Filosofi-projekt under våren

Under våren har jag varit inblandad i tre filosofiprojekt för barn.

Först förstås Tänka Noga – samtalen med barn som tidigare var på Södra Teatern. Man kan följa oss på Facebook och Instagram och titta in på vår hemsida. Samtalen är slut för denna termin men vi sätter igång igen i slutet av September. Vi lägger upp på alla nämnda länkar när det är går att boka.

Det andra projektet är en musik-teaterföreställning med namnet ”Planet B”. I den får barn i mellanstadieåldern följa rymdfararen Staffans besök på en ny planet. De får rösta och bestämma vad som ska hända på planeten, och ta ställning i viktiga frågor, som vad (eller vem?) som är okej att äta och vad som är det viktigaste i livet. Jag spelar en av invånarna på planeten och hjälper till att förklara valen och hämta in publikens beslut.

Foto: Björn Carlén

Vi spelade Planet B på Mångkulturellt Centrum i Fittja för skolklasser under corona-anpassade förhållanden i april. I höst ska vi spela på Färgfabriken för barn i Stockholms kommun (skolor kan boka via systemet ”Kulan”) och sedan i Uppsala på UKK. En trailer hittar man här och en annan med musik här.

Just nu är jag med i föreställningen Skönheten och Odjuret på Drottningholms Slottsteater. Det är en teaterföreställning med musik och dans som är inspirerad av operan Zemire och Azor från 1700-talet. Innan föreställningen möter de mig som ”Filosofen” där jag pratar med deltagarna (från 6 år) om att allt inte är vad det verkar. Vad finns i ett frö egentligen? Kan det finnas ett odjur därinne? Vad är omöjligt och vad är möjligt? Vad är sken och vad är verklighet?

Föreställningen är jättefin (om jag får säga det själv) och jag önskar att jag kunde uppmuntra alla att boka biljetter, men det är slutsålt. Inte så svårt eftersom det just nu bara får vara åtta personer i salongen. Men titta för all del in på: https://dtm.se/skonheten-och-odjuret

Foto: Tuvalisa Rangström

Den blev recenserad i Svenska dagbladet, vilket är roligt bara det, och extra roligt är förstås att han hade så fina ord att säga om just min insats: ”Greppet att använda Johan G:son Berg som en länk mellan publiken och verket ramar också in det som utspelar sig på och framför scenen på ett fint sätt. Det märks också att han har lång vana att leda filosofiska samtal med unga, bland annat de som tidigare hölls på Södra teatern i Stockholm.” Läs hela här: https://www.svd.se/charmigt-nar-1700-tal-moter-popularkultur

”Samlade Verk” är mysig men lite lång

Lydia Sandgrens Samlade verk
23 centimeter närmare bestämt.

Den här texten går att lyssna på (och ladda ned via de tre prickarna bredvid spelaren).

Tidigare i år skedde en kulturdebatt i Sverige där kulturjournalisten Åsa Beckman kritiserade andra kulturjournalisters positiva recensioner av Lydia Sandgrens debutroman Samlade Verk i en artikel i DN. Kritiken av kritiken försvarades genom kritik av kritiken av kritiken. Allt det här gick mig förbi. När jag nu efter att själv ha läst Lydia Sandgrens bok och letat upp och läst många av recensionerna och debatten kring recensionerna tycker jag att det fortfarande finns en del att säga. Men inte så mycket om recensionerna eller kritiken, där tror (hoppas!) jag att vi är klara nu, utan om själva boken.

Jag tyckte om den här boken. Den var mysig. Lite lång kanske. 689 sidor. Det hade nog räckt med 550 sidor. Inte så att det är ett fel i sig att en bok är lång och det är också en bra grej för en debutant, tänker jag, eftersom det står ut i mängden, men längden på en bok måste höra ihop med den sorts historia som berättas.

Att läsa böcker är jobbigt. Jo, det är det, håll inte på nu. Saker man gillar kan ändå vara jobbiga. Kanske inte lika jobbigt om man lyssnar på den som ljudbok, men även då: 28 timmar! Lyssnar du en halvtimme till och från jobbet och så lite när du städar tar det ändå en månad. Det är ändå ganska länge. Vad för sorts historier klarar att hålla ens uppmärksamhet så länge?

