Månad: mars 2020

Jag har nyligen återupptagit mindfulness, en sorts meditation. Jag höll på med det en hel del för några år sedan, via en app som har guidade mindfulnessövningar. Det kändes som att jag hade så så mycket i huvudet just nu, så det kändes bra att ha som vana att ta en paus och rensa huvudet.

Man börjar varje övning med att först bli varse sin omgivning – hur man sitter, de ljud man hör – och sedan genomför man en kroppsskanning. Det innebär att man fokuserar sin uppmärksamhet på en del av kroppen i taget, uppifrån och ned. Det är en sådan övning som är helt naturlig när man faktiskt gör den, men som låter svårgenomförbar när man beskriver den. Vad då ”fokusera sin uppmärksamhet”? Det går väl inte att göra när man blundar?

Jo, eftersom ens kroppsdelar sitter ihop med en, och att nerverna är ihopkopplade med ens hjärna. Nerverna skickar ständigt information till vår hjärna om hur de är vinklade eller vad som händer med dem, men oftast blir vi inte varse detta. Denna förmåga att avgöra kroppsdelarnas läge kallas proprioception, och är en sådan förmåga man inte uppskattar förrän man saknar den. När man ”fokuserar” på en kroppsdel låter man signalerna från den kroppsdelen bli medvetna. Man känner efter hur det egentligen känns i sin fot.

När jag nu började hålla på med mindfulness igen blev jag på nytt varse en märklig och svårbeskrivbar upplevelse. När jag skannar igenom kroppen är det som att ena halvan av mig är större än den andra. Närmare bestämt den vänstra halvan. Men det är inte egentligen så att jag tror eller upplever att den faktiskt var större, utan att jag upplever det som att mitt inre sökarljus tittar mycket mer på den sidan. Eller som att jag ser på den högra sidan med ett kikarglas som vänts bakochfram, så att allt är litet istället. Jag minns att det var så här förut också, så jag känner ingen större oro, men däremot är jag förbryllad. Genom att med viljekraft försöka få min högra sida att ta större plats har jag kanske lyckats tillfälligt få delarna att bli lika stora. Jag säger kanske, för resultatet är snarare så att det blir svårt att avgöra hur stora delarna är.

Frågan jag ställer mig är: är det så här jag alltid upplever det, att ena halvan av min kropp är större eller viktigare, bara det att jag inte märker det eftersom jag inte känner efter? Eller blir det bara så för att jag känner efter?

Oftast tänker vi nog att våra introspektiva verktyg, alltså de mentala redskap vi använder för att ta reda på saker om oss själva, fungerar, nämligen just som verktyg – som ett förstoringsglas kanske. Alla kroppens tillstånd står skrivna i en bok med jätteliten skrift, men om vi bara tar fram förstoringsglaset så kan vi se vad som står.

Vi tänker nog också ofta att det är så här också med våra åsikter. Jag har en åsikt om vilket politiskt parti som jag gillar mest som står skriven i boken, bredvid min åsikt om miljöns värde och kapitalismens funktionalitet, och någonstans en bit ifrån står också sådant som min åsikt om Daniel Craig i rollen som James Bond och min åsikt om osten Camembert. När du ställer frågan om vad jag tycker om Daniel Craig så tar jag fram mitt inre förstoringsglas, tittar efter och säger: ”Ja han är väl okej”, eftersom det var det som det stod i boken.

Studier som forskare i Lund gjort har visat att detta kanske inte stämmer. De lät människor fylla i en kort enkät om sina åsikter, och gick sedan igenom resultaten med deltagarna individuellt. De fick förklara varför de tänkte som de tänkte och motivera sina ställningstaganden. Det luriga var bara att forskarna hade ändrat på enkäten i det korta ögonblicket mellan att deltagarna fyllde i den och att de gick igenom svaren. Några av påståendena sa tvärt emot vad de sa innan – men folk upptäckte inte detta. De argumenterade precis lika bra för den motsatta åsikten som för den åsikt de sade först att de hade, även när det var en stark och viktig åsikt.

I min magisteruppsats diskuterade jag dessa resultat och implikationerna av dessa för den filosofiska teori om ”self-knowledge” (d.v.s hur man når kunskap om sina egna mentala tillstånd) som kallas just ”the inner-sense theory” (d.vs. inre-sinnesorgan-teorin, IST). Min position var att det går att försvara IST i ljuset av dessa angrepp, men att mycket beror på hur teorin ser ut på detaljnivå. För att upptäcka att det står fel, och att man argumenterar för en position som man inte har, så måste man ju jämföra sin åsikt i ”boken” med den som man nu står och argumenterar för. En som tror på IST kan ju bara säga att så helt enkelt inte sker. Men det är ju dock lite konstigt. Är det verkligen möjligt att tycka att prostitution är fel, och ändå stå och säga att det är rätt? Det var inte heller bara några stycken som blev lurade, utan två tredjedelar, och nästan alla var mycket överraskade över resultatet, så det var ingen som märkte något konstigt.

