det går bara inte! “Nej gör nu som jag säger och ta in hönsen.” Modfälld gick frun tillbaka och berättade vad gubben hade sagt. Efter att ha diskuterat ett tag så bestämde sig fadern och modern att ändå göra som gubben hade sagt. De där gamla gubbarna vet så mycket som andra inte gör.

Fem höns flyttade nu in i huset. Om det hade varit trångt förut så var det inget mot hur trångt det var nu. Det gick inte att sätta sig ned utan att råka sätta sig på en höna, och de flaxade omkring och var precis överallt. Efter fem dagar grät barnen och sade att nu fick det vara nog, det gick inte längre! Barnen stormade iväg till den vise gubben. Gubben kliade sig på hakan och såg på de åtta barnen och sade att ja, nu fick det vara nog. De skulle ta ut hönsen och geten ur huset. Barnen sprang hela vägen hem och tillsammans hjälpte hela familjen till att få ut alla fem hönsen och geten. De städade och gjorde fint och dagen efter kom gubben gående och frågade hur de hade det, och alla utropade med stor glädje att de hade så mycket plats och så rent och sov så gott om natten!

Det som händer i berättelsen är alltså att de har det dåligt och gör det sämre, för att sedan gå tillbaka till ursprungsläget. Detta verkar nu bättre än det var från början eftersom det jämförs med en ännu sämre tillvaro. Hela poängen med historien försvinner om man inte kan tänka sig in i familjens upplevelse av lycka när de slapp bo med geten, och att denna lycka är större än den lycka de hade innan de släppte in geten. Kan du inte känna detta kommer nog inte det som följer verka särskilt övertygande.

Det finns tillfällen då vi gör våra liv sämre – vi renoverar badrummet, till exempel, och lever med betongpulver och kakelplattor i några månader. Vi upplever kanske liknande när vi ger oss ut och tältar och vaknar i sexgradigt väder i en blöt sovsäck – så skönt när man kommer hem! Kanske finns detta även med när vi orsakar träningsvärk genom träning eller bakfylla genom alkohol. Men Geten handlar inte om dessa exempel: för i alla dessa fall finns det något med aktiviteten eller slutprodukten som faktiskt är bättre än det var innan. Vi får ett nytt badrum, vi får uppleva vildmark och frihet, vi blir starkare och vi har roligt under tiden vi är berusade. Geten handlar bara om en ökad värdering av tillvaron i kontrast mot en annan lägre värderad tillvaro.

En första analys av sagan kan vara att vi inte uppskattar det vi har tillräckligt. Det geten gör är att den får familjen att värdesätta det som är snarare än det som inte är. Det handlar således om positivt tänkande. Det påminner om det gamla skämtet om optimisten och pessimisten: pessimisten säger “Nu är det så dåligt att det kan omöjligt bli sämre!” och optimisten svarar “oroa dig inte, det det säkert!”. Skämtet är naturligtvis att detta är felaktiga beteckningar på dem, optimisten är den som tror att det bara kan bli bättre, medan pessimisten är den som tror att det kommer bli sämre, men såsom skämtet är uppställt verkar det som att det är tvärt om. Lärdomen som familjen drar är att de uppskattar sitt liv eftersom det skulle kunna vara sämre. En slutsats som är lite väl klämkäck och självhjälpsdoftande för min smak.

Min andra analys har mer omfattande konsekvenser för hur vi ska leva våra liv. Låt mig börja med att redogöra för ett krav: den lycka som familjen känner är större efter geten än före geten. Det är alltså inte så att familjen tror att de är lyckligare (vad det nu ens betyder) utan de är faktiskt lyckligare. Man kan förstås förneka detta, vilket är detsamma som att säga att berättelsen är orealistisk (hur vågar du?!). Det kan man göra antingen genom att säga att man inte har den intuitionen efter att ha hört den, eller genom att säga att man visserligen har den intuitionen efter att ha hört sagan, men att man inte tror att man faktiskt skulle känna så om man hamnade i den situationen. Detta är en empirisk fråga, och jag har åtminstone inga problem med att tänka mig familjen lyckligare post-get.

Kanske behöver jag säga något ändå om det här med att tro att man är lycklig utan att vara det. Det är så klart tänkbart, och man kan nog komma på fall där man ser tillbaka på sitt liv och tänker: jag trodde att jag var lycklig då, men det var jag inte. Detta är ett problem som handlar om att ta reda på hur lycklig man är. Precis som att du nu tänker att du hade fel om hur lycklig du var då, så kan det ju vara så att du nu har fel om hur olycklig du var då. Vilket av dessa som stämmer går inte att avgöra bara baserat på din egen uppskattning. Du kan förstås tillämpa objektiva kriterier: om du, till exempel, vid den tidpunkten var i en destruktiv relation men förnekade detta kanske du har tillräckligt goda skäl att för att avgöra att du faktiskt inte var lycklig då. Men många andra faktorer, som exempelvis hur mycket pengar man har, är bara löst kopplade till hur lyckliga vi är. (Källa: Anders och Måns humorföreställning om lycka. Jag kan säkert leta upp en riktig källa om så önskas, men vet vi inte alla redan att det är sant?) Så om det inte finns några tydliga skäl att misstro vår subjektiva bedömning av vår lycka i ett visst ögonblick bör vi betrakta den som korrekt.

Så: familjen är verkligen lyckligare efteråt. Om detta stämmer så har detta normativa implikationer, alltså det säger något om hur vi bör leva våra liv. Vi bör alltså avsiktligt, och helt utan andra syften, periodvis göra våra liv sämre eftersom detta ökar vår lycka på sikt. Vidare finns det alltså en brytpunkt där perioden blir så lång eller så dålig att den totalt sett skapar mer olycka än lycka, och vi bör befinna oss innanför den punkten. Det kan till och med finnas en optimal kombination av längd på perioden, hur dålig den är och hur frekvent den är för att generera maximal lycka. Denna implikation är alltså stark: stämmer denna lärdom från sagan, agerar vi irrationellt om vi inte regelbundet avsiktligt gör våra liv sämre. Kan det verkligen stämma? Om inte, vad är felet?