Ett första svar är spänningshistorier. Man vill veta hur det går och måste därför läsa vidare. Kanske ges några pusselbitar i taget så att man får känslan av att man kan ”lösa” berättelsen bara man hänger med ordentligt. Eller så händer det spännande saker. Krig! Mord! Sex! Och sådant. Ett stegrande berättande upp mot ett crescendo av Avgörande Händelser.

En annan sorts böcker som kan vara väldigt långa är böcker där den egentliga handlingen inte är så viktig, utan poängen är istället karaktärerna och deras inbördes relationer och personliga utveckling. Man tycker om dem, eller åtminstone bryr sig om dem, och får följa dem under lång tid och veta vad som händer dem. De blir lite som ens vänner. Eftersom sådana böcker kan vara lite hur långa som helst är det inte ovanligt att man istället delar upp dem på flera böcker. Vilhelm Mobergs utvandrarserie och Kristina Sandbergs böcker om Maj, Att föda ett barn och så vidare, hade nog kunnat vara en bok om det inte hade blivit så förfärligt svårt att hålla i den.

Det här är det första problemet med boken. Från och med nu kommer jag förresten avslöja saker om handlingen, så vill du inte veta vad som händer kanske du ska sluta nu. Fast grejen är det inte är så mycket av ett avslöjande. Det är det som är problemet: det framställs i början som att det är en bok i den första kategorin, där det finns saker att avslöja, medan det egentligen är mer en bok i den andra kategorin, där det oftast inte finns det. Eller inte lika stora avslöjanden i alla fall, eftersom boken inte kretsar kring en stor frågeställning som ska besvaras: ”Vem mördade domprosten?”.

Samlade Verk har tre parallella historier (eller fyra, beroende om man räknar vinjetterna till vissa av kapitlen som en separat historia) där en utspelar sig i nutid, där huvudpersonen Martin Berg är en femtio år gammal förlagsredaktör, och en utspelar sig i Martins ungdom. Martin i nutiden går runt och puttrar på, kokar kaffe, kanske tränar lite, går till kontoret. Plockar bland papper. Sånt där som män som typ jobbar på företag gör. Nutiden uppfattas som huvudberättelsen i boken eftersom den kommer först och dessutom för att det bara är möjligt att minnas vad som har hänt men inte möjligt att minnas sådant som ska hända. Premissen, som vi läsare upplever det, är alltså att vi får reda på något som har hänt och får sedan följa historien som förklarar hur det blev så. Det här är standardberättande inom kriminalgenren.

”Brottet” i detta fall, eller rättare sagt frågan som ska besvaras, är att Martins fru Cecilia är försvunnen. Vad hände egentligen? Varför försvann hon? Men försvinnandet har inte precis skett i Martins nutid, när boken utspelar sig, utan sedan femton år tidigare. På sätt och vis kommer vi in lite sent i berättelsen eftersom det var så länge sedan bokens huvudfråga var aktuell. Och det är inte något brott det handlar om. Varken han eller hans nu mer eller mindre vuxna barn tror att något har hänt Cecilia. Nej, hon bara försvann. Det är allt man får veta i typ första halvan av boken. Det är lite väl lite kan man tycka, om det som är bokens stora fråga, men vi trogna läsare kämpar på. Vi får lite spridda ledtrådar till att detta har påverkat familjen negativt, fast bara lite grand egentligen, på det hela taget verkar detta inte har orsakat några stora sår. Vilket i sig är lite konstigt, både i verkligheten och för någon som väljer det som utgångspunkten för en bok. Lite trauma skapar ju dramatik. Som det är nu verkar det ju inte jätteviktigt att hitta svar. Både han och hans barn är vettiga, trevliga människor som det går rätt bra för. Dottern verkar mest tycka det var lite märkligt, nu så här i efterhand. Mamma bara plockade ihop sina grejer och drog. Lite konstigt gjort, liksom. Men sånt är livet, tänker hon: en bra inställning som man kan inspireras av.