En annan teori om self-knowledge, kallad teori-teorin, säger istället att det inte finns någon bok, inga fasta åsikter. Vi återskapar vad vi tycker och tänker varje gång, genom att använda yttre tecken. Vi har en teori om oss själva som vi tillämpar genom någon sorts slutledningen den bästa förklaringen. Så om du frågar mig om jag tror att det kommer regna så noterar jag att jag har ett paraply med mig och drar (omedvetet naturligtvis) slutsatsen att jag tror att kommer regna. Det blir dock lite mer långsökt att förklara hur jag vet vad jag tycker om Camembert, om en sådan inte finns till hands. Hur går det till då? Problemet är egentligen samma här: inte heller teori-teorin är är särskilt väl utarbetad.

På något sätt måste det ju funka, för vi hittar ju inte på allt hela tiden. Om teori-teorin är sann, och det är genom återupprepade slutsatser vi tar reda på vad vi tycker, så måste slutsatserna baseras på relativt stabilt material, eftersom vi tycker ungefär samma från dag till dag. Minnen måste spela roll här på något sätt, annars kan jag inte ha någon åsikt om något som inte finns framför mig. Men vad exakt är det som finns i mitt huvud?

Låt mig förklara. Om jag har fått en spik i foten, men inte känner det eftersom jag jagas av en galen mördare, så går så klart smärtsignalerna som vanligt upp genom benet (jag bara utgår från att detta måste vara sant) men eftersom de inte kopplas in till min dynamiska kärna så jag ”upptäcker” jag inte detta. Men när jag har kommit undan och är i säkerhet och känner efter så kommer smärtan. Fanns smärtan innan jag kände efter? Här säger de flesta filosofer nog nej, eftersom smärta till sin natur är ett upplevt tillstånd. Jag skulle nog, något kontroversiellt kanske, säga ja. Eller så klart att upplevelsen inte fanns innan upplevelsen fanns, men smärta för mig som individ finns även om smärta inte finns för mig som upplevande subjekt. Bara för att något inte är medvetande betyder inte det att det inte finns.

Även om jag då accepterar teori-teorin och är med på att jag drar en slutsats om min åsikt om Daniel Craig eller Camembert utifrån evidens, vad är det för evidens? Gör jag det då baserat på mitt minne av min senaste upplevelse av att se en Bondfilm eller äta en ost? Att åkalla minnet ger mig glädje, alltså gillar jag Camembert. Är inte det dessutom onödigt krångligt? Varför kan jag inte helt enkelt ha ett minne av min åsikt om dessa (eller rättare: två minnen om mina två åsikter om dessa – Daniel Craig: helt OK, Camembert: rätt gott), snarare än att på nytt dra en slutsats utifrån ett känslominne? Jo, för då är vi tillbaka till idén med åsiktsboken som jag då letar i för att hitta vad jag tycker. Och då hänger det på tolkningen av tidigare nämna experiment om den idén är rimlig.

Till viss del fungerar det nog likadant när vi känner efter hur vi mår och hur vi känner oss som det gör när vi tar fram våra åsikter. Vissa saker är jättetydliga för oss, som en spik i foten. Det krävs just en galen mördare för att vi ska missa det. Det står skrivet med stor skrift i boken och kräver ingen vidare tolkning. Men när det gäller mindre tydliga saker så behöver vi dra en slutsats när vi känner efter (även om vi kanske inte tänker på det som en slutsats). Liten krämpa i ena foten, lite allmän trötthet, ringande i ena örat tidigare idag. Är det något? Hur ska jag svara på frågan: ”hur är läget”?

Att då och då känna efter är bra, och jag tror att det är lätt att av misstag glömma bort att känna efter. Man är så upptagen att man inte hinner med att känna efter och därmed missar viktig information om hur man mår. Men en risk med att plötsligt känna efter jättemycket är att man inte vet hur det brukar vara, vad som är normalläget. En annan risk är att om man drar en osäker slutsats flera gånger så tenderar man att tro på den mer, trots att man baserar den på exakt samma underlag båda gångerna.

Jag är inte så orolig för min förstorade inre vänstra halva och jag det verkar inte vara något som påverkar min yttre kroppsuppfattning, så det är nog inte så allvarligt. Jag har inget emot att återupptäcka det en gång per dag i mina meditationer. Men däremot är blir jag väldigt nyfiken. Hur kan det komma sig? Är det vanligt? Någon som vet?

