Ett vanligt filosofisamtal börjar med att samtalsledaren presenterar en övning – eller för de yngre deltagarna en filosofisk lek – att filosofera kring. Men denna tankestart kan vara något helt annat – till exempel en film eller en konstutställning.
Efter att ha sett en utställning eller en film känner man ofta att man vill ta upplevelsen vidare. Vad gör man av alla de tankar och funderingar som dyker upp? Ibland kanske man vill prata igenom det som hände, eller alla känslor som väcktes. Men ibland vill man fundera över om karaktärerna i filmen egentligen gjorde rätt eller om vad som om det egentligen är konst att ställa ut en get med ett bildäck runt halsen. Man vill inte bara fundera över sig själv och sin upplevelse, man vill också fundera över det man sett, helt oavsett vad den som skapade verket tänkte.
Inte nog med att man gör reda i sina tankar och hur filmen har påverkat en, minnet av kulturupplevelsen blir tydligare och mer mångfasetterat. Först får deltagarna fundera över vilka frågor de har och sedan rösta mellan de som kommit fram – kanske någon annan redan har tänkt det som du ville fråga, men inte visste hur du skulle formulera. Sedan fortsätter samtalet som en undersökande gemenskap.