Allteftersom boken fortsätter (och det är vad den gör: den bara fortsätter, oavsett om det händer något eller inte) så börjar dottern, Rakel, få lite mer att göra. Detta är bokens tredje parallella historia. Rakel går på lite fester och pluggar ibland. Hon vill inte gå på fest, det är författaren tydlig med, men hon gör det ändå. Det händer egentligen ingenting på festerna. Efter ett tag börjar hon leta lite efter mamman när hon läser en tysk bok som hon tror handlar om Cecilia. Nu är vi nästan av slutet av boken. Man skulle ju kunna tänka att det skulle väcka en massa känslor att hitta en sådan bok. Att Rakel skulle känna sig sviken och kanske till och med att hon föraktar sin mamma för att ha övergett familjen och leva vidare på andra sidan Östersjön utan ett knyst. Om Rakel känner så framkommer det så pass mycket i undertexten att i alla fall jag inte fattade det. Jag tycker hon verkar rätt OK med det hela ändå, mest att det är lite spännande. Mamma gick utan hejdå för femton år sedan. Kul att se vad hon har haft för sig!

Så det är vad som händer just nu. Lite mer hände det förr, det får man ändå säga, när Martin var ung. Det börjar med gymnasiet där han hänger mycket med en ny kompis, Gustav. De går på fest, lyssnar på musik och pratar lite om kultur ibland. Inte så mycket om kultur, och det verkar mer som att de vill verka duktiga än att de faktiskt är det. Poserande pratar om Wittgenstein. Där har man ju varit. Lite skämskudde ibland när man läser kanske. Ja håhå jaja, se ungdomen. Sen blir det mer fest och Gustav börjar på konstskola.

Det här är Martin Bergs liv i korthet: Han blir kompis med Gustav på gymnasiet, läser filosofi och vill skriva en bok. Han dejtar lite under sina tonår och tidiga tjugoår. Han träffar Cecilia, en hyperbegåvad tjej, och de blir ihop. Han och Gustav, som är en lovande konstnär, drar till Paris ett år med en gemensam kompis. Han och kompisen som han var med i Paris startar förlag medan Gustav målar tavlor som säljer jättebra. Martin och Cecilia får barn, och sedan barn igen. Cecilia får en förlossningsdepression (tror jag) och det yngsta barnet har kolik så Martin får fixa mycket. Nio år efter första barnet föddes blir Cecilia äntligen klar med sin doktorsavhandling. Någon vecka efter det sticker hon iväg utan att göra så mycket väsen av det. Martin puttrar på i sitt liv tills dåtid blir nutid i boken.

Som ni märker händer det inte så mycket, eller ungefär så mycket som det brukar göra i ett liv. Det är småtrevligt mest helat tiden och egentligen ganska trevlig läsning. Men så var det detta med den Stora Frågan. VARFÖR? Varför försvann hon?

Strukturen hos berättelsen jobbar mot innehållet i berättelsen. Bokens struktur är skriven som om det var den stora frågan som boken byggde på. Men boken handlar inte om det. Även om karaktärerna närmast säger till oss att inte tänka så mycket på det här med Cecilia och hennes försvinnande, eftersom de ju klarar sig bra ändå och inte själva är så påverkade av det hela, tvingar den berättande ramen in oss i en sådan förväntan.

Medan premissen för boken och strukturen inom boken, med hopp mellan dåtid och nutid, ger intrycket av att vi ständigt borde få ledtrådar till varför nuet är som det är genom att titta på det förflutna, så visar berättandet istället att ett helt vanligt liv är helt okej. Det är som romanen Stoner, av John Edward Williams, som handlar om en ganska medelmåttig persons liv men som blir fängslande på grund av sin futtiga mänsklighet. Det är bara ett liv. Hade Samlade Verk bara varit Martin Bergs livshistoria hade den varit betydligt mer njutbar, och klarat av sina 689 sidor. Men när den är strukturerad som en spänningsroman behöver den helt enkelt vara mycket mer spännande för att kunna vara så lång.

Därtill kommer den oundvikliga upplösningen. Sakta inser vi att det inte rimligtvis kan komma en förklaring på varför Cecilia försvann. Ju mer vi läser utan ledtrådar att vi får några ju mer inser vi att det är för lite kvar av boken för att kunna förklara det på riktigt.