Ibland kan man höra en person som är ointresserad av sport säga något i stil med: ”det är ju bara 22 personer som springer som dårar efter en boll”. Om man bortser från vad nu uttrycket ”ju bara” skulle betyda, så är det ju i stort sett sant. Men det personen menar med sin kommentar är att peka på bristen på meningsfullhet i aktiviteten. Vad gör sport och spel meningsfulla?

När jag var något yngre så såg jag mycket på TV-serien How I Met Your Mother. Idag har jag till viss del omvärderat den. Den har, som man säger, åldrats dåligt, eller så har jag kanske åldrats bra. Inte minst är det den obehagliga synen på sex och kvinnor som nu står ut framför allt annat. Men nu har jag hur som helst ett bibliotek av referenser i huvudet som hoppar fram emellanåt, eftersom serien ofta fångade intressanta aspekter av vardagen. Till exempel den här scenen. (Beskrivning nedan för den som inte har hörlurar.)

I scenen berättar Barney, seriens kvinnokarl (detta uttryck!), att han har använt en lista över USA:s främsta partycolleges (alltså de skolor för högre utbildning som är kända för att studenterna festar mest), tagit topp-25 och ordnat dem i ett rutnät om fem gånger fem rutor för att spela Bingo. När han ligger med en kvinna som går på ett av dessa colleges, markerar han skolan på bingobrickan. Hans kompis Ted sitter mitt emot och blir lite konfunderad av Barneys beskrivning.

Ted: Hur många är med på det här?
Barney: Nej, det är bara jag.
Ted: Så vad är poängen?
Barney: Poängen… är att få… fem i rad?
Ted: Men vad får man om du får fem i rad?
Barney: ….
Barney: ….
Barney: Man får Bingo?

Poängen med skämtet, om det nu inte framgår i skrift, är att Barney missförstår Ted (möjligtvis med avsikt). Barney verkar tro att Ted inte förstår poängen med Bingo, medan Ted egentligen refererar till att man ofta spelar med andra och att det finns någon sorts pris inblandat. Teds replik ”men vad får man om man får fem i rad?” handlar inte om att han inte förstår att man då får Bingo, utan att han undrar om det finns något pris i slutändan. Vad är poängen med att vinna om man inte vinner något?

Barney, å sin sida från sin synvinkel, tycker att frågan är obegriplig dels eftersom han ser sex som ett mål i sig och dels eftersom poängen med de flesta spel är vinnandet som sådant. Att Barney tycker att sex är värt i sig kan man ju fundera över. Det verkar till exempel egentligen inte vara njutningen som han är ute efter, utan som det framställs i serien är det sexet som sådant som han vill ha. Han ser dejtingmarknaden som ett spel, och i det spelet är ett ligg en monopol-peng. Han är bäst om han har legat med flest. Man kan förstås också kritisera skaparnas beslut av att inkludera en sådan karaktär, och man kan vidare kritisera seriens interna hantering av Barneys personlighet. Till exempel så förekommer det många (för att inte säga mängder) av repliker från de andra i serien som handlar om hur obehaglig Barney är och några avsnitt har det till och med som huvudtema – men man kan ifrågasätta om det verkligen fungerar som kritik. Avsikten med det här inlägget är dock egentligen inte kulturkritik.

Det finns två innebörder av ”poängen med ett spel”, (1) målet inom spelet, och (2) målet med att spela spelet. (1) handlar om slutmålet i spelet, vilket styr deltagarnas handlingar, medan (2) handlar om varför man spelar över huvud taget. Poängen med de flesta spel är (1) att vinna, och (2) att det är kul att spela. I spel om pengar är dessa ibland en och samma: uppnår man målet inom spelet så får man pengar, och målet med att spela spelet är att få pengar. Personer som gör denna sammanblandning när man spelar spel i sociala sammanhang (särskilt om pengar inte är inblandat) är nog inte så härliga att umgås med.

Barney, och den grupp människor som Barney representerar, har (i andras ögon åtminstone) tagit en normal del av livet och berövat den dess normala kontext och sociala sammanhang. Sex är för dessa människor, fortfarande i andras ögon, ett mål i sig och inte ett medel för att uppnå till exempel njutning eller lycka. (Notera, återigen, att Barney inte vill ha mycket sex för att han tycker att sex är skönt.) Att betrakta sex som ett mål i sig är att fetishisera det, i den ekonomiska bemärkelsen.