Det finns kanske några möjliga förklaringar. Kanske ska vi läsa in att hon drar för att Martin var otrogen några gånger. Det skrivs om detta några gånger, men otroheten får som allt annat i boken inga konsekvenser. Inte heller verkar Martin känna någon ånger. Det framgår inte heller att hon vet om otroheten, men det är ju rätt rimligt att lämna honom om så vore fallet. Kanske lite taskigt att överge barnen i och för sig.

Eller kanske ska vi läsa in att det är begränsningen av familjelivet som är orsaken, att hon vill bli fri och kunna arbeta. Hon är enormt begåvad, det tröttnar Sandgren aldrig på att berätta för oss. Hon kan mängder av språk. Imponerar på alla. Oerhört vacker också. Det är mer berättande än gestaltande av denna intelligens, det får man ändå säga, men det är också ett av problemet med att välja att ha en enormt intelligent person med i boken. Ens läsare kommer inte fatta om man visar hur intelligent hon är, så då kommer de bara känna sig dumma. Och det är också svårt att visa att nån är intelligent, eftersom det ställer stora krav på en själv att vara ännu mer intelligent. Lättare att berätta det istället. Men hur som helst, hon kan en massa språk, skriver och forskar som ingen annan, är jättevacker och alla vill ha henne och är en musa för konstnären Gustav. Sa jag att hon också kan måla? Jättebra, till och med. Kanske bättre än Gustav som är Sveriges största konstnär. Kanske drar hon på grund av detta, att hon inte fick vara allt detta?

Ja, kanske. Jag vet inte. Boken bryr sig inte. Kanske finns det en undertext man ska fatta, och skulle fatta om man läste om den noggrant och tänkte efter ordentligt. Men den är så himla lång! Det orkar man ju inte.

Det måste ju så klart inte komma ett svar. Det kan ju vara ett svar i sig. Att Rakels femtonåriga undran, oro, sorg och sökande efter svar slutar med ett icke-svar. Det är ett ganska bra sätt att ordna det på, att vända på steken – både på idén med ”En Stor Fråga” som struktur hos en bok och på tanken att sanningen om trauman är nödvändig för att bli fri. Toppen! Saknas bara det här med Rakels undran, oro, sorg och sökande. För detta finns som sagt inte egentligen i boken. Och så hade hon ju behövt träffa sin mamma i slutet också, för nu slutar boken (spoiler!) innan hon gör det. Alltså typ precis när Rakel har knackat på dörren. Som om det ska komma en uppföljare sen.

Det finns ju lite andra problem också med boken, som att språket är av lite varierande kvalitet. Det är lite ungdomligt och inte så litterärt eller hur man ska säga. Inte så välvalt. Ofta får man veta lite för mycket om vad folk gör, hur de hänger sina jackor på stolen, sätter ned ölglaset med en ostadig hand eller springer efter sista spårvagnen hem. Vid varje enskilt tillfälle är det inget fel med det, men det blir lite mycket. Särskilt när det inte leder någonstans – ingen av dessa saker betyder något. Det är en sak att berätta om hur man hänger jackan om det ger läsaren en omedveten ledtråd om att personen inte tänker stanna länge. Eller den ostadiga handen signalerar att personen blev mer upprörd av något som hände än vad vi läsare tror, på grund av något vi ännu inte vet om. Och ibland behöver man ha lite lokalfärg, med exotiska fenomen som spårvagnar, för att sätta stämningen. Men handlingen är ändå det viktiga. Jag bryr mig egentligen inte om hur jackan var. Faktum är att jag inte bryr mig om att de är ute och dricker öl. Kul för dem förstås, men 1) de är inte jag, och 2) de finns inte på riktigt.