Däremot så gör inte Barney misstaget att blanda samman mål (1) och mål (2): när Ted frågar vad poänget med spelet är så blir han ställd, precis som jag skulle bli om jag efter att ha förklarat reglerna för Alfapet fick frågan varför man skulle vilja få högst poäng. Poängen med Barneys bingospel är att få fem i rad, men det finns inget annat syfte med att få fem i rad än att man då vinner. Därmed, vilket kanske verkar lite paradoxalt, skulle en person som spelar Barneys bingospel utan att fetishisera sex vara en mindre ”soft” spelare, eftersom den inte skulle betrakta spelandet (och försöken att vinna) som målet med att spela spelet utan istället se det spelandet leder till, som njutning eller lycka, som målet med spelet. ”Hallå, det är bara ett spel!”

Detta blir alltså bakvänt: i ett spel där vi tycker att ”monopolpengarna” är värdefulla i kraft av vad de kan innebära för oss (i detta fall njutning och lycka) blir vi de osofta spelarna, eftersom vi då inte kan skilja på pengar-som-representation-av-värde från pengar-som-värde. Barney, som ger sken av att vara hedonist och sätta njutning högst i sitt liv, är i själva verket inte alls en hedonist. Kanske är det ett skäl till varför han är obehaglig: något som vi anser ha värde i sig tycker han är värdelöst.

En dålig förlorare är inte en person som blir ledsen när hen förlorar, utan en person som tycker att det var meningslöst att spela spelet eftersom hen förlorade. Personen som säger att sport är meningslöst eftersom det är bara en massa runtspringande tomtar på en gräsplätt, förstår säkert (1)-poängen med spelet, men förstår inte vad (2)-poängen med spelet skulle vara. Antagligen skulle en sådan person nog bli en dålig förlorare om hen försökte sig på att spela, eftersom den lättaste slutsatsen att dra är att (1)-poängen med spelet också är (2)-poängen med spelet, och se det som meningslöst om hen förlorade. Och man kan ju bara föreställa sig vad en sådan person skulle säga om att spela Bingo.

Svaret på frågan skulle alltså kunna vara att jag blev filosof eftersom jag bestämde mig att ta min magisterexamen. Å andra sidan kunde jag ta en master eftersom jag hade börjat plugga filosofi från första början. I och för sig kom sig det av att jag började på filosofin på Södra Teatern. Så kanske jag är filosof eftersom min mamma såg den där annonsen? Fast varför tänkte hon på mig när hon såg den där annonsen? Det kom sig antagligen av att jag redan var filosofiskt lagd. Jag blev filosof för att jag alltid har varit filosof. Så kanske hade jag aldrig kunnat bli något annat?

Nej, det är uppenbarligen inte sant. En kedja av beslut (samt ibland brist på beslut) gjorde att jag hamnade där jag hamnade. Jag valde att fortsätta med filosofin på Södra Teatern, jag valde att läsa grundkursen efter gymnasiet och jag valde att ta min magisterexamen. Alla dessa beslut har jag fattat själv, genom fritt val. Jag blev filosof eftersom jag valde att bli filosof, eller åtminstone fattade beslut som innebar att jag blev filosof.

När jag säger att jag valde att bli filosof så innebär det att det fanns andra saker jag skulle kunna ha valt att bli. Att välja något innebär att det finns olika alternativ som man kan välja mellan, annars är det inte ett val. Jag tänkte länge att jag skulle bli ingenjör, till exempel. Jag hade kunnat välja att bli ingenjör eftersom det inte fanns några hinder som gjorde det omöjligt för mig. Till exempel hade jag råd att plugga till ingenjör (utbildning är ju gratis), jag hade de betyg som krävdes och det fanns en ingenjörsskola i min stad. Om jag hade velat så hade jag kunnat välja det. Men eftersom jag inte ville bli ingenjör, hade jag verkligen kunnat välja det? Jag svarar ja. Ibland handlar vi ju tvärtemot vad vi själva vill. Vi vill en sak, men gör något annat. I det här fallet hade det kanske till och med varit smart ur en ekonomisk synvinkel att inte välja det jag ville.

Kanske vill du här invända och säga att om jag faktiskt väljer något, så måste det innebära att jag vill det. Så om jag hade valt att bli ingenjör hade det varit för att jag ville det. Jag kanske ville bli rik mer än jag ville bli filosof, och då hade jag egentligen inte velat bli filosof. Inte velat det på riktigt åtminstone, annars hade jag ju valt det, kanske du säger. I så fall vill jag säga att jag inte tycker det är rätt sätt att tänka på. Det stämmer ju inte med hur vi upplever det. Då blir det ju begreppsmässigt omöjligt att handla mot sin egen vilja, och det verkar dumt. Det verkar ju som att vi ibland handlar tvärtemot vad vi vill, för att vi känner att vi måste eller att det får dåliga konsekvenser om vi gör som vi vill. Om jag väljer att inte äta en semla fastän jag verkligen vill ha en så betyder det ju inte att jag inte ville ha den. Då hade jag ju aldrig insett att jag gjorde valet att inte äta semlan. Bara för att det finns en högre vilja som trumfar en betyder det inte att den lägre inte finns.

Det här för mig in på en annan aspekt av det här med val: ska vi bara räkna medvetna val, eller ska vi också räkna omedvetna val? Vi gör många, för att inte säga de flesta, av våra handlingar utan att fatta beslut, bestämma oss eller välja i den vanliga meningen. Om jag får frågan om jag valde att till exempel ställa mig upp och gå mot tunnelbanedörrarna skulle jag nog bli lite förvirrad, fundera ett ögonblick och dra slutsatsen att svaret är ja. Ingen tvingade mig till det, och jag hade lika gärna kunnat sitta kvar, så i den bemärkelsen valde jag det. Men det vore fel att säga att jag överlade med mig själv och sedan fattade ett medvetet beslut: nu ska jag gå till dörren. Jag bara gjorde det.

Jag tror att det här är rätt sätt att se på beslut. Jag fattade det beslutet, även om jag inte var medveten om det. Jag tycker att vi ska dra lärdom av detta och avgränsa det beslutsfattande jaget vid kroppen, gentemot omvärlden, och inte dra gränsen snävare, runt den medvetna upplevelsen. Det finns till exempel studier som visar att ”hjärnan” bestämmer sig för vilket den ska välja upp till tio sekunder innan personer upplever att man fattar ett beslut. En del tolkar detta som att fri vilja därmed är omöjligt.

Som jag ser det är det feltänk att göra skillnad mellan ”hjärnan” och ”medvetandet”. Det allra mesta som händer i hjärnan är utanför vår medvetna upplevelse, min bild är att den medvetna upplevelsen tvärt om är mycket liten i relation till hjärnans totala processer. Men att något inte är medvetet för mig, betyder inte att detta något inte är mitt. Jag lämnar ofta över processer åt det omedvetna, alltifrån andning, benrörelser, till tankar och tal. Det är fortfarande min andning, mina benrörelser, mitt tal och mina tankar. Huruvida något är del av min medvetna upplevelse eller inte påverkar så klart min känslomässiga relation till det som händer: jag känner mig mer ansvarig för det som jag gör medvetet, och det känns mer som ”mitt”. Men det var ju ingen annan som gjorde det.

Det finns förstås problematiska aspekter av det här sättet att se på saken. När vi agerar reflexmässigt skulle vi inte säga att vi väljer, och flera neurologiska sjukdomar gör så att man gör saker man inte vill eller planerade. Tänk på Tourettes syndrom där man till exempel ropar rakt ut (till exempel svordomar) utan att kunna hindra sig själv. Om vi drar gränsen vid kroppen och inte vid medvetandet har vi inget sätt att säga att det inte är våra handlingar. Någon med Tourettes väljer ju inte att ropa ut något, utan kan tvärt emot inte hindra sig själv. Eller när man rycker undan handen från en varm platta. Det väljer man ju inte.

I dessa fall stämmer det inte att man hade kunnat göra annorlunda. Vi har starka argument från medicinsk vetenskap som säger detta. Men detta är ett empiriskt problem – vi vet inte vad vi hade kunnat göra och inte. Vet jag egentligen att jag hade kunnat välja att inte ställa mig upp och gå till tunnelbanedörrarna? Det finns två aspekter av det här empiriska problemet: förutsägbarhet och föreställbarhet. Förutsägbarhet innebär att man kan förutsäga vad en person kommer göra, med stor säkerhet. Det är det som medicinen och psykologin sysslar med. Det innebär inte i sig att man handlar ofrivilligt, men kan vara ett argument för att en person inte hade kunnat göra annorlunda.

I brist på medicinsk evidens och erfarenhet, hur vet vi vad vi skulle kunna ha gjort annorlunda? Föreställbarhet är det som vi vanliga människor sysslar med. Vi försöker föreställa oss en situation där vi hade agerat annorlunda. Jag kan föreställa mig att jag hade suttit kvar, och därför tänker jag att jag kunde ha gjort det. Detta är en ganska tveksam metod för att avgöra vad man faktiskt kunde och inte kunde ha gjort annorlunda. För att återkomma till ett exempel jag använder ofta så tror den som lyfter tyngder för första gången att det var för tungt för musklerna och att den inte hade kunnat välja att lyfta en gång till. Men så räcker med att en tränare skriker på en att lyfta en gång till så lyckas man välja.