En slumpmässigt vald sida, sida 379. Rakel är ute och går och vi får reda på att hon vill gå hem men inte gör det eftersom hennes pappa kommer tjata på henne och berätta om sina tankar, vilket tråkar ut henne. Hon tänker på att hennes pappa inte jobbar så mycket med sin egen bok, och jämför det med hur början på en Bruce Springsteen-låt är öppen som en väg. Ja, det är en metafor som först låter bra men som blir mer oklar ju mer man tänker på den. Rakels kompis hör av sig och säger att hon är ensam, vilket Rakel betvivlar, men Rakel accepterar motvilligt att ta en öl med denna kompis. Rakel har just börjat fundera över sin mammas försvinnande, men bestämmer sig för att inte säga något till kompisen om detta. Varför vet inte Rakel, och inte vi heller. Plot twist! Kompisen är ensam! Kompisen sitter vid ett rangligt bord och har enorma solglasögon. Det är ett av de mindre borden, det får plats ungefär två eller tre personer, så det kan inte sitta fler glada människor där. Detta gör Rakel glad, hon vill vara själv. Kompisen har nyblonderat hår, och får snälla ord från Rakel angående detta. Kompisen tycker Rakel ska köpa en öl.

Det är inget fel med den sidan, strängt taget. Den oklara metaforen med Bruce-låten och mängden tid som läggs på hur bordet står och hur många som får plats är kanske inte hundra procent, men det är inte jätteproblem. Problemet är att alla sidor är så här, och att det är så många av dem. Jag behöver inte veta allt det här. Ta bort! Det hade kunnat vara några meningar för att sätta omständigheterna och sedan hade man kunnat hoppa till det viktiga.

Men boken vet inte vad som är det viktiga. Det är inte samspelet mellan människor, deras samtal och personlighetsdynamik och så vidare, för det finns få längre dialoger om något som känns… substantiellt. För en så lång bok så är alla avsnitt korta. Vi landar aldrig i någon enskild scen, där saker får utspela sig, saker som är viktiga för personernas relationer och handlingen. Det hoppas fram och tillbaka i tiden, mellan olika platser och händelser, hit och dit. Allt är mysigt, som sagt. Men… inte så intressant? Om då inte samspelet mellan människorna är det viktiga då måste handlingen, storyn, frågan, vara det viktiga. En sån bok har ofta korta avsnitt med en liten pusselbit i varje. Men då måste det finnas en pusselbit där också. Och det finns inga. Det finns inte ett pussel att lägga.

Så varför är den så himla lång då? Svaret ges faktiskt i en intervju med Lydia Sandgren i Expressen. Det var viktigt att den var lång, för då skulle det vara mindre jobbigt att misslyckas. Ger man sig in på något som är nästan omöjligt och det inte går då är det ju inte så konstigt, det behöver man inte skämmas för. Att ett förlag inte vill ge ut en 689 sidor lång debutroman är ju inte konstigt, det kunde man ju förstå, och hon har äran i behåll.

I mina öron är det här lite märkligt resonemang av någon som är legitimerad psykolog. För det är hon, Lydia Sandgren. Alltså det känns som en typ av dum strategi folk ägnar sig åt och som psykologer ägnar tid åt att få en att sluta med. För det är ju bara dumt. Bättre att göra något som faktiskt går att göra och leva med ett eventuellt misslyckande som en fungerande vuxen, kanske psykologen skulle säga. Och ha chans att faktiskt lyckas om det nu blir så. För det händer ju oftare med sådant som inte är omöjligt, och det är strängt taget roligare att ibland lyckas än att alltid misslyckas men med hedern i behåll.

Men nu är ju inte jag Lydia Sandgrens psykolog, jag är inte psykolog alls faktiskt, så gör hon det och berättar villigt om det i media kanske det är en bra grej ändå. Hur som helst, trevlig bok. För all del, läs den, det är en mysig upplevelse. Men lite lång, kanske.

Hur tar man semester?

Under andra halvan av vårterminen har jag och många andra haft min arbetsplats ett fåtal meter från min säng, platsen där jag tillbringar en stor del av min lediga tid. Min arbetsplats är praktiskt taget bredvid min soffa, där jag också är många timmar när jag är ledig. Dessutom är det som nu blivit min arbetsplats också samma plats där jag normalt sitter på kvällarna: den digitala delen av mitt liv. Självklart har det inneburit att skillnaden mellan arbete och vila har blivit mindre tydlig. På många sätt har det varit njutbart: den trötthet jag kunde drabbas av när jag kom hem från jobbet är nu borta och jag är piggare på kvällarna. Jag hade inte insett innan hur arbetsamt det var att vara på jobbet.