Jag försöker ofta att ta ett steg tillbaka och titta på mig själv utifrån: se vilken kroppsställning jag har när jag sitter med en kompis. Jag lyssnar på de ord som kommer ut genom munnen. Reflekterar över vilket bakverk jag köpte. Utifrån dessa saker drar jag sedan slutsatser om vad jag tycker om min vän (”mina korsade ben och korsade armar indikerar kanske att jag inte tycker så bra om min vän som jag tänkt”), vad jag tycker (”jag argumenterar övertygande för ståndpunkten, så jag tycker nog det”) och mina preferenser (”jag tycker nog ganska bra om semlor”). Denna process är ett sätt för mig att lära känna mig själv. Det faktum att jag måste ta till denna metod för att förstå detta, betyder inte att dessa känslor, åsikter eller preferenser inte är mina egna. Medveten upplevelse är bara ett av flera möjliga sätt att information om sig själv.

Mitt förslag är därför att alla gånger då det saknas externa skäl till att tro att någon agerar oavsiktligt, så ska vi utgå från att personen valde att agera. Det är inte nödvändigt att personen upplevde sig göra ett val. Istället kan vi säga att vissa situationer kräver medvetna val, vilket är en särskild sorts val, för att kunna kräva till exempel moraliskt eller juridiskt ansvar.

Ett annat sätt som man ofta kritiserar möjligheten till fri vilja är genom att hävda att världen är deterministisk. Det betyder att varje händelse är kausalt förutbestämd av en obruten kedja av tidigare händelser. När man tänker på fysik är detta kanske lättare att ta till sig: en biljardkula studsar mot en annan, som skickar iväg en tredje. Anledningen till att den tredje åkte iväg var att den andra biljardkulan hade en viss rörelsemängd, och eftersom den hade det (och underlaget var som det var) hade ingenting annat kunna hända än att den åkte iväg med den riktning och den hastighet som den hade. Tanken är att eftersom fysikens lagar fungerar på det sättet innebär det att varje atoms rörelse är orsakad av en tidigare atoms rörelse, som i sin tur är orsakad av en annan atoms rörelse och så vidare, ända bak till universums begynnelse. Eftersom våra hjärnor är uppbyggda av atomer, så gäller detta även för våra hjärnor som ju orsakar de tankar och känslor vi upplever som ”vilja” och ”jag”.

Att vi vill något är alltså egentligen bara en ren konsekvens av tidigare händelser, och eftersom fysikens lagar avgör exakt vad som kommer hända hade vi inte kunnat göra annorlunda. Det kan vara värt att notera att inte heller indeterminism, alltså att allt inte är förutbestämt av tidigare händelser, ger någon räddning från detta. För om det inte orsakas av tidigare händelser så orsakas det av slumpen, och om något sker slumpmässigt så är det ju på grund av slumpen, och inte på grund av vår fria vilja. Om man utifrån determinism drar slutsatsen att fri vilja är omöjligt är man vad som kallas ”inkompatibilist”, alltså att de är inkompatibla med varandra. En som hävdar att determinism och fri vilja går ihop kallas ”kompatibilist” och brukar avkrävas en förklaring hur det hela ska gå ihop. Hur är det möjligt att ha en fri vilja, om varje händelse i ens hjärna är orsakad av en tidigare händelse?

Jag kan omöjligt här göra reda för de svar som kompatiblister brukar ge, men en vanlig strategi är att att definiera om ”frihet”, så att det innebär något i stil med att frivilliga handlingar är sådana som går ihop med individens övriga psykologiska tillstånd. Man behöver inte ha förmågan att stoppa och gå emot kausaliteten (vilket ju många är med på är omöjligt), utan bara att ens handlingar stämmer med den man är. Detta har vissa drag av mina exempel ovan: man försöker flytta om målstolparna så att debatten handlar om något annat. Det finns ju något ganska rimligt i det: vi människor har ju uppenbarligen ett begrepp om ”fri vilja” som vi tycker är meningsfullt och som vi tilldelar moralisk betydelse. Det begreppet betyder ju något, och har en funktion, oavsett om det motsvarar något substantiellt, rent fysiskt. Å andra sidan kanske detta uppfattas som otillfredsställande. Men filosofi är ofta otillfredsställande. Det är nog en anledning till att jag valde det, och fortsatte välja det.

Nedan är en serie av tecknaren Zach Weinersmith, som uppenbarligen inte är så imponerad av kompatibilism:

Tidsresor är ett populärt tema i film, TV. Jag har dock alltid haft svårt att gå med på hur tidsresor verkar fungera. Den vanliga idén verkar bygga på en syn på tid som ett långt snöre som sakta rullas upp ur sitt nystan. När man åker tillbaka i tiden så innebär det att man hoppar av från snöret, snöret rullas ihop en liten bit och sedan hoppar man på snöret igen och det rullas upp på nytt. Beroende på de handlingar man gör blir saker därefter annorlunda. En annan version kanske kan beskrivas som att vid en tidsresa så fortsätter det första snöret att rullas ut, men att det nu skapas ett nytt nystan vid den tidpunkt man tidsreser till, som rullas ut parallellt så att det finns två parallella spår. En vanlig idé är att det kan uppstå paradoxer, till exempel om man reser tillbaka i tiden och dödar sig själv innan man har uppfunnit tidsmaskinen. Eftersom man då inte finns till för att kunna skapa tidsmaskinen kan man inte heller ha åkt tillbaka för att döda sig själv, och då borde man ju vara vid liv och kunna bygga tidsmaskinen.

Jag tror dessa sätt att se på tidsresor är felaktiga, och att tidsresor i den mening vi pratar om dem är bara är begreppsligt möjliga i vår fantasi och inte begreppsligt möjliga i verkligheten (och definitivt inte faktiskt möjliga i verkligheten). Låt oss börja med att fundera över vad det innebär att nu är nu. Jag påstår är att det betyder att alla universums partiklar (med vilket jag menar valfri beståndsdel som atomer eller kvarkar) är på en viss plats och har vissa egenskaper. Nu är nu eftersom det finns partiklar i min hjärna som ser den dator som står framför mig som består av andra partiklar och så vidare. Vad dessa partiklar och dessa egenskaper de har är exakt kan jag inte göra reda för exakt, eftersom mina kunskaper om fysik är otillräckliga, men energi skulle kunna vara en sådan egenskap. Denna bild stämmer ju åtminstone praktiskt: vi sluter oss till att tiden går genom att observera hur saker förändras, hur klockans visare rör sig, hur vyn ändras när vi rör oss längs en gata, hur vi blir hungriga. En sak orsakar en annan, som orsakar en tredje. Tiden driver detta framåt, men vi observerar inte tiden.

Vad en tidsresa tillbaka till, säg, 27:e augusti 1921 innebär är alltså att alla universums partiklar plötsligt, magiskt, hamnar på samma plats och får samma egenskaper som de hade på den 27 augusti 1921. Hela världen som den är idag slutar vara och i nästa tidsenhet tar den gamla vid. Se det som ett klipp i en film: du ser en familj som sitter i sitt kök i stan och äter middag i en scen och det klipper till en scen på ett skepp till havs. Det är pixlarnas konfiguration på skärmen som gör det ena till en familj och det andra till en båt, eller i vårt fall: det är partiklarna runt om oss som gör detta till idag. Att vi har sett exakt samma scen som den med båten tidigare, att man bara har klippt in den scenen igen i videobandet, betyder inte att man har spelat tillbaka filmen. Filmen, precis som tiden, fortsätter framåt. Skulle vi göra en tidsresa är det så här den skulle gå till. Vår fantasi om tidsresor är inte alls tidsresor, utan världsresor. För oss, när vi tänker oss det hela, spelar tiden ingen som helst roll. Om vi reste i tiden, men inte i världen, skulle vi inte märka det. Vad spelar det för roll vilket år det är om allt är likadant som tidigare (inklusive kalendrarna)?

Kanske tänker någon: ”men världens läge är en produkt av tidens gång, att förändra världen på det sätt du tänker utan att resa i tiden är omöjligt”. Okej, svarar jag då, men att resa i tiden är ju också omöjligt. Varför skulle din tidsmaskin vara mer rimlig än min magiska världsförändring? Min misstanke är att det handlar om en stark bild denna någon har i huvudet, en metafor man försöker utnyttja för att avgöra vad som är möjligt och inte. Det håller den inte för.

Hur blir det då med paradoxerna? Om världen är deterministisk (det vill säga förutbestämd, eftersom varje sak som händer orsakas med absolut säkerhet av någon som hänt tidigare) så kommer världen utvecklas precis som den gjorde förra gången efter 27:e augusti 1921. Jag kommer födas igen, precis som sist. Det enda som händer är att allt har hänt två gånger, en gång 1921 och en gång 2119 (fast som alla kallade 1921). Är den indeterministisk så blir det (nog) annorlunda. Svårare att säga.