Å andra sidan har den lediga tidens skimmer bleknat. Att få vara hemma var något att se fram emot. Även om ledig tid även nu är annorlunda än arbetstid eftersom man då inte behöver jobba så är det svårare att mentalt dela av arbetstiden från fritiden. Att komma hem hjälpte till att göra den avdelningen.

Nu börjar en sommar börjar där de flesta tidigare planer blivit inställda och man bara så sakteliga börjat göra nya, mindre, planer. Jag inser att jag sitter på ”jobbet” även på helgen och försöker komma på hur det är att vara ledig. Snart kommer semestern. Hur är det man gör egentligen? Hur tar man semester?

Alla som har drabbats av sömnlöshet kan känna igen sig i problematiken när man medvetet ska göra något man brukar göra automatiskt. Man ligger där och vrider sig, lägger av täcket, fluffar upp kudden, dricker vatten, räknar får, mediterar och så vidare: allt för att somna. Samtidigt är sömn att inte göra något, så varje sak man gör motverkar syftet.

Man kan tänka sig att semester funkar på samma sätt: att ta semester är att sluta göra saker. Sluta gå upp tidigt på morgonen, sluta åka till jobbet, sluta använda Excel. Kvar blir fritidsaktiviteterna ”Netflix på soffan”, samt någon måltid då och då. Nu har redan flera av dessa saker fallit bort av sig själva redan innan semestern kom, som att gå upp tidigt och åka in till jobbet. Det finns inte så mycket kvar att sluta med. Efter ett tag känner man nog att det borde finnas mer än det att göra ingenting: semester är inte ett intet utan ett något. Semester är inte frånvaron av aktivitet utan annan aktivitet.

Det är också ett sätt att tänka på semester som nog känns igen: arbetet som ett nödvändigt ont. Man har mängder av intressen, saker som man vill ägna sin tid åt. Men samtidigt behöver man få in pengar för att kunna äta, bo och betala bredbandet så man säljer sin tid till någon som vill köpa den. Även om det arbete man gör är roligt och intressant så skulle man ändå inte komma till jobbet om man inte fick betalt, det är mer något på pluskontot för just det jobbet jämfört med ett annat som är mindre intressant. Att ha semester är att ägna sig åt alla dessa andra saker, att göra allt det som man egentligen vill göra.

Ett tredje sätt att tänka är att säga att den viktiga aspekten är förändring. Att slippa krav och förpliktelser och kunna göra som man själv vill är förstås viktiga delar av att vara ledig, men den gemensamma faktorn är förändring. Det gäller nog särskilt de som faktiskt gillar sitt jobb så mycket att de nog skulle kunna tänka sig att göra det utan lön, om det nu vore möjligt. Vad är semester för en sådan person? Jo, förändring, och det är grunden i all semester, enligt detta sätt att tänka. Anledningen till att jag känner att det det är svårt att känna mig ledig på helgen är att det är så lite förändring: samma miljö, samma antal personer, samma dator, samma promenadstråk. Uppmaningen ”håll i och håll ut” har tills helt nyligen inneburit att man inte ska ge sig av och byta miljö, utan stanna där man är och träffa så få andra människor som möjligt. Inte ändra på något.

Vad ska man göra då, för att faktiskt lyckas vara ledig, om semesterkänslan inte infinner sig av sig själv? När det handlar om sömnlöshet så kan det faktiskt finnas tricks som lurar en att somna. Jag brukar oftast lyckas besegra sömnlösheten genom att gå upp och äta något. Det blir lite av en nystart. I det här fallet kanske det handlar om att tvinga fram ett miljöombyte, nu när man faktiskt får ge sig av. Att göra det, även om det inte känns som att man kommer kunna känna sig ledig på den andra platsen heller. Lite av ”fake it ’til you make it”. Skriva ned en lista på saker man gör på semestern men inte annars och bara sätta igång och göra dem, oavsett hur det känns. Jag har en arbetsvecka kvar innan jag blir ledig, och det är lika bra att börja med listan redan nu. Skriva upp sådant som ”ligga i solen”, ”vända på dygnet”, ”göra så att blommorna blommar” och ”myggor som svalorna tar”, och allt det där andra som gör det lite somrigt så att det blir en sommar. Vad står på din lista?