Vad vi tänker oss när vi tänker att vi reser i tiden är alltså att hela världen är exakt som den var 27:e augusti 1921, men med det undantaget att mina partiklar och deras egenskaper placeras i denna 1921-värld, alltså att de luftpartiklar (låt säga) som fanns på en plats på Djurgården i Stockholm nu istället är exakt likadana som mina partiklar är innan tidsresan. Det finns alltså partiklar som är arrangerade på precis samma sätt som de var i mig innan resan, så att jag upplever psykologisk kontinuitet mellan ögonblicken.Vi markerar, så att säga, helt enkelt mina kanter, tycker ctrl-c och sedan ctrl-v i 1921-världen.

Vad händer om jag dödar min morfar innan min mor blivit till? Ja, den som skulle ha blivit identisk med mig, om vi nu fortsättningsvis utgår från determinism, kommer inte födas, förstås. Men det påverkar ju inte mina partiklar. Det finns inget kausalt samband mellan mina partiklar och min framtida existens. Jag kommer inte sluta existera eller så. Om jag inte dödar min morfar och jag istället håller mig undan så kommer det till slut (om jag lever länge nog) finnas två av mig, i betydelsen två personer med samma uppväxthistoria och upplevelser och väldigt lika hjärnor. Men förstås, detta är två olika personer, den ena betydligt äldre än den andra.

Vad händer då om min klon bestämmer sig för att göra samma sak som jag gjorde och ”resa i tiden”? Ja, på nytt kommer världen vara precis som den var 1921 – alltså det 1921 som min klon menar med 1921 (som skulle motsvara 2119 för mig enligt min tidräkning), men med undantaget att det finns partiklar som är arrangerade på precis samma sätt som de var i min klon innan resan, så att min klon upplever psykologisk kontinuitet mellan ögonblicken.

Finns jag med? Det beror på hur vi tänker oss att maskinen fungerar, men det rimligaste är att den ändrar alla partiklar oavsett om den som använder den vet om hur partiklarna var. Så eftersom jag fanns med i det min klon kallar 1921 så kommer jag också finnas där, precis som jag var då jag precis gjort resan. Till skillnad från min klon så kommer jag inte vara psykologiskt kontinuerlig med hur jag var i mitt år 2119, utan jag kommer tro att jag precis gjort min tidresa. Detta gäller förstås enbart om min klon inte bestämmer sig för att ”landa” på precis samma ställe som jag landade på, för då skulle maskinen byta mina partiklar mot min klons partiklar när han ”reser”. Men ingen av dessa resor ändrar tiden, lika lite som att klippa in en scen efter en annan ändrar den tidigare scenen.

Så här långt kommen kanske du har en mängd invändningar (och jag hör gärna om dessa). Kanske du vill säga något om fysik, och att teorier om teoretisk fysik visst säger att tidsresor är möjliga, och att parallella verkligheter enligt dessa visst kan finnas. Jag är ingen auktoritet och kan inte säga emot, men jag undrar samtidigt om du har auktoritet att säga mot mig? Jag kan ha fel (eftersom jag inte vet exakt vem som läser denna text) men min gissning är att det var inte efter intensiva studier i teoretisk fysik som du drog slutsatsen att tidsresor går till på det sättet som jag beskrev i början, eller på något annat sätt som inte innebär sådan deflation av begreppet som jag föreslår.

Nej, istället är det, vågar jag mig på att säga, på grund av att du sett tidsresor på just film och TV. Du har lärt dig tänka att dessa är möjliga, och du har fått en sådan bild av dem att paradoxer kan uppstå. Några av dessa serier och filmer kanske faktiskt är baserade på just sådan teoretisk fysik som förutsäger tidsresor (det är möjligt att de hade en särskilt ambitiös manusförfattare). Men din förmåga att resonera kring tidsresor, eller att säga vad som skulle hända vid en sådan, har inte därför blivit bättre. Visst, du kan tänka dig att de är möjliga som de är på TV, men utöver detta har du inget stöd, annat än i form av ”jättesmarta forskare säger att det kan fungera”.

Min slutsats är att tidsresor inte är ett filosofiskt område. Vi kan ägna oss åt sådana här tankeexperiment, men de säger ingenting om verkligheten hos tidsresor. Som bäst kanske vi kan utesluta några teorier om tidsresor som är logiskt omöjliga eller självmotsägande. Filosofer får så klart diskutera dem om de vill, men deras diskussioner är inte på något sätt annorlunda än mellanstadieelevers intensiva fantasier om tidsresor på rasterna. Inget fel med dessa fantasier förstås, tvärt om är de utvecklande och spännande. Men vi kan inte vänta oss sanna svar, och om det är syftet med filosofi bör vi prata om något